Vägen ut

På andra sidan porten

Dramatis personae

Det är dags för vila och sällskapet har gjort upp en eld med grenar från ett dött träd. De behöver egentligen inte elden, men det är skönt med lite mer klart ljus och extra värme.

Sissela ger Fenri en liten knuff. "Det finns en bit platt mark för dig att sitta på framför dig nu om du vill, Hålöga. Men se dig för så att du inte fattar eld."

"Jag tror inte att sådana som hon brinner," säger Kari. Eldens värme och den vandrade sträckan bort från Åskådaren har förbättrat hennes humör igen, och en liten antydan till humor hörs i rösten.

"Som jag minns det är det du som har problem med eld, Frostbiten." Lite av skärpan åter i Fenris röst, hon är säkrare nu. Men där finns mindre ren elakhet i henne nu.

Kari skrattar till. "Hah, kanske det. Men vinden vänder snart. När vi kommer ut härifrån... Vet du verkligen vägen?"

"Det är för tidigt att gå tillbaka och slå ihjäl Åskådaren,” svarar Fenri. ”Jag ser en väg, det får räcka för tillfället."

"Jag hoppas det håller i sig,” säger Kari. ”Hur... upplever du vägen?"

"Jag ser den. Den lyser. Det är..." Fenri avbryter sig och rynkar ögonbrynen. Det är… vackert?

Det är tyst runt elden en stund. Sedan ställer Kari frågan som alla säkert tänkt på. "Varför gjorde du det? Frivilligt?"

"Någon var tvungen. Det blev bäst så här." Fenri talar med sträv, motvillig röst.

"Men du hade förstått vad han ville ha,” säger Sissela, ”och hunnit erbjuda dig nästan innan jag fattat vad som hänt."

"Det var Rakel som först listade ut vad han ville,” säger Fenri. ”Att du är trögtänkt är inget jag kan svara för."

"Vi hade kunnat hitta en annan lösning,” invänder Kari. ”Eller hur? Att gå med på en sådan... stympning...”

"Tror du på det själv, Frostbiten?” avbryter Fenri. ”Vilken lösning skulle det vara?"

”… Eller kommer din Furste att ge dig ögonen åter om du lyckas återvända?"

Fenri stelnar till när Kari nämner den tanke hon själv burit i sitt sinne, hoppet som hållit henne från att falla i förtvivlan och hopplöshet. Är det möjligt att det går? Kommer jag någonsin att kunna återvända? Kommer de att bry sig om att hjälpa mig? "Om Fursten finner det gott. Jag tvivlar inte på Hans makt."

"Nej, det gör du förstås inte." Kari petar lite i elden. "Någon var tvungen att göra det, säger du. Men du erbjöd dig själv utan att tveka. Kanske hatar du oss inte så mycket som du säger?"

"Är ni inte villiga att offra något?” kontrar Fenri. ”Ska hela världen anpassa sig efter era blåögda ideal om en värld där ingen ska behöva ge upp något? Eller är du besviken, Frostbiten, att du inte fick demonstrera ditt hjältemod genom att offra dig för oss, dina fiender? Borde jag ha unnat dig den möjligheten?"

Kari stirrar ner i marken en stund under obekväm tystnad. "Jag är ingen hjälte,” säger hon till slut. ”Jag vill se det här kriget till slut. Jag vill överleva. Hjältar dör."

Fenri skrattar ett kort, explosivt skratt. "Man hade nästan kunnat tro att du kallade mig hjälte. Och du hade inte haft alldeles fel. Jag har alltid varit övertygad om att jag kommer att dö i Furstens tjänst.”

* * *

Vandringen fortsätter. Fenri ”ser” fortfarande vägen och det håller deras hopp vid liv. Ska de verkligen få komma hem?

* * *

Elden sprakar. Av någon anledning har de fått för vana att tända eldar när de gör rast för att vila, som om det varma påminde dem om att det finns en värld bortom denna tryckande, stills tystnad. Fenri har suttit stilla en längre stund, med benen i kors, när hon plötsligt talar.

"Kyckling." Ordet sägs med eftertryck och hetta, så att de övriga nästan rycker till, och de ser överraskat på henne.

"En riktigt mör, saftig bit kyckling, med örter och ordentligt med salt," fortsätter hon.

Kari tittar förvånat upp och betraktar blodsmagikern. "Jahaa. Du menar att äta. Jag trodde det var nåt nytt litet kärleksfullt smeknamn på någon av oss." Ingrid fnissar till, hon hade just tänkt den tanken.

De har glömt tanken på mat, vant sig av med att äta sedan länge, men plötsligt känner de hur minnet blir levande, hur munnarna vattnas, favoriträtter kittlar deras fantasi, och sedan annat, föremål, platser, dofter, sysslor...

"Nybakat bröd, alldeles varmt ur ugnen..." säger Sissela lågt.

"Kött och bröd i all ära. Men jag saknar potatis. Att plocka den, att skala den, att äta den.. med smör!" Kari skrattar till. "Jag har skalat nog med potatis för en livstid, både på godset och i fält. Men det är avslappnande. Och så får man äta resultatet, till skillnad från det mesta andra man gör där..."

