Åskådaren

På andra sidan porten

Dramatis personae

Vägen rör sig in i ytterligare en skog. Träden har släta, grå stammar och kronor med löv i en märklig röd-svart ton. Det hänger saker från grenarna. En benbit i ett snöre. En röd glasdroppe i en tråd. En metallcirkel med trådar som skapar en ögonform.

"Jag tycker inte om dem här platsen," anmärker Sissela.

”Det där är ju en korp!” utbrister Kari förvånat och stannar upp. Mycket riktigt: en död korp hänger från en gren i ett snöre om halsen. ”Men vi har inte sett några fåglar här… Hur länge har den varit död? Och var kom den ifrån?”

Ingrid tittar på korpen och ryser. Det känns inte som en bra plats att vara på.

De sex tittar på varandra och fortsätter, spända och avvaktande, längs vägen genom den kusliga skogen. Ingrid dröjer sig kvar en kort stund och blickar bakåt, men följer efter de andra. Det känns nästan lika illa att gå tillbaka som att gå framåt.

* * *

Vägen svänger och de när de har passerat kurvan ser de var vägen leder fram till. Ett runt, halvt raserat torn står i en glänta framför dem. Ett bord står längs tornets utsida. Bordet och alla de närmaste träden är täckta med olika föremål. Porten står öppen inåt.

Misstänksamt, försiktigt, rör sig Kari närmare och gestikulerar åt de andra att följa med. Hon har staven i vänster hand, högerhanden på svärdsfästet.

Sakta närmar de sig porten. När de kommer närmare ser de att ögonsymbolerna är ristade på alla träd. Det ligger ädelstenar och blänker här och var.

Kari öppnar munnen och ser ut att vara på väg att anropa om det finns någon där, men ångrar sig sedan och fortsätter tyst framåt.

De ser in genom öppningen. Tornet saknar innerväggar och golv. En trappa löper längs ena sidan halvvägs upp, rester av en väg till en våning som inte längre finns. Och väggarna glittrar i det skumma ljuset. De är täckta med stenar. De sitter två och två tillsammans i samma färg.

Ett bord står där inne. På det ligger verktyg och redskap som ser ut att vara skapade för tortyr. Rödbrunaktiga stänk och fläckar färgar bordet.

Av vana går Fenri fram och rör vid blodfläckarna. Hon iakttar instrumenten närmare och försöker avgöra deras respektive syften. Rakel stiger in i rummet och snurrar ett varv, spanandes över väggarna, innan hon ställer sig bredvid Fenri.

Ingrid går diskret fram en bit bakom blodsmagikerna och ser på verktygen. Saga visade mig en sådan där för några år sen… men jag minns inte vad den kallas.

Kari lägger armarna i kors över bröstet och håller staven tätt intill sig. "Vi är färdiga här. Vi går."

Rakel kastar en blick på Ingrid och Kari och nickar. "Fenri. Jag tror inte vi hittar något av värde här. Och vi vet inte vad vi behöver försvara oss mot. Kom. Vi går." Ingrids blick möter Rakels, hon nickar och börjar gå ut igen.

Fenri verkar märkligt ovillig att bege sig, kanske för att detta rum och föremålen tycks väldigt verkliga jämfört med den monotona gråmark de vandrat genom. Men hon följer dem ut.

När sällskapet tar steget ut ur tornet ser de att någon står där och väntar på dem.

* * *

Det står en man mitt på vägen. Eller vad som ser ut som en man. Han är något under medellängd. Svarthårig, blek och svartklädd. Han står bredbent med händerna på ryggen och väger lite på fötterna. Med huvudet på sned ler han ett lika snett leende. Ögonen ler lika mycket de och det finns en röd illvillig glimt i dem.

"Så vad har vi här? Några övergivna på vandring i det övergivna?" Rösten är silkeslen.

"Vem är du?" frågar Fenri och Kari i munnen på varandra. Ibland tänker vi lika, tänker Kari för sig själv, nästan road.

