Utskriftsvänlig sida

På andra sidan porten, del 2 av 8:

Is och eld

Frida Pihl, Malin Andersson, Ola Bengtsson, Julia Greip, Martina Jansson & Lina Mannberg

Redigerat av Theo Axner, 2015-03-18. Postat 2015-11-10.


Detta har hänt

Under fälttåget i Tolvmilaskogen i västra Högmark våren 1149 upptäcktes en av de magiska portaler som alvfolket byggde i forntiden men som sedan fallit i glömska. De Furstligas första försök att öppna porten i Klippiga skogen misslyckades, men de reste en befäst och starkt bemannad utpost omkring den. En grupp Furstliga magiker och Rödkåpor placerades vid utposten för att fortsätta försöken att öppna porten och var på väg att lyckas just som utposten anfölls av de allierade.

Under den kaotiska striden inne i utposten öppnades porten och några av de stridande på båda sidor passerade mer eller mindre avsiktligt genom den innan den slöts på nytt. De befann sig nu i ett märkligt öde skymningsland och fann att de inte kunde strida mot varandra och inte heller återvända genom porten. Till slut enades de sju överlevande som passerat porten, även de två Furstliga, om att sluta en tillfällig allians och gemensamt söka finna en annan väg ut ur den skuggvärld de hamnat i.


På andra sidan porten

Dramatis personae

1. Välkomna in

2. Is och eld

3. Tillsammans är vi mindre ensamma
4. Historier
5. Vi mot Den
6. Den som söker skall finna
7. Åskådaren
8. Vägen ut
Epilog
Kari Almodsdotter - gedansk magiker och frälsebastard med militär bakgrund. Utsedd till gruppens ledare.

Eskil Bursson - gedansk spejare för Nyckelns väktare.

Sissela Jonsdotter - gedansk soldat, tjänar i riddar Akvin Örnklos följe.
Tore Nilsson - sunnanslättsk soldat, tjänar i riddar Magnus Lejonrams följe.
Ingrid Sivsdotter - margholisk Drakfågel och sjukvårdare.
Syster Rakel - margholisk Salamander (Rödkåpornas väpnade gren).
Syster Fenri - margholisk Rödkåpa och blodsmagiker.
Kari Eskil Sissela Tore Ingrid Rakel Fenri

Efter att ha följt bäcken nedströms ett par timmar träffar sällskapet på en halvt igenvuxen stig och enas om att följa den. De rastar och sover när det känns lagom. Det känns som att lång tid passerar men det är egentligen omöjligt att bedöma.  Efter ett tag når stigen fram till en smal stenlagd väg. Stenläggningen är sliten och stenar saknas här och var. De börjar följa vägen.

Stämningen har varit fortsatt spänd under vandringens första tid. Sissela och Ingrid som kände varandra sedan innan håller tätt ihop, Eskil spanar ständigt omkring gruppen och alla håller ett oroligt öga på Rödkåporna. Kari stannar vid varje landmärke - ett högt träd, en stigkorsning, en ensam rest sten - upp för att söka jordmagiströmmar, men hennes korta meditationer ger dåligt resultat och med tiden börjar hon göra det mer sällan. Syster Fenri surar för sig själv och deltar inte i annat än den mest nödvändiga kommunikation.

Pratsammast är - kanske oväntat - Tore och syster Rakel. Under vandringen har de börjat driva med varandra på ett ganska brutalt sätt, på intet sätt vänskapligt, men det märks att båda är roade av det.

Foto: Michele Paolo

* * *

Vid nästa rast får de syn på något märkligt. I en större sten i vägens kant finns en symbol ristad i form av ett öga och bredvid den en pil i den riktning de vandrar.

Kari kliver fram, lägger handen på stenen och söker. Inget resultat nu heller. Hon suckar frustrerat.

"Är det här vad vi alla ansträngt oss så mycket för? Jag hade förväntat mig mer," säger hon besviket, halvt för sig själv.