"Stekt och gyllene, i mycket smör...” fortsätter Fenri. ”Och så mörkt öl till..."

"Nåååd, jag ber dig!” svarar Kari. ”Åh, rött vin och honungskakor! Eller en rejäl Väktarnattsbankett, jag skulle kunna äta bordet rent!"

"Eller att bara helt enkelt vara hungrig igen,” funderar Sissela. ”Inte för att jag någonsin trodde att jag skulle sakna det, men...." Hon rycker på axlarna.

"En säng. En vanlig förbannad säng. Och dag och..." Fenri kommer av sig. Jag kommer inte att se solen mer.

"Det är mycket man saknar här ute...” säger Kari. ”Solen, förstås. Men jag saknar regn också, eller vilken sorts väder som helst som inte bara är småkyligt mulet."

"Regn," säger Fenri. Plötsligt är rösten mjukare än de någonsin hört den, känslosam, nästan gråtmild.

"Tycker du om regn?" frågar Sissela.

Fenri ryser till, som för att skaka av sig något. "Jag... ja, jag antar det. Det är bättre än många andra väder, det är... starkt. Uttrycksfullt."

"Det finns en stark men stillsam jordkraft i regn som möter mark,” nickar Kari. ”Större ju torrare jorden och ju mer regn det är. Den är lättanvänd. Heh. Lämplig för nybörjare, tyckte min mästare. Jag tror att det var mest för att hon tyckte det var rätt åt mig att öva tills jag var genomvåt."

"Jag saknar vinden,” säger Sissela. ”Det händer saker när det blåser."

"Riktigt ljus och riktigt mörker,” säger Rakel. ”Att känna sig vaken med solen och kunna sova ordentligt i mörker."

"Och det självklara nöjet i att försova sig, förstås,” tillägger Kari. ”Svårt att göra här."

"Verkligen!” fortsätter Rakel. ”Sen vill jag besöka en stad eller by. Se människor runt omkring och veta att det finns levande överallt!"

"Och att sova inomhus igen," säger Sissela.

"Åh, det vore härligt,” flikar Ingrid in. ”Slippa dessa vidder och få fyra väggar runt sig.

"Det börjar kännas overkligt,” säger Rakel. ”Hemma alltså. Allt som finns där."

"Hur ska man förklara när man kommer hem varför man varit borta?" säger Sissela.

"Heh,” ler Rakel snett. ”Och kommer någon tro en?"

"Det blir en historia att berätta en Väktarnatt," nickar Sissela.

Fenri har suttit tyst en längre stund, lyssnat intensivt och rådbråkat sin hjärna efter saker hon uppskattar. Varför är det så svårt? Den extatiska upplevelsen av blod fladdrar gång på gång upp i hennes tankar, men hon vill inte tala om det. Inte nu. Av någon anledning drar hon sig för att väcka deras ogillande igen. Att tala om syner gör henne bitter till sinnes, men… Säkerligen måste det finnas annat som är behagligt? Inte är väl mina sinnen stumma? Omärkligt, stilla, läggs hennes hand mot det torra, vissna gräset på marken, och hennes fingertopp stryker över grässtråna.

"Åh Ljus, en bägare vin! Det vore så fantastiskt gott!" Omedvetet använder Rakel kraftuttrycken från de andra. De hon själv använde som ung.

"Jag undrar hur lång tid som gått när vi kommer ut," funderar Kari.

"Bra fråga,” säger Rakel. ”Man tänker ju på sagorna. Ett år? Fem år?"

Sissela uttalar lågt tanken som hon bara andats till Ingrid förut. "Tänk om kriget tagit slut när vi kommer ut."

Kari nickar långsamt. "Mycket kan hända."

"Mycket kan hända, men knappast det," säger Fenri med säkerhet. "Beroende på hur ni definierar 'kriget'. Era allierade kan vid det laget ha blivit en del av Furstendömet, men där kommer alltid finnas ett krig." Det är inte sagt för att vara elak, utan konstaterat som fakta, men det hörs ett spår av tillfredsställelse när hon nämner krig.

Hon skakar häftigt på huvudet. "Vi ger inte upp, om någon har gjort det när vi kommer ut så är det din Furste och hans anhang."

Fenri drar på smilbanden i en torr grimas. "Åh. Nej. Det tror jag inte är något du bör räkna med."

"Så länge det finns någon kvar i Thule som kan hålla ett svärd, spänna en båge eller kalla på jordkraften kommer kriget fortsätta tills Fursten är död." instämmer Kari med Sissela.

"Det är som du säger, men inte som du menar," genmäler Fenri.

Kari trycker fingertopparna mot näsroten i en uppgiven gest. "Vi släpper saken. Vi kan käbbla mer om det när vi kommer ut." En kraftansträngning för att försöka vända samtalet tillbaka till något de alla kunde enas om. Kari vänder sig mot Rakel. "Vilket vin?"

"Rött! Men annars är det inte så noga. Jag kommer aldrig ihåg skillnaderna på sorterna." Rakel skrattar lite

"Kryddat." Fenri återupptar tacksamt ämnet där det inte spelar roll vilken sida de står på.

"Och varmt," fyller Sissela i.

