Från vänster:
Rotmästare, spjutbärare i stridsmundering, soldat i fredlig klädsel.
Daniel Staberg
De 250 fotsoldaterna i Skeppsfänikan är indelade i 8 kvarter om vardera 3 rotar med 6 soldater och 1 rotmästare. Fyra av soldaterna är spjutbärare och två är skyttar. Till varje kvarter hör sedan en kvartermästare, dennes ställföreträdare, en överrotmästare och 3 soldater. Till dessa kvarter kommer två annorlunda kvarter, nämligen det värvade skyttekvarteret med 26 armborstskyttar och det av almadianer bemanade artillerikvarteret med 16 specialister som sköter om fänikans katapulter och ballistor. Till detta kommer sedan huvudkvarteret med 10 man inkl hövitsman, underhövitsman, 4 svenner, faneförare och profoss med 2 rättstjänare.
Trosstjänsten sköts till stor del av soldaternas anhöriga som sköter sjukvård, matlagning och tvätt mm.
Dessutom finns det en fältskär med medhjälpare, en präst, skrivare mm i fänikan.
Till detta kommer 3 kvarter av utskrivna bönder ifrån kusthäraderna. Dessa kvarter är organiserade på samma sätt som de övriga, men är inte alltid i tjänst utan kallas ut till sjötåg när så behövs. Men tack vare att de legat till sjöss under större delen av 1140-1141 så är de härdade soldater med stor stridsvana.
De ursprungliga rekryterna till Skeppsfänikan kom från många olika källor, ungefär ett dussin hirdmän, svenner och rotmästare hämtades ifrån kung Karls gårdshird. Ca 50 knektar värvades från de kungliga garnisonerna och frälsets krigsföljen och del flesta övriga är utvalt manskap hämtat ur krigsflyktingarnas skara eller hos kustbönderna. Ett par dussin legoknektar som noggrant skärskådats är även instuckna i leden.
Det finns även två små grupper av värvade utländska soldater, dels skyttekvarteret som ursprungligen bestod av nästan 3 dussin eormiska armborstskyttar, och artillerikvarteret, vars almadianska specialister är värvade för sin stora kunskap om kastmaskiner och katapulter av olika slag.
Sjöfolket har en mycket mer brokig bakgrund och kommer ifrån länder i hela Thule, även om de allra flesta är arosier och gedanier. Det finns även en rätt betydande mängd Nifelmän och -kvinnor bland besättningarna på långskeppen.
Skeppsfänikans främsta uppgift fram tills dess att belägringen av Draakhem inledes var att skydda sjöfarten som försörjde Geda samt att störa de Furstligas belägring av staden. Dessutom skulle man störa den Furstliga ockupationen av Gedaniens kust.
En nyvärvad rekryt i Skeppsfänikan placeras först på skeppsgården och får där en grundläggande övning och utbildning av kvartermästare Sigyn Eriksdotter och hennes rotmästare, om det för tillfället finns tillräckligt med rekryter för att bilda en eller flera rotar. Om så inte är fallet så sticks nykomligen in i ledet hos en av de existerande rotarna i ett hemmavarande kvarter. Rekryten får lära sig grunderna i att hantera sina vapen, marschera och strida i formation och klara sig på ett skepp.
Den dagliga rutinen variera naturligvis beroende på om man är till sjöss, i fält eller ligger i hamn men oavsett vilket så samlas varje kvarter 2 gånger om dagen för mönstring och ett par timmars övning under kvartermästarens överinsrende. Resten av tiden fullgör man uppgifter som man fått sig ålagda, utspisas, vilar eller drillas av rotmästarna. Om möjligheten finns samlas alla delar av fänikan som finns tillgängliga minst 1 gång per vecka och drillas gemensamt till lands eller till sjöss.
Dagsportionen består av 1,5 skålpund bröd, 2 skålpund smör och fläsk eller korv, ¼ stop torkade ärtor och 1 kanna öl. Ofta så ersätts delar eller hela smör- och fläskransonen med fisk under våren och sommaren. Portinerna delas ut varje dag hos proviantören på Skeppsgården eller hos den som svarar för förnödnheterna ombord på skeppet. Dagsportionen kan utökas antingen genom egna köp eller genom extra tilldelning av livsmedel så som grönsaker, frukt och vin.
