Historier

På andra sidan porten

Dramatis personae

Gruppen har vandrat ytterligare vad som känns som kanske två veckor. Tores försvinnande har sjunkit in med den skrämmande och uppenbara insikten hur enkelt det skulle vara att bli helt ensam här.

En ”dag” når den smala vägen fram till ett vattendrag, större än det den följde från början, och skapar en smal hög stenbro med låga stenräcken över. Vatten flyter lugnt där under. De passerar över och vid brons fäste på andra sidan finns en större stenlagd yta med en mosaik av en strålande sol. Längtan efter solen gör att ingen protesterar när någon föreslår det som nästa rastplats.

"Jag undrar hur gammalt det här är," säger Rakel. "Men det spelar kanske ingen roll i den här världen."

Sissela går ett varv runt platsen. "Jag undrar vem som byggde det en gång."

"Alver skulle jag tro. Det verkar ju vara de som gjorde portarna," säger Rakel. "Det ingen verkar ha frågat sig nog är varför de lämnade det." Hon fnyser till.

"Vill du stanna här längre än nödvändigt?" hugger Sissela tillbaka, men det finns inget riktigt bett i hennes röst.

"Det är ju det jag menar. De måste ha lämnat eländet av ett skäl… jag undrar vad det är för årstid i Thule nu."

Kari sitter i mosaikens utkant och stryker över de färgade stenarna. "Jag är inte ens säker på hur lång tid som gått här inne, det är omöjligt att säga något om hemma." Hon skakar på huvudet. "Vi har ju hört sagorna. Kvinnan som försvann på sin bröllopsnatt och kom tillbaka lika ung och i samma kläder på sin tillkommandes begravning femtio år senare..."

"Där jag växte upp fanns det en man som försvann i tre månader och hävdade att han varit i älvalandet,” säger Rakel. ”Vi trodde han var galen men nu är jag inte säker."

Det dröjer en kort stund, men sedan kommer frågan från Kari. "Var kommer du ifrån?" Vem var du innan... blodet? vill hon undra, men det misstänker hon inte skulle få ett svar.

"Norra Nedomskog,” säger Rakel. ”Södra Margholien. Inget anmärkningsvärt. Jag började som legionär men blev rekommenderad att söka till Blodsfränderna. Själv?"

Kari tvekar kort innan hon svarar, men begäret efter det sociala, nästan-normala, tar över. "Högeås i Gedanien. Lärling vid 14, men när... när ni kom tog jag upp svärdet i stället. Red i Rännebanéret under riddar Brigitta en tid. Återupptog studierna hos min mästare när Geda var fritt igen."

"Hur blev din förmåga upptäckt?" undrar Rakel.

"Åh. Äh, lite pinsamt, men jag diskade och en vän kom förbi och jävlades,” berättar Kari. ”Jag tömde en balja diskvatten över honom. Och det bara fortsatte komma vatten. Det tog två dagar att lösa översvämningen i kökskällaren. Sedan kallade husfrun in en jordmagiker." Både hon och Rakel skrattar till åt historien samtidigt.

”Ja, det rådde väl inget tvivel i så fall,” säger Rakel. ”Jag menar, alla kan tjäna som Blodsfrände och leda Furstens styrka men jordmagi kräver något eget."

Kari blir tvärt allvarlig igen och ser djupt förbryllad ut. "Menar du att vem som helst kan bli blodsmagiker? Jag trodde... Jag vet inte. Men det förklarar en del."

”Jo, vem helst kan bli blodsmagiker,” svarar Rakel. ”Vem som helst som överlever träningen, det vill säga."

Återigen den här tvekan - vill jag ens veta? Men Karis nyfikenhet tar överhanden. "Hur går det till? Varför välja... blodet?"

"Det var den bästa vägen framåt,” säger Rakel. ”Ser inte direkt skillnaden på att spilla blod i strid eller utanför."

"Det är ju hela skillnaden!" utbrister Kari. Rakel rycker på axlarna.

Kari skakar på huvudet och söker rätt ord. Ena handen glider fortfarande längs en av solstrålarna i mosaiken. "…Hur får ni tag på blodet? Det måste vara skillnad på att spilla blod för sitt land, i strid mot andra som spiller sitt för sin sak, istället för att stjäla det och tappa det på flaska för er onaturliga konst!"

"Det är fortfarande krig," säger Rakel.

"Det är skillnad på krig och krig," invänder Kari. Rakel rycker på axlarna igen. Det är tydligt att frågan inte intresserar henne.

"Hur kan du vara så likgiltig inför det?" Kari har höjt rösten nu, vredgad som motvikt till Rakels svala ointresse.