Fenri ler. "Så att det nästan bränner i magen." På nytt tanken på hur blodet får hela hennes varelse att fyllas av en varm, vibrerande sensation. Hon slår bort den.

"Haha, den är vi överens om!” skrattar Kari. ”Varmt, kryddat, och i gott sällskap!"

"Bättre sällskap än detta? Du skämtar!" säger Fenri. Sarkasm. Värme?

Efter ännu en av de eftertänksamma tystnaderna skrattar Kari lågt. Halvt på skämt, halvt på allvar säger hon: "När kriget är över bjuder vinnarna på vinet, så ses vi och pratar om den här muntra utflykten."

Sissela skrattar. "Då kommer vi i alla fall kunna prata om det bland folk som tror oss."

"Alltid finns det några som kommer tro oss,” säger Kari. ”Jag har en vän i Väktarna, Astrid, hon lyckades öppna en port tillräckligt länge för att någon skulle ta sig igenom. Hennes rotemästare var försvunnen… här inne, antar jag… i en fem-sex år. Det kanske var sant ändå."

"Men hen hittade ut till slut?" undrar Sissela.

"Jo, men jag frågade aldrig så mycket om det." Hon skakar på huvudet. "Jag borde nog lagt mer uppmärksamhet på det."

Det blir tyst en liten stund.

"Nybakat tunnbröd men smör och rökt hjortstek, nedsköljt med ett bra mjöd." Eskil bryter tystnaden och tittar drömskt in i elden. "Men kryddat vin vore inte dumt det heller. Och sällskapet här har ju förbättrats sedan någon fått en lite annan syn på världen…" Eskil tonfall är tvetydigt på den sista meningen, det skulle både kunna vara en elak pik och ett taffligt försök att skämta lite.

"Passa dig så att jag inte delar med mig av mina nyfunna perspektiv," hugger Fenri tillbaka. Men det är mindre etter i rösten än förr.

Eskil blir plötsligt allvarlig och vänder sig mot henne.

"Dina perspektiv har du delat med dig av hela resan,” säger han. Dina ursprungliga föraktar jag, men i dem fanns uppenbarligen något som förhoppningsvis kommer bli vår räddning. Dina nya hoppas jag att jag aldrig behöver dela, men det offer de kom av gör att jag har svårt att hata dig längre. Vem är du nu egentligen, Fenri?" Det är nog första gången Eskil använder Fenris namn.

"Om du driver med mina saknade ögon kommer jag hota att ta med att ta dina, det är sakers ordning, inte behöver du bli blödig för det? Jag är den jag alltid har varit, Smuts." Tonen är inte elak, och Eskils "smeknamn" låter familjärt. "Jag är er fiende och ert ofrivilliga resesällskap. Den enda skillnaden är att jag inte längre kan se, och därmed är svagare, vilket tycks göra er tillfreds." Dessa ord äger ingen skärpa, fiendskapet påpekas av ren princip. Bara genom att tala bekräftar hon att denna Fenri inte är densamma som den som steg genom porten för så länge sedan.

* * *

Samtalet om mat har ebbat ut, men tystnaden är bekväm och avslappnad snarare än spänd och vaksam som den brukade vara. Kari tar till orda igen. "När vi kommer ut. Vart tar vi vägen? Jag vet att det är svårt att säga utan att veta var vi hamnar. Men... jag vet inte... det kanske är bäst om vi går åt olika håll. Var och en tillbaka till sitt." Hon ser bekymrad ut över tankarna.

"Det kommer att bli svårt att förklara varför två Rödkåpor reser i sällskap med fyra allierade i vilket fall," anmärker Sissela.

"Ja, men förklaringarna hade nog blivit intressanta!" Ingrid småler åt tanken. "Jag slår vad om att jag bara skulle svamla utan att få fram något bra att säga…"

"När vi kommer ut är 'resan' slut, då måste vi bli två sidor igen." Kari ser märkligt sorgsen ut över tanken. Eller, kanske inte så märkligt ändå.

"Ja, det känns underligt,” säger Ingrid. ”Så mycket har hänt under den här tiden."

"Hur ska vi få reda på hur lång tid som gått sen då?” säger Sissela. ”Vi kan väl inte bara gå fram till första bästa by och fråga vilket år det är?"

"Jag har ingen bättre idé, i alla fall,” svarar Kari. ”’Goddag, frun. Skulle frun vilja berätta för en stackars vandrare var i hela världen vi är? Åh, och vilket år det är, tack?’" Hon skrattar lätt. "Hellre misstagen för galen än vilse i både tid och rum."

"Heh. Vi kanske vandrar rakt ut i ödemarken, när vi går från porten,” säger Rakel. ”Varelsen sa väl i och för sig att någon skulle möta oss. Hoppas det inte är en vän till honom."

"Då skulle vi kanske kunna skicka en hälsning..." Sissela fingrar på en av sina dolkar.

"Ja, det också,” säger Kari. ”När vi kommer ut så kommer ju allt fungera som.. ja, som det skall. Magi. Våld."

Våld.