Soldaterna och deras familjer bor antingen i egna hus och gårdar (de utskrivna kustbönderna) eller inkvarterade hos borgarna i Arosia. Inkvartering ses som en börda av borgarna, men det är en börda man kan leva med - särskilt som hövitsmannen och profossen håller strängt på krigstukten hos sitt manskap. Dessutom så utbetalas en del av solden direkt till familjerna som hyser de inkvarterade soldaterna.
En del bor även i den nyuppförda ”Skeppsgården” där fänikan har sitt högkvarter och sina förråds och rustkammare. Här finns även en liten vaktstyrka förlagd året om tillsammans med de nya rekryterna och deras befäl. Befälet på Skeppsgården förs av kvartermäster Sigyn Eriksdotter, som pga en förlorad arm inte längre kan delta i aktiv sjötjänst.
Kvartermästarna bor antingen hos det finare borgerskapet eller i egen bostad medans hövitsman Dag Röde och underhövitsman Torun Bila har egna kammare på det kungliga borgen Lejonnäste.
|
|
Från vänster:Rotmästare, spjutbärare i stridsmundering, soldat i fredlig klädsel. |
Precis som de andra fänikorna som skapats av flyktingsoldater så får Skeppsfänikan sin utrustning tilldelat sig av riksrådet, men den nivå man utrustas på är betydligt högre och är närmast att jämnföra med Gårdshirdens. (Dessutom så har Änkedrottning Katarin bidragit med inte obetydliga summor ur ätten Svärds privata förmögenhet).
I strid känns soldaterna i Skeppsfänikan igen på sina röda och vita vapenskjortor, vars ärmar slutar ovanför armbågen eller helt saknas. Skjortorna slutar strax ovanför knät och är sydda i linne och ibland fodrade med ofärgat eller vitt linne. Rotmästare och hövitsmän bär ofta skjortor med långa ärmar och som är något vidare.
Det som är en smått unik nyhet är att Skeppsfänikan även tilldelas en mycket uniform klädsel som bärs när man inte är i strid. Varje soldat eller rotmästare får ut tillräckligt med ylletyg för att sy upp en röd-vit kjortel och en röd-vit struthätta. Detta tyg utgör en del av lönen och klädernas sys ofta av någon ur soldatens familj. Kvartermästare och det högre befälet bär egna civila kläder då man inte är i tjänst.
Tack vare att Skeppsfänikan utrustas centralt så har man genomgående en rätt enhetlig beväpning och bepansring, även om vapnen och rustningarna fortfarande har ett individuellt utseende. I allmänhet så är 4 av 6 soldater i varje rote utrustade med sköld och långspjut medan de sista två soldaterna är båg eller armborstskyttar. Som sidovapen bär de allra flesta en falchion, en kort rak huggare, då detta formidabla huggvapen lämpar sig bättre för de trånga och våldsamma bordningsstriderna till sjöss än de längre svärden. Många av skyttarna har även små rundsköldar, s.k. bucklare, för bruk i närstrid. I allmänhet bär alla soldater i fänikan gambeson, brynja och hjälm. Många har även brynjehuvor. Det högre befälet har oftast en kraftigare bepansring, ofta med någon form av benpansar. Hjälmarna är en salig blandning av spangenhjälmar, enkla rundkulliga hjälmar och kittelhattar.
Sjömännen reder sig ofta med bara ett minimum av pansar till sjöss och brukar falchioner, svärd, spjut och änterbilor i striden. Flera sjömän är även ökända för sin skicklihet med armborstet. När de deltar i strider till lands har många en hjälm och någon form av lättare kroppspansar.
Det högre befälet rustar sig som riddare eller svenner men strider oftast utan benpansar till sjöss och under landstigningar. Man bär uteslutande någon form av öppen hjälm då tunnhjälmen begränsar sikten, något som kan bli fatalt under en bordning eller när man tar sig upp på en okänd strand.
Ett flertal fanor, baner och vimplar bärs inom fänikan.