Fenri skrattar sitt korta hesskratt och blandar sig för första gången sedan de lämnade porten i samtalet. "Mer? Är en värld bortom världen, belagd med varje begränsande förtrollning som någonsin uppfunnits av ett långöra, där varken tid, hunger eller rörelse fungerar som brukligt, inte nog för dig, din dumma hynda? Förhatlig må den vara, men ingen hade väl kunnat begära mer, utom möjligheten att tömma er på ert blod."

"Tig du, din ettersäck," fräser Kari ilsket tillbaka mot blodsmagikern. "Visst är det märkligt och skickligt, men det verkar varken praktiskt eller begripligt! Hur tänkte de som skapade det här? Eller hittade det, kanske? Fungerar det enligt ursprungssyftet eller har det förfallit? Det känns... trasigt?" Vid det här laget har en del av ilskan försvunnit ur rösten och hon har försjunkit i funderingar. "Vad hade du själv förväntat dig, Rödkåpa?"

"Är här något som är trasigt beror det utan tvekan på hur ert pack lade sig i vår ritual." Fenri låter nästan tjurig.

Kari ser faktiskt lite nöjd ut när Fenri nämner sabotaget. "Två av oss mot... hur många av er?"

"Se inte så stolt ut, hynda," spottar Fenri tillbaka. "Till och med en novis kan förstöra en ritual om han bara stövlar in vid fel tillfälle." Men hon tiger en stund efter det.

* * *

En tid senare rastar de där vägen passerar ett ensamt träd. Nu känns det som om de varit i det grå landet i kanske ett par veckor eller mer.  Rakel slår sig ned och lutar sig mot trädet. För att passera tid och tristess vänder hon sig till Eskil. "Vars är du från, förresten?" frågar hon.

Eskil blir mörk i blicken. "Nordligaste Gedanien," svarar han sammanbitet, "men det borde du veta, blodshäxa. Du släppte lös den Blå Elden över min hembygd! Det var därför jag förföljde in dig hit."

Rakel höjer på ögonbrynen. "Det var inget personligt. Krig är krig."

"Vissa saker är för vidrigt för att göras ens i krig," svarar Eskil. "Men det förväntar jag mig inte att någon i Fursten tjänst ska förstå."

Rakel flinar, kan inte låta bli att provocera honom. "Varför är du arg i så fall?"

"Var det du som tände den blå elden i Rödesta!?" bryter Sissela in. "Jag hade släkt där!"

Rakel rycker på axlarna. "Jaha?"

"Vilken varelse med hjärta i kroppen skulle inte bli arg över att ens döda släktingar inte får vila i fred, utan bli trälar under mörkret?"

"De är döda. Det bekommer inte dem." Rakel förstår verkligen inte upprördheten och det märks.

"De borde ha fått lov att vila i frid!" utropar Sissela. "Har de inte lidit tillräckligt under fursten redan i livet?!"

"Hur vet du att det inte bekommer dem?" återtar Eskil. "För allt vad du vet kan deras själar vara inlåsta i den uppväckta kroppen. Men skulle du ens bry dig?"

"Krig är krig," säger Rakel uttryckslöst. "Det är för mig oviktigt. Min lärling. Han är död. Det är en besvikelse. Han hade kunnat bli en skicklig krigare och magiker. Men nu är han död. Det är en förlust. Men inte direkt viktigt."

Sedan kommer behovet av att jävlas fram igen. "Och alla, döda som levande ska väl få en chans att tjäna Fursten," säger hon och flinar.

"Hur kan en människa ens vara så likgiltig och känslokall som du?" Eskil vänder och skyndar fram i täten för att spana framåt.

Sissela ser mest av allt ut som om hon vill flyga på Rakel. "Ingen människa med vettet och sin fria vilja i behåll skulle ens drömma om att tjäna den tyrannen!"

Fenri, som hittills lyssnat tyst, skrattar sitt hesa skratt igen. "Om alla av det allierade patrasket är lika blödiga lipsillar som er är det ett under att ni hållit stånd ens såhär länge."

