 |
| Syster Fenri vid porten |
Vi är ute. Vi är äntligen ute. Det är människor här. Allierade. Fiender. Nu förändras allt. Nu finns sidor igen. De kanske inte förstår det än, men de kommer snart att inse det. Det som hänt betyder inget nu. De löften som gavs har blivit värdelösa i samma ögonblick som maktbalansen skiftade.
Nu är dags att lägga undan svagheten.
Kryddat vin. Löften som infrias. Det var inte meningslöst. De finns fortfarande. De har inte helt glömt. Gråtande som ett barn. Är detta den du blivit? Patetiskt.
Smuts, han talar om alternativ. Leva här? Som en värdelös börda? Jag förstår väl att vi inte kan leva så som vi gjort längre, nu när vi återvänt till verkligheten. Ni har nya syften nu. Ni kommer inte längre att finnas där. Och jag vägrar att leva i svaghet, som en hjälplös spillra.
Jag kan inte. Jag kan inte.
Hur står ni ut med att vara så svaga?
Porten. Tillbaka till Gråmark. En evighet av ensamhet, med bara minnen. Hellre dö.
De måste veta. Innan det är för sent. Jag måste låta dem veta. Veta vad? Vad är det de behöver veta? De behöver inget från dig, inte längre. Du brände dina broar. Eller kanske raserades de i samma ögonblick som ni passerade genom porten. Så värdelös. Så svag. Skulle du avsvära dig den enda styrka du har kvar i världen? Skulle du göra det för de som övergivit dig?
"Du kommer förlora kontakten med din älskade Furste!" Ni förstår ingenting. Vad rör det mig? Det som plågar mig är att aldrig få träffa dem igen. Att leva i odödlig evighet ensam med minnena.
De tänker göra dig galen. De tänker bryta ner allt det du är. Du har varit med om detta förut, men då förstod du syftet, då visste du vad du skulle formas till. Den här gången vill de bara rasera dig och spotta på det lilla som blir kvar.
Mjuka händer. Vem? De rör vid mina. Men de skjuter dem åt sidan, bättrar på knutarna i repet som fängslar. När föddes den, denna värkande längtan efter en hand mot min?
Hur står ni ut med att vara så svaga?
De säger att Rakels band är brutet. Så det är alltså möjligt. Flammande, envetet hopp, hopp mot allt förnuft. Jag måste tala med henne. Nu. Övertalar fångvaktarna. "Hon kommer när hon har avslutat sitt spel." Det är som att falla, som om golvet plötsligt försvunnit under mig. Försök andas den tunga luften, vänta, hoppas.
Hon kommer. Frågar hur det gick till. "Jag gjorde inget. Det var de andra. Bandet till dem. De ville verkligen ha mig här, och jag ville vara hos dem." Åh. Då är allt förlorat. Du har förstört allt för dig själv. Jag har förstört allt för mig själv.
Hur kan någon stå ut med att vara så svag?
Hur ska jag stå ut med att vara så svag?
Jag kan inte, jag klarar det inte ensam.
Jag vägrar leva med all denna svaghet och saknad.
Under dagen kom en av Fenris fångvaktare på idén att ’skenavrätta’ henne genom att låtsas öppna porten på nytt.
"Säg till dem. Hälsa..." Hon kämpar med orden, med det hon vill säga men inte kan formulera. "Säg... tack. Eller förlåt. Jag vet inte. Säg... nej, säg ingenting. Ingenting."
Hennes kropp darrar. Tillbaka. Ensam.
"Jag tror allt att Rödkåpan gråter!"
Hon tänker inte gråta. Så hon skrattar. Åt sig själv, åt det ironiska i det hela. Skrattet låter förryckt, men hon fortsätter.
Portalen är vaken, hon ser inget men hör den, pulserande. De ställer frågor om och om igen, men bryr sig inte om hennes svar, oförmögna att tro vad hon än säger. Och det spelar ingen roll, det är inte rätt frågor. Det är inte det de egentligen vill veta, och det är inte den sanning som kämpar för att bli fri från hennes bröst, som en instängd fågel. Ställ frågan som betyder något!
De för henne närmare, det dova pulserandet dövar hennes tankar. När som helst kommer hon att vara i tystnaden på andra sidan. Vad spelar det för roll nu? Bara säg det. Säg det du inte vet hur du ska säga.
"Vill du veta det sannaste jag vet?"
 |
| Herse Disa |
Kvinnan intill henne, den som kallas Disa, låter spänd, lutar sig nära.
"Ja."
Ett ögonblick långt som en evighet. Det måste sägas, men hon saknar orden. Hon måste låta dem veta, innan hon försvinner. Drar efter andan, skälvande. Ett ögonblick. Sedan tystnar porten, faller åter i sömn. Oförstående. Hon hade nästan haft orden inom räckhåll, nu är stunden förbi, sanningen fast i hennes bröst. Ordlös och värkande, kämpande som en instängd fågel.
Kallt. Hon försöker förmå sin kropp att röra sig. Den skriker av smärta över att ha legat stilla, bakbunden, i flera timmar. Golvet under henne skoningslöst hårt. Något alldeles intill hennes ansikte, en kropp. Hon försöker dra sig undan, men händer läggs om hennes nacke, håller henne i ett mjukt men bestämt grepp.
 |
| Ingrid |
"Fenri. Det är Ingrid. Jag är här."
Tankar, tumult, hopp och förtvivlad längtan. Det mjuka yllet i Ingrids rock mot hennes ansikte, andetag mot hennes hjässa.
"Varför?" är allt hon klarar att säga, rösten skrovlig, bruten. Varför nu?
Ingrid är tyst, och Fenri inser att hennes ton varit anklagande, önskar att hon kunde ta tillbaka. Ingrid får inte gå. Inte nu.
"Jag har försökt komma till dig hela kvällen. De hindrade mig. De hindrade oss allihop från att komma nära dig. Jag var tvungen att vänta tills alla somnat, och smyga förbi vakterna."
Hon låter ångerfull. Som att hon lidit. Fenri ligger helt stilla, spänd, intensivt medveten om den varma handen på hennes nacke, och Ingrids lugna andetag. Klarar inte att dra sig undan, gardera sig, orkar heller inte släppa taget, överlämna sig.
"Har ni inte gett upp än?" Rösten är svag, bedjande, hopplös.
Ingrids omfamning blir hårdare.
"Nej. Vi ger inte upp. Jag ger aldrig upp om dig. Jag vet vem du är. Jag tänker kämpa för dig."