 |
| Kari vid porten |
Först kan vi inte tro våra ögon. Sedan inser vi vad det är vi har framför oss. Där är den!
Efter all denna tid!
Porten.
Vi som känner sådant vet att den är öppen, kraft strömmar genom den och runt den.
Valvbågens vita sten lyser bländande. Vi kan inte se vad som finns utanför. Men vi springer mot den ändå. Jag och Rakel först. Vi hejdar oss ett par steg från öppningen. Vi vet inte var vi kommer hamna. Vet inte ens var vi tillbringat de senaste månaderna (åren?). Men vi vet vilka vi är, vilka vi blivit. Vänder oss mot varandra. En desperat omfamning, sedan fäller Rakel ner visiret, vi drar våra svärd, och går genom porten.
Det ligger som en tät dimma utanför. Alla sinnen är upp och ner, vi står bara still ett par steg från porten, redo för vad som helst. Känner de andra sluta upp. Sissela, med Fenris hand på hennes axel, på vår högra sida. Ingrid, och sist Eskil, på den vänstra.
Det står folk runt oss, i en vid halvcirkel utanför porten. De som Åskådaren lovade oss skulle öppna? Jag gestikulerar med svärdet. Frågar var vi är. Får mitt eget namn som svar. “Kari?”
Jag känner igen rösten, men vågar inte vara säker, ser fortfarande inte mycket i mörkret och dimman och regnet.
Ljus. Det regnar. Vi är verkligen ute. Vi sänker vapnen. Någon av oss skrattar lågt, kanske är det jag? Kanske är det vi alla?
Eskil frågar om vår position igen.
Någon springer mot oss, mot Eskil, ropar hans namn. Spejaren släpper sin pilbåge, fångar henne i sin famn. “Liv!”
 |
|||
|
|
||||||||||||
|
Vi är ute. Vi är bland vänner. Mannen som först sade mitt namn är mäster Aemilius. Jag släpper svärdet, sträcker mig fram och tar honom hårt i armen. Han är verkligen där. De är alla där. Jag känner igen flera ansikten. Astrid från Nyckelns Väktare. Ingvild från frälseryttarna. Herr Akvin Örnklo bakom henne. Ytterligare några känner jag igen från strider de senaste åren, till och med ett par från Klippiga Skogen.
“Hur länge har vi varit borta?” frågar jag mäster Aemilius.
“Ett halvår.”
“Det kändes som det tredubbla.”
De avväpnar Rakel. Någon ser ut att vara på väg att bli hårdhänt, men jag är där. Vi har alla lovat att försvara varandra så länge vi har makt därtill. Det löftet står, det försäkrar jag Rakel och Fenri. De serlättade ut, som om de kanske börjat tvivla.
Jag får behålla mina vapen, kan lätt gömma mig bakom mäster Aemilius' auktoritet här, och fler ändå som går i god för mig. Kanske alldeles för lättvindigt.
Unnsbacken. Det är där vi är. Drakfågelnästet i Ravnsmark. Salen är varm, och snart till brädden fylld med människor och alver. Många allierade har samlats här. Imorgon är det Väktarnatt.
De sätter oss vid ett bord längst in i salen, närmast elden. Värme. Ljus. Andra människors röster. Det luktar mat. Vi är inte hungriga, men att känna smaker igen efter så här lång tid är förhäxande. Vi äter långsamt, små, små tuggor ost och bröd. Skickar dryckesbägaren mellan oss. Flädersaft. Sedan vin. Vi skrattar, utmattade av allt nytt.
 |
| Elis |
De särar på oss, låter oss inte sitta alla tillsammans. Ingrid lyckas ändå smita över till Rakel, det är Elis, en av hennes rotekamrater, som vaktar dem båda. Sissela tillbaka hos herr Akvin. Eskil får stanna med Liv. Jag får en plats intill mäster Aemilius och de alver som delar bord med honom. Fenri måste känna sig ensam där hon sitter unde Drakfåglarnas vakande blickar.
Jag sitter som på nålar, orolig för de båda vänner som här betraktas som fiender. Men talar ändå med mäster Aemilus. Han vill veta om världen bakom portarna, jag vill veta om portens öppnande och vad som hänt här ute sedan vi försvann.
