Utskriftsvänlig sida

Bortom gränserna

- en översiktlig presentation av länderna utanför Thule

Theo Axner

Ny och omarbetad 2009-11-14


Här följer en kort sammanfattning av vad en bildad nordbo kan känna till (eller tro sig känna till) om länderna längre bort.

   

Klicka på länken
för stor karta

Österlandet

Österlandet är en samlande benämning på områdena öster om Innanhavet. Det är ett vidsträckt och rätt kaotiskt område om vilket ganska mycket är okänt; det har varit bland de sista hedniska utposterna i västra Terra Cognita, bebott av mänskliga barbarer och svartfolk. Under de senaste tre-fyra seklerna har det varit föremål för en omfattande kolonisation västerifrån, främst från Storkungadömet men även från andra håll.

Ett antal olika stater och grupperingar gör anspråk på större eller mindre delar av Österlandet och försöker för det mesta flytta fram sina positioner på bekostnad av såväl urbefolkningen som varandra. Dessa är främst Ordo Alemandi (känd som "Slagbjörnsorden" i Thule), Nordenbund, den svijaslavska republiken Yrkij, de förenade rikena Volska och Gorodek och S:t Ahriks Orden samt, de senaste sju åren, Furstendömet Margholien. Nordenbunds inblandning är dock något av ett specialfall då den helt koncentrerats på handel och etablerande av städer vid kusterna.

Österlandet är ett komplicerat lapptäcke av stater och territorier, och det blir inte bättre av att det i flera fall finns två områden med samma namn men olika styre. Det beskrivs något närmare, men fortfarande översiktligt, i artikeln nedan.

Läs mer: Österlandet – en introduktion


Bortom Österlandet

Bortom Österlandet ligger de Svijaslavska furstendömena. De var en gång ett väldigt rike som sägs ha grundats av handelsmän och krigare från Thule, men sedan flera hundra år har riket splittrats i många mer eller mindre självständiga furstendömen centrerade kring stadsstater. Det främsta av dem är ännu republiken Yrkij, som på papperet styr över ett ofantligt område ända bort till Kharakbergen långt i öster och som upprättat mycket lönande handelsleder (särskilt för pälsar) och mäktiga kloster. Landen är hem för många folk och stammar: bofasta såväl som nomadiska människor och längre norrut orcher, vättar och troll.

Sedan omkring ett sekel är åtskilliga av de svijaslavska furstendömena lydriken under khanatet Haigar-shan, ett mäktigt rike upprättat av ungoliska ryttarnomader från öster. Det främsta av dessa lydriken, Edrinsk, har under några årtionden gradvis och tålmodigt byggt upp en mer självständig ställning. Flera av furstendömena i sydväst har i stället föredragit att erkänna storfurstendömet Gorodek som sin överherre.

I och under södra delen av Kharakbergen ligger det dvärgkungarike som bergskedjan fått sitt namn av, Kharak. Östdvärgarna upprätthåller livliga handelsförbindelser med såväl Yrkij som andra stater, och kanske även bortom bergen österut.

Markerna i norr och nordost, särskilt omkring Kharakbergen och bortom, kallas ofta Orchländerna då dessa är särskilt talrika där. I stort sett ingenting är känt om Orchländerna, annat än att det är livsfarligt att bege sig dit.

Läs mer: Svijaslavska inspirationskällor


Storkonungadömet Almand och mellersta kontinenten

Över mittpartiet av kontinenten sträcker sig Storkonungadömet Almand, det största och kanske mäktigaste riket i västra Terra Cognita, som gör anspråk på att vara det gamla arantiska rikets arvtagare. Det är dock egentligen knappast fråga om ett ”rike” i egentlig mening: snarare en otymplig sammanslutning av en mängd småriken, furstendömen, stadsstater, grevskap och förläningar. Storkonungens makt – den nuvarande Storkonungen, Otto av Ellstein-Hornburg, är inget undantag – är oftast mer beroende av hans egna arvländer och släktresurser än av hans formella valda ämbete.

Almand är troligen det kontinentrike som nordborna har mest kontakt med, inte minst då det mäktiga handelsförbundet Nordenbund med staden Halbeck i spetsen specialiserat sig på Innanhavets marknader. Almandiska köpmän är ingen ovanlig syn i någon av huvudstäderna, och deras språk har fått karaktären av handelsspråk.

