Sisselas berättelse

Sissela vid porten

Sissela spänner sig lite. Omgivningarna runtomkring har ändrats. Det ser annorlunda ut. Mer som världen utanför. Förra gången som det såg ut så härinne var när de kom in. Vid den första porten. Kan det vara så nu? Är de på väg ut igen? Har Åskådaren lett dem på rätt väg trots allt? När hon ser porten drar hon efter andan. Kari och Rakel går igenom först. Snabbt, så att den inte hinner stängas. De omfamnar varandra precis före. Sissela vill skrika åt dem att skynda, samtidigt så förstår hon. På andra sidan porten är de olika sidor igen. Inte för att de har sagt något, men... det syns. Rakel och Kari försvinner genom porten. Det går inte att se vad som finns på andra sidan. ”Det är smalt, gå in bakom mig.” säger hon lågt till Fenri. Handen på hennes axel och hon leder Rödkåpan genom porten. För ett ögonblick bländas hon av ljuset och när hon kommer ut är allt mörkt. Mörkt. Droppar som slår i hjälmen. Det regnar. Det är mörkt. Hon kan se ryggarna på de två andra. Och fler. Det är en hel folksamling runt porten. ”Vid den Förste och Ende, var är vi?” Karis röst. Sissela går upp vid dem. Skölden är fäst på armen, och svärdet är redo. Hon vet inte heller var de är. I värsta fall i Furstens land. Ingrid dyker upp, och tar hand om Fenri. Koncentrerar sig på folksamlingen framför. ”Var är vi? Vilket år är det?” Ute. Vi är ute igen. Fenris pris var inte förgäves. Ute.

Ravnsmark. De är i Ravnsmark. Det är dagen före Väktarnatten, året är 1149. De har varit borta i åtta månader. Det känns mycket längre. Eskil står med armarna runt en kortväxt kvinna. Liv, samma som var vid porten. Det är Drakfåglar runtomkring och... En bekant vapensköld. ”Herr Akvin!” Sissela glömmer bort Fenris hand på sin axel. Glömmer Rödkåpan helt. Eskil nickar. ”Han är därborta.” Hon snavar över stenarna i mörkret bort mot honom. Hur länge sedan är det något var riktigt mörkt senast? ”Sissela?” Han låter förvånad. Hon sträcker ut handen, rör vid honom. Han är verklig, ingen illusion. ”Det var trevligt att se dig igen, Sissela.” Hon börjar nästan gapskratta. Men vad säger man? ”Jag... Förlåt, jag blev borta så länge.” Han är faktiskt här. Det måste vara sant då, att de är ute. Men vad gör han i Ravnsmark? Gruppen pratar om att röra sig nedåt, mot huset. Hon vänder utan att tänka tillbaka till gruppen, tar Fenris hand och placerar den på sin axel. Leder henne ned till huset. Men utanför dörren blir de stannade. ”Vapen.” En man, en av Drakfåglarna, avväpnar dem. Hon vill resa ragg först, men... De har väl skäl att vara misstänksamma. En port som släpper ut människor var väl inte vad de väntade sig. Än mindre att det skulle vara Rödkåpor med. Hon lämnar över svärd och dolkar. Hennes riddare är här, det ordnar sig nog. ”Trappa,” varnar hon Fenri.

Liv	Riddar Akvin Örnklo

Inne i hallen står Rakel och Kari. ”Se här Fenri.” Kari placerar Fenris händer först mot taket och sedan mot ena väggen. ”Väggar. Fyra väggar och ett tak. Hur länge sedan var det?” Hur länge sedan? Åtta månader. De säger åtta månader, men det känns inte så. Hur mäter man tid när det inte finns ljus och mörker? Mer. Det känns så mycket längre.

De placeras vid ett bord långt in i rummet. Sissela börjar märka Drakfåglarnas misstänksamma blickar. Men hon bryr sig inte. Inte just nu. ”Vi är ute.” Rakels blick är orolig. Kari påminner henne och Fenri. ”Löftet står fast.” De har lovat varandra. Där, i Gråmark. Vad de än kommer ut ska de försöka se till så att de andra kan komma undan. Sissela rör lätt vid Rakel. Eskil kommer fram. ”Gapa.” Han har hittat ost. Hon tuggar långsamt, smaken sprider sig. Hon är fortfarande inte hungrig, men... Ler. ”Finns det mer?” Hur länge sedan är det vi åt senast?

Herr Akvin kommer fram och hon reser sig hastigt, bugar kort. Sträcker utan att tänka fram handen och rör vid honom. Ser efter om han är där. Han vill ha en rapport om vad som hände, och hon försöker lämna den. Hon märker själv att den är rörig, osammanhängande. Men hon kan inte samla tankarna. Är alltihop bara en dröm? Vad händer om hon vaknar tillbaka i Gråmark? ”Sissela, hur mår du?” Hur mår hon? ”Jag vet inte. Jag är rädd att allt det här bara är en dröm... Att jag egentligen är... Är kvar där...” Hon ryser. ”Du är tillbaka. Ät, vila. Vi ska prata mer senare.” Han går och sätter sig igen. Hon sitter kvar med de andra. Drakfåglarna bestämmer sig tillslut för att splittra dem i mindre grupper. Oroliga för Rödkåporna. Hon önskar att hon kunde förklara. Rakel och Fenri kanske är rödkåpor, men de är inte farliga. De är inte som alla andra. Drakfågeln insisterar på att hon ska flytta sig. Sissela vill inte. Hon ser mot Akvin. Han är hennes befäl. Först när han nickar gör hon drakfågeln till viljes. Går bort till platsen hon blivit utpekad. Ser efter de andra. En kvinna som sitter där frågar vad hon har i väskan. Sissela öppnar väskan, visar. En extra kveif, en bälteskrok och en burk te. Det är inte mycket. Kvinnan frågar trevande efter mat. Åt de inte där, på andra sidan? Hon försöker förklara. Förklara hur det var där. Hur man kan gå i månader och ändå aldrig bli hungrig. Hur ljuset aldrig ändras, det enda som är mörkt är när de sluter sina ögon.