Rakel ler brett. Det här är så roligt! "Tur då att vi med bättre vetande kan välja åt er!" svarar hon Sissela. Utan att vänta på svar reser hon sig, sträcker på sig, går bort till bäcken och lämnar den rasande soldaten bakom sig.

Sissela blänger svart efter henne ett ögonblick innan hon också vänder på klacken och går för att leta reda på Eskil.

Det är tyst en stund.

"Har ni sett?" säger Tore plötsligt och pekar på sidan av trädet.

Ett öga är ristat på stammen. Samma symbol som på vägen tidigare. Ingen pil den här gången.

* * *

 

De vandrar vidare längs den smala vägen.  Mest passerar de vidsträckta grässlätter men ibland dyker enstaka företeelser upp. Då och då en träddunge. En gång en fantastisk, doftande rosenbuske översållad med röda rosor längs vägen. Gruppen undersöker ofta det som bryter av, men inget har verkat mer märkligt än något annat på denna underliga plats.

Just som de stannat till för att slå läger för andra gången sedan de lämnat det ensamma trädet rycker Tore till och pekar ut över de ändlösa vidderna.

"Ser ni? Därborta!" ropar han.

"Vad?"

"Det är något som rör sig där långt borta! Där jag pekar..." De andra spanar ut i det grå. Ingen ser något.

"Är du säker? Jag ser inget," säger Ingrid. "Inte jag heller," säger Sissela.

"När man spanar på ingenting som vi gör," säger Eskil lågmält, "är det lätt att man börjar få för sig saker. Jag vet hur det kan bli..."

"Jag inbillade mig inte!" svarar Tore retligt. "Det var något där! Men det är borta nu..." Den "kvällen" sitter han sent uppe och spanar trots att han inte har första vakten.

* * *

 

Nästa "dag" viker bäcken av från vägen, men de hittar snart en liten källa nära vägen och slår läger vid den. Den har stenlagda kanter och stenarna är huggna med utsirade rankmönster som ser alviska ut – inte helt olika de på porten.

Kari studerar de huggna stenarna, sträcker ut fingrarna och känner in jordmagiströmmarna. Om det nu ens är jordkraft - det känns annorlunda - men för första gången tycker hon sig känna något bekant. Hon skiner upp och gnuggar händerna.

"Ha! Äntligen! Nu så! Ved, vi behöver ved!"

Med lite hjälp har hon snart samlat ihop grenar och kvistar och det torra, nästan grå gräset som växer i gläntorna. Men när Eskil tar fram elddonet schasar hon undan honom, hukar sig själv ner på ett knä jämte högen och sträcker änden av staven stadigt mot en av de mönstrade stenarna. Hon breder ut fingrarna mot veden, ler förväntansfullt och självsäkert.

 "Creo Ignem!"

Magin slår vilt runt henne, sprider den otända veden åt alla håll, och från staven formligen exploderar en kyla som fryser dammens yta. Sissela och Ingrid som står närmast ryggar snabbt undan, Sissela med en svordom. Med håret på ända släpper Kari staven, reser sig med ett ryck och slår ut med händerna för att bryta strömmen.

Ett par ögonblick är det mycket tyst. Ingrid tittar förundrat ner på dammens frusna yta. Inte kan väl det där ha varit meningen?

Tystnaden bryts av Rakels skratt. ”Vid Fursten, vad gör du?”

Kari ser lite skärrad ut, och nästan sårad, som om en nära vän gett henne en smäll.

"Jag... men... va? Jag… jag vet inte… vad var det där?" Med viss misstänksamhet plockar hon upp staven igen. Ena änden är täckt av is som smälter långsamt i den svala luften.

"En mot... hur många då?" skrattar Fenri lågt. Hon har inte glömt det förra grälet de hade.

Kari blänger sammanbitet under lugg. "Ja, gör bättre själv för all del!" Hon petar lite med staven på stenläggningen runt källan, öppnar och sluter fingrarna runt träet som hon gör när hon trevar efter magiströmmarna.

