Vi mot Den

På andra sidan porten

Dramatis personae

Vidare längs vägen går vandringen. Under den tid som gått sedan Tore försvann har de sett ytterligare ett par ögonsymboler och några andra få udda tingestar. Ett solur (i den här skymningsvärlden?). En staty av en alv som står med händerna över ansiktet. En gång en ristning av en löpande hare och en pil i motsatt riktning.

De är på väg genom ytterligare ett skogsområde, längs en stig i en sänka med en vall på vänster sida med samma låga men täta träd på kanten, när det händer.

Ut mellan träden på vallen dyker plötsligt en stor och tung men häpnadsväckande snabb varelse rakt på Sissela som går i gruppens mitt. Den slår omkull henne med sin tyngd och hon faller raklång. Ingrid som gått snett bakom Sissela  får en svepande klösning av en tass med vassa klor över överkroppen och faller tillbaka med blödande sår.

Varelsen som plötsligt står mitt ibland dem på stigen är stor som en björn men rör sig som en katt. Kroppen är täckt med omväxlande päls och pansarliknande skinn och det går inte att avgöra om den alltid sett ut så eller om det är ärrvävnad.

Den vänder sig mot Rakel som står närmast nu, men Eskil som hade täten och gick en bit framför de andra har hunnit ta sig upp på vallen och få en klar skottlinje nu. Han sätter sin första pil i monstret som stannar upp ett ögonblick och vrålar. Rakel drar sitt svärd, men skölden sitter fastspänd på hennes packning sedan länge...

En smäll hörs när ett fyrverkeri exploderar över dem. Kari, som gick längst bak jämte Fenri, har försökt bekämpa varelsen med magi och magin har som vanligt inte betett sig som den borde. Fenri har dragit sin korta dolk men backat undan. Inget blod har hon och ingen kraft.

Rakel höjer instinktivt svärdet för ett hugg och inser; luften hindrar henne inte. Hon följer hugget men det träffar dåligt. Varelsen verkar oberörd och hon försöker hålla sig utom räckhåll för dess klor samtidigt som hon försöker hitta en svag punkt.

Ytterligare en av Eskils pilar sätter sig i det rasande odjuret. Rakel hugger ytterligare en gång och som tack för det får hon en smäll och djupa rivsår på benet. Smärtan är överväldigande och blodet forsar.

När en tredje pil från Eskils båge hamnar i monstret, vrålar det igen och försöker kasta sig mot honom, förbi Rakel. Då lyckas hon med ett första bra hugg. Det i kombination med ytterligare två pilar får det att ylande och blödande försvinna över vallens kant.

* * *

Allt är plötsligt stilla igen. Sissela ligger på marken, till synes medvetslös, likaså Kari. Ingrid är vid medvetande men blöder kraftigt och det gör Rakel också.

Rakel drar upp en blodflaska och halvt stapplar, halvt faller fram till Ingrid. Mumlandes en bön till Fursten målar hon ett Furstekors på Ingrids panna och häller blod över hennes sår.

Att bli helad av en blodsmagiker är vanligtvis fruktansvärt smärtsamt. Men i Gråmark gäller inga vanliga regler. Det är Rakel som drabbas av smärtan. Hon skriker rätt ut när magin passerar genom henne, smärtan i benet är inget mot det här. Det verkar pågå i evigheter.

När den försvinner är Ingrid blodfläckad men hel. Hon känner hur adrenalinet pumpar. Det gick så fort, allt gick för fort, jag hängde inte med! Hon försöker få ordning på de förvridna minnesbilderna. Hon ser sig om men kan inte se besten, vad det nu var för något. Vet inte var den är. Hjärtat slår fort.

"Sjukvårdare. Sköt din syssla!" säger Rakel sammanbitet mellan tänderna och biter ihop om smärtorna.

Orden får Ingrid att fokusera, får henne att försöka nollställa hjärnan. Nu har hon ett jobb att göra. Hon tar fram ett förband. Händerna skakar och hon hickar till men tvingar snabbt tillbaka gråten som hotar att övermanna henne. ”Inte nu, inte nu, sen…möjligtvis,” mumlar hon för sig själv.

Snabbt lägger hon om såret på Rakels ben. Hon ger henne en ursäktande blick innan hon drar åt det hårt för att stilla blodet, vet att såret kanske måste sys… men i så fall i ett senare skede. Efter det skyndar hon fram till Sissela och undersöker henne. Hon reagerar inte först men efter några hårdare omruskningar från Ingrid verkar hon kvickna till lite grann.