De långskepp som används av Skeppsfänikan är knarrar, som används som handelsfartyg i vardagslag. De är något mer tungrodda och har ett större djupgående än de gamla långskeppen, men är i gengäld stabilare och kan förses med för- och akterkastell. Besättningen på en knarr är som mest 40-50 man. Dessutom har Skeppsfänikan numera en kogg, ’Svärdet’ som har 30 mans besättning och kan ta ombord 40 extra soldater utan problem. Därtill har det byggts ytterligare 3 koggar för Arosias räkning på varv i Halbeck, de små koggarna ”Draken” och ”Lejonet” samt den stora rikskoggen ”Konung Karl”. För kortare perioder (6-7 dagar) kan man ta ombord 70-80 man extra.
Skeppsfänikan stöds vid behov av de stora men mer gammalmodiga långskepp som hålls i tjänst av stormännen och de kungliga samt ledungsflottans små snäckor. Snäckorna är små ”långskepp” som är snabba och grundgående och som max har en besättning på 20-25 man. De kan utan problem ros fram i den grunda skärgården i Gedanien och Arosia.
Precis som övriga sjömakter strider Skeppsfänikan främst genom att borda sina motståndare, det som är en viss skillnad är att man använder sig av ett enkelt men fungerande signalsystem.
Varje skepp i fänikan har sin egna enskilda signal som först och främst visas med en flagga, vid behov används även trumpet signaler för att indentifiera skeppen men de fungerar sämre än flaggorna. Efter att en eller fler skeppsflaggor visats ges order med en eller flera orderflaggor.
Systemet är ännu primitivt och tillåter inte några avancerade manövrar, men Skeppsfänikan kan hålla ihop till sjöss och skeppen kan ge varandra understöd i en strid.
I normala fall undviker man strid mot överlägsna styrkor så gott det går, men skulle så vara fallet så koncenterar man sig på ett par skepp och försöker besegra dessa så fort som möjligt. Åtminstone två skepp ur fänikan mot varje fientligt skepp.
Striden inleds med en koncetrerad beskjutning av de fientliga skeppen av fänikans skyttar och ballistor, förstärkta av de sjömän som kan använda bågar eller armborst (de flesta). Man siktar först och främst på fientliga skyttar och befäl. Ballistornas verkan är mer psykologisk än fysisk, då de sällan träffar särskilt många fiender, men de som träffas dör nästa ofelbart. (Att se sina kamrater stupa för fem fot långa spjut som slår rakt igenom sköld och rustning kan vara förödande för stridsmoralen.) Sedan lägger man sig långsides med fienden och bordar honom efter en kort men häftig skur av stenar, kastspjut och pilar. I närstid så slåss fänikans soldater parvis mot en ensam motsåndare om det går, för att så snabbt som möjligt besegra honom/henne.
Fänikans ständiga övningar har gjort även de nyrekryterade soldaterna börjar besitta en ansenlig färdighet med sina vapen och deras stridsmoral är mycket god. Hittlis har detta gjort att man vunnit framgång i de sjöstrider man varit inblandade i ävenom om dessa varit aktioner där fänikan haft en övertag med 2-3 skepp på sin sida.
Man väljer ut en lämplig strad där koggarna kan komma inom 60-100 meter från stranden och botten är tillräckligt fast för att bära fullrustat fotfolk och hästar. (Helst skall stranden även vara oförsvarad.)
Under det att skyttarna och ballistorna i koggarnas för- och akterkastell står beredda att beskjuta varje synlig fiende ror långskeppen nu så nära stranden att det går att gå land (man har slagit i botten....). Före långskeppen kommer koggarnas skeppsbåtar som som har 8-10 man ombord. Så fort skeppen och båtarna når stranden vadar förtruppen i land i högsta fart och ställer upp i en halvcirkelformad sköldmur. När en sköldmur av minst 2 kvarter är upprättad skickar man ut spejare åt alla håll, medan de ryttare som eventuellt finns med i styrkan landstiger och sitter upp inuti halvcirkeln (som fortfarande förstärks av kvarvarande kvarter eller av de övriga fotsoldater som finns i landstigningen).
Om inga fiender upptäcks så fortsätter landstigningen tills dess att allt folk är i land. Om det bara är frågan om en snabb räd så kvarstannar en styrka och skyddar stranden och båtarna medans resten utgår på sitt uppdrag. (Vid en landstigning med 200-250 man så avdelas 40-60 som strandskydd.)
Man försöker ha med sig ett understöd av åtminstone 10-12 ryttare även vid en mindre landstigning, och enligt Dag Röde bör nog en landstigande styrka bestå av åtminstone 1/6 ryttare eller mer.
