Nästa "dag" viker bäcken av från vägen, men de hittar snart en liten källa nära vägen och slår läger vid den. Den har stenlagda kanter och stenarna är huggna med utsirade rankmönster som ser alviska ut – inte helt olika de på porten.
Kari studerar de huggna stenarna, sträcker ut fingrarna och känner in jordmagiströmmarna. Om det nu ens är jordkraft - det känns annorlunda - men för första gången tycker hon sig känna något bekant. Hon skiner upp och gnuggar händerna.
"Ha! Äntligen! Nu så! Ved, vi behöver ved!"
Med lite hjälp har hon snart samlat ihop grenar och kvistar och det torra, nästan grå gräset som växer i gläntorna. Men när Eskil tar fram elddonet schasar hon undan honom, hukar sig själv ner på ett knä jämte högen och sträcker änden av staven stadigt mot en av de mönstrade stenarna. Hon breder ut fingrarna mot veden, ler förväntansfullt och självsäkert.
"Creo Ignem!"
Magin slår vilt runt henne, sprider den otända veden åt alla håll, och från staven formligen exploderar en kyla som fryser dammens yta. Sissela och Ingrid som står närmast ryggar snabbt undan, Sissela med en svordom. Med håret på ända släpper Kari staven, reser sig med ett ryck och slår ut med händerna för att bryta strömmen.
Ett par ögonblick är det mycket tyst. Ingrid tittar förundrat ner på dammens frusna yta. Inte kan väl det där ha varit meningen?
Tystnaden bryts av Rakels skratt. ”Vid Fursten, vad gör du?”
Kari ser lite skärrad ut, och nästan sårad, som om en nära vän gett henne en smäll.
"Jag... men... va? Jag… jag vet inte… vad var det där?" Med viss misstänksamhet plockar hon upp staven igen. Ena änden är täckt av is som smälter långsamt i den svala luften.
"En mot... hur många då?" skrattar Fenri lågt. Hon har inte glömt det förra grälet de hade.
Kari blänger sammanbitet under lugg. "Ja, gör bättre själv för all del!" Hon petar lite med staven på stenläggningen runt källan, öppnar och sluter fingrarna runt träet som hon gör när hon trevar efter magiströmmarna.
"Vi har inget behov av någon eld,” säger Fenri. ”Så varför skulle jag?"
"Åh,” säger Kari, ”det finns säkert annat du behöver. Seså. Jag vet att du brinner av längtan att göra slut på den där flaskan. Vet du ens vem det är som fått sätta livet till för kraften du stulit? Jag har inte förlorat något på mitt försök." Utom möjligtvis en smula värdighet, förstås...
Fenri har inte tagit miste på utmaningen i Karis röst. Hon tar ett steg framåt.
”Ni vekhjärtade yngel verkar tro att liv har någon sorts egenvärde,” säger hon. ”Ni har fel. En människas liv har bara värde så länge hen är till nytta för Fursten. Jag vet inte vems detta blod har varit, jag bryr mig inte. Det var en vars liv var värdelöst, men hens blod har värde nu. Jag vet att använda min kraft för sådant som är Furstendömet till gagn, till skillnad från dina infantila försök. Men åtminstone en sak har du rätt i, ditt frostbitna fä, och det är att det finns saker jag vill och behöver.”
Kari ser oavvänt Fenri i ögonen men svarar henne inte utan väntar på vad hon ska säga härnäst.
"Rakel,” säger Fenri kort. ”Flaska." Det finns en fråga där - flaskorna är trots allt hennes - men den är knappt märkbar i tonen av bestämdhet och otålighet. Rakel pressar ihop läpparna och mungiporna dras nedåt ett ögonblick. Hon gillar inte att Fenri ska slösa med blodet för att visa upp sig när de har så lite kvar. Men utan att protestera räcker hon Fenri en flaska. Den med minst i.
Med sammanbiten vaksamhet och ena handen på svärdet betraktar Kari blodsmagikern. Hon borde inte kunna lyckas bättre än jag själv här, men samtidigt... blodsmagin, den kanske svarar annorlunda? Hon vet alldeles för lite om fiendernas krafter, vet bara att tanken på dem får det att vända sig i magen på hennne.
Fenri sätter sig på knä och häller lite av blodet i handflatan, den hand som fortfarande bär ett halvläkt sår. Ett långt ögonblick är hon stilla med ögonen vidöppna och stirrande. Sedan går en pulsering genom hennes kropp, hennes blodådror tycks för ett kort ögonblick sträva efter att pressa sig ut genom hennes hud, och sedan viks hennes kropp dubbel i en kraftig konvulsion. Efter ett par ansträngda andetag tvingar hon sig att svälja (en vag doft låter ana att hennes mage vänt sig) och rätar på sig. Hon kastar en blick på blodet, som nu förlorat sin kraft, med något som liknar hat.
Kari betraktar det hela med viss skadeglädje. Men kanske även en smula medlidande som hon försöker trycka undan. "Inte vad du förväntade?"