"Ni kan kalla mig Åskådaren,” säger främlingen lika mjukt. ”Vilka är ni som besöker mitt hem?"

"Du kan kalla oss Besökarna," svarar Fenri. Kari tittar på henne, lite frustrerad över att Fenri tar ordet före henne. Nåja, kanske är blodsmagikerns misstänksamhet ett bättre tillvägagångssätt här. Hon är tyst, avvaktar och trummar långsamt med fingrarna på staven.

Åskådaren skrattar. "Och vad söker Besökarna efter?" Kari känner tydligt hur kraft virvlar och rör sig runt varelsen. Rakel möter hennes blick för ett ögonblick. Hon har också känt av det.

"En port att återvända till den värld vi kom ifrån," säger Fenri. Hennes röst förråder ingen osäkerhet.

"En väg att vända från den väg ni färdats. Jag vill se vad har ni att ge," ler Åskådaren och skrattar åt Fenri. "Röd kappa, gråa ögon, svart själ."

"Jag har en varierad palett,” replikerar Fenri. ”Är du själv svart rakt igenom?"

"Vackra färger tillsammans," säger Åskådaren utan att svara på Fenris motfråga. Han vänder sig mot Kari. "Du är mer konstant. Blå särk, blå ögon och blå själ."

Kari lyssnar utan att säga något. Blå själ? Svart passade förvisso till blodsmagikern, men min egen själ hade jag aldrig funderat något över färgen på...

Fenri ser på de andra och hennes blick dras till Eskils svärd. Hon armbågar honom lätt och nickar menande mot det.

"Vet du, det där vinner ni ingenting på,” säger Åskådaren med en leende blick på Eskil och svärdet. ”Det här är mitt hem och jag skapar reglerna som jag behagar. Och ni är, som ni själva valde och sade, Besökarna."

"Min mening var snarast att erbjuda svärdet, då du frågade vad vi hade att ge,” svarar Fenri oberört. ”I övrigt äger vi inte mycket."

"Åh, det där har jag ingen glädje av,” genmäler Åskådaren. ”Det är inte hans att ge heller, det gör som det själv vill."

Han sniffar lite i luften och vänder sig till Rakel. "Ursäkta mig, jag märkte dig nästan inte, magin är inte ditt esse. Röd rustad, blåögd och en själ gråare än sten…"

"Så vad har du glädje av?" Fenri har lyckats hålla sin ton hövlig av vaksamhet mot nykomlingen, men nu börjar hon tappa tålamodet av hans lättjefulla sätt.

"Som er värd, kära Besökare,” ler Åskådaren, ”ska jag ge er ett erbjudande. Och som artiga gäster får ni erbjuda något i gengäld. Jag kan ge er en väg ut. Jag kan se till att någon öppnar för er."

Besökarna tittar på varandra. Är det sant?

"Men i gengäld vill jag ha något att minnas er med. Jag vill ha något till min samling." Leendet i Åskådarens ansikte blir bredare.

Fenri ser sig omkring bland de märkliga föremål som hänger runt tornet, och sedan på sitt sällskap. Vad kan vi tänkas erbjuda honom?

"Ni har följt min väg länge nu. Ni känner min symbol. Vad vill jag ha?" Han ler ett nästan onaturligt brett leende och visar vita, lite spetsiga tänder.

Det blir Rakel som svarar.

"Du vill ha ögon."

* * *

"Duktig!” säger Åskådaren till Rakel. ”Även om din magi inte är stark, tvekar du inte att se saker för vad de är och det blir din styrka. Jag vill ha ett par ögon av er. En magikers ögon."

Kari kan inte helt dölja en äcklad grimas. Hon skakar på huvudet. Fenri stirrar oavvänt på Åskådaren.

"Han vill stympa oss,” säger Kari lågt till de andra, ”för något han förmodligen kan göra utan ansträngning. Eller inte kan göra alls. Det kan lika gärna vara en lögn."