Vid behov uppträder hövitsmannen, faneföraren och svennerna i huvudkvarteret till häst och strider som en lans. I framtiden hoppas man att fänikan skall sätta upp 3-5 egna lansar om vardera 4 svenner, men förtillfället så tilldelas man ryttare ur Gårdshirden eller ur huvudbaneret.
| Kvarter i normal ordning | Kvarter i späckad ordning | |||||||||
|
|
|||||||||
| S = spjut | B = båg- el armborstskytt | |||||||||
| R = rotmästare | Ö = överrotmästare | |||||||||
| K = kvartermästare |
Vid strid på land ställer varje rote upp med sina 4 spjutbärare i ett första led och de två skyttarna och rotemästern i ett andra led.
Kvarteret ställer i allmänhet upp med 2 rotar i första linjen som leds av överrotmästaren, därefter står kvartermästern med fanvakt och tillsist så står det 3:e roten som reserv. Vid behov så kan man gruppera med 1 eller 3 rotar i 1:a linjen.
Fruktar man anfall av rytteri så kan kvartermästaren eller hövitsmanen anbefalla s.k ”späckad ordning” varvid kvarteren som berörs ställer up med 1 eller 2 rotars front men med alla spjutbärare i 2-3 led och med skyttarna bakom.
Ordern lyder ”Med 1(2) rotars front! Späckad sköldmur! Ställ!
Skyttarna skjuter antingen samlad eld i salvor eller i egen takt. Har skyttarna armborst kan även ”snabbskytte” anbefallas, då laddar en skytt medan den andre skjuter.
Order för ovanstående är ”I salva spänn edra bågar!” ”Redo!” ”Sikta!” Skjut!”
Eller ”I egen takt spänn edra bågar!”
Eller ”Snabbskytte! I salva...! eller I egen...! Spänn...!”
Fänikan som helhet övar i att understödja rytteriet och åtföljs helst av 1 lans per 2 kvarter vid en ladstigning. I strid håller sig ryttarna bakom fänikas led av fotfolk tills det rätta ögonblicket för ett angrepp har kommit. Då öppnar fänikan sina led och ryttarna stormar ut genom öppningarna. Fänikan kan sedan antingen rycka fram och följa upp anfallet eller stå kvar så att ryttarna får en säker linje bakom vilken man kan samlas och återhämta sig.
Vid behov kan fänikan inta en fyrkantsformation för att möta anfall från alla håll.
På slagfältet används signaler ifrån horn, trumpeter och med baner och vimplar för att leda striden.
Skeppsfänikan har sitt ursprung i ett av de förband som sattes samman av krigsflyktingar under sommaren och hösten 1139. Efter mötet vid Vitehög beslutade änkedrottning Katarina och det arosiska rådet att man dels skulle värva alla krigsdugliga flyktingar till hären, dels skulle försöka sätta upp ett fotfolksförband som kunde mäta sig med de Furstliga legionärerna. Det ansågs att då legionärerna närmast kunde liknas vid Gårdshirden så skulle man skapa ett förband av flyktingsoldater som förvisso kanske inte riktigt skulle ha Gårdshirdens stridsmoral och erfarenhet, men väl deras träning och utrustning. Uppdraget att skapa detta nya förband gavs till Riddar Dag Röde, en mycket erfaren rotmästare i gårdshirden som riddarslagits för sina insatser under och efter slaget vid Månhella. ”Dag Rödes fänika” skapades så av flyktingsoldater, hirdmän och slottsknektar.
Under hösten 1139 och våren 1140 blev piraternas härjningar på Almarsjön och Innanhavet ett allt större problem och den arosiska sjömakten visade sig vara helt otillräcklig för att möte denna nya utmaning. Detta fick till resultat att en ambitiös plan för att bygga ut den arosiska flottan antogs, kärnan i den nya flotta skulle utgöras av en styrka värvade skepp med värvat manskap som ständigt var i tjänst. Genom rekvisitioner, köp och värvningar byggde mansnabbt upp en flotta på 8 långskepp med besättningar, problemet var bara att hitta soldater att bemanna skeppen med. I början roterades slottsknektar, bondesoldater och manskap ifrån städerna på skeppen men en annan lösning behövdes på längre sikt.