Almand inrymmer annars en kakafoni av språk, länder och folk. Några av de mer distinkta kan nämnas:

Kungariket Dolgavien i östra Storkonungadömet är den enda av de fast inlemmade staterna som har en kung; kung Ottokar är dock i praktiken jämbördig med de andra kurfurstarna (de främsta regionala härskarna, som väljer Storkonungen) i Almand.

Edsförbundet i södra Almand, dominerat av bonderepubliken Schwyz, är en federation av städer och bondemenigheter som vunnit betydande självständighet från de hertigar som de tidigare lydde under och nu endast löst är underordnade Storkonungen. Schwyz är nära allierade med dvärgriket Búri.

Dvärgkungariket Búri i Altenbergen ingår inte formellt i Storkonungadömet, men har traditionellt nära relationer. Dvärgarna har också en ekonomiskt och strategiskt stark ställning i att de kontrollerar landvägarna över bergen söderut till Latilien.

Konungariket Mavarien ingår inte i Storkonungadömet nu men har tidvis gjort det tidigare. Det är ett vidsträckt öppet land, vars invånare sägs vara ättlingar till nomadiska österlänningar som erövrade landet efter det Stora Mörkret. Mavarerna är fortfarande kända som några av de bästa ryttarna i den kända världen. Annars är landet mest känt för att vara hemsökt av svartkonst, vidskepelse och farliga bestar.

Läs mer:


Altiriska öarna

Nordväst om kontinenten ligger en grupp stora öar och halvöar, de Altiriska öarna. Den större ön domineras av just kungariket Altirien; ett platt land som till största delen odlats upp. De skogar som återstår är hem för märkliga och sagolika bestar, från vargar till enhörningar. Altirierna har lytt under meroviska härskare och har tagit över deras riddartraditioner. Ett märkligt hörn av landet är det fattiga och, sägs det, förtrollade och halvt hedniska Gwyddin i väster.

Den stora halvön norr om Altirien ligger under kungariket Elbany. Det är ett vilt, klippigt och kargt land, befolkat av flera olika folk och språkgrupper. Elbanerna längs kusten och i låglanden är nära besläktade med altirierna, medan det inre höglandet bebos av vilda klaner med sitt eget obegripliga språk.

Längst i väster ligger ön Elirinn, den kända världens västligaste utkant. Det är ett grönt land med milda vintrar och gott om regn, täckt av djupa skogar och träsk. Elirinn har också rykte om sig att vara ett förtrollat land. På papperet lyder Elirinn under den altiriske kungen, men stora delar av ön regeras i praktiken av lokala småkungar.

Läs mer: Inspirationskällor


Merovia och västra kontinenten

Konungariket Merovia är ett av de största och rikaste länderna i västra Terra Cognita, och det har länge varit ett ledande kulturland – det är inte minst riddarväsendets vagga. Det är dock långtifrån enat och stora delar av riket utgörs av närmast självständiga förläningar. Kungarna har dock i flera hundra år gradvis stärkt sin ställning, men Merovia har ofta härjats av inbördeskrig såväl som med yttre fiender. Man har under stora delar av senaste seklet legat i krig med Altirien om territorieanspråk, men de senaste åren har vapenvila rått - vilket har föranlett en mindre emigrationsvåg av arbetslösa legosoldater till andra delar av världen.

Hertigdömet Aquilon med underlydande län är det största länskomplexet som inte kontrolleras av kungen. Hertigarna av Aquilon hör till en sidogren av kungahuset Olois och har börjat bygga upp en egen regional stormakt; de håller län både av den meroviske kungen och av storkonungen av Almand.

Det vilda, steniga hertigdömet Alataire längst i nordväst är ett annat av de ostyriga länen, och det har åtskilliga gånger bytt såväl härskare som överherre.

Låglandet är inte en politisk enhet utan snarare en kulturell/geografisk. Det omfattar flera små län, grevskap och hertigdömen; somliga av dem lyder under kungariket Merovia, andra under Storkonungen. Flera lyder också under hertigarna av Aquilon. Kustlänen har i flera fall nära ekonomiska band till Altirien.

Den väldiga Aquilenserskogen i sydöstra Merovia inhyser Neriandor, det största alvriket i Terra Cognita – om det nu kan kallas ett rike. I äldre tid hade alverna mer kontakt med människorna i de angränsande länderna. Efter de s k aquilenserkrigen för ett par hundra år sedan har de dock dragit sig undan och kontakten är nu mycket ringa.