Herr Akvin pratar med henne. Frågar ut henne om vad som hände i Gråmark. Han är orolig för att hon verkar vara så nära Rödkåporna. Hon försöker förklara. Det är inte det att hon tycker om Rödkåpor, eller Fursteanhängare. Men Rakel helade Ingrid istället för sig själv. Hon hade kunnat hela sig själv, Fenri var inte skadad. De hade kunnat lämna de andra. Och Fenri gav sina ögon för att de skulle komma ut, utan att tveka, innan någon annan hunnit med att ens tänka tanken. Det är inte det att hon börjat tycka om Rödkåpor. Det är det att Rakel och Fenri är annorlunda. Han verkar inte lugnad. Pratar om hennes hem, hennes far och syster. Även om han inte vet exakt hur det är med dem just nu så vet han att de är oskadda, i vilken del av armen de är. Hon frågar. Vad ha hänt sedan hon försvann? Han berättar om fälttåget i Högmark, och att de tvingats vika tillbaka. Hon har en känsla av att han vill påminna henne om var hennes lojalitet ligger. Hon tvekar inte. Hon vet vem som är fienden. Men Rakel och Fenri är inte fiender.

Gryning. När hon vaknar i gryningen är ljuset grått, grått som i Gråmark. Ett kort tag tror hon hon är tillbaka där, att allting igår bara var en dröm. Tillbaka utan att veta en väg ut... Men så hör hon andras andetag brevid sig. Herr Akvins sköld står lutad i ett hörn. Hon går upp, tar tyst på kläderna och ut. Det finns rester av snö på marken och hon kan se den blå himlen genom trädtopparna. Hon är verkligen ute. De är verkligen ute.

Sissela följer efter herr Akvin under förmiddagen. Drakfåglarna vägrar fortfarande att lämna tillbaka hennes vapen, och hade det inte varit för att han gick i god för henne hade hon inte ens fått ha brynjan. Inte för tycker att den behövs här egentligen, men hon tycker inte om att de försöker hindra henne. Hon vill inte vara utan vapen heller, men de verkar svårare att få tillbaka. Vet inte ens om Akvin litar tillräckligt på henne ännu. De vet bara inte vad som hände i Gråmark ännu. Kan vi bara förklara blir det bättre. Utan att tänka sig för rör hon vid Akvin med jämna mellanrum. Kommer på sig själv ibland. Han är ingen illusion. Ingen här är det. Vi är ute nu.Tillbaka.

Herr Akvin vill syna porten i dagsljus. Sissela följer med, även om hon helst inte vill gå nära den. Hon är lättad när han träffar några alver att prata med. Hon tror samtalet rör draken och hur man skulle kunna förstöra den. Tydligen har den varit aktiv i vår. Vår? Det är väktarnatt ikväll. I höst. Sommar och höst. Hon antar att man vänjer sig vid tiden som förflutit. Samtalet tappar snart hennes fokus. På andra sidan gläntan ser hon porten. Vit, tyst. Hon tror att det är röd skrift på den. Fast den är helt tyst nu, så är hon rädd för den. Som om den skulle sträcka sig över gläntan och svälja henne hel. Tillbaka till Gråmark. Ensam… Sissela ryser. Morgonen är kylig, det kan vara därför. Hon är ändå enbart lättad när herr Akvin börjar gå tillbaka mot huset. Drakfåglarnas blickar är bättre än porten.

Jungfru Ingvild Enhörning

Sissela sitter tillsammans med Ingrid, de har pratat lågt tillsammans tidigare och nu har Sissela tagit upp Gedaniens frihetssång. På andra sidan bordet sitter Herr Akvin och hans följeryttare, jungfru Ingvild. Då leds Rakel förbi av sina fångvaktare. Sissela kommer av sig i sången och sträcker upp en hand för att röra vid Rakel, se att hon är där på riktigt. Herr Akvin har tidigare förmanat Sissela för att ha för mycket kontakt med Rödkåporna och att röra vid dem. "Sissela, tänk på vad jag har sagt." Sissela vet och Rakel tvingas gå vidare. De säger att salamandern är farlig, men de var inte där. Det är ju Rakel. Sissela kommer inte helt ihåg var hon var i sången. Då kommer Miriam lekare upp bakom henne och sjunger strofen som hon precis varit på innan. Och Sissela kan lite osäkert avsluta, men med blicken fäst på Rakel. Hon är inte farlig. De har fel.

Hon har gått och satt sig bredvid Fenri på bänken. Tar hennes händer. Bundna. Det är fel. Hon är inte farlig. De säger att hon återknutit bandet, men det var svagare igår! Innan Drakfåglarna tog sig an henne och Ingrid hela natten. “Fenri, det är Sissela.” Hon måste prata med henne. Få henne att förstå. Rakels band gick att brytas, åtminstonde just nu. Om Fenris band skulle brytas också? Hon kommer inte komma härifrån levande annars.

Avfärd söderut. Äntligen. Hon kan knappt vänta på att få lämna den här platsen, hur lycklig hon än var att komma ut till den. När gruppen börjat röra sig och kommit utom synhåll från drakfågelnästet går Sissela upp bredvid Fenri. ”Här.” Säger hon lågt. Tar Fenris hand och placerar på sin axel. ”Se dig för, vägen är stenig här.”