De vilar några dagar. Inget mer synes av odjuret men otryggheten i den här världen är ännu större nu. Sissela blir bättre, även om smällen i huvudet gjorde henne trött och förvirrad ett par dagar. För Kari släpper chocken men lämnar en frustration över magins opålitlighet. Hennes brända händer läker som de borde. Rakels sår är djupa men läker också de med de stygn som Ingrid satte dit. Varken Kari eller Rakel visar några tecken på infektion, trots att Ingrid noga studerar deras skador.
De börjar vandra igen, men kortare etapper den här gången. De undviker att rasta i skogarna.
* * *
Så småningom förgrenar sig vägen. På den vänstra vägen finns en stor sten i stenläggningen som når från sida till sida. En ristning som täcker den, en ristning av en sol halvt över en horisont. Det går inte att avgöra om den stiger eller går ner. Vägen åt andra håller visar en liten ristning i en av stenarna på kanten. Ögat.
De bestämmer sig för att gå mot solen och följer den nya vägen. De vandrar i kanske två etapper. Sedan tar vägen slut.
Vid en port.
Den ser ut ungefär som om någon hade gjort en manshög grind av plankor och sen förvandlat den till sten. För trots att den ser ut som om den skulle kunna öppnas mitt på är den sten rakt igenom.
Framför porten ligger en död alv. Det är omöjligt att avgöra hur länge den rustade alven har legat framför porten. Hon har mumifierats i den torra luften.
Alla – utom Sissela som håller vakt utåt - rör sig mot porten, rör vid den, slår på den. Magikerna försöker känna något hos den. Men något är fel med den. Rakel lägger en blodig fingertopp på porten men känner ingenting. Till Kari och Fenri säger hon, "Hittar ni någonting?"
Den första entusiasmen inför den efterlängtade porten lägger sig snart hos Kari, och hon petar sammanbitet runt i omgivningens magiströmmar med de huvudsakligen läkta men fortfarande stela fingrarna trummande mot staven. Alven stör henne på ett sätt hon inte kan sätta ord på.
"Den ser ut att vara död, eller åtminstone sovande,” konstaterar Fenri. ”Vi kan troligen inte väcka den inifrån, för jag får inget svar från den. Vi kan vänta här, men det är rätt liten chans att den öppnas utifrån, om man nu ens kan anta att den leder oss ut ur gråmarken. Jag anser att vi återvänder till vägskälet och följer ögat."
Rakel går runt porten. "Jag tror den är död... Den ser likadan ut på baksidan som framsidan. Om den ens nu har varit en riktig port." Porten står helt för sig själv mitt på gräsmarken. Inget finns bakom den.
Eskil går fram till den döda alven, sätter sig på huk och vänder kroppen så att den har ansiktet uppåt. Alvkvinnan har legat på ett svärd, och när Eskil tar upp det händer något. Ett ljus strålar ut från under hans hand på fästet. De tre magikerna vänder sig som med en rörelse om. Ljuset bleknar snabbt - det ser ut som att det drar sig in under handen.
 |
| Eskil och alvsvärdet |
"Vad var det där?" Rakel stirrar nyfiket (och möjligen avundsjukt) på svärdet i Eskils hand.
Eskil rycker till och håller svärdet på armlängds avstånd
Även Karis min är en av nyfikenhet och ett visst begär. "Låt mig se?" Hon sträcker fram ena handen mot Eskil, kanske lite för snabbt och girigt.
Eskil ser lite tveksam ut. "Det känns som det redan har bundits till mig,” säger han. ”Du kan ju prova att ta det." Han vänder svärdet och räcker hjaltet mot Kari.
Med ett litet leende greppar hon svärdet, men det slinter nästan genast ur hennes grepp som om det vore såpat. Rakel sträcker sig efter svärdet när Kari tappar det. Eskil sträcker sig snabbt efter det för att hindra att hon når det, men inte snabbt nog. När Rakel nuddar fästet sprakar det till som pälsen på en katt om vintern. Hon viftar med handen efter den lilla stöten.
"Det har ju uppenbarligen personlighet," säger hon och låter Eskil ta upp det.
”Det verkar som att du har rätt,” säger Kari. ”Vad kände du? Beskriv för mig."
"Det strömmade kraft från det,” säger Eskil långsamt. ”Det kändes att det formade ett band med mig"
"Och tog det något från dig?"
"Inte vad jag kände."
Eskil böjer sig över den döda alven och tar försiktigt, med uppenbar respekt, loss en skida som verkar höra till svärdet. Han passar också på att snabbt undersöka kroppen. Alven är lätt rustad och inget som syns förtäljer något om vem hon var eller vilka lojaliteter hon hade, och hon bär inget annat användbart än svärdet.