Ingrid skyndar vidare till Kari och ser in i hennes ögon. Chock. Ingrid har sett det förr flera gånger och vet att det gäller att vara varsam med den skadade i sådana situationer. Hon bandagerar Karis händer så gott det går. Brännsåren på händerna verkar inte vara djupa men Ingrid vet att de lätt kan bli infekterade. Hon ser sig om på de skadade och undrar om hon gjort allt hon kunnat för att hjälpa. Det verkar så. Hon sjunker trött ned på marken.

Eskil konstaterar att de skadade verkar någorlunda stabiliserade. "Jag följer efter det en bit," säger han. "Ser efter så det inte kommer tillbaka. Eller om det finns fler..." Han försvinner bland träden.

* * *

Under tiden har Fenri lugnt undersökt blodet odjuret spillt. Nu närmar hon sig Ingrid och petar till henne med foten för att få hennes uppmärksamhet. "Hur illa är det med de skadade?" Tonen är direkt, inte medlidsam.

Ingrid rycker till och vänder sig sedan upp mot Fenri. "Eh... de... Sissela har vad jag misstänker är en lättare hjärnskakning, jag vet mer när hon kvicknat till lite till... nu ska vi se...  Rakels bensår är omlagt bäst jag kan, kanske behöver det sys. Kari's händer är brända och hon är chockad. Övriga... eh, nej det var visst alla."

"Rakel kommer inte att kunna gå," konstaterar Fenri. "Hur länge? Och de andra, hur länge innan de kan röra på sig?"

”Det är svårt att säga," säger Ingrid. "Rakels ben behöver vara i stillhet så mycket som det går, jag vill inte att sårkanterna sträcks ut. Då kommer det bara ta längre tid för det att läka. Kari… mår nog rätt väl fysiskt, men jag vet inte hur länge chocken sitter i. Och jag behöver göra ytterligare kontroller på Sissela innan jag vet mer. Just nu har jag ingen aning hur lång tid det kan ta...” Ingrid suckar uppgivet, medveten om att hon sagt orden ’jag vet inte’ många gånger. Det kanske låter inkompetent, men jag vet inte i ärlighetens namn vad mer jag kan säga om saken.

Fenri suckar och rynkar pannan. Hon tvekar ett ögonblick och frågar sedan, "Kan jag göra något?"

"Jag tror det bästa vi kan göra för hjälpa dem är att försöka hålla moralen uppe," svarar Ingrid, "det brukar alltid bli bättre då. Om vi måste röra på oss så kanske det går, om vi rör oss sakta och i kortare etapper."

Hon kastar en blick på Kari som sitter och svajar på stället som om hon när som helst skulle välta. Läpparna rör sig men inga ljud kommer över dem, och hon stirrar på sina bandagerade händer. Minen är den sviknas.

Ingrid går fram och sätter sig på huk framför henne. Hon vet att hon själv måste vara stark ett tag till. "Kari?" Hon hoppas namnet ska ge henne en reaktion.

Kari tittar upp mot Ingrid som hastigast, men blicken är tom och glider snabbt tillbaka mot händerna. Fingrarna rör sig stelt, men smärtan det borde innebära verkar inte nå fram till Kari.

Ingrid tar mjukt tag med sina händer om Karis. "Kari, dina händer... du har lättare brännskador. Jag vet inte hur du fick dem, kanske om du använde din magi och det slog slint på något sätt? Jag vill att du håller dem stilla, så gör det inte så ont."

Kari tittar upp på Ingrid igen, slappnar av en smula och lägger händerna i knät. Hon tittar på staven som ligger ett par meter bort med samma blick man skulle ge en särskilt ilsken huggorm. Fenri ser hennes blick, och med en suck går hon och hämtar staven och lägger den under sin egen packning.

* * *

Rakel har legat stilla på marken och bitit ihop och försökt slappna av på samma gång. Hon sätter sig försiktigt upp, grimaserande över vänsterbenet. Hon ser på Ingrids bandage men bestämmer sig för att låta det vara. Det är säkert så bra det kan bli.

Fenri sätter sig på huk intill sin sårade frände.

"Du kommer inte kunna gå på det där på länge, om vi inte ingriper med blod." Orden är någonstans mellan en fråga och ett konstaterande.

"Vi har inte mycket kvar,” invänder Rakel. ”Jag kan klara mig."

"Du kommer att sinka oss."

Rakel biter ihop. Hon gillar inte att använda det sista blodet och hon tror att det mesta kommer gå åt. Men hon nickar. Fenri tittar på flaskan och möter hennes blick. Hon förstår.

"Det behöver inte göras omedelbart. Vi väntar och ser vad den där kan göra," säger Fenri med en nick åt Ingrid. "Vi kommer ändå inte att kunna röra oss förrän Smuts är tillbaka och de där två tagit sig samman.”