Under ett krigsråd föreslog Dag Röde att hans värvade fänika skulle utgöra den ständiga bemanningen på skeppen och att soldater, skepp och sjöfolk skulle tjänstgöra under ett och samma befäl. Änkedrottning Katarina och rådet ansåg att detta var ett mycket bra förslag och via kungligt dekret skapades så den Kungliga Arosiska Skeppsfänikan i april 1140. Man lade i dekretet ner hur fänikan skulle organiseras, vilken utrustning man skulle bära och vilka fanor och baner som skulle föras i strid.
I början av maj då skeppen var rustade och manskapet samlat och övat gav man sig ut på det första sjötåget på Almarsjöns vatten.
Skeppsfänikas uppdykande kom som en obehaglig överraskning för pirater som var vana att härja rätt fritt och man lyckades borda och ta ett par skepp innan ryktet spred sig och piraterna blev försiktigare.
I allmänhet kom piraterna att unvika strid om de inte var i överläge när de såg skeppen med de rödvita flaggorna närma sig.
Ävn motgångar drabbade Skeppsfänikan. Skeppet ”Svanen” försvann spårlöst i augusti 1140. Troligen överraskades hon av en övermäktig eskader av piratskepp nära Draakhem.
Efter ”Svanens” försvinnande slutade man med att ha ensamma skepp på patruller, utan seglade istället i rotar om två skepp eller i större eskadarar. Nu seglade man främst som eskort åt konvojerna som gick mellan Spegelhamn och Geda. flera gånger under sommaren gjorde man också strandhugg på den Gedanska kusten och utförde räder mot den Furstliga ockupationsmakten.
Under 1141 ingick Skeppsfänikan i den stora allierade flottan som samlades under belägringen av Draakhem. De delar av Skeppsfänikan som hade tvingats övervintra i Geda deltog i stormningen av Ildaholm i februari 1141. När isarna gick upp i mars så löpte Skeppsfänikan ut och skyddade överskeppningen av den arosiska kontingenten till Draakhem. Så fort trupperna var urlastade så satte man kurs ut mot Innanhavet för att möta den väntade Furstliga undsättningsflottan. Denna uteblev dock, och i stället inleddes en tid av ständiga skärmytslingar i skärgården utanför Draakhem. De Furstetrogna piraterna snabba skepp gjorde ständiga framstötar mot Draakhem och det krävdes ständig vaksamhet för att avvärja alla försök att brya den allierade blockaden.
När man äntligen byggt skansar, flottbommar och stenkistor som spärrade en rad av sunden kunde Skeppsfänikan segla utomskärs på jakt efter fientliga skepp. Emellertid tvingade det dåliga vädret skeppen i hamn under den tid som den Furstliga flottan seglade från Talvala till Långviken.
När sedan Skeppsfänikan och resten av den allierade flottan raskt seglade söderut för att finna och slå de Furstliga skeppen och galärerna undvek de Furstliga strid och drog sig undan söderut.
När de allierade efter Draakhems fall gick till offensiv in i Långviken sommaren 1141 utgjorde Skeppsfänikan spjutspetsen i anfallet. Förstärkt med de nifelheimska vikingarna och utvalt krigsfolk från de andra allierade länderna angrepp fänikan de Furstliga förråden vid Ekenäs och brände dem efter en hård strid.
Medans huvuddelen av fänikan stannade kvar och säkrade en landstignings plats för de nallierade huvudstyrkan som börjar anlända red Dag Röde med följe och eskort ur fänikan till ett möte med Drottning Ulvhild av Gotmar för att klargöra de allierades avsikter och planer (Se Nyhetsbrev 3).
Efter att den allierade hären landstigit och marscherat norrut fick Skeppsfänikan utgöra skeeppsvakt åt den allierade flottan. När bud kom om att de Furstliga var på väg in i Arosia satte man segel och återgick till att patrullera utanför Sunnanslätts och Gedaniens kuster.
Nu i slutet av sommaren så har Skeppsfänikan gått i hamn i Arosia och Hammarbro för att se över skeppen och låta trupperna vila ut, ett par skepp åt gången deltar dock i skeppsvakten vid Draakhem.
Efter 1141 har Skeppsfänikan fortsatt som kärnan i Arosias sjömakt och i viss mån för hela alliansens. Sedan våren 1143 är prinsessan Magdalena Karlsdotter Svärd utsedd till arosisk riksamiral.