"Jag kommer från en gård i Västsaxadal,” avbryter Ingrid, snabbt innan grälet urartar. ”Det ligger i västra Arilda. Min morbror hade varit med den första Drakfågel och brukade berätta historier om det, men mina föräldrar tyckte inte om berättelserna... Sedan, för ett par år sedan, kom det Drakfåglar och sökte efter morbror, de ville ha hans hjälp. Han hade dött vid det laget, men jag följde med dem istället. Vi hjälpte dem med…” Hon hejdar sig plötsligt med en sidoblick på Rödkåporna. ”…med ett uppdrag. Sedan fick jag rymma med dem och de lärde upp mig. Först till krigare, men… men sedan blev jag sjukvårdare också.”  Hon stänger snabbt munnen. Allt jag hade tänkt säga var varifrån jag kom… inte allt det andra. Men nu är det för sent. Orden är redan ute i luften.

Med en frustrerad fnysning släpper Kari det begynnande grälet och vänder sig till Ingrid. "Vi är alla glada att ha en läkekunnig med oss. Och en Drakfågel dessutom. Vad fick dig att lära dig läkekonst?"

”Jag... det kändes bara som att det var den rätta vägen,” säger Ingrid. ”Jag slåss för att stå upp för det jag tror på och bekämpa det som…” Hon kommer av sig och vänder blicken bort från blodsmagikern, efter några sekunder vänder hon tillbaka blicken och fortsätter. ” Men jag är samtidigt trött på dödandet… eller jag vet inte. Men… att vara sjukvårdare hjälper. Tankarna blir lugnare på något sätt, inte så förvirrade…”

Kari nickar eftertänksamt. "I Gedanien. När kriget kom. Då reste sig alla som kunde. Vi var trötta men knappast jagade, om du förstår hur jag menar. Jag antar att det är stor skillnad för Drakfåglarna."

"Ja,” nickar Ingrid, ”jag kommer ihåg att de sökte igenom huset på jakt efter motståndskämpar och fredlösa flera gånger. Mor och far tyckte väl inte att det var en bra idé att bli en av de jagade…” Hon skrattar till lite. ”Om de bara visste var jag var nu.”

”Och i vilket sällskap,” inflikar Sissela och ler lite. Både Kari och Ingrid skrattar lite åt tanken. Deras miner, tänker Ingrid, det hade varit oslagbart att få se.

Eskil nickar och tar vid. ”Själv är jag född på Högälvens södra strand, nordligaste Gedanien. Jag var också med i resningen mot Furstens invasion, men det gick ju som det gick. Jag flydde söderut, men mina föräldrar och äldre syster stannade kvar. De vägrade lämna gården och bygden. När Gedanien till slut befriades var gården övergiven. Ingen vet var de har tagit vägen..." Eskil stirrar ner i mosaiken.

"Jag kommer från Håva,” säger Sissela. ”Inte så långt från där Eskil växte upp. Jag tror jag var tolv år gammal när Furstens soldater kom. Far hade tagit med mig och min syster ut den dagen, vi visste inte att de Furstliga var så nära... och när vi såg brandröken..." Det är inte minnen hon tycker om att prata om. "Far tog med oss söderut. Vi hade kanske tur som kom undan." Hon biter ihop.

"Jag beklagar." Karis röst rymmer medlidande, och ett litet spår av den bättre lottades skuld. Hennes egen familj hade klarat sig bra även under de svåraste krigsåren.

”Men din familj lever alltså, Ingrid?” säger hon sedan. ”När såg du dem senast?

Ingrid blir allvarlig igen. ”De var väl inte direkt glada över att jag ville bli Drakfågel. De första två åren kunde jag bo kvar hemma och hjälpte Drakfåglarna i hemlighet, men för två år sen… blev jag tvungen att lämna byn med dem. Jag har inte sett mor och far sedan dess.”

"Det är lång tid," anmärker Sissela och Kari nickar medhållande.

"Har du skrivit till dem, då?” fortsätter Kari. ”Eller skickat någon att berätta vad du gör och att du lever?"

Ingrid skruvar besvärat på sig. "Jag har försökt några gånger, men kommer av mig hela tiden. De var verkligen arga när jag gick, och vad ska jag berätta? Att kriget är så hemskt som de sa? Jag skulle ju kunna skriva att jag lever, men vad vet jag vad som skulle hända under morgondagen. Det skulle kännas så fel om jag dog dagen efter att ha skrivit att jag lever till dem..."

"Men att gå i flera år och inte veta...” invänder Sissela. ”Det är grymt. Det är väl bättre att de får höra från dig ibland, veta att du finns där?"

"Jo... jag borde väl... sen, när vi kommit ut härifrån," svarar Ingrid lite svävande. "Men det känns så svårt, jag vet inte vad jag mer skulle skriva. De skulle inte förstå vad jag beskrev."

"Vad skulle det hjälpa dem?"  inskjuter Fenri, som hittills suttit tyst.