Fenri har ingen aning om varför hon gör det - det finns inget skäl i världen, det är direkt korkat - men hon gör det ändå. Hon sträcker ut handen i sidled, mot där Kari sitter till höger om henne. Snuddar vid hennes tinning , drar tillbaka handen, och slår sedan till. Det är ett löst slag, inte nog för att göra ont, bara en markering. Hon vänder ansiktet åt Karis håll, leendet är snett, avväpnande.

Kari hajar till av Fenris slag. Nej, inte slag, mer en knuff. Och Fenris tvekande leende får henne att hejda sig. Nog för att någonting ilsket bubblade till ytan en stund, men den oväntade lekfullheten i gesten gör hela situationen absurd. Och lustig. Kari skrattar till och ger Fenri en nästan vänskaplig knuff. "Åh, passa dig du, ett frislag för att du är blind, mer får du inte.” Fenri tvekar och svarar inte.

"Den nivån på våld fungerar alltså." Ingrid kan inte låta bli att skratta lite när hon provar mot Sissela. Hon slår ett löst slag och backar sedan utom armlängds avstånd med ett busigt leende.

Sissela hoppar upp på fötter. "Vill du leka?"

Skrattet kommer innan Ingrid hinner reagera, det bubblar upp från magen. Hon vet inte när hon senaste gången skrattat för att hon känner sig glad istället för att skratta när det passar in i situationen. Snabbt är hon uppe på fötterna. Sissela tar av vapnen och lägger dem åt sidan. Hon sjunker ned lite och väntar på Ingrid.

"Åh, vänta du bara…" Ingrid släpper sjukvårdsväskan och skyndar sig att ta av svärdsbältet och lägger det bredvid väskan innan hon dyker på Sissela.

När Ingrid och Sissela börjar brottas skrattar Rakel och lutar sig bakåt där hon sitter bredvid Kari tills hon halvligger stödd på armbågarna. "Vi borde satsa pengar på vem som vinner."

Kari, som bidat sin tid, flinar till och gör sitt drag. "Jag satsar på mig!" Hon knuffar mjukt till Rakel, något slags hundvalpsartad lek för att välta och roa sig. Lite likt brottningsmatcherna med rotekamraterna i Rännebanéret, men utan ens den nivån av ungdomsstolt allvar. Rakel är inte sen med gensvaret och ännu en brottningsmatch utbryter vid elden.

* * *

Ingrid och Sissela tumlar runt i gräset på ena sidan elden och Kari och Rakel på andra. Lekbrottningen är i full gång.

Så skönt att släppa allt ansvar för en liten stund, få vara barnslig igen, tänker Ingrid. Alla tankar på krig, Åskådare och bestar är som bortblåsta. Denna stund tänker hon ta till vara varje ögonblick av.

Sissela skrattar faktiskt. Det är skönt att för en gångs skull inte vara på sin vakt.

Kari trivs, det syns lätt. Vänskaplig lek med en jämspelt soldat. Om än en fiende... Det är märkligt, men trevlig omväxling.

* * *

Fenri sitter tyst vid sidan om. Karis lekfulla utmaning hade gjort henne ställd - hon har aldrig sysslat med lekfullt våld, och bortom det demonstrerande slaget har hon ingen aning om hur det går till. Hon har dessutom ingen aning om hur hon skulle klara sig utan syn. När tumlandet och skratten bröt ut omkring henne kände hon sig plötsligt mer ensam och avskuren än någonsin.

Eskil kommer och sätter sig bredvid henne, med en ljudlig duns och ett skratt, så att hon ska höra var han är. "Så du startar att slagsmål och får sedan inte vara med? Det är mycket du har offrat…"

”Jag ville bara demonstrera det,” säger Fenri, spänt och defensivt. ”Detta var inte väntat. De… verkar roade?”

”Det är klart,” säger Eskil, ”vi har alla varit spända som lutsträngar sedan vi ramlade in här. Att få släppa loss lite av de spänningarna är välbehövligt".

* * *

Sissela drar efter andan och stryker håret ur ansiktet. "Jag undrar om skillnaden är avsikten?"

"Va?" Ingrid pustar och försöker få ordning på flätan som gått upp under lekens gång. "Vad sa du? Skillnad och nånting mer?"

Sissela ställer sig bakom henne. "Om det är för att vi inte försöker döda eller skada varandra som vi kan brottas." Hon stryker undan Ingrids händer och börjar reda igenom hennes hår.

Ingrid lutar sig lite bakåt mot Sissela och njuter av känslan att för ett kort tag kunna slappna av. Hon blundar och nickar sedan fundersamt. "Det känns som att det skulle kunna vara så." Ingrid vet att hon aldrig någonsin skulle vilja skada Sissela, och kanske är det just det som gör att de kan brottas.

* * *

Eskil tittar på dem, sneglar på Fenri ett ögonblick och tar sedan sedan upp ett bandage ur väskan och lägger i hennes hand. "Här,” säger han. ”Bind för mina ögon, så blir vi jämspelta."