Läs mer: Inspirationskällor för Merovia och västra kontinenten


Eberiska halvön

Sydväst om Merovia ligger Eberiska halvön (så kallad efter den gamla arantiska provinsen Eberia), ett varmt och torrt land uppdelat i en rad småriken, vilka alla växlar mellan allianser och krig i en förvirrande takt. Tre av rikena är Ljustrogna: Tárja, Carbela och Zarvaez. I söder ligger det zaraqinska riket Morianna, som fordom omfattade hela halvön men nu trängts tillbaka till dess södra tredjedel.

Konungariket Zarvaez i nordost är en kulturell smältdegel med starkt inflytande både från Morianna i söder och södra Merovia. Drottning Mafalda är också överherre över flera av öarna i Järnhavet.

Konungariket Carbela är det starkaste och mest krigiska av de Ljustrogna rikena, och den bittraste fienden till Morianna. Förhållandet till det toleranta Zarvaez är också spänt.

Konungariket Tárja täcker en stor del av västkusten, och dess folk är bland de mest framstående sjöfararna i Terra Cognita; de bedriver både handel på Järnhavet och upptäcktresor på Oceanen.

Storemiratet Morianna är den reducerade återstoden av det zaraqinska riket al-Morian, som en gång täckte hela halvön. Under sin storhetstid var al-Morian ett av världens främsta centra för lärdom och kultur, och en del av detta arv finns ännu kvar – särskilt i staden Morianna, som har stora skolor och bibliotek där såväl Ljustrogna som zaraqiner undervisar och studerar.

Läs mer: Inspirationskällor för eberiska halvön


Latiliska halvön

Söder om Almand och öster om Eberia ligger den latiliska halvön, en gång kärnan i det arantiska imperiet. Området är varken politiskt eller kulturellt enhetligt; i de oländiga bergstrakterna härskar länsherrarna mer eller mindre oinskränkt; handelsrepublikerna tävlar med varandra om land och handel; och Storkonungarna av Almad har med växlande framgång försökt lägga under sig hela landet. Språken som talas är en rad besläktade dialekter som utvecklats från den arantiska Forntungan.

Man kan grovt dela in Latilien i tre huvudsakliga regioner.

Stadsstaterna i norr: Mellan Altenbergen i norr och kyrkolanden i mellersta Latilien ligger ett rikt landområde, som inhyser en lång rad mäktiga stadsstater. Här lever de rikaste och mest framgångsrika köpmännen i Terra Cognita.

De främsta stadsstaterna är Verenza i väster och Mirazzo i öster, men det finns en mängd andra. Varje stadsstat är i praktiken ett självständigt rike, även om somliga periodvis lyder under Storkonungen eller någon annan främmande härskare. De befinner sig nästan ständigt i skiftande fejder och allianser med varandra och andra makter vid Järnhavet. Krigen förs till stor del med inhyrda legokompanier.

Den heliga staten: Centrum för kyrkans, och den Högste Uttolkarens, världsliga makt är den Heliga Staten i mellersta Latilien, med kärna i det gamla Arantis. Det är inte ett sammanhållande område utan ett lapptäcke av små territorier och förläningar som genom seklerna donerats av kungar, storkungar och kejsare. I teorin lyder alla Ljustrogna härskare under den Högste Uttolkarens auktoritet – i praktiken är han en av åtskilliga maktfaktorer vid Järnhavet.

Kungariket Paccini: Södra Latilien domineras av det här riket, med sitt centrum i staden med samma namn. Det är en märklig statsbildning, sammanfogad av flera tidigare erövrares riken, och det ligger som en korsväg för Järnhavets kulturer. Landet bebos av en lång rad folk och kulturer, Ljustrogna såväl som zaraqiner. Vid sidan om Morianna och Zarvaez är Paccini ett av de mer kulturellt toleranta rikena i Terra Cognita.

Läs mer: Inspirationskällor för latiliska halvön


Outremer: Östra Järnhavet och bortom

Outremer – ”bortom havet” – är det meroviska namnet på områdena runt Järnhavets östra ände. Här har såväl Ljusets lära som mycket av Terra Cognitas kulturer i allmänhet sin vagga, och under tidigare århundraden har regionen varit skådeplats för de stora Ljushärnaderna. De flesta rikena i regionen domineras sedan århundraden av religionen Nar-al-Haqiq, Sanningens Eld.

