Tillsammans är vi mindre ensamma

På andra sidan porten

Dramatis personae

Viloperioden börjar gå mot sitt slut och det börjar närma sig tid att ge sig av igen när det händer.

Tore sätter sig upp med ett ryck, som om han hört ett ljud, reser sig häftigt och stirrar in bland träden.

Ingrid och Sissela som är vakna och har vakten rycker till av hans snabba rörelser. Ingrid som stod närmast följer hans blick mot träden, medan Sissela som spanat ut över slätten vänder blicken bakåt mot lägret för att se vad som händer.

Rakel, som liksom resten av gruppen halvsovit utsträckt på marken, sätter sig upp, gnider med handen över ansiktet och rör trött på stela axlar. "Va håller du på me?"

"Det är där inne bland träden!" svarar Tore. Hur han kan se något alls bland de täta träden övergår de andras förstånd.

"Jag ska gå och se efter," fortsätter han, och i rösten ligger en brinnande nyfikenhet. Och han försvinner in bland träden på ett ögonblick,  innan någon hunnit hejda honom.

"Vad gör han? Gå inte ensam! Följ med honom, jag kommer!" ropar Kari och kämpar sömndrucket med kängorna.

Ingrid gör som hon säger och skyndar in på stället där hon såg Tore gå in bland träden. Hon ser sig omkring, men han är utom synhåll. Hon viskar hans namn, känner sig osäker i ensamheten. Inget svar. Hon viskar åter hans namn, lite högre den här gången. Fortfarande inget svar. Hon tvekar, men söker av de närmaste området utan att hitta några spår. Då beslutar hon att snabbt skynda tillbaka till lägret.

"Jag finner honom ingenstans! Han är borta!" flämtar hon när hon äntligen stannar framför de andra i lägret.

Rakel håller på och knyter sina kängor och är strax på fötterna. "Skärp dig nu, han kan ju inte vara av jorden uppslukad," säger hon men tvivlar på sina ord. Vad vet jag om vad som är möjligt i den här världen?

Fotot lånat härifrån

Fenri säger ingenting, men hennes min talar tydligt: Vad var det jag sa?

Kari är på fötter, orolig men beslutsam. "Vi går allihop. Skallgång. Håll minst två andra inom synhåll."

De ger sig ut, på linje med Fenri och Rakel i mitten, letar igenom skogsdungen och ropar.

”Tore!”

”TORE!!”

”Galen!” Fenri föredrar fortfarande att använda sina egna öknamn på reskamraterna.

Inget svar. De finner ingenting i skogsdungen heller. Inte ens ett fotavtryck visar att Tore befunnit sig där.

Medan de övriga letar genom går Eskil ett varv runt dungen och spanar ut över slätterna. Ingen och inget syns. Han går tillbaka till platsen där Tore stod när han såg vad det nu var och hittar några av hans fotavtryck, men de  försvinner tvärt där han försvann ur synhåll.

* * *

De samlas vid sin lägerplats igen. Kari traskar fram och tillbaka i gläntan med sammanbiten min.

"Jag tänker inte tappa bort någon. Magin här måste duga till något." Hon vänder sig motvilligt till Fenri och Rakel. "Kan vi… samarbeta?" Oavsett vad jag tycker om blodsmagin tänker jag inte låta någon av de våra försvinna. Jag fick befälet och de skall alla komma helbrägda tillbaka.

"Det enda rådiga,” säger Fenri med en min av behärskad otålighet, ”vore att lämna honom åt sitt öde. Han är oanvändbar och kommer att bli en än större belastning. Jag säger detta av ren princip, för jag inser att ni lipsillar kommer vägra, och du är inte tillräckligt värdelös för att lämna bakom sig."

Kari tar två arga steg mot blodsmagikern, höjer handen som för att slå henne men hejdar sig. Hennes röst är vredestyngd.

"Vet du något som inte vi vet?” frågar hon med vredestyngd röst. ”Tills vi är ute härifrån vet vi inte vems kunskaper som kan bli räddningen, och eftersom vi ändå inte är säkra på vart vi skall kan vi lika gärna försöka ta ut en riktning till Tore. Enligt allt jag lärde mig i hirdtjänsten är DU den största belastningen här!"

"Platsen är magisk, våld är inte användbart och vi har inget behov av mat,” genmäler Fenri. ”Därför är vi tre de enda relevanta personerna här. Men han är förstås till nytta för er när vi kommer ut, då kommer ni att ha viss nytta av numerärt överläge. Var inte så dramatisk, Frostbiten. Affekt är bra i våld, inte i val. Vi var alla ense, hör och häpna, om att vi skulle följa vägen. Jag förstår inte hur en bortsprungen vettvilling förändrar den saken."

"Och det ökar samarbetsförmågan till allas fördel om vi kan hålla lugn," säger Rakel som inte har tålamod för gräl som vare sig är konstruktiva eller underhållande. Hon pressar samman läpparna ett ögonblick innan hon fortsätter. "Jag kan försöka hjälpa dig Kari, med eller utan min syster. Så mycket det nu går att få våra magier att samverka från början."

Fenri höjer lätt på ögonbrynet mot henne och ger henne en frågande blick. Om du tror att det skulle hjälpa…

”Jag vet inte om jag inbillar mig,” fortsätter Rakel. ”Men det känns som att blodsmagin här går att styra något bättre än jordmagin fast den är oerhört svag, mycket svagare än annars. Jordmagin verkar ju däremot helt okontrollerbar, fast stark. Men jag kan ha fel. Jag är mer krigare än klerk."

Kari flinar till och nickar igenkännande åt den sista meningen innan hon kommer på sig själv med att göra det. Hon samlar sig snabbt till en hård min igen, skakar på huvudet som för att ruska undan den plötsliga sympatin. "Gott och väl. Det jag vet är att allt jag försökt med har gått överstyr rent kraftmässigt, och att det inte slår i den riktning jag väljer. Det är jordmagi, men... otämjd, kanske. Den följer inte den arcuriska ordningen. Jag önskar att någon mer teoretiskt lagd vore här."

Hon vänder sig till Eskil. ”Peka ut platsen där han försvann igen. Det är därifrån vi söker.” Eskil visar tyst på platsen.

"Jag tänker att jag och Fenri försöker bygga en struktur för dig att leda kraft igenom,” säger Rakel. ”Så det blir du som gör jobbet. Vi håller en form åt dig." Hon sätter sig med korslagda ben framför platsen där Tore försvann och gör en gest åt Fenri att sätta sig mittemot. Rödkåpan gör som hon blir anvisad.

Kari nickar kort igen – hon gillar inte det här, inte alls – och vänder sig med tysta ord till de allierade. "Låt dem inte komma undan om något dåligt händer. Fortsätt längs vägen om vi... inte kan följa med." Hon ställer sig på ena knät vid de båda blodsmagikerna, söker med fingrarna på staven efter fördelaktiga strömmar. Där! Där är något. "När ni är redo," mumlar hon och försöker läsa av deras avsikter och styrning. Hon vill egentligen inte alls ge dem kraft att bruka.

Med något som kanske är en nick, kanske en axelryckning, visar Fenri att hon är redo. Rakel räcker henne en flaska. Unisont häller de blod i varsin halvcirkel mellan sig. Innanför bågarna gör de vartannat streck i ett Furstekors.

De räcker varandra händerna och länkar. Känner systerns kraft i sig och det eko, den rundgång det skapar. Tillsammans mässar de "Hell Fursten, vår beskyddare och källa. Hjälp oss i vårt värv