Hon kramar bandaget lätt med handen. Inuti är tumult. Hon vill inte, kan inte, men hon kan heller inte säga nej, aldrig backa från en utmaning, aldrig vara feg. Hon vill inte att han ska sänka sig till hennes nivå, accepterar inga handikapp. Men utan ögonbindel skulle han vara försiktig och anpassa sig, det vore ännu värre. Med förbundna ögon skulle han vara min like i kampen... Hon nickar en gång, helt stilla, och bestämmer sig.  Hon går upp på knä, tvekar ett ögonblick och sträcker ut handen. Fingertopparna stöter emot Eskils bakhuvud. Med trevande rörelser orienterar hon sig till hans ansikte, hittar näsan och därmed ögonen, och lägger bandaget för dem. Hon virar det ytterligare ett varv, och knyter det sedan på bakhuvudet. Sedan, raskt, flyttar hon sig bort från honom och från elden, drar av sig sin röda mantel och ställer sig lågt, hukande, redo för språng eller att möta en motståndare, väntande på hans första drag. Hon vet inte hur detta ska göras, vet inte hur man slåss när man inte slåss fult och för att skada, och väntar på att han ska inleda, gå till angrepp.

Hon väntar. Varför angriper han inte? Och sedan inser hon på riktigt: Jag har just berövat honom hans syn. Han är lika hjälplös som jag först var.

"Smuts," säger hon, lagom lågt för att ge en aning om riktning men inte avslöja avstånd, flyttar sig i sidled mot honom.

Foto: Susanne Staaf

Hon tar ytterligare ett steg i den hukande gången, sveper lågt med handen, och snuddar vid en ärm. Snabbt sträcker hon sig, greppar hans arm och försöker använda den för att häva honom över på rygg, men han är stark och låter sig inte vältas. Eskil är fortfarande på knä; han rycker tillbaka, greppar hennes arm med sin andra och försöker kasta henne över sin axel.

Hans ryck i hennes arm får henne att halvstå, och hennes impuls är att utnyttja rörelsekraften och knäa honom i ansiktet, men hon hejdar sig så att benet bara snuddar vid hans näsa. Istället kopplar hon ett nytt grepp, drar och krånglar och balanserar för att rubba hans balans.

Eskil inser att kastet inte kommer funka och greppar i stället efter Fenris ben och försöker välta ner henne också på marken. Benet dras undan för henne, hon hamnar halvsittande, kämpar vidare, men snart har han henne nere på marken.

Eskil jobbar på att få till någon låsning på Fenri, men hon är svår att låsa helt... Plötsligt kränger hon till, med ett ofrivilligt litet ljud, någonstans mellan en flämtning och ett "Ih!".

Eskil får ett vargaktigt leende och petar sedan Fenri i sidan. Hela hennes kropp dras ihop för att skydda sidorna, samtidigt som hon krälar för att försöka komma ur hans grepp.

Eskil skrattar till och börjar sedan obönhörligt kittla henne. "Ger du dig? Ger du dig?"

"Smuts, du skulle bara…!" Innan hon hinner avsluta meningen får hon ett nytt finger i sidan, och hon skriker och flämtar, helt olikt det plågade skri hon gett ifrån sig när hennes ögon togs, helt olikt något ljud de någonsin trott att de skulle höra henne göra. Och sedan, skrattet, flämtande och halvkvävt. De får känslan av att detta är det första skratt de hör från henne som inte är en travesti.

"Aldri-hihi-iig!" Hon häver sig, vrider loss en arm, och hugger sitt eget finger i sidan på Eskil.

* * *

Sissela släpper Ingrids hår. Hon stirrar häpet mot Fenri och Eskil. Brottades de? Kittlas de? Skrattar Fenri?!

Ingrid slår upp ögonen. "Jag… jag trodde aldrig jag skulle få se något sånt här! Jag är inte säker på att jag faktiskt ser det!" Det är verkligen en underlig värld vi hamnat i om Fenri skrattar och kan brottas med en allierad. Hon följer deras rörelser med blicken, de ser verkligen ut att ha roligt.

Sissela nyper henne lätt i armen. "Jag ser det också."

"Ja men då måste det ju vara sant! Om jag påminner dig i framtiden om just den här stunden, påminner du mig då också?" Ingrid tittar upp på Sissela och sedan fort tillbaka på Eskil och Fenri, vill inte missa någonting av det hon ser.

"Definitivt." Sissela börjar pilla med Ingrids hår igen, men blicken är fäst på Eskils och Fenris brottningsmatch. Jag trodde aldrig jag skulle se en Rödkåpa brottas med en allierad. Än mindre att det skulle vara Fenri av alla!

* * *

Eskil rycker till och försöker undvika Fenris finger samtidigt som han försöker fortsätta kittla henne. Det går sisådär och även Eskil ramlar ihop i en hög på marken, hysteriskt fnittrande

Ett tag till pågår kampen, men till slut blir de liggande på pet-längds avstånd från varandra, med händerna klistrade mot sina sidor och flämtande efter luft.

Kari myser åt synen. Om det funnits någon misstänksamhet kvar i den här stunden så rinner den bort vid åsynen av Eskil och Fenri. Leken har något oväntat och uppriktigt i sig. Hon har brett ut sin mantel vid elden igen och vickar med tårna mot den där hon satt sig bekvämt tillrätta. Varm efter matchen mot Rakel. Belåten för första gången sedan de kom in i Gråmark.

