| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2006, 2009
Nya tillägg 2009-04-02 i grön text!Talvifolket är de som gett Talvala dess namn. Det är namnet på en folkstam i sydvästra Talvala, men används också som en samlande benämning på några närbesläktade folk och stammar som lever huvudsakligen i kustlandet i västra och södra Talvala: de egentliga talvi i sydväst, suosti i sjödistrikten i södra-mellersta Talvala och keri längst i sydöst.
Talvi är huvudsakligen bönder men lever också till stor del på fiske och jakt samt i viss mån även handel. Deras levnadssätt påminner mycket om folket i de mer skogiga och avsides belägna delarna av Thule, som Vildlandet och Margholien före Furstens ankomst.
Det talviska samhället får närmast beskrivas som ett ätte- eller rentav stamsamhälle. Familj- och släktgrupper är de viktigaste enheterna; det behöver dock inte alltid röra sig om verkliga blodsband utan det är också vanligt att individer ”adopteras” in i en släkt. Bygderna domineras av rika storbönder och bygdehövdingar, som har mycket makt lokalt särskilt ute i kustlandet. Den enda strikta klassindelningen är dock mellan fria och trälar.
Talvifolken har aldrig bildat ett eget kungarike eller annan centraliserad statsmakt. Däremot har de periodvis erkänt olika främmande härskare som sina överherrar och erlagt tribut – tidigare främst gedanska kungar, men även eormiska och nu senast Fursten av Margholien. Den sistnämnde har betydligt mer långtgående ambitioner än tidigare erövrare att verkligen inlemma Talvala och dess folk i sitt rike, men än så länge har de Furstliga gått varsamt fram.
Dräktmodet påminner om sen vikingatid och tidig medeltid med vissa distinkta inslag. Se separat artikel.
Personnamn är finskklingande. Tillnamn fungerar ungefär som i Thule och kan vara på svenska.
Kvinnonamn: Aarnikka, Abble, Aili, Akka, Alitsa, Annikki, Dordi, Esteri, Eura, Helka, Helki, Iliana, Jita, Kaita, Kauki, Kirsti, Kunne, Könikkä, Luci, Läpsä, Madelin, Maisa, Maritta, Metta, Mieli, Miksitä, Pirita, Rikitsa, Saara, Seikka, Siitsa, Suom, Toikka, Tuve, Viina, Viisa
Mansnamn: Ahti, Airikka, Akseli, Akus, Anatis, Antti, Anundi, Arno, Arvo, Asikko, Asko, Aslak, Asmus, Basti, Benne, Biril, Ervasti, Eskeli, Haakon, Hakuli, Hannu, Hansso, Harittu, Hartikka, Heikki, Heino, Hemminki, Himottu, Hinkki, Hintrikki, Hintsi, Huja, Iha, Ihala, Ihalempi, Ikämä, Ikälempi, Ilari, Ilkast, Ilkko, Ilmari, Inki, Isku, Issakka, Iäntaukka, Jaakko, Jaakkima, Janottu, Jolno, Junkka, Junni, Jurva, Jussi, Juuti, Kaapo, Kalli, Kari, Kauka, Kauppi, Kiel, Knuutti, Kolkka, Kuosma, Kyyrö, Kyösti, Käyki, Laaso, Lanssi, Lauri, Lemetti, Lempi, Levo, Lieto, Lulli, Martti, Matti, Maunu, Miemo, Menikko, Mielikko, Mikkeli, Mikko, Nakka, Nikula, Olli, Paavali, Parkko, Peha, Pentti, Pekko, Pettri, Pyyrikki, Raino, Riikil, Riku, Rinse, Rossi, Sankki, Selli, Sepi, Seppä, Siuko, Siuri, Suikki, Sukari, Tapio, Tenttu, Tiidikka, Toivo, Toivaro, Tuokki, Uito, Vasti, Veikko, Vitikka, Vihattu, Vämmä, Yrjänä, Östi
Mer detaljerad artikel om talviskt namnskick
Talvifolkens kultur påminner på många sätt om de svionska nybyggarnas. De ideal de hyllar är i mångt och mycket de samma: gästfrihet och generositet, hederlighet och ordhållighet, lojalitet och tapperhet. Talvi har särskilt rykte om sig att vara sega, uthålliga och envisa även inför svåra motgångar. De är ofta reserverade och ibland misstrogna mot främlingar, men har man väl vunnit en talvis vänskap är det för livet.