Järnstjärnan som öppnade porten fick han med ett meddelande skrivet i snön ett par dagar härifrån, ord målade i kött och benflisor som stank som ett slagfält. Stjärnan formligen dryper av Åskådarens makt, och jag berättar lite om väsendet.
Något händer vid Björnarnas bord. Fenri. Vi är fem i salen som reser oss upp för att komma till henne, men vi hindras av dem runtomkring oss. Fenri verkar inte vara i fara, men hon trivs inte alls. Alven intill mig tar mitt svärd, för säkerhets skull. Jag får behålla min stav.
Det är ljust när vi vaknar. Har snöat lite grann under natten, men nu är vädret vackert och blå himmel skymtar mellan molnen. Det blåser en smula. Vi portfarare, som de kallar oss nu, står lyckligt förstummade över att äntligen få uppleva solljus och väder igen. En riktig morgon efter en riktig natt, inget mer av den dystra halvdagern i Gråmark.
Vi tillåts vara nära varandra igen. Eller, inte Fenri. De andra magikerna säger att hennes band till Fursten återupprättats snabbt, men att Rakels band fortfarande svajar. Hon är den svagare magikern av dem båda, men starkare på så många andra sätt.
Drakfåglarna och de samlade allierade grälar om vad som skall hända, både med våra vänner och i kriget.
Jag tillbringar mycket av dagen med mäster Aemilius, och med Astrid och allierade magiker. Vi undersöker porten. Inskriptionen i valvet lyder “Mörk är vägen från Kutimo Klyfta - Genom Ljus finnes Nyckeln”. Kutimo Klyfta är ett namn på dödsriket i talvisk myt. Platsen dit Kouta Allförfarne reste för att lära sig den sista hemligheten - att behärska den blå elden.
 |
| Skalden |
Här på Unnsbacken finns en skald som kan kvädet om Kouta. Vi skall be henne berätta ikväll.
Jag svarar på alla frågor som ställs. Försöker få folk att lita på Rakel och på Fenri. De har förhört Fenri. Ingrid var med, hennes rote verkar ha behandlat henne illa också. Stackars Ingrid, hon vet knappt vart hon skall ta vägen. Vi andra försäkrar henne om att hon alltid är välkommen hos vem som helst av oss, men hon är väldigt fäst vid sin rote nu när hon äntligen är åter hos dem.
Mäster Aemilius står och pratar med alverna om något alldeles utanför stugan. Jag sluter upp med dem, och inser att de talar om Rakel. Om någon ritual som kanske kan genomföras för att bryta hennes band till Fursten. Jag blir ivrig, avbryter dem, och genast är det som att vara en femtonårig lärling igen. Tålamod, tystnad, allt det vanliga. Om de bara ville komma till sak genast och berätta vad jag behöver göra!
Mäster Aemilius är på min sida, i alla fall, men han har större vana av att handskas med snarstuckna alver och håller sig diplomatisk.
Jag berättar för Rakel vad jag hört. Hon tvivlar på att det är så lätt att bryta Furstens band, men hon lyssnar. De andra lyssnar också.
Jag försöker tala med Fenri, hennes vakter låter mig äntligen göra det, men hennes ton är hård och vass och när hon kallar mig Frostbiten finns inget kvar av den vänskaplighet som smugit sig in i tillnamnet över månaderna i Gråmark. Något är förändrat, hon drar sig undan från beröring och jag känner spår av blodsmagi runt henne. Kanske har hon redan försökt någon liten ritual. Kanske var det vad hon gjorde igårkväll när Drakfåglarna hindrade oss från att komma till henne.
Jag blir arg, förstås. Och besviken. Och rädd, för tänk om Rakel också.. jag vågar inte fortsätta på den tanken. Vill inte behöva förlora henne på det viset. Inte på något vis. Jag undviker Fenri efter det, även om det inte känns bra.
Middagsmålet dröjer och en ovan känsla stiger i kroppen. Först tror jag det är oro för Rakel, sedan inser jag att det är hunger. Jag berättar för de andra, och de skrattar högt. Det är skönt att höra det ljudet.
