 |
 |
| Liv | Eskil |
Tvekande stiger Liv in i gläntan där portfararna slagit läger.Hela hennes kroppsspråk visar en osäkerhet på om hon är välkommen eller om hon ens vill vara där.
"Eskil?" kallar hon med tunn röst. När Eskil närmar sig fortsätter hon. "Jag behöver tala med henne, med Fenri." Eskil ser nervös ut och de börjar tyst diskutera, Eskil envist och Liv lika envist.
De närmar sig gruppen.
"Jag kan tillfälligt stänga ute Helcaril,” säger Liv,”men jag tror inte jag kan stänga ute dig.Det här kan bli smärtsamt." Liv darrar av spänning; skräck men även målmedvetenhet. Hon sätter sig på marken mittemot Fenri. Hela hennes väsen skriker ut smärta och oro, men hon sitter kvar. "Fenri, det är Liv.”
 |
| Fenri |
”Ja, jag vet. Jag kände när du kom.” Fenris min är plågad, men hon vänder sig inte undan, hennes uppmärksamhet är odelat vänd mot Liv. ”Varför kom du hit?”
”Det finns saker du behöver säga. Svar du behöver ge. Men du vet inte hur. Du har inte fått rätt frågor. Frågan som betyder något.”
Fenri nickar långsamt.
”Men du vet inte hur den frågan lyder.”
Det var ett konstaterande, inte en fråga, och Fenri är stilla, spänt uppmärksam. Även Liv är stilla, hennes min koncentrerad, nästan som om hon lyssnar efter något.
”Fenri. Jag skulle behöva röra vid dig igen. Kan du… vill du låta mig?”
Fenris tvekan är kort.Hon nickar och lägger fram handen, med handflatan uppåtvänd. Men Liv bryr sig inte om den, utan lutar sig istället fram och lägger handflatan mitt på Fenris bröstkorg.
När Liv släpper kontakten rullar tårar nerför deras kinder. Fenri sitter stilla och låter tårarna falla, men Liv drar sig en bit tillbaka, in i Eskils famn. Ett tag sitter de så och låter smärtan och sorgen ebba ut. Till slut rätar Liv på sig och ser på Fenri igen med ömhet i blicken.
”Åh,” säger hon tyst.
 |
 |
| Ingrid | Sissela |
 |
 |
| Rakel | Kari |
Ingrid sätter sig bredvid Fenri och tar hennes hand. Sisselas hand på axeln. Rakel och Kari nära. De är alla där.
”Fenri. Tror du fortfarande att de kommer att hata dig? Tror du fortfarande att de kommer att lämna dig, nu när du inte längre visar dem vägen?”
Fenri biter sig i läppen.Ett ögonblick blir hennes ansikte spänt av sorg. Men när hon talar är hennes röst mjuk.
”Nej. Det tror jag inte.”
”Och du skulle välja dem framför Fursten.”
Inte en fråga, men Fenri nickar ändå.
”Varför?”
Plötsligt är Fenris min vilsen, letande. Hennes hand kramar omedvetet Ingrids.
"Behöver du dem?"
"Ja."
"Bryr du dig om dem?"
"Ja."
"Älskar du dem?"
Tystnad, hennes andetag hänger stilla i luften och hela världen lyssnar. Det går att vara stark och svag samtidigt. Det går att välja sin styrka. Någon har äntligen ställt den enda frågan som betyder något, gett henne orden hon behöver för att tala sin sanning.
Hon svarar.