* * *

Sissela har börjat röra sig. Hon försöker sätta sig upp men ger upp och lägger sig ner igen med slutna ögon. Ingrid sätter sig bredvid henne och lägger försiktigt en hand på hennes axel. "Sissela, kan du höra mig?" frågar hon med låg röst.

"Mmm..." Sissela öppnar ögonen. Det är två Ingrid. Jag är ganska säker på att det inte skall vara det. Hon blundar igen.

"Hur känner du dig?"

"Som om någon försökt slå in skallen på mig," muttrar hon.

Ingrid ger ifrån sig ett ljud mellan ett skratt och ett kvidande. Inom sig ser hon allt spelas upp på nytt. Hur varelsen dök upp, hur den slog till Sissela, och sedan smärtan hon själv kände innan... innan Rakel...

"Allt kommer att bli bra, oroa dig inte, allt kommer bli bra." Hon försöker låta mer säker på rösten än vad hon känner sig.

Sissela ger ifrån sig ett ljud som antingen är ett stön eller ett kort skratt. "Klart, det blir alltid bra..." grimaserar hon och kisar upp mot Ingrid. "Kan du vara snäll och vara stilla?"

”Känner du dig yr? Jag sitter stilla bredvid dig.”

”Det gör du inte alls…”

* * *

Eskil dyker upp mellan träden igen. ”Den verkar rejält skadad,” säger han. ” Inget vanligt djur skulle besvära oss mer med de skadorna. Den här besten är svårt att säga, men jag vill inte följa efter den utom synhåll..."

"Jag vet inte om vi kan förflytta oss ännu,” säger Ingrid bekymrat. Kari är chockad, Rakels ben är skadat och Sissela verkar ha fått en hjärnskakning. Kan vi stanna här ett tag eller bör vi förflytta oss längre bort från besten?"

”Smuts,” frågar Fenri Eskil, ” bedömer du det som troligt att varelsen återvänder?"

"Såvida den inte läker snabbare än ett troll så borde den inte vara tillbaka på ett tag,” svarar Eskil. ”Frågan är snarare om blodlukten kan dra hit något annat. Så att flytta oss åtminstone bort från stridsplatsen är nog en god idé. De skadade kommer lukta blod i vilket fall, men här luktar det värre…"

"Det Eskil säger är rimligt,” instämmer Rakel. ”Ingrid, behöver bandaget göras om eller kan jag flytta så här?"

Ingrid ser över det och rättar till det lite även om det inte behövs. Hon förstår logiken i att flytta de skadade men känner sig samtidigt ovillig att göra det. Efter några ögonblick inser hon att det inte kommer att gå att dra ut på det längre. "Bandaget sitter stadigt, så du borde kunna förflytta dig utan att det lossnar."

Vänd till Eskil frågar Rakel, "Hur långt bedömer du att vi behöver flytta på oss?"

"Ju längre desto bättre, men en fjärdingsväg åtminstone," svarar Eskil.

"Hur är det med Kari och Sissela, orkar de gå?" frågar Rakel Ingrid.

"Jag orkar gå,” säger Sissela svagt. ”Det är ingen fara med mig, jag har lite ont i huvudet bara." Ingrid håller fram sin hand för att stötta henne. Hon försöker resa sig upp, men är vinglig och behöver stöd. Det är uppenbarligen värre med henne än bara lite huvudvärk.

Fenri hjälper Rakel upp, och efter att hon hängt på sig sin packning kopplar hon ett stadigt grepp för att agera krycka åt systern. Rakel vänder sig mot henne. "Kan du försöka ta bort en del av smärtan för mig? Då kan jag flytta mig snabbare... Även om vi inte har möjlighet till att hela kanske det kan gå att göra det lättare."

"Det låter bara dumt,” säger Fenri. ”Skadan lär gå upp mer om du rör dig snabbare. Det kommer att göra oss en otjänst när du blir långsammare längre fram."

Rakel ger med sig och vänder sig mot de andra. ”Eskil, ser du om det går att få Kari på fötter?”

Kari sitter fortfarande ner och verkar vara i sin egen värld. Eskil går fram till henne.

”Kari, hör du mig?” säger han. ”Kan du stå och gå? Vi behöver flytta på oss, om något annat farligt skulle dyka upp…" Eskil är på väg att sträcka sig mot Karis händer, men inser att det är en dålig idé och ger henne i stället stöd vid armbågarna. Jordmagikern säger inget, men gör heller inte motstånd utan låter sig lätt ställas upp och ledas. Hon är stadig på stegen, men frånvarande.

”Då beger vi oss!” säger Rakel bestämt.

Sagt och gjort. Efter en stund kan Eskil släppa Karis arm; hon går efter de andra utan att avvika. Men först efter att de varit på väg en lång stund verkar hon gradvis kvickna till.