Echaiska imperiet: Kejsardömet Echaia är resterna av det stora imperium som överlevde det Stora Mörkret. Nu återstår inte mycket, då det länge trängts tillbaka först av zaraqinerna och senare av Ormandia, men kejsarens huvudstad Dracopolis är ett underverk; den absolut största staden på kontinenten. Kejsarens palats och tempel sägs vara byggda av rent guld, och stadens gator stenlagda med ädelstenar.  Echaia är också centrum för den östliga inriktningen av Ljusets lära.

Sultanatet Ormandia är den yngsta av stormakterna i Outremer, men det är en arvtagare till flera tidigare riken. Det har fått namnet efter sin förste sultans, Orman, dynasti. Ormanderna är bara en i raden av turanska*) krigardynastier som tagit makten över större eller mindre territorier genom seklerna, men deras välde har blivit ovanligt stabilt och långvarigt. Då landet har erövrats från andra riken har det fortfarande en heterogen befolkning och något av en blandkultur, men det har en stark och effektiv militär och administrativ struktur som nog ligger till grund för dess oväntade stabilitet. Den krigiska eliten har i mångt och mycket lutat sig på de erövrade folkens administrativa och kulturella traditioner.

Kungariket Paladrin, som omfattar delar av det gamla Diraz, grundades under de stora Ljushärnaderna för omkring 400 år sedan. Dess huvudstad med samma namn är en helig plats både för Ljusets lära och Nar-al-Haqiq. Efter ett par sekler av närapå ständiga krig mot de haqitiska rikena slöts till slut en fred som tillät folk av båda religionerna att fritt besöka de heliga platserna. Kungariket Paladrin har numera, möjligen ironiskt, utvecklats till en världslig stat där de två tidigare fientliga religionerna samexisterar. Likväl befinner det sig ofta i konflikt med en eller annan av grannarna, men har lyckats klara sig genom olika allianser – inte minst med Ilkhanen i Pardu.

Det rika och mäktiga zaraqinska Kalifatet al-Nufud räknar sig som den främsta arvtagaren till det gamla kalifatet i Bebhel. Liksom Ormandia är det ett vidsträckt rike som inrymmer en stor blandning av folk och kulturer; dess kärnland är Khemeth vid Järnhavets sydöstra hörn. Länderna längs Järnhavets sydkust lyder på papperet under kalifen, men ju längre västerut man kommer desto mer fiktiv blir hans överhöghet. Kalifen kan formellt göra anspråk på att vara överhuvud över alla haqiter; det sägs dock att den verkliga makten i kalifatet vilar hos kalifens mamluker – en märklig elitkår av slavsoldater.

Ilkhanatet i Pardu grundades av de ungoler från öster som erövrade de östra delarna av det gamla Kalifatet, däribland det som varit det forntida pardiska riket. De ungoliska erövrarna har länge hållit sig som en avskild härskande klass men har på senare tid börjat assimileras till de underkuvade parderna.

Läs mer: Inspirationskällor för Outremer


Fjärran länder

Länderna ännu längre bort är för de allra flesta i Thule kända enbart som legender.

Sunnanländerna, söder om de zaraqinska rikena bortom Järnhavet, är okänt land för de flesta Ljustrogna. De lär bestå av såväl öknar som ändlösa skogar och skyhöga berg, och inhysa såväl vilda stamfolk som mäktiga kungariken.

Sind sägs vara en väldig ö eller halvö bortom Ilkhanens rike. Mycket lite är känt om den, mer än att dyrbara varor som bomull, indigo och peppar kommer därifrån via österländska köpmän.

Ett annat fjärran land som mest är känt för sina exotiska handelsvaror är Cathay långt i öster, som tydligen är ursprunget för sidentyger och dyrbara kryddor. Cathay sägs ännu i vår tid vara rikt på drakar.


*) ”Turaner” är en svepande benämning på en mängd närbesläktade folk och stammar, ungefär motsvarande de olika turkiska folkslagen i vår värld. De kommer från början från stäpperna längre österut men har i många sekler importerats av hakitiska härskare i stora antal, inte minst som slavsoldater.