"Jag kan visa vägen,” säger Åskådaren och vänder sig till henne. "Jag kan ordna så att porten öppnas. Men inget kommer gratis. Inte på den här platsen eller någon annan."

Kari viker snabbt undan med blicken. Nog för att en soldat alltid riskerar att bli av med... delar, men det här är något annat. Hon är stel. Rädd. Ingenting jag är stolt över, förstås.

Efter ett ögonblick som känns som en evighet bryts tystnaden av ett djupt andetag och så ett ord.

”Mina.”

* * *

Kari tittar bestört upp.

Det var Fenri som talade.

* * *

”Så utmärkt!” ler Åskådaren. ”Jag hoppades på att jag skulle få dina! De är så vackra, och de kommer glittra på väggen av mitt torn!"

”Du måste inte,” mumlar Kari till Fenri. ”Vi kan hitta… en annan väg.” Jag är sämre än hon. Jag hade aldrig kunnat fatta samma beslut så kallt och snabbt.

Fenri svarar inte. Hon står orörlig mitt ibland de andra i sällskapet, med kroppen på helspänn. Åskådaren ser på henne och ler ännu bredare.

”Kom,” säger han mjukt, nästan lockande.

Hennes första steg är stelt, nästan stapplande.

* * *

Kari vänder bort blicken igen. Hon vill inte se. Vill inte att det här skall behöva hända ens Fenri. Men tanken på en öppen port hägrar. Ljusets nåd, låt det vara sant, låt det här vara vägen ut...

Rakel är chockad. Det är oväntat men hon inser att beslutet är fattat av en anledning. Det måste respekteras. Och vad ska jag annars göra? Ge mina egna ögon? Ge Karis? Min syster gör vad som krävs. Som alla syskon skulle göra. Hängivna.

Ingrid minns de vackra ädelstenarna på väggen och mår illa.

Eskil har betraktat allt med vaksamma ögon och ansiktet som hugget i sten, men nu kan han inte låta bli att göra en äcklad min.

Sissela öppnar munnen som för att protestera. Men det är för sent.

* * *

Fenri stannar inför Åskådaren. Han lägger sin hand mjukt över hennes ögon, nästan som om han höll för ögonen på ett litet barn som var skrämt och trött. Hon tycks för ett ögonblick nästan slappna av.  Sedan sliter ett kvävt skrik i hennes kropp. Hennes knän ger vika under henne, men hennes ansikte tycks dras mot Åskådarens hand som genom magnetism. Hjälplöst på knä, med ansiktet uppåtvänt, skriker hon tills Åskådaren plötsligt drar handen till sig. Den är blodig och sluten runt något.

Kari blundar hårt när skriket börjar, en hand sträcks ut och griper hårt runt armen på Rakel som står närmast. Hon kväver en snyftning.

Åskådaren öppnar handen och betraktar de två halvgenomskinliga, gråsvarta ädelstenarna han håller där, nästan kärleksfullt, och helt utan en tanke på Fenri, som föll framstupa i gräset när han släppte sin kontakt med henne.

Med blicken fäst på ädelstenarna går han tillbaka till sitt torn, passerande mellan de övriga i sällskapet. De hör honom småprata tillgivet för sig själv medan han försvinner in i tornet.

* * *

Rakel går fram till Fenri som fortfarande ligger på marken, böjer knä bredvid henne och lutar henne upp mot sig. ”Syster…! Hör du mig?” Hon känner på blodflaskan. Kan jag hela henne? Har jag möjligheten?

Fenris andetag kommer ansträngt mellan sammanbitna tänder. Ögonlocken hänger slappt i de tomma hålorna. För ett ögonblick ser rännilarna av blod ut som tårar. Hon svarar inte, bara andas.

Åskådaren kommer ut igen. Han ler bredare än någonsin och rör sig mer avslappnat och öppet med lätta steg. Hela kroppen utstrålar glädje.

Vänd till Rakel, som sitter kvar på knä med Fenri lutad mot sig i famnen, säger han, ”Oroa dig inte. Hon kommer inte att förblöda.”