Somliga talvi, särskilt i sydväst och Ahriksriddarnas undersåtar i sydöst, är Ljustrogna. Många tillhör dock fortfarande den gamla tron och vördar en mängd naturandar och gudar. Den "gamla tron" är ett uttryck som används av Ljustrogna; de gammaltroende använder det inte själva. Det är en animistisk religion: de flesta ting i världen har en ande som det gäller att hålla sig väl med. De främsta andarna - Taumo, Ilma, Paivatar, Raumi, Hiisi - är närmast att betrakta som gudar.
Det finns inte ett organiserat prästerskap på samma sätt som inom Ljusets lära; shamanerna är bärare av de religiösa traditionerna och kunskaperna men mycket av den yttre kulten leds av de världsliga hövdingarna. Offer och andra riter sker gärna i särskilt helgade skogsgläntor, markerade av heliga stenar eller ibland träbeläten.
Talvifolken har i Thule rykte om sig som trollkunniga, och det stämmer att folklig trolldom är mycket utbredd bland dem. Det finns vid sidan om de egentliga shamanerna många ”kloka”, och magiska amuletter, besvärjelser och trollsånger är framträdande inslag i kulturen även om det är oklart hur mycket verkan de faktiskt har. Många av de hjältar som besjungs i talvis legendkväden är både krigare och besvärjare.
Kainufolket är ett halvnomadiskt folk som huvudsakligen lever i östra och mellersta Talvala, djupare inne i landet, och längre österut inom republiken Yrkijs domäner. De är traditionella fiender med flera av talvistammarna även om det oftast inte rått öppet krig. Deras egna hemtrakter ligger utanför de territorier som Fursten kontrollerar och Kainufolket som helhet är alltså inte Furstens undersåtar; däremot har åtskilliga av dem individuellt eller i mindre grupper värvats till hans styrkor.
Kainu lever till stor del på jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk men är mest kända som handelsmän och krigare. De lever i familje- och släktgrupper som i sin tur sluter sig samman i stammar. De mest distinkta grupperingarna som kommer mest i kontakt med andra folk är dock de välbeväpnade band av mestadels unga män och kvinnor, vars ledare ibland men inte alls nödvändigtvis också är stam- eller ättehövdingar, som vandrar över stora områden i Talvala och även längre österut, handlar ibland – mestadels med päls, en hantering som gjort många av dem rika – och plundrar ibland. Det är dessa krigiska pälshandlare som Kainufolket främst förknippas med av sina grannar.
Kainu är i högre grad än Talvi ett krigarfolk, och bland Talvi anses de som grymma och blodtörstiga.
Klädedräkten liknar till viss del en blandning av talvisk och yrkisk dräkt – dvs den påminner i grunden om en blandning av vikingatid och skandinavisk och rysk tidig medeltid. Då pälshandeln är en stor och statusbärande näring är päls och skinn populärt i ytterplagg och dekorationer, särskilt under vinterhalvåret och i kallt väder. Kainufolket har dock också en förkärlek för vackra linnetyger.
Det mest distinkta inslaget i kainus dräkt är dock deras vana att täcka hela kroppen, inklusive ansiktet, när de rör sig bland främlingar. Detta tros ha med deras religiösa eller vidskepliga föreställningar att göra; för en kainu är att visa ansiktet för någon en stark betygelse om förtroende.
För en nordbo är det inte lätt att höra skillnad på talviska och kainuiska namn – man kan använda samma namnlistor som för talvi.
Endast ett fåtal kainu har antagit Ljusets lära – de allra flesta följer den gamla tron. Den har de gemensamt med de gammaltroende talvi, men de olika varianterna skiljer sig åt i både utövning och legender. De har också anammat en del element från Ljusets lära, mestadels i förvrängd form. Ljustrogna reliker och andra heliga föremål tros till exempel äga en stor magisk kraft och är högt eftertraktade särskilt av shamanerna.
Många av kainufolkets shamaner är kraftfulla svartkonstnärer, och det sägs att de kan såväl kalla på de dödas andar som väcka döda kroppar till skenbart liv.
Djurandar och totemism har en viktig roll i kultutövningen, och shamaner och hövdingar som officierar vid riter bär ofta djurmasker. Vissa särskilt mäktiga shamaner tros också kunna anta djurhamn.
Skridfararna är ett nomadfolk som har sina främsta marker längst i norr men rör sig över stora delar av Talvala. De påminner närmast om tidiga samer. De är fredliga men fruktade och respekterade för sin trollkunnighet. Namnet kommer av att de om vintrarna gärna tar sig fram på skidor, eller ibland i rendragna slädar.