* * *

När andningen lugnat sig och den krampaktiga spänningen i kroppen lagt sig blir Fenri lite vilsen igen. Nu då? Så länge vi kämpade om att vinna visste jag vad jag skulle göra. Hon sätter sig upp och lyssnar på tystnaden som bara störs av eldens sprakande. Hon blir förlägen. Blev vi betraktade?

"Kappan ligger till vänster om dig, Hålöga," säger Sissela från andra sidan elden. Rösten är vänlig, inte riktigt samma bett som innan.

Fenri hade glömt bort att hon slängde manteln ifrån sig. Hon har inte egentligen behov av den, hon är fortfarande varm efter brottandet, men Sisselas kommentar ger henne något att göra av sig själv, och hon känner sig snabbt fram till den, för att sedan maka sig tillbaka mot elden tills hon känner dess värme lika starkt som hon gjort innan hon lämnade den. För ett ögonblick är spändheten där igen, sedan, med en suck, släpper hon den, faller bakåt, liggande på rygg med armarna löst vid sidorna.

"Haha, det där gjorde gott!" utbrister Eskil. Sedan kommer han av sig, vet inte heller riktigt vad som händer nu.

"Fick du några perspektiv?" frågar Fenri.

"Jodå, det var synnerligen lärorikt att inte kunna se,” säger Eskil. ”En blir tvungen att använda de andra sinnen desto mer…"

Fenris min är tankfull. Förstrött fingrar hon på yllet i rocken. Med oseende blick stirrar hon ut i mörkret ovan och försöker minnas Gråmarks disiga himmel.

"Jo. Synd bara att det inte finns så mycket för sinnena här i Gråmark."

"Det kommer finnas mer sen, när vi kommer ut," säger Sissela.

"Det ser vi alla fram emot." Kari har lutat sig bakåt med ögonen slutna, armarna i kors bakom huvudet.

"Just nu är jag förvånansvärt nöjd ändå." Rakel ler ett snett leende. "Jag antar att man vänjer sig vid allt."

"Du har ju haft tid att vänja dig också." Sissela har börjat fläta håret åt Ingrid, men gör sig ingen brådska med det.

"Har vi väl allihopa." Rakel löser upp sin egen fläta och löper fingrarna genom håret.

Kari betraktar scenen. Vännerna. Ja, faktiskt, vänner allihop. Åtminstone just nu. "Det här har blivit normalt, i en värld som inte är det." Hon drar en hand genom det egna smutsiga, rufsiga håret. "Jag saknar en hel del, men samtidigt behövs det inte här ute."

"Jag saknar en vettig kam,” säger Sissela, ”det hade behövts."

"Vill du låna min?" Rakel tar en träkam ut sin väska och räcker den till henne.

"Tack." Sissela ler mot henne och tar emot kammen. "Jag lämnade min egen i packningen. Den kändes onödig att ha med sig ut den där dagen."

"Mmm det var en ren slump att jag fick med min..." nickar Rakel.

"Kom ihåg det till nästa gång du går i strid, soldat. Vattenskinnet fyllt, blåsan tömd, och kammen i väskan."

"Lite tvål också, kanske." lägger Kari eftertänksamt till.

Sissela börjar gapskratta. "I alla fall om striden står nära en magisk port, menar du?"

"Kanske mest då." håller Kari med. "Vi behöver skriva ner det här, när vi kommer ut. Varenda liten detalj."

"Vad man ska packa om man ska slåss nära en port?" Sissela är förvirrad.

Kari ser först djupt förbryllad ut, sedan skrattar hon. "Nej, nej, jag menar allt om vår resa här! Varna för besten, och för Åskådaren. Berätta om Tore..."

"Jag undrar vad som hände honom,” säger Fenri. ”Om han bara... upphörde, eller om Åskådaren..." Hon avbryter sig med en rysning.

Kari skakar på huvudet. "Åskådaren ville väl bara åt magiker? Och den verkade väldigt förtjust i sin egen plats och röst, inte någon varelse som smyger runt över hela Gråmark, direkt. Det måste varit... något annat som tog honom. En annan gång, med en bättre utrustad styrka, kanske vi kan komma tillbaka och finna honom."

Fenri ser inte övertygad ut, men talar inte.

”Vad var han… den… för något egentligen?” frågar sig Sissela rakt ut i luften.

”Någon sorts magiker, definitivt,” säger Fenri, ”men inte av något slag som vi känner till. När han tog mina ögon fick han dem att..." Hon avbryter sig, grimaserar. "Han tog dem utan att bruka något våld alls. Jag antar att ni såg."

"Jo tack,” svarar Eskil. ”Och de blev till ädelstenar i hans hand..."

"Tror ni alla ädelstenarna i hans torn var....?" Sissela kan inte fullfölja meningen.

"Med största sannolikhet,” säger Eskil bistert. ”De satt i likadana par allihopa."

Fenri för en hand mot ansiktet, som så många gånger förr, men den här gången fullföljs rörelsen, och fingertopparna snuddar vid bandaget över ögonen.

"De blev ädelstenar...?" Tonen är äcklad och förundrad.

"Gråsvarta ädelstenar." säger Sissela lågt. "Han tog in dem i sitt torn."