”Och nu till din del av avtalet, Åskådare,” säger Kari med sträv röst och blicken mot marken.

"Min del av avtalet med Besökarna,” bekräftar Åskådaren. ”En blind ska leda de seende som det så ofta är. Det enda hon ser är er väg. Och jag kommer se till att någon öppnar porten för er."

Vid ljudet av hans röst sätter sig Fenri hastigt upp. Hennes ansikte är fortfarande en sammanbiten grimas. Sedan, långsamt, sträcker hon handen upp mot de tomma ögonhålorna, men rörelsen fullföljs inte. Hon vänder på ansiktet, bort från tornet, ut mot skogen, och minen är märkligt fokuserad, uppmärksam. Något ostadigt, och med stöd från Rakel, kommer hon på fötter, men så snart hon är på fötter ruskar hon lite på sig, för att avvärja hjälpande händer.

"Åskådare." Rösten är låg, nästan morrande. "Om vägen du visar är falsk svär jag vid mina ögon och min själ att jag kommer att hitta dig igen. Jag skulle inte vara lika artig då." Sedan, beslutsamt, börjar hon gå mot skogen, i den riktning hon tidigare sett åt.

Alltför beslutsamt. Efter bara några steg snavar hon över en rot och faller tungt på händer och knän. Hon tar stöd emot en trädstam och reser sig på nytt, med spänd hållning och lätt darrande.

Åskådaren skrattar. "Det är nästan så jag önskar att vägen tog dig vilse, så du skulle försöka!"

”Hon skulle inte komma ensam,” säger Sissela sammanbitet. Ingrid nickar medhållande. En del av hennes rädsla börjar förvandlas till ilska. Ilska över situationen, över att hon inte kunnat förhindra det som skett. Klart Fenri inte skulle komma tillbaka ensam!

"Så rart!" Han ler ett nästan ömsint leende mot Sissela.

"Tänkte ni stanna här, eller?" Fenri är halvt vänd mot deras röster; hon hör att de inte följt efter henne. Hennes ton är barsk och otålig, men hennes kroppspråk förråder en tvekan. Jag kan inte gå ensam, jag behöver dem där, om så bara för att försöka höra var de sätter ner sina fötter.

Rakel rör sig snabbt till sin systers sida och lägger en hand på hennes arm. "Jag är med dig," säger hon.

Eskil ser sig omkring med en blick som tydligt säger att han lägger omgivningen på minnet. Sedan skyndar han sig fram i täten. "Om du stödjer henne så rör jag mig framför,” säger han till Rakel. ”Minskar risken att ni snubblar in i något."

”Jag kommer med dig. Jag behöver rensa tankarna,” svarar Rakel. Hon kastar en blick på blodet längs Fenris kinder. ”Ingrid, kan du göra något för Fenri?”

Meningsutbytet får Fenris käke att spännas. De talar om mig över mitt huvud, som en belastning. Att Rakel inte leder henne gör henne nästan lättad. Men hennes trevande steg bär henne framåt så långsamt. "Ja, Kräk, om du har ett par extra ögon i ditt lilla syetui är det dags att plocka fram dem nu," muttrar hon.

Ingrid ryggar tillbaka lite inför tillmälet, men samlar sig sedan. Jag hade nog själv inte varit så glad om jag just mist ögonen. "Jag har nål och tråd och rätt rena förband, men några ögon har jag dessvärre inte."

”Låt oss komma bort från tornet först,” säger Kari och följer efter bakom. Hon kastar misstänksamma blickar bakåt. Illamåendet lämnar en sur smak i munnen.

Sissela börjar dra sig bakåt. Hon tycker inte om tanken på att vända ryggen till det här stället. Men hon följer med, sist i gruppen.

* * *

Fenri kämpar sig fram med trevande steg. Stressad hör hon hur avståndet till de framför ökar. Hon snubblar, men återfår balansen, för att snubbla igen, famlande efter något att ta tag i.