Fenri hör inget medlidande, bara hån, och hennes blick är rent hat. "Men säkert vad du hoppades, Frostbiten." Hon sväljer surt och spottar i Karis riktning.
Kari rycker trött på axlarna. "Det bästa vore ju om det var sådär din förvridna magi fungerade varje gång. Så ja, det var väl vad jag hoppades." Hon ser sig omkring. "Vi kanske skall fortsätta en bit till innan vi sover."
* * *
När de samlar ihop sina saker och strax ska bege sig knuffar Tore till Ingrid som står närmast. "Där var den igen! Såg du?"
Han pekar ut över den tomma slätten
Ingrid tittar förvånat på Tore. "Såg vad?". Hon hade tittat åt samma håll som Tore, men inte uppfattat något. Tvivlande skakade hon på huvudet. "Du kanske bara är trött?"
"Nej, det gick någon där! Jag är säker!" Han gör en frustrerad grimas och går vidare.
"Det kanske är ljusets fel?" föreslår Sissela.
"Nej! Jag såg det, jag vet!" Han tittar på de två frågande kamraterna. "Äsch... Glöm det."
"Det var nog ljuset som Sissela tror," säger Ingrid. "Vi tittade ju åt samma håll. Jag borde ju också ha sett det i så fall... i alla fall ur ögonvrån, och jag såg inget."
"Jag har sett det så många gånger nu, jag inbillar mig inte!" Tore vägrar ge sig.
De bryter upp och går vidare längs den till synes ändlösa vägen.
* * *
Efter ytterligare några "dagars" vandring - ingen är säker på hur länge de varit på väg nu - når de till sin förvåning en större skogsdunge, som vägen passerar in i. Ingrid hittar ytterligare en ögonsymbol, nu inristad i en sten bredvid vägen. Nu är det en pil med, fortfarande i samma riktning som de färdas.
Sällskapet enas om att slå läger i dungen och att stanna där lite längre. Det är skönt att slippa se den eviga slätten ett tag.
"Vi behöver något slags plan." Kari har satt sig ner, lutad mot ett träd. Hon trummar lätt med fingrarna mot staven som vanligt. "Vi kanske inte kommer att svälta ihjäl här, men jag vill inte spöka runt här som en osalig ande för evigt. Förslag?"
"Vi behöver hitta en väg ut," säger Sissela.
"Din förmåga att påpeka det uppenbara är imponerande," genmäler Rakel spydigt. "Vad magikern menar är: hur ska vi hitta ut?"
"Tig med det där giftet." fräser Kari. "Har du inget nyttigt att säga kan du knipa käft."
Rakel rycker på axlarna. "I så fall har jag svårt att tänka mig att vi kan göra något annat än att försöka hitta en annan port."
"Blodet kunde inte visa vägen," tillägger Fenri. "Alltså finns det inget annat att göra än att vandra vidare. Eller stanna och bli galna av tristess. Den där idioten verkar på god väg att lyckas med den saken..." Hon knycker med nacken åt Tores håll.
"Det kanske är det!" säger Tore. "Saken jag ser kanske kan leda oss ut!"
"Saken du tror dig se, som ingen av oss andra ser?" undrar Ingrid. Hon tvivlar fortfarande på att det är något annat än ljusets brytning.
"Du är inte klok," säger Rakel som svar till Tore. "Jag tycker vi hellre kan fortsätta följa vägen. En väg borde ju leda någonstans..."
"Jag vet vad jag såg!" säger Tore irriterat.
"Jag tror också på vägen," säger Kari. "Märket med ögat måste ju leda till något även om vi inte vet vad. Tore, ingen annan har sett det du ser, jag är ledsen, men vi kan inte springa efter hjärnspöken."
"Är det det vi gör då?" frågar Rakel. "Följer vägen?"
"Har vi några alternativ?" Kari ser sig om bland de andra.
"Inga alternativ en sinnesfrisk person skulle välja," säger Fenri med åter en halv blick åt Tores håll.
"Nu håller du mun innan vi stoppar igen den på dig!" ryter Kari åt henne. "Jag gillar det inte mer än du, men vi är fast här tillsammans och dina gliringar hjälper oss inte!" Sedan vänder hon sig mot de andra. "Något annat förslag?"
"Hur hittar ni portarna?" undrar Sissela. "Från utsidan, menar jag."
Rakel kastar en blick på de andra två magikerna. Det här är ju inte information som vi egentligen vill dela detaljer om med motståndarsidan. "Inga av de metoder vi använder kommer att fungera här," säger hon.
"Du har nog rätt," nickar Kari. "Vi behöver nya tankar här. Vi får utgå från att magi inte är lösningen."
"Så vi följer vägen och hoppas?" säger Sissela.
"Hellre det än att gå över slätten," säger Rakel. "Man har ju ingen känsla för riktning här... "
"Vi följer vägen," bekräftar Kari. "Följer ögonen. Det är det enda som ger oss någonting att gå på just nu." |