"Synd att dina krafter är så opålitliga här,” säger Eskil. ”Du kanske hade kunnat ta reda på vad det är för kraft i svärdet…"
"Det är inte mina krafter det är fel på,” genmäler Kari och ser ut som själva sinnebilden av en stött magiker. Opålitliga, va? ”Anklagar du tändstålet för att du fryser när veden är våt?" Sedan biter hon ihop igen, skuldmedvetet. "Förlåt. Jag menar bara... det här stället går mig på nerverna."
”Förlåt mig, Kari,” svarar Eskil och reser sig upp. ”Inte menat på det viset.”
"Kan ni göra något åt porten?" undrar Sissela.
Något av det stingsliga letar sig in i Karis röst igen. "Jag kan alltid sjunga en glad liten visa för den? Eller steka den ett par ägg?" Sedan skakar hon trött på huvudet. "Sissela, om jag trodde jag kunde göra något hade jag redan gjort det. Det är som Rakel säger, om det ens är en äkta port är den död."
Rakel ler lite åt Karis ord. Hon uppskattar jordmagikerns humor. Men sen blir hennes ansikte allvarligare. "Jag undrar vad alven dog av... jag ser inga tydliga märken på hennes kropp," säger hon.
"Skulle inte förvåna mig om det berodde på svärdet som Smuts just blivit så god vän med," anmärker Fenri.
"Kanske,” säger Rakel. ”Frågan är om det är vettigt att stanna här."
"Vi kan väl gå tillbaka och ta den andra vägen?” säger Sissela. ”Om den här ledde till en port gör den kanske det också?"
"Jag rör mig hellre än står still,” säger Kari. ”Chansen att någon öppnar den här porten - om det ens är en - är försvinnande liten. Men vi har följt ögonmarkeringarna så länge utan att komma fram till något."
"Men vi kan inte bara gå över slätten," protesterar Sissela.
"Jag tycker som Sissela,” säger Rakel. ”Vi går tillbaka och tar den andra vägen."
"Hellre vägen än att vandra planlöst, förstås,” nickar Kari. ”Ja, vi gör som Sissela sade." Hon betraktar den stillsamma men olycksbådande platsen en kort stund, suckar sedan och vänder ryggen åt scenen. De vänder om och går tillbaka mot vägskälet.
* * *
På vägen tillbaka vallar Kari diskret ihop de allierade i samma grupp.
"Vi behöver göra upp planer,” säger hon lågmält. ”Förr eller senare kommer vi härifrån. Och då måste vi hantera de där båda." En onödig nickning mot Rakel och Fenri. "Risken finns alltid att vi hittar en port som tar oss ut i fiendeland, dessutom."
Ingrid nickar. Hon håller med Kari, men känner med ens ett styng av något... skuld? Rakel räddade ändå mitt liv, använde blod för att hela mig, inte sig själv. Hon vågar dock inte säga något högt utan nickar bara ytterligare några gånger. Fenri däremot... Henne skulle hon nog kunna hantera hur hon än fick order om. De har inte talat mycket med varandra. Och hon står inte i någon direkt tacksamhetsskuld till henne som hon gör mot Rakel.
"Dessutom, medan de inte lyssnar,” fortsätter Kari. ”Vi kunde strida mot den där besten. Har något hänt med det som hindrade oss från att strida? Jag vill helst inte behöva testa min teori, det är lättare att samarbeta om vi inte söker strid, men vi kan behöva vara mer på vår vakt."
"Det kanske bara är runt portarna som man inte kan slåss?" föreslår Sissela.
"Jag vet inte,” säger Kari. ”Men jag vill inte börja experimentera. Svärdet Eskil tog skulle mycket väl kunna vara ett undantag i sig. Något slags magisk artefakt... Undrar vad det är, vad det kan göra. När vi kommer ut..." Hon avbryter sig själv. "Nej, åter till sak. Det är mycket vi inte vet, och vi kan just nu inte tro att vi är säkra mot några hot."
"Vad gör vi om vi kommer ut i fiendeland då?” frågar Sissela. ”Tar oss söderut så fort som möjligt?"
"En så liten grupp som vi är så borde vi ha goda möjligheter att ta oss dolt genom fiendeland,” säger Eskil. Förutsatt att vi kan skiljas från rödkåporna på något sätt som gör att de inte sätter trupp efter oss omedelbart."
Kari nickar, tacksam för spejarens närvaro. Vi har ett bra bibliotek av kunskaper, inser hon. Soldater, sjukvårdare, spejare.
* * * |