"Vi har inget behov av någon eld,” säger Fenri. ”Så varför skulle jag?"

"Åh,” säger Kari, ”det finns säkert annat du behöver. Seså. Jag vet att du brinner av längtan att göra slut på den där flaskan. Vet du ens vem det är som fått sätta livet till för kraften du stulit? Jag har inte förlorat något på mitt försök." Utom möjligtvis en smula värdighet, förstås...

Fenri har inte tagit miste på utmaningen i Karis röst. Hon tar ett steg framåt.

”Ni vekhjärtade yngel verkar tro att liv har någon sorts egenvärde,” säger hon. ”Ni har fel. En människas liv har bara värde så länge hen är till nytta för Fursten. Jag vet inte vems detta blod har varit, jag bryr mig inte. Det var en vars liv var värdelöst, men hens blod har värde nu. Jag vet att använda min kraft för sådant som är Furstendömet till gagn, till skillnad från dina infantila försök. Men åtminstone en sak har du rätt i, ditt frostbitna fä, och det är att det finns saker jag vill och behöver.”

Kari ser oavvänt Fenri i ögonen men svarar henne inte utan väntar på vad hon ska säga härnäst.

"Rakel,” säger Fenri kort. ”Flaska." Det finns en fråga där - flaskorna är trots allt hennes - men den är knappt märkbar i tonen av bestämdhet och otålighet. Rakel pressar ihop läpparna och mungiporna dras nedåt ett ögonblick. Hon gillar inte att Fenri ska slösa med blodet för att visa upp sig när de har så lite kvar. Men utan att protestera räcker hon Fenri en flaska. Den med minst i.

Med sammanbiten vaksamhet och ena handen på svärdet betraktar Kari blodsmagikern. Hon borde inte kunna lyckas bättre än jag själv här, men samtidigt... blodsmagin, den kanske svarar annorlunda? Hon vet alldeles för lite om fiendernas krafter, vet bara att tanken på dem får det att vända sig i magen på hennne.

Fenri sätter sig på knä och häller lite av blodet i handflatan, den hand som fortfarande bär ett halvläkt sår. Ett långt ögonblick är hon stilla med ögonen vidöppna och stirrande. Sedan går en pulsering genom hennes kropp, hennes blodådror tycks för ett kort ögonblick sträva efter att pressa sig ut genom hennes hud, och sedan viks hennes kropp dubbel i en kraftig konvulsion. Efter ett par ansträngda andetag tvingar hon sig att svälja (en vag doft låter ana att hennes mage vänt sig) och rätar på sig. Hon kastar en blick på blodet, som nu förlorat sin kraft, med något som liknar hat.

Kari betraktar det hela med viss skadeglädje. Men kanske även en smula medlidande som hon försöker trycka undan. "Inte vad du förväntade?"

Fenri hör inget medlidande, bara hån, och hennes blick är rent hat. "Men säkert vad du hoppades, Frostbiten." Hon sväljer surt och spottar i Karis riktning.

Kari rycker trött på axlarna. "Det bästa vore ju om det var sådär din förvridna magi fungerade varje gång. Så ja, det var väl vad jag hoppades." Hon ser sig omkring. "Vi kanske skall fortsätta en bit till innan vi sover."

* * *

Fotot lånat härifrån

När de samlar ihop sina saker och strax ska bege sig knuffar Tore till Ingrid som står närmast. "Där var den igen! Såg du?"

Han pekar ut över den tomma slätten

Ingrid tittar förvånat på Tore. "Såg vad?". Hon hade tittat åt samma håll som Tore, men inte uppfattat något. Tvivlande skakade hon på huvudet. "Du kanske bara är trött?"

"Nej, det gick någon där! Jag är säker!" Han gör en frustrerad grimas och går vidare.

"Det kanske är ljusets fel?" föreslår Sissela.

"Nej! Jag såg det, jag vet!" Han tittar på de två frågande kamraterna. "Äsch... Glöm det."