"Tack, då vet jag vad jag ska titta efter," skrattar Fenri torrt.

"Vi hämtar dem när vi kommer tillbaka efter Tore," erbjuder Kari med visst allvar. "Gråmark blir säkrare utan det där monstret."

En rad invändningar formulerar sig i Fenris tankar, men hon säger inget på en stund. Hon vill inte skjuta ner Karis vänlighet.

Sedan talar hon. "Tack. Men du vet lika väl som jag att vi inte kommer att kunna återvända tillsammans."

En suck från Kari. "Nej, det vet jag. Men det kanske inte spelar så stor roll. Jag vet att om jag kommer tillbaka så kommer den där samlande besten vara ett prioriterat mål om jag har något att säga till om."

Fenri slits av motstridiga känslor. Jag hatade honom ju, visst gjorde jag väl? Och likväl... "Och likväl tvingade han oss inte. Han erbjöd. Jag antar att i den verklighet ni lever i var han skyldig att hjälpa oss utan att begära något tillbaka, men så ser inte den värld ut som jag lever i. Han kunde erbjuda något vi intensivt begärde, och var i en position att begära ett högt pris."

"När vi bättre förstår den här världen behöver vi inte det där monstrets 'tjänster'. Jag tror att den väldigt snabbt blir fiende när den inte får som den vill." Kari är allvarlig och hård i tonen. Åskådaren hade skrämt henne djupt.

Fenri rycker på axlarna. "Det är möjligt. Men jag hade inte väntat mig ett sådant iskallt resonemang från dig, frostbiten eller ej."

"Är det iskallt nu att vilja bli av med ett sådant rovdjur? Vi hänger stråtrövare och gräver varggropar, eller hur? Åskådaren är inte mindre ett monster än den där björnkatten som anföll oss, det lovar jag dig."

"Hänger ni handelsmän i era riken?"

"Åh, förlåt, jag glömde att det är normalt där du kommer ifrån att ta betalt i blod."

"Ta betalt? Nej. Blodet vi använder för magi är vanligen taget, ibland frivilligt givet. Men det finns andra som handlar med sitt eget blod, soldater till exempel. Man erbjuds en sold, ett uppehälle, i gengäld erbjuder man sin skicklighet och sin villighet att blöda för den som avlönar."

"...Sin villighet att blöda för den som avlönar..." Ingrid säger orden för sig själv, skakar sedan på huvudet. Hon förstår inte hur någon skulle vilja erbjuda sitt blod. Alla gånger jag försökt stoppa blödningar medan sårade soldater bett om att få leva... och på andra ställen blöder folk för betalning. Nej, det övergår hennes förstånd.

"Ingen bra soldat är villig att blöda,” invänder Sissela, ”blöder man har man misslyckats. Däremot är man villig att få andra att blöda, strida för något som man tror på."

"Går ni till strid ovilliga att blöda för er sak?" Fenri låter förvånad.

"jag skulle aldrig frivilligt blöda, det låter så... fel, på något sätt," säger Ingrid.

"Om jag blöder är jag skadad, det försämrar mina möjligheter att slåss för saken imorgon, inte sant?"

"Frivilligt, nej, men det kräver en idiot för att inte inse att man i strid löper stor risk att blöda, stympas och dö,” säger Fenri otåligt. ”Det är inte avsikten, kan det undvikas är alla nöjda utom din fiende, men du vet att risken finns och får betalt för blod som eventuellt kan komma att spillas."

"En stor idiot eller en oerfaren rekryt,” säger Sissela. ”Rekryter verkar alltid tro att de ska leva för alltid."

"Ja, de är värst," nickar Ingrid. "Säger man åt dem att smyga försiktigt rusar de rakt på med svärdet redo i handen."

"Jag har sett den andra sorten också," genmäler Fenri, "rekryter som ser ut som att de ska skita ner sig, eller redan gjort det."

Sissela nickar åt Fenris ord. "Det låter som om rekryterna är lika på... överallt." Sidor? Det känns konstigt att prata om sidor nu. Härinne finns väl bara en sida kanske? Den som vill ta sig härifrån.

"Inte överallt," ler Fenri bistert.

* * *

Kari har rullat in sig i manteln och vänt ryggen åt samtalet. Hon är obekväm, arg, och besviken på sig själv. Jag hade varit redo att blöda, att offra, att dö för det rätta. Hade inte tvekat en sekund inför det okända när jag förföljde Fenri genom porten. Den lyckligt lottade soldatens mod, hjältedrömmen från den som tror högt om sig själv. Men den här platsen har förändrat mig. Varken svärdet eller staven tjänar mig här. Jag är van att vara ensam. Men här känner jag mig övergiven. Och feg.

* * *

"Inte? Var skiljer de sig åt då, menar du?"

"När jag upptogs som aspirant hos Blodsfränderna," svarar Fenri. "Vi var varken idioter eller ynryggar - vi var herrelösa hundar redo att hugga varandra i strupen om det skulle förbättra våra chanser."

När hon tystnar har hon en rynka i pannan, förvånad att hon sagt så mycket, berättat om en sådan sak. Det känns som förbjuden mark.

