Robert Östberg
|
|
| Robert som Eirik på Lugnet efter stormen |
Vattnet droppade långsamt från en spricka i taket. I ena hörnet slogs råttorna om något. Han ville inte veta vad det var de gnagde på.
Han rätade lite på ryggen, och grimaserade av smärta. De röda linjerna på ryggen efter piskrappen brände så fort han rörde sig. Försiktigt försökte han väta sina spruckna, torra läppar med saliv, kände hur svullna de var.
Det var slut. Allt var slut. Förbannade pack! Varför skulle legionärerna bestämma sig för att komma just till Valegården på Väktarnatt. De hade känt igen honom. De visste. Och ett av svinen som han trott var död hade överlevt. Han hade sett ärret där hans kniv försökt skära av hennes strupe. Och hon hade känt igen honom.
Han avbröt sina tankar och rös. På Väktarnatten går de döda bland de levande.... den horungen till legionär som han verkligen lyckats döda hade uppenbarat sig på gården. Hon var fortfarande klädd i samma rustning som när han skurit av hennes grishals, och det levrade blodet täckte hennes strupe. En vålnad, inget annat än en fördömd gast, men han hade blivit helt iskall när hon såg på honom. Hon kände igen sin baneman, det var därför hon hade kommit, för att hemsöka honom.
Och strax därefter hade legionärerna kommit. Först hade det verkat som att de inte känt igen honom, det fann trots allt nästan ingenting kvar av Malte den Halte över honom nu, nu var han Egil Grim, varken halt eller efterbliven. För en stund trodde han att han var säker. Men plötsligt hade de kommit emot honom med svärden halvvägs ur skidorna, och han visste att det var över. Och kanske hade han lyckats fly, om inte en av dem hade väntat utanför, och nära nog slagit in skallen på honom med svärdshjaltet. Efter det hade allt blivit dimmigt. Vagt mindes han sparkarna och slagen som haglat över honom, hur de försökt få honom att erkänna. Till slut hade han inte orkat längre, utan skrikit åt dem, svurit varenda ed han kunde över dem. "Jag dödade henne! Jag skar av hennes djävla förbannade hals, och jag skulle göra det igen! Jag ska döda varenda en av er!!"
Men de var alltför många, och han var alltför svag. Vagt hade han hört hur mor Margit skrek hysteriskt när soldaterna fortsatte misshandla honom, vagt hade han sett Turids och de andras ansikten som såg på honom med medlidande, rädsla och vanmakt i ansiktena, innan han äntligen sjönk ner i en barmhärtig mörk medvetslöshet. Det fanns ingenting de kunde göra. Det fanns inte längre någonting någon kunde göra för honom.
Men han mindes mor Margits hand som gripit om hans, precis innan de släpat ut honom i natten, hur hon kramat hans fingrar hårt innan en legionär knuffade bort henne.
Eirik slöt ögonen och försökte stänga ute ljudet av råttorna i hörnet, försökte glömma smärtan och tankarna på döden för ett tag. Ännnu var han inte knäckt...