"Har du någonsin gått i flera år och undrat om någon du älskar lever?" fräser Sissela.

"Nej." Fenris ansikte är uttryckslöst.

"Vad som händer imorgon kan vi inte göra något åt,” säger Kari. ”Det är våra handlingar idag som visar vilka vi är." Hon är tyst en kort stund.

"Allt min familj vill höra när jag kommer hem är att jag saknat dem,” fortsätter hon sedan. ”Och att jag har karameller med mig till de små, förstås." Kari ler och skakar på huvudet. "Jag berättar inte mycket för dem om det onda, Högåsen ligger nära Geda, de har sett nog mycket av det själva." Hon vänder sig lite halvt till Fenri och försöker ännu en gång få blodsmagikern att öppna sig, om så bara en tum. "Träffar du din familj ibland?"

"Min orden är min enda familj,” säger Fenri. ”De är den enda familj som inte innebär svaghet."

”När du blir en del i syskonskapet tycks allt annat så fjärran," säger Rakel. "Ingen annan riktigt förstår vem du är längre." Hon ser tankfull ut och lite sorgsen, men det är bara ett ögonblick. Sen försvinner minen och det vanliga slutna ansiktet kommer tillbaka.

Karis min flackar mellan avsmak för och medlidande med blodsmagikerna. Till sist säger hon det mest diplomatiska hon kommer på i sammanhanget. "Måste man förstå för att bry sig om? Är kärlek alltid svaghet för er?" Huvudet lätt på sned, blicken riktad ner mot mosaiken.

"Är inte syskonskap kärlek?" frågar Rakel.

Nästan förvånad över att Rakel använder det ordet om sina egna betraktar Kari henne tyst. Hon nickar allvarligt. "Jo, det förstås. Men andra kanske älskade er? Innan… ja, ni vet."

"Det fanns en flicka innan jag tog värvning... Men det är så länge sen. Jag har inte tänkt på det på så många år. Och mina syskon står mig närmare än den familj som födde mig." Rakel är förvånad att hon nämner det här. Hon brukar inte reflektera kring sådant.

"Kärlek är antingen svaghet eller en konstruerad lögn. Vanligen båda," säger Fenri. "Det ni kallar för kärlek är beroende. Utbyte. Så älskar jag mina syskon, för vi kan inte strida ensamma, och så är min kärlek för Fursten, för utan Hans kraft fanns inte min. Därför är min kärlek sannare än er… och starkare."

Kari tittar frustrerat på de båda Rödkåporna. De talar båda om samma sak, tänker hon. Men så olika ton, så olika ord…

"Det där är ju ett förbannat kallt och trångsynt sätt att se det." fräser hon sedan åt Fenri. "Fast ni kanske inte tror på små detaljer som liv och lycka. Det är du som är svag, för i samma stund som din Furste tar sin hand från dig är du värdelös."

Fenris ögon blixtrar till vid Karis sista ord, som av vrede, hat... rädsla? Men hennes ansikte förblir en mask av förakt. "Jag blir aldrig värdelös,” svarar hon. ”I den egenskapen kan du hållas ensam tillsammans med dina vänner, Frostbiten."

"Åh, tig du,” säger Kari. ”Någon gång har även du blivit född av en kvinna som älskade. Du föddes med ett värde, men du kastade bort det." Hon är arg fortfarande, men orkar liksom inte upprätthålla det utan fortsätter bara stirra ner i solmosaiken.

"Vad gör dig så ivrig att klistra på dina pretentioner på andra?" säger Fenri.

"Vad gör dig så ivrig att låtsas som att du är något annat än människa?" Kari har fortfarande den lite halvhjärtade vreden i rösten.

"Du tror att du vet vad som gör en människa?" frågar Fenri.

"För all del,” säger Kari med en ironisk krökning på överläppen. ”Berätta för mig."

"Människa är i form, i blod, i sinne, men inte i sentimentala övertygelser,” svarar Fenri. ”Den lögnen kan man välja eller inte, även om det övergår mitt förstånd varför man skulle välja att bedra sig. Jag är människa, helt klart, och född ur kvinna, men vem hon var och vilka lögner hon intalade sig själv är mig likgiltigt."

"Den Förste och Ende lär oss genom Nadrim att människa är ljus, är kärlek, är andras lycka framför vår egen," säger Kari. Orden sitter i ryggmärgen.

"Jag ser på dig,” svarar Fenri spydigt. ”Jag ser varken ljus, kärlek eller lycka."

Kari höjer ett ögonbryn mot Fenri. Hon rycker på axlarna. "Det kanske är din syn det är fel på. Men jo, den här platsen är en prövning även för den bäste, det är inte så konstigt om vi alla är lite glåmiga just nu. Men min kärlek till min familj och mina kamrater betvivlar jag inte, och inte heller det ljus som får mig att fortsätta söka efter en ny port ut."