Jag får äntligen tid att prata med Ingvild en stund efter maten. Det är gott att träffa henne igen, men hon känner mig för väl. Säger att hon har sett hur jag tittar på Rakel, hur mina händer dröjer vid hennes. “Det är en dålig idé. Hon är Salamander.”
Jag lyssnar inte på Ingvild. Vet att hon har rätt, men samtidigt fel. Rakel är inte Salamander, hon kan bli något mer, något bättre.
Vi styr in samtalet på annat. Skrattar åt minnen och är snart tillbaka i vår vanliga tävling. Funderar på vem som ledde när vi senast sågs, men bestämmer oss för att nollställa nu när så lång tid gått sedan sist.
Till och från pågår ett rådslag. Vilka som deltar verkar flytande, likaså vad som diskuteras. Alverna pratar om svärdet Eskil fann. Han berättar om det och hur han fick det, och de anklagar honom för likplundring. Vi hamnar nästan i gräl igen, de vill ta tillbaka svärdet trots Eskils helt uppenbara band till det.
På gårdsplanen är cirkeln uppdragen. Alverna, mäster Aemilius, Liv (jag vet fortfarande inte riktigt vad hennes kraft är, och det verkar ingen annan heller göra, men de litar på den), och runmagikern Madra Stenstod omger den.
Rakel står i mitten. Svarar ja när mäster Aemilius frågar om hon av egen fri vilja vill gå vidare med ritualen, om hon är villig att försöka bryta bandet till Fursten.
Sedan frågar han om det finns någon utanför cirkeln som kallar sig Rakels vän. Vi svarar alla samtidigt, men det är jag som går in först. Ställer mig nära henne, med ena handen på hennes axel. Hon känns så liten nu, men samtidigt så stark. Jag tror inte att jag har den styrkan, och hoppas att jag aldrig hamnar i en situation som den här.
De andra kliver in en efter en. Bara Fenri lämnas utanför, hon kanske vet att ritualen pågår, kanske känner hon den, men hon är inte en välkommen deltagare. På sätt och vis är jag lättad att slippa henne i det här, även om det känns som ett svek.
Alverna åkallar elementen från de fyra väderstrecken. Jag känner hur goda portar öppnas och onda portar stängs. Vi fyra runt Rakel pressar oss närmre henne, låter vår kärlek bära henne. Hon svajar i vårt grepp, men står kvar. Jag blundar, hör knappt de ord som mässas för bruset av Jordkraft och annat.
Madra Stenstod är i cirkeln med oss. Åkallar kraft till små runprydda träbrickor. Trohet, kärlek, liv, allt det som skall binda oss samman. Trycker varsin bricka i händerna på oss. Så länge de är aktiva kommer hon att veta om något ont sker oss, och hon lovar att komma till vår sida så snabbt hon bara kan. Jag hör anspänningen i hennes röst, vet att det är stor och djup kraft hon låser till oss på det här sättet. Känner tacksamhet.
Ritualen avslutas. Cirkeln bryts. Ljus, det var längesedan jag var i den mottagande delen av en ritual, det är nästan abrupt hur Jordkraften tystnar runt oss. Det är fullbordad. Jag hoppas och ber att det är fullbordat.
Rakel vacklar. Vi håller alla upp henne, men det är runt min hals hon lägger sina armar. Jag är nära att kyssa henne där och då.
Vi skrattar lättat, tårögda och matta men stärkta och lyckliga. Klyftan till Fenri bara ökar.
Det går mot kväll. Vi roar oss alla. Rakel spelar ett parti bräde med någon, vi andra rör oss bland våra vänner - alla känner andra här. Ofta samlas vi allihop igen, rör vid varandra som för att ytterligare stärka bandet mellan oss.
Någon säger att Fenri frågar efter Rakel, det första hon frågat efter någon av oss. Men jag uppmuntrar Rakel att spela färdigt först. Den griniga häxan kan vänta.
Jag och Ingvild tävlar, förstås. Vi drar både kavel och oxe. Jag vinner i kaveln, jag är längre än hon och det har alltid varit min gren. Oxen blir nog oavgjord, båda våra mänskliga seldon faller av och vi kollapsar i skratt allihop. Det börjar kännas att det är Väktarnatt inatt.
