| Utskriftsvänlig sida |
Den fullständigt dominerande religionen i de Norra Kungarikena är Ljusets Lära, en religion som erkänner en enda gud, vanligen benämnd Den Förste eller Den Enda. Runt den Första och Enda finns avatarer och helgon. Mot honom står fallna avatarer.
Det här dokumentet är en översiktlig, sammanfattande beskrivning av religionen. För de allra flesta avdelningar finns det fördjupande, längre texter som kan läsas vid behov.
Terra Cognita är en värld inspirerad av medeltiden. I den verkliga medeltiden var religionen en grundläggande hörnsten som genomsyrade allt. Det går knappast att skapa en medeltida atmosfär utan en stark kyrka. Eftersom Terra Cognita inte är jorden vill vi dock inte använda någon verkligt existerande religion utan har skapat surrogat (enligt god fantasy-konvention).
Ljusets lära är ett fantasysurrogat för den medeltida kristna kyrkan men är inte avsedd att vara en exakt kopia. På flera centrala punkter skiljer sig den påhittade religionens teologi och praktik från den verkliga.
Teologiskt:
När det gäller det praktiska gestaltandet av Ljusets lära finns det några viktiga punkter att komma ihåg. Det viktigaste är att, vare sig det beror på att läran faktiskt är sann, eller helt enkelt på trons egen kraft, så har tron handfasta om än subtila effekter.
För att få rätt inställning till religion i ett medeltida samhälle kan det vara bra att lägga bort de grundattityder som präglar uppfattningen av religion idag. I dagens Sverige är religion något ytterst privat och handlar kanske främst om individens personliga förhållande eller ickeförhållande till det gudomliga. Religion är likgiltigt för många, och för dem som tror är tron något centralt och, som sagt, synnerligen personligt. Så fungerar det inte i Terra Cognita. För att få rätt utgångsläge kan man prova att för ögonblicket jämföra sagans religion inte med modern religion utan med modern naturvetenskap. Idag "tror" alla på t ex tyngdlagen och relativitetsteorin i den meningen att vi utgår från dem som något självklart och tolkar världen utifrån "vetenskapliga" kriterier. Men för de flesta är det en ganska opersonlig "tro" och inte nödvändigtvis något som dominerar ens tankevärlds förgrund. På ett liknande sätt är det med religion i en medeltida värld. Det ligger som ett filter över hela världsuppfattningen, man tolkar allt utifrån dess föreskrivna mönster, men man är inte tvungen att ha ett brinnande personligt engagemang i den. Det finns, som i alla tider, djupt troende, fanatiker, mystiker och likgiltiga. Alla bekänner sig dock muntligen till den rådande renlärigheten. Modern, materialistisk ateism existerar knappast.
Ur ett spelmässigt perspektiv fyller religionen följande funktioner:
Ljusets Lära började som en sekt i det fjärran landet Diraz öster om Järnhavet för omkring 1500 år sedan. Den var en avläggare till diranernas urgamla monoteistiska tro men lade en ny betoning på nåd och förlåtelse.
Ljusets Lära förblev en av många likartade sekter kring Järnhavet fram till det Stora Mörkrets slut (se Historia), då flera av dess profetior tycktes uppfyllas i den mäktiga striden vid Regnbågsberget. I den nya gryningstidens efterföljd omvände sig allt fler härskare och hela folk till Ljusets lära, som så småningom kom att dominera hela den Kända Världen.
Ljusets lära har två huvudsakliga sekter. Den största, och den som är relevant i Thule, är Västkyrkan – eller bara “Kyrkan”. Kyrkans överhuvud är den Högste Uttolkaren i den heliga staden Arantis. Runt sig har HU mellan 15 och 25 pretorer, ansvariga för olika ämbetsverk.
Ärkepatriarker/matriarker är ansvarig för gigantiska geografiska områden (ärkestift), under sig har de patriarker/matriarker som är ansvariga för stora geografiska områden (stift) samt abbotar/abbedissor eller ordensmästare som ansvarar för mindre organisationer. Präster ansvarar i typiska fall för en geografisk socken.