Skridfararna lever på jakt och renskötsel i nomadiska familjegrupper, ofta storfamiljer om kanske 20-30 personer. De sluter sig ytterst sällan samman i större enheter än så. Varje familjegrupp leds av en hövding och en shaman.
De är ett mycket gammalt folk och står främmande inför mycket av de andra folkens kultur. De har svårt att förstå sig på de bofastas materialism, skarpa klasskillnader och fasta boningar. Omvänt ser många av de bofasta skridfararna som primitiva vildar. Skridfararna är försiktiga och misstänksamma mot främlingar, men ytterst generösa och gästfria mot dem som bevisat sig vara vänner.
Klädedräkten påminner om talvifolkens med stora inslag av päls- och skinnkläder. Andra distinkta inslag är de praktfullt brickvävda bårderna och höga, lätt toppiga mössor eller hättor.
Exempel på kvinnonamn: Aina, Alet, Arina, Avril, Biret, Elen, Elle, Innga, Karitso, Lempi, Maret, Marja, Meri, Noralda, Risten, Ravna, Sigga, Tarina
Exempel på mansnamn: Aimo, Almu, Amul, Ande, Armo, Arvo, Aslat, Balto, Bannus, Biera, Biete, Ensi, Garrel, Giste, Hanno, Heika, Husi, Ilo, Janke, Jossa, Klemet, Kolmas, Nilas, Orbun, Runo, Sarak, Valo
Skridfararna utövar en variant av samma tro som de gammaltroende Talvi och Kainu. Deras heliga lunder känns lätt igen då de inhägnas med ”staket” av björkgrenar eller renhorn. Skridfararna brukar traditionellt offra sina renars och andra djurs kött, ben och horn till andarna liksom verktyg och vapen. Liksom hos kainu spelar djurtotemismen en stor roll.
Skridfararnas shamaner har stort rykte om sig som mäktiga trollkarlar. De kan se och tala med andarna genom meditation och trans; vissa av dem kan anta djurhamn eller rentav bli osynliga, andra kan välsigna eller förbanna även på stora avstånd och åter andra sägs kunna vandra på själva luften.
Svioner, alltså folk som härstammar från mellersta Thule, är ganska talrika i de yttersta kustlanden särskilt i sydväst. De är mestadels ättlingar till gedanska och sunnanslättska nybyggare som invandrat under tidigare sekler, inte minst under den gedanska kolonisationen på 800-talet. Sedan de Furstliga tog över har de uppmuntrat margholiska bönder att flytta till Talvala och slå sig ned som nybyggare, vilket medfört att det svionska inslaget ökat.
De svionska bosättarna i Talvala har i stor utsträckning levt på samma sätt som sina talviska grannar. De har i allmänhet varit bosatta i det yttersta kustlandet vid havet och i större utsträckning ägnat sig åt sjöfart. De har dock inte bildat egna politiska enheter utan de flesta bygder och tingslag har varit blandade med både svionska och talviska bönder. De flesta svioner såväl som talvi i blandbygderna är tvåspråkiga. Blandäktenskap är också vanliga.
De äldre svionska inbyggarna i Talvi påminner mycket om invånarna i Thules mer avsides och skogiga marker, som Vildlandet och Margholien före Furstens ankomst. De är politiskt och kulturellt efterblivna med Thules mått mätt.
Bilden har blandats upp helt nyligen då en del margholiska bönder tillåtits, uppmanats och ibland rentav beordrats flytta till Talvala och slå sig ned som nybyggare där. Dessa kommer från en mycket likartad kulturell bakgrund som de gammalsvionska bönderna men har under de senaste tio åren vant sig vid det hårda förtryck som råder i det egentliga Furstendömet. Då bönderna i det Furstliga Talvala verkar under betydligt friare villkor verkar det vara avsett som en belöning att flyttas hit.
Svionernas dräktmode liknar tidig nordisk medeltid, från slutet av vikingatiden till tidigt 1200-tal..
Läs mer: Dräktskick: svioner i Talvala
Som i Thule.
De allra flesta svionerna i Talvala är Ljustrogna sedan många generationer, men man har anammat många seder och traditioner från talvifolken, inklusive en viss förkärlek för folklig trolldomskonst. De Ljustrogna prästerna och missionärerna i Talvala har i allmänhet gett upp försöken att utrota dessa bruk och i stället sett till att noga skilja på svartkonst och harmlös trolldom. Somliga bönder blotar säkert också i smyg till inlandsfolkets andar och gudar, åtminstone när tiderna är dåliga och man behöver all hjälp man kan få.