Det spelas luta och harpa, sånger och sagor växlas. De som var där berättar om när Nyckeln var i Talvala, i byn Naari där de döda vandrade vid midsommar för några år sedan.
Jag pratar med Astrid en stund, hon har inte varit kry i vinterkylan och vi har inte haft tid att byta många ord. Jag låter henne veta att jag börjat överväga att fokusera mer på staven än på svärdet, så att säga. Att jag har en god tanke om vem jag skulle vilja ha vid min sida på samma sätt som hon har Bjark.
Jag pratar med mäster Aemilius om det också. Först tror jag att han försöker säga emot mig, sedan inser jag att vi bara pratar förbi varandra och att hans planer redan gått längre än mina.
“Jag tycker vi skall låta henne svära sig till Nyckelns Väktare.”
De har tagit ut Fenri till ett av uthusen. Det är så uppenbart att hon är fånge även om Rakel upphört vara det - ingen vågar säga emot magikerna i det här. Mäster Aemilius lovar att hon kommer tas med till Lejonnästet, i alla fall. Liv pratar glatt om det, hon är en sprudlande källa av entusiasm som verkligen ser fram emot att resa med oss även om hon inte vill komma nära Fenri. Liv rörde vid Fenri tidigare, något som ingen av dem mådde bra av.
Eftermiddag har blivit kväll, och vi samlas runt sång och mat denna väktarnatt. Det finns fasangryta och saffranssoppa och bröd och öl och kryddat varmt vin. Vi njuter i fulla drag, sitter vid samma bordskant allihop för att kunna röra vid varandra. Det som var nödtvång för vår sinnesro i Gråmark är här en trygghet och bekräftelse. Vi är här. Vi är ute. Tillsammans.
Vi öppnar den största Väktarnattstraditionen, berättar vår historia först. Det tar lång tid, vi turas om att försöka göra vår resa begriplig. Den låsta porten. Tores försvinnande. Den oändliga vägen. Besten. Samarbetet.
Åskådaren.
Fenris offer.
Vägen ut.
Applåderna är dröjande, vi har berättat oskickligt men vi är lättade att vara av med historien.
Efter oss är det skaldens tur. Hon reciterar Kouta-kvädet, den del då han reser till Kutimo Klyfta. Det är tyst i salen, alla hänger vid varje ord från den tränade rösten. Det är som att vara där. Igen? Det är svårt att veta. Någon koppling finns åtminstone. Och kanske var Åskådaren på något vis även Kouta? Många frågor.
Lättsammare berättelser tar vid, sagor och långdragna skämt. Sedan stillsammare historier, om vad som hänt under året som gått. Rakel lutar sig tillbaka i min famn. Det blir blickar, förstås, men ingen säger något. Våra vänner är vår sköld.
Herr Akvin berättar vad som hände hans trupp vid Röda Dalen i höstas. Så märkligt att ständigt påminnas om den tid vi förlorat i Gråmark, det kommer ta oss ett tag att komma ikapp. De var en avledande manöver. Låtsades vara magiker från Nyckelns Väktare. Låtsades alldeles för bra. Fursten skickade sin drake Náuglug att ta hand om problemet. Flera av herr Akvins ryttare dog. Jag känner igen ett par namn, inga nära vänner men folk jag ridit med under herr Emund och spelat tärning med och träffat ett par gånger även sedan jag blev en del av Väktarna. Jag gråter. Det är Rakels tur att stödja mig, lägga sin arm om mig och låta mig gömma mitt ansikte mot hennes axel. De andra är också där, med varma händer och tröstande ord.
Jag hoppas och ber att vi kommer få stötta varandra genom många år, och att Väktarnatten alltid skall vara den stund på året då vi minns hur nära vi kommit varandra även om vi knappast får fira den tillsammans så ofta. Vi har så olika uppdrag i det här kriget. Men för stunden vet vi åtminstone att vi skall resa till Lejonnästet, och därefter till Örnevall. Vad som händer efter det vet ingen, utom kanske den Förste och Ende.
Berättelserna fortsätter långt in på natten, vi kurar oss närmre varandra när elden falnar.
Nästa år kanske Fenri sitter med oss.