Sissela fångar upp henne, förvånansvärt varsamt, och hindrar henne från att falla. "Nu så, hålöga, stå stilla så att Ingrid får titta till dig."

Fenris första impuls är att rycka till sig armen, men hon undertrycker rörelsen. Greppet är en trygghet, och till och med en order är i nuläget en skön påminnelse om en enklare tillvaro. Hon står still, försöker höra vart Ingrid rört sig sedan senast hon talade. Hennes ansikte, lätt neråtvänt, riktas åt olika håll, sökande.

Kari ser sig om igen. Nu är de åtminstone utom synhåll för Åskådarens torn. "Ja, se efter det där nu,” nickar hon. ”Men kvickt, vi vet inte hur länge den där tingestens löfte varar."

* * *

Fenri underkastar sig behandlingen; trycket mot de värkande, tomma ögonhålorna känns betryggande. Hon hade inte märkt blodet på sina kinder förrän det torkades bort, och det var skönt att slippa den klibbiga känslan. När bandaget lagts på höjer hon åter en hand upp för att röra ansiktet, och åter stannar den halvvägs, som vore den rädd för vad den skulle finna där. En ansats att åter röra sig framåt, sedan vänds ansiktet mot Sissela, som alltjämt håller ett grepp om hennes arm. Ansiktet är avvaktande, vaksamt.

* * *

Rakel går bredvid Eskil och spanar framåt. Hennes kropp vibrerar av tillbakahållen frustration och tumult. "Det är säkrast för den där varelsen att vägen leder ut. Annars har jag nog inget bättre för mig än att hitta ett sätt att ta ihjäl den," mumlar hon sammanbitet.

"Där har vi nog för en gångs skull något vi är överens om," muttrar Eskil bistert till Rakel. "Den där saken var minst lika ondskefull som någon Furstlig." Där kommer Eskil på sig med vem han talar med, och kastar en blick på Rakel, men hon verkar vara för inne i sina tankar för att märka piken.

"Jag undrar var den var för något,” fortsätter hon. ”Den måste ha varit något slags älvavarelse, något slags mäktigt oknytt. En shaman hade kanske vetat."

"Mhm. Jag tänkte inte på hur dess öron såg ut, men kan det ha varit en alv en gång? Som blivit galen här inne?"

"Kanske... Den var så säker på var den hade oss. Att vi inte utgjorde det minsta hot." Det märks att Rakel är ovan vid att behandlas som harmlös och att det gör henne ytterligare obehaglig till mods.

"Just den arrogansen talar i och för sig för att det skulle vara en alv..." funderar Eskil. Han är tyst en stund innan han fortsätter. "Jag måste säga att jag är förvånad över din systers villighet att offra sina ögon. Hon gick med på det innan någon annan ens hade hunnit tänka…"

Rakel vaknar till ett ögonblick, ser på honom och säger skarpt, "En syster eller broder gör alltid vad som måste göras." Sedan ser hon åter ut över slätten.

* * *

Sissela leder Fenri försiktigt, med små pikar ibland, för att inte verka för omtänksam. Det tar en stund, men till sist länger Kari ut stegen och går upp jämsides. "Fenri?" En förvarning om var hon är någonstans innan hon tvekande lägger en hand på blodsmagikerns arm.

Fenri ruskar handen av sig på ren reflex, ansiktet vänds halvt åt Karis håll. Alla dessa mjuka röster, varsamma beröringar!

Kari drar åt sig handen igen. "Förlåt. Jag ville bara... Du hade inte behövt.." Det tjocknar i halsen på henne. "Tack."

"Nej, vi hade kunnat traska omkring här i varandras muntra sällskap tills vi alla hade blivit galna. Jag offrar hellre mina ögon än att spe

ndera en evighet med dig, Frostbiten." Tonen är inte så bitande som den brukar. Tacksamhet? Från en allierad?

"Fint att höra att inga viktiga delar tog skada," muttrar Kari härsket och drar sig undan från Fenri igen.