"Så var det," säger Rakel. "Det blir bättre sen. Senare. Men då har många redan dött." Hon låter helt neutral
när hon pratar om det. En min av obehag sveper över hennes ansikte med ett minne, men det förpassas snabbt ner i det undermedvetna och hon har strax glömt att hon tänkte något.

"Är det vanligt?" undrar Sissela. "Att folk dör för att bli Rödkåpor?"

"Under de första året, framförallt, dör ett antal," säger Rakel efter en kort paus. "En del dör för att de inte klarar av magin i kroppen. Men vi förväntas också utmana varandra. Vi ska bevisa oss.  Vår övertygelse."

"Genom att döda varandra?" Det låter inte som att Sissela riktigt tror det.

"Man lämnar inte akademin levande." Rakel låter lakonisk. "I många fall är det dö eller döda."

"När påbörjade du din träning?" frågar Fenri, dels av nyfikenhet, dels för att styra samtalet i en lättsammare riktning.

"Furstens sjätte år. 1139," säger Rakel. "Året då kriget började. Jag fyllde tjugo samma år. När började du?"

"Två år senare," svarar Fenri. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag var ung, yngre än tjugo."

"Jag hade varit legionär i ett par år innan," fortsätter Rakel. "Jag blev rekommenderad. Min far var stolt. Han ville ha statusen av ett barn i Consangvinei Principis. Han trodde det skulle ge honom fördelar."

"Att bli rekommenderad är en ära, helt klart," nickar Fenri. "Men det låter som att han inte fick några fördelar."

"Bykle, först. När de byggde Strand flyttade jag dit. Då var jag kanske tio-elva." Hennes röst är död.

"Ah, då känner du syster Tyra?"

Fenri hajar till lite. "Ja, eller känner till åtminstone."

"Jo, hon är ju en riktigt märklig en." Rakel fnyser till. "Hon blev visst skadad i något slags magiskt experiment för ett par år sedan. Vet inte vad som blev av henne efter det. "

"Var ni bekanta?"

"Nja. Hon kom till utbildningen året innan mig. Hon var Studiosus över mig någon gång. Stark magiker."

De båda Rödkåporna blir plötsligt medvetna om att de andra tystnat. De avbryter sig och Rakel kastar en blick på Sissela som suttit och lyssnat nyfiket på dem.

Efter ett ögonblicks pinsam tystnad ser Sissela mellan de båda. "Ångrar ni er aldrig?"

Fenri ser oförstående ut. "Ångrar vad?"

"Att ni valde Rödkåporna såklart."

"Nej."

Sissela rynkar lite på pannan, glömsk av att den andra inte kan se det. "Är du så säker på dig själv att du aldrig tvivlar?"

Fenri stelnar omärkligt till. Säker på mig själv? Nej... nej, det är inte vad det handlar om. Utan blodsmagin skulle jag vara... "Jag är så säker på Fursten, och på den kraft jag förvaltar." Hennes röst är ihålig.

Kari talar plötsligt, utan att höja på huvudet eller vända sig mot de andra. "Jag förstår dig. Lite, åtminstone. Jag hade aldrig valt bort Jordkraften, ens om jag kunnat. Även om den skulle krävt ett pris av mig."

"Vem hade du varit, om du inte hade den?" frågar Fenri.

Kari gör en paus och svarar sedan dröjande, men ärligt. "En död soldat, kanske. Eller ryttare i min mors följe. Eller vagnsmakare, som min far. Svårt att säga... jag var bara tretton när jag fann den..."

Det blir tyst en stund. De andra väntar på en fortsättning, men den kommer inte. Kari sover på riktigt nu.

* * *

Nästa "dag" fortsätter färden, och nästa, som i en dröm.

En blind leder de övergivna.

* * *

En "dag" börjar landskapet se annorlunda ut. Kala klippor börjar resa sig ur marken. Fenri leder dem in bland klipporna och vidare ned i en dal, omgiven av klipporna som murar. På båda sidor av stigen sjunker djupa, branta diken undan. Stigen är smal och slingrig, men Fenri viker inte från den. "Det är nära," viskar hon halvt för sig själv.

När de forcerat dalen och kommit ut genom ett trångt pass stannar Fenri plötsligt upp. Hon vrider huvudet fram och tillbaka och pekar sedan åt vänster. Upp på de klippiga höjderna, som här på andra sidan dalen är skogklädda. Framför dem öppnar sig de ändlösa vidderna på nytt.

Mödosamt klättrar de upp på den skogiga kullen; Sissela stöttar Fenri som aldrig kunnat klara klättringen utan att se något. Skogen är grå, mörk och tät. Sakta tar de sig fram genom den. Alla känner sig nästan lika blinda som Fenri nu. Finns här ens något att se?

Sissela spänner sig lite. Omgivningarna runtomkring har ändrats. Det ser annorlunda ut. Mer som världen utanför. Förra gången som det såg ut så härinne var när de kom in. Vid den första porten. Kan det vara så nu? Är vi på väg ut igen? Har Åskådaren lett oss på rätt väg trots allt?

Tills Ingrid och Eskil ropar till på samma gång.

"Där! Jag ser den!"