"Det var nog ljuset som Sissela tror," säger Ingrid. "Vi tittade ju åt samma håll. Jag borde ju också ha sett det i så fall... i alla fall ur ögonvrån, och jag såg inget."

"Jag har sett det så många gånger nu, jag inbillar mig inte!" Tore vägrar ge sig.

De bryter upp och går vidare längs den till synes ändlösa vägen.

* * *

Efter ytterligare några "dagars" vandring - ingen är säker på hur länge de varit på väg nu - når de till sin förvåning en större skogsdunge, som vägen passerar in i. Ingrid hittar ytterligare en ögonsymbol, nu inristad i en sten bredvid vägen. Nu är det en pil med, fortfarande i samma riktning som de färdas.

Sällskapet enas om att slå läger i dungen och att stanna där lite längre. Det är skönt att slippa se den eviga slätten ett tag.

"Vi behöver något slags plan." Kari har satt sig ner, lutad mot ett träd. Hon trummar lätt med fingrarna mot staven som vanligt. "Vi kanske inte kommer att svälta ihjäl här, men jag vill inte spöka runt här som en osalig ande för evigt. Förslag?"

"Vi behöver hitta en väg ut," säger Sissela.

"Din förmåga att påpeka det uppenbara är imponerande," genmäler Rakel spydigt. "Vad magikern menar är: hur ska vi hitta ut?"

"Tig med det där giftet." fräser Kari. "Har du inget nyttigt att säga kan du knipa käft."

Rakel rycker på axlarna. "I så fall har jag svårt att tänka mig att vi kan göra något annat än att försöka hitta en annan port."

"Blodet kunde inte visa vägen," tillägger Fenri. "Alltså finns det inget annat att göra än att vandra vidare. Eller stanna och bli galna av tristess. Den där idioten verkar på god väg att lyckas med den saken..." Hon knycker med nacken åt Tores håll.

"Det kanske är det!" säger Tore. "Saken jag ser kanske kan leda oss ut!"

"Saken du tror dig se, som ingen av oss andra ser?" undrar Ingrid. Hon tvivlar fortfarande på att det är något annat än ljusets brytning.

"Du är inte klok," säger Rakel som svar till Tore. "Jag tycker vi hellre kan fortsätta följa vägen. En väg borde ju leda någonstans..."

"Jag vet vad jag såg!" säger Tore irriterat.

"Jag tror också på vägen," säger Kari. "Märket med ögat måste ju leda till något även om vi inte vet vad. Tore, ingen annan har sett det du ser, jag är ledsen, men vi kan inte springa efter hjärnspöken."

"Är det det vi gör då?" frågar Rakel. "Följer vägen?"

"Har vi några alternativ?" Kari ser sig om bland de andra.

"Inga alternativ en sinnesfrisk person skulle välja," säger Fenri med åter en halv blick åt Tores håll.

"Nu håller du mun innan vi stoppar igen den på dig!" ryter Kari åt henne. "Jag gillar det inte mer än du, men vi är fast här tillsammans och dina gliringar hjälper oss inte!" Sedan vänder hon sig mot de andra. "Något annat förslag?"

"Hur hittar ni portarna?" undrar Sissela. "Från utsidan, menar jag."

Rakel kastar en blick på de andra två magikerna. Det här är ju inte information som vi egentligen vill dela detaljer om med motståndarsidan. "Inga av de metoder vi använder kommer att fungera här," säger hon.

"Du har nog rätt," nickar Kari. "Vi behöver nya tankar här. Vi får utgå från att magi inte är lösningen."

"Så vi följer vägen och hoppas?" säger Sissela.

"Hellre det än att gå över slätten," säger Rakel. "Man har ju ingen känsla för riktning här... "

"Vi följer vägen," bekräftar Kari. "Följer ögonen. Det är det enda som ger oss någonting att gå på just nu."

Fortsättning följer: Tillsammans är vi mindre ensamma