Kaplaner är präster som ansvarar för delgrupperingar av stridande ordnar i fält, förmögna adelsfamiljer som vill ha en “egen” ständigt närvarande prästvigd eller viktiga handelsexpeditioner till sjöss eller lands. Kaplaner är därför bundna till vissa mindre grupper av personer.
| Västkyrkan (nyläriga, arantier) | Östkyrkan (urläriga, renläriga, dracopoliter) | Ungefärligen motsvarande världslig status |
| Högste Uttolkaren i Arantis | ||
| Pretor (leder vanligen ett ämbetsverk) | ||
| Ärkepatriark/matriark | Ärkepatriarken i Dracopolis (sammankallar regelbundna konklaver) | Hertig |
| Patriark/matriark | Patriark/matriark (även: epark) | Greve |
| Abbot / abbedissa, prior | Abbot / abbedissa | Friherre, banerherre |
| Ärkedjäkne, dekan, domprost | Riddare, borgmästare | |
| Präst | Präst | Väpnare, köpman |
| Munk/nunna, tiggarbroder | Hantverkare, självägande bonde |
Dracopoliterna erkänner inte Högsta Uttolkaren som kyrkans enväldiga ledare – men respekterar HU som en viktig religiös person. De godkänner helgonen som HU utropar, men lyder inte alla bullor från den heliga staden. I öst finns det en “terrorbalans” mellan fler tämligen lika starka religiösa ledare. Ärkepatriarken i Dracopolis är en informell ledare för den östliga kyrkan, som annars är mer kollektiva i sin beslutsprocess.
I båda religionerna finns spänningen mellan kollektivism och individualism, men kollektivismen och solidaritetstanken är starkare i Öst och den individualistiska, hierarkiska tanken är starkare i väst. I väst är det individen som har det största ansvaret för sina handlingar, medan kollektivet har ett betydligt större ansvar i öst.
En spänning finns mellan kyrkans empatiska sida, som främst företräds av den östra kyrkan, och dess förnuftsmässiga och skolastiska sida som framträder i väst.
Kyrkan har under de senaste 500 åren befäst sin ställning i Thule. Starkast är den i rikena runt Almarsjön, dvs de norra kungarikena samt Sunnanslätt.
I Thule finns två ärkepatriarker: Gregorius Laust i Lindbjærg samt Cornelia Petri i Geda. Lindbjærgs ärkepatriark är överhuvud för kyrkan i Eormenland och Nifelheim, Gedas för övriga Thule. Det är den senares domäner som de Norra Kungarikena ingår i.
Under Gedas ärkestift finns fyra patriarker (inklusive ärkepatriarken själv), angivna med namn, residensort och ansvarsområde nedan. Det har varit en betydande omsättning av patriarker de senaste åren, delvis som en följd av kriget som rasat i Thule; fyra av fem patriarker har tillträtt under de senaste fem åren.
| Stift / residensstad | Område | Patriark eller matriark |
| Geda | Gedanien, Örike, Nordanlanden inkl Furstendömet Margholien (nominellt) och Norrhamn | Cornelia Petri |
| Arosia | Arosia och Högmark | Ericus Helmeri |
| Spegelhamn | Sunnanslätt | |
| Tallvide | Gotmar, Vildlandet och Stora Havsö | Matteus Emundi |
| Rimsgårda | Gautrike och Västmarkerna | Edria Godridi |
Den Förste och Ende är en kärlekens gud framför allt. Hans främsta epitet är nåd, barmhärtighet och förlåtelse. (För övrigt anses Den Förste inte kunna hänföras till något kön utan kan lika gärna benämnas "Hon".) De tre viktigaste punkterna i moralfilosofin är:
Den centrala spänningen inom religionen ligger mellan kollektivistisk solidaritet och skolastik å ena sidan och individualistisk förkovring och empiriskt tänkande å andra sidan.
Hur ska man kunna ta hand om familjen, vara lydig och ständigt förlåtande samtidigt som den individualistiska förkovringen kräver att man kanske söker sig bort från socknen för nya lärdomar? Hur ska man hantera respekten för den gamla familjekunskapen gentemot nya kunskaper och idéer?
Jag tror på Den Förste och Enda,
himmelens och jordens Fader,
solens och månens Moder.
Jag tror på Den Förste och Enda,
varken man eller kvinna,
ung eller gammal
utan allt och mer därtill.
Jag tror på Den Förste och Enda,
på Din styrka och nåd,
alla oskiljaktiga i dig.
Från Nadrims predikningar har sju budord tagits fram och ses som grunden i Ljusets Lära.
Det sista av budorden är av mycket stor betydelse. En kärnpunkt i Ljusets etik är nämligen att ingen synd är så svår att den inte kan förlåtas. Detta har utvecklats till doktrinen om den Rena Anden. Enligt denna sätter alla synder onda tankar, ord eller gärningar fläckar på människans ande (det innersta i hennes väsen). Ju mer själsvärta en människa ha desto mindre mänsklig blir hon. Hon hemfaller till destruktiva, elaka och giriga beteenden som kanske ett kort tag ger henne materiellt välstånd på andras bekostnad, men i slutändan alltid stjälper och leder till olycka.
Dessa befläckelser kräver reningshandlingar för att 'tvättas bort' från anden. Denna rening sker genom att synderna biktas till en präst som ålägger en viss botgöring. När botgöringen är genomförd kan Reningen ges av prästen. Detta är en mycket central rituell handling i alla Ljustrogna länder. Att vägra rena sin ande från synd är i sig själv en synd. Hårdnackat obotfärdiga syndare riskerar exkommunicering, dvs att uteslutas ur kyrkans gemenskap. Detta innebär i praktiken en uteslutning ur samhället.
Det goda är det som den Förste och Ende representerar – en välvillig och kärleksfull inställning till skapelsen och ett ständigt arbete för att förbättra den. Ondska manifesterar sig i destruktiva handlingar som förstör och orsakar sorg och skada.
Exempel på synder:
Avgudadyrkan, tvivel, inte gå i mässa (1a budordet), egoism, girighet, avtalsbrott (inkluderar äktenskapsbrott, brott av vasalleder) och att göra orättfärdiga saker i Den Förstes namn (2a), våld, hämnd, och lögn (3e), lathet, feghet och val att inte handla när det skulle göra gott (4e) avundsjuka, stöld (5e), försumma andra, inte sätta andras behov före ens egna, inte be för de avlidnas själar, självförhävelse, frosseri, alkoholmissbruk, hasardspel (6e), inte försöka göra bot för sina synder och inte bikta sig (7e).
Exempel på dygder:
Gudfruktighet (1a budordet), självuppoffring, frikostighet, alltid hålla sitt ord, inte svära (2a), pacifism, förlåtelse, hålla sig till sanningen (3e), driftighet, mod, oräddhet, lära sig nya saker (4e), tolerans, glädje i andras glädje (5e), sätta andras behov först, ta hand om alla som behöver det, be för de avlidna, förhöra sig om medmänniskors problem, blygsamhet, måttfullhet (6e), acceptera botgöringar, gå i bikt, berätta för sina medmänniskor när man gjort något fel (7e).
I kosmos finns Världen, Mörkret och den Sanna Empyréen. (Somliga lärda hänvisar ibland till Mörkret som den Falska Empyréen, och Världen som Skuggempyréen - detta då den är en skugga eller avbild av den Sanna.) Mellan dessa tre platser finns Dunklet.
Den Förste och Ende är i den Sanna Empyréen allvetande, allsmäktig och allestädes närvarande. I Världen har han dock valt att begränsa sin närvaro och makt - detta för att stänga ute onda, mäktiga krafter som de fallna avatarerna, så att inte striden mellan makterna skall förstöra världen.
Som situationen nu är så kan den Förstes och Endes uppmärksamhet påkallas genom bön och ceremonier. Men det är inte självklart att Han svarar på alla böner. Han behöver inte heller bli uppmärksammad om Han skulle vilja ingripa i något på jorden. Konkreta mirakel sker tämligen sällan; den Förste föredrar att verka lite långsammare genom människor, och Hans metoder är oftare subtila än iögonenfallande.
Ständiga böner för god skörd, förskoning från dåliga tider, segerlycka, säkra barnfödslar och framförallt vänners avlidna själar som ännu irrar i Dunklet är alltså starkt att rekommendera.
Den Förste och Ende är god, men det finns farliga, onda varelser i världen. De försöker påverka människor att göra onda, destruktiva saker och ju mer själssvärta man har, desto mindre har man själv att säga till om och desto mer styr det onda en. Ondskan vill att allting ska vara mörker, dött och stiltje utan värme och kärlek. Den Förste vill att allting ska bada i ljus, att inte död eller smärta eller ensamhet ska finnas utan endast kärlek och gemenskap. Men för att Den Förestes vision ska kunna inträffa utan att världen förstörs i kampen behöver Hon människornas hjälp. Alla människor kan dra världen åt antingen mökret eller ljuset – åt ondskan eller godheten.
Efter döden hamnar alla själar i Dunklet, som i folktron ligger mellan Världen, Den Sanna Empyréen och Mörkret. Stjärnorna är helgonens lyktor, som de satt upp för att vägleda själarna till Den Sanna Empyréen. Dessutom hjälper vissa helgon till att vägleda själarna.
Existensen i Dunklet är utan kropp men med sinnesintryck. Har man inte hjälp av helgon, vandrar man i Dunklet ensam, och kan kanske hitta vägen: det är en kall och skrämmande upplevelse som kan vara i tusentals år, tills du hittat rätt eller fått hjälp av helgon. Efterlevande kan be helgon hjälpa dig genom böner.
Man kan vandra vilse i Dunklet och hamna i Mörkret. Mörkret är en riktig hemsk plats. Detta är troligare ju mer själsvärta du har. Det sägs att om du kommer för nära Mörkret, kommer mörkervarelser ut och hämtar dig.
Att komma till den Sanna Empyréen är att komma in i Ljuset, till gemenskap och kärlek, och man får träffa alla andra som kommit dit.
Världen kommer en dag att förändras – vid det tillfället då antingen Ljuset eller Mörkret växer sig tillräckligt starkt för att skölja över hela kosmos. Detta kallas Upplösningen och kommer ske på ett ögonblick, precis som morgonens första strålar tränger in överallt. Det finns inget sätt att korrekt säga när det hela kommer att äga rum, men varje god handling och varje ond handling skulle kunna vara den slutgiltiga. Alla människor måste alltså vara med i kampen.
Det finns många i Thule som säger att Furstens mardrömslika välde och handlingar visar att mörkret har växt sig starkare, och kanske är tiden för Upplösningen här snart – med mörkret som den starkare kraften. Utanför Thule är man inte lika övertygad – lokala katastrofer har skett många gånger förr. Men då och då , ungefär vartannat århundrade, dyker det upp Upplösningssekter i världen som ställer till med stor oreda. De har, uppenbarligen, inte haft rätt än.
Helgon är män och kvinnor som levt enastående fromma och heliga liv och nu vistas de flesta i den Sanna Empyréen med Den Förste och Ende, där de tillsammans med avatarerna kan hjälpa till att uppfylla böner från människor. Andra vistas frivilligt i Dunklet för att leda döda själar rätt. Många helgon var martyrer, som dog i Ljusets och kyrkans tjänst. Liksom vad gäller den Förste och Ende är det bra, men inte nödvändigt, med direkt böner för att helgonen ska ta ett intresse i de troendes affärer. Man bör välja helgon som man tror är extra intresserade av just den typen av problem man har framför sig. Man kan nog vända sig till Sankta Gunhild Orchbane i frågor om kärlek, men det kanske är mer naturligt att tillkalla Sankt Guillemo.
De flesta yrken, länder, städer, klosterordnar och skrån har sina egna skyddshelgon. De mest berömda i Thule är:
Reliker är föremål av heligt ursprung eller som använts av helgon och därför tros ha undergörande krafter. Den vanligaste typen av relik är kvarlevor av ett helgon. Helgongravar anses som mycket heliga och mäktiga platser, och det är vanligt att kyrkor byggs med altaret direkt ovanför gravkammaren. Relikens kraft tros skydda och välsigna den person eller församling som äger den, och många reliker tillskrivs andra krafter – ofta läkande.
Många är beredda att göra långa resor för att få möjlighet att se eller vidröra ett heligt föremål. Många kyrkor och kloster och deras närliggande bosättningar gör goda affärer på att underhålla pilgrimer.
Ljusets läras ceremonier består av vissa grundstenar, men kan i detalj varieras beroende på omständigheter och prästens önskan. En mässa kan ta fem minuter eller fem timmar eller fem dagar. Ett dop kan ske på en minut eller i en månadslång ceremoni.
En ljustroende förväntas gå igenom vissa ceremonier genom sitt liv – ett liv är inte riktigt komplett utan dem. Vid varje sådant sakrament förutom dopet så avger den troende ett löfte till socknen och Den förste och ende, som hon sedan arbetar för att uppfylla tills det är dags för nästa sakrament.
Dopceremonin tar in personen i Kyrkan och ger henne ett grundläggande skydd mot själsvärta och ondska. Under dopceremonin förs personen genom ljus: barn räcks ofta över av prästen till föräldrarna över Templets eldgrop, men det hela kan också ske genom att barnet omvälvs av rökelse bränd på en eld eller hålls upp mot dagens första solstrålar.
Fadderskapsceremonin: Varje barn – eller nydöpt hedning – ska ha minst två faddrar. I barns fall nästan alltid föräldrarna. De lovar att ta hand om barnets fysiska och andliga välmående tills dess att det lämnar över det till dess make eller maka.
Trolovnings- och giftermålsceremonin: Två personer (av olika kön: se avsnittet om synen på sex och kärlek) lämnas över i varandras vård av respektive faddrar – som helst ska vara närvarande. Man behöver faddrarnas godkännande för att gifta sig – hur noga prästen kollar upp detta varierar starkt. I ceremonin erkänns det också att faddrarna har fullgjort det löfte som gav vid dopet. Trolovning och giftermål är i princip samma ritual, men endast ett trolovat par kan gifta sig. Redan ett trolovat par räknas dock som en enhet.
Alternativ till giftermålsceremonin: Ursprungligen förväntades det att alla i Ljusets Lära skulle gifta sig mellan femton och tjugofemårsåldern. Innan man var gift var man egentligen inte fullt ut myndig, och ens faddrar sågs i många fall som ansvarig för ens handlingar. I praktiken är det vanligt att man förblir ogift så länge man inte har medel att försörja en familj. Många kyrkliga ordnar kräver också celibatlöften.
Åldringsblivandet: När ens sista fadderbarn har gift sig sker en speciell festceremoni för åldringen, som lovar att vägleda och dela med sig av sin kunskap till socknen och oftast avlägger ett löfte om en pilgrimsvandring.
Pilgrimsvandringen: När alla ens plikter är avklarade – vilket oftast ses som när det sista barnet är bortgift – bör ljustroende företa en pilgrimsvandring. Ofta sker detta till nästa stift, kanske några veckors färd, men vissa ger sig av på månads- eller årslånga resor ner till S:ta Iagas grav i Tarja eller själva Arantis! Pilgrimsvandringarna ger upphov till en hel industri med livlig kommers kring pilgrimslederna samt är en av de främsta formerna för kulturutbyte.
Begravningen viger den döde Ljustrogne till frid och välsignar hans väg till den Sanna Empyréen. Begravningsgudstjänsten liknar en vanlig mässa men har textläsning och predikan utbytt mot en dödsvälsignelse som läses över den avlidne.
Förutom livscykelns ceremonier, sakramenten, finns det fyra ceremonier som utgör en del av den troendes vardag.
Mässor hålls normalt varje vecka, ofta på lördag kväll eller söndag morgon. Alla Ljustrogna, vuxna som barn, förväntas närvara om möjligt. Mässan inbegriper ett antal ceremoniella moment som ljuständning, förböner och välsignelser, men också en textläsning ur de heliga skrifterna och en predikan kring texten.
Kontrakt är ett formellt sätt att befästa eder och löften på. De befästs symboliskt genom antingen ett föremål, ofta i form av en gåva från ena parten till andra, eller ett tecken. En regelbundet förekommande form av kontrakt är till exempel när botgöring accepteras som form av bikt; prästen skriver ned botgöringen på en pergamentrulle som blir kontraktets tecken.
Bikten är som vi redan sett av central betydelse. Den följer vanligtvis ett bestämt mönster där biktbarnet bekänner sina synder, prästen ålägger en botgöring och biktbarnet accepterar och åtar sig botgöringen genom ett kontrakt.
Botgöringen är den naturliga fortsättningen på bikten. Det kan röra sig om att utföra en enskild handling eller, mer vanligt, att iaktta någon form av självförnekelse under en bestämd tid.
Exkommunicering eller bannlysning utesluter en individ ur kyrkans gemenskap. Exkommunikationen kan vara tidsbestämd, som ett straff eller varning, eller på obestämd tid. Bannlysningen gäller dock bara inom den utfärdade prästens ansvarsområde. Det är endast den som exkommunicerats av den Högsta Uttolkaren själv som är utstött ur hela Ljusets lära.
Sanningsvärjande är en särskilt högtidlig ed där man genom ett kontrakt tar den Förste och Ende till vittne på att man talar sanning.
Skydd mot ondska, vandöda, oknytt: olika skyddande välsignelser kan ge de troende skydd mot Mörkrets makter och mot fiender som inte är av kött och blod.
Man börjar alltid morgonbönen med att ersätta det gamla ljuset som brunnit ut med ett nytt genom att tända det nya på det gamla. Alla läser tillsammans morgonbönen.
Förste och Ende
vi ber dig välsigna denna dag,
stärk vårt ljus mot själssvärta,
skydda oss från mörka krafter.
Vi tackar dig för en ny dag,
för att vi får leva i ljuset
och sprida ljuset vidare till alla.
Vi tackar dig för din styrka,
din förlåtelse och kärlek.
I Ljuset.
Kortversion av morgonbönen:
Förste och Ende
vi ber dig välsigna denna dag,
stärk vårt ljus mot själssvärta,
skydda oss från mörka krafter.
När det är tid för kvällsbönen samlas alla i ett hushåll, fast boende där och även besökare. Man pratar lite allmänt om dagen, kanske berättar vad som har hänt eller vad som ska hända den närmaste framtiden. Alla har rätt att yttra sig, barn som vuxen och utan förutbestämd ordning. Det är god ton att lyssna klart utan att avbryta. Vanligen börjar alla som talar med “Jag vill tacka Ljuset för...” När alla har fått chans så går man över till kvällsbönen. Då tar den äldsta i hemmet (eller lämnar över äran till en besökare) fram lyktan som brunnit hela dagen och tänder ett nytt ljus på det gamla.
Förste och Ende
vi tackar dig för denna dag
som vi har fått leva i ditt ljus.
Giv oss inatt en trygg vila,
stärk vårt ljus mot själssvärta
och låt oss vakna i ditt ljus.
I Ljuset.
Det här är böner som de används ibland bofasta,om du befinner dig på resande fot så är det ju svårt att ha ljus som brinner hela dygnet utan man kan istället bara tända och släcka ett ljus under själva bönen. Är det omöjligt att tända ljus ber man bönerna ändå.
Middagsbön
Inför varje måltid tackar man för maten på något sätt, oftast kort men kärnfullt, tex
Högste och Ende, vi tackar dig för livets föda och dryck.
Ju finare en fest är desto mer utvecklad är tacksägelsen.
Lilla bönen
Förste och Ende, Fader (Moder) och vän, förbarma Dig!
Socknen är den grundläggande geografiska enheten i kyrkans organisation. En socken är en församling; varje socken ska ha en kyrka och en präst. Socknarna är också världsliga administrativa enheter och i Thule bildar vanligtvis de fria bönderna i varje socken en sockenstämma med sockenprästen som ordförande. På landsbygden omfattar en socken vanligtvis en handfull byar och ensamgårdar. Sockenprästen har att sörja för församlingens andliga liv, främst att regelbundet och punktligt hålla mässa och utföra de andra riter som behövs.
Till varje socken hör också en prästgård, som utgör prästens tjänsteboställe och underhåll. Prästen svarar själv för att vårda och underhålla prästgården och att sköta dess jordbruk, utom större reparationer som åligger bönderna. En vanlig sockenpräst tillbringar en ganska stor del av tiden som en bonde bland bönder.
Till hjälp har sockenprästen en klockare, en av socknens bönder som bistår honom dels med drivandet av prästgården, dels med klockringning, läsning och sång i tjänsten.
Nyår firas den 1 januari. Det har ingen stor andlig signifikans men är en populär folkhögtid.
Regnbågsdagen firas till minne av den strid som enligt traditionen stod på Regnbågsberget i det fjärran Diraz, där den Förste besegrade Mörkrets avatarer i grunden – den händelse från vilken Ljusets lära räknar sin tid. Regnbågsdagen firas den 30 april. Detta är den heligaste dagen på året.
Midsommar, årets kortaste natt, firas den 25 juni till minnet av hur solens avatar, som fängslades av de fallna avatarerna under det Stora Mörkret, befriades. Det var på midsommardagen som slaget vid Månhella stod – ironiskt nog.
Väktarnatten är det folkliga namnet på den stora vinterfesten, som firas till minne av den siste profeten Nadrims första framträdande – den förste som såg honom ska ha varit en ensam nattväktare en vinternatt. Väktarnatten är en stor familjehögtid och ett efterlängtat ljus i vintermörkret. Själva väktarnatten infaller den 20 december, men firandet fortsätter inte sällan till att gå över i nyår.
Ljusets Lära har ingen riktigt officiell syn på magi. De Heliga Skriftrullarna innehåller gott om fördömanden av svartkonst, men mycket lite sägs om bruk av magi för neutrala eller lovvärda syften. Resultatet har blivit ett långvarigt kluvet förhållande.
På det hela taget har kyrkan accepterat magi som en kraft inte direkt kopplad till vare sig Ljuset eller Mörkret. Bruk av magi räknas på de flesta håll inte som en synd i sig, men de flesta kyrkomän ser det som en kraft som helst borde hållas ifrån världsliga händer. Flera berömda tänkare, däribland Gregorius av Palena, har varit starkt skeptiska mot det rätta i att bruka magiska krafter oavsett dess ursprung; att söka böja det övernaturliga till en dödligs vilja vore att betrakta som en förhävelse.
Huruvida de skapade folken har själar eller ej, och vilket förhållande till den Förste de står i, är en återkommande fråga som inte får något entydigt svar i de Heliga Skrifterna.
Dvärgarna är det icke-mänskliga folk som de flesta haft mest kontakt med och många dvärgar som lever bland människor iakttar också Ljusets lära åtminstone till det yttre - många misstänker dock att det mest är för syns skull. Alverna omges av många olycksbådande rykten, inte minst legenden om att de är skapade av Diz den fallne, och många tror att de är själlösa och onda; emellertid har de senaste årens vanligare förekommande kontakter mellan alver och människor börjat luckra upp den attityden på sina håll i Thule.
Ljusets lära betraktar sig som den enda sanna tron, men den samexisterar ändå på många håll med andra trosuppfattningar. Den officiella attityden gentemot hedningar är vänskaplig mission: man önskar hjälpa alla som har en själ att finna Ljuset. Flera antydningar i Skrifterna tyder på att även en rättfärdig hedning kan finna Ljuset - men naturligtvis är det bättre om folk följer den rätta läran och deras barn fostras till rättfärdighet.
I de utkantsområden där religiösa konflikter kombineras med politiska blir klimatet naturligt nog ofta betydligt hårdare. Riddarordnarna i Österlandet, särskilt Ordo Alemandi, är efter flera hundra år av konflikter med hedningar och schismatiker ofta benägna att tvångsdöpa - och inte sällan dräpa - först och fråga sedan. Religiösa åtskillnader blir inte sällan också en förevändning för en politisk konflikt, såväl i öster som på andra håll.
Den form av avgudadyrkan som alltid fördöms å det strängaste är naturligtvis tillbedjan av Mörkrets makter. Sådant är dock ovanligt förekommande, även om somliga vill göra gällande att det är långt mer utbrett i hemlighet än vad som är känt.
Ljusets lära har ärvt ett komplicerat förhållande till sex och kärlek från de kulturer läran uppstod i. Sexualitet anses som något i grunden gott, men det omgärdas av talrika regler och tabun. I princip anses sex höra hemma enbart inom äktenskapet. Frilloväsendet, dvs att hålla sig med en älskare utan att gifta sig med varandra, ogillas och frillobarn har i de flesta Ljustrogna länder lägre laglig status.
I praktiken är de stränga reglerna i många fall en aning tänjbara, och mindre brott kan vanligen sonas med ganska måttlig botgöring. Det är främst vid äktenskapsbrott, dvs förbindelser där endera parten är gift på annat håll, och i viss mån då oäkta barn resulterar, som det hela bedöms strängare enligt lagen.
Homosexualitet är tekniskt sett förbjudet eftersom äktenskap definieras som en förening av man och kvinna (något som i sin tur hänger ihop med att en av äktenskapets främsta funktioner som institution är att producera legitima arvingar), men det är inte särskilt tabubelagt. Det anses inte mer anstötligt att ha en frilla av samma kön än av motsatt.
Alla Ljustrogna roller bör kunna:
Piltecknet är en gest som utförs när man välsignar någon eller något, och fungerar allmänt som en beteckning på användarens tro och fromhet.
Piltecknet utförs som följer: man håller fram höger hand öppen, eller med två fingrar höjda och vidrör i snabb följd pannan och sedan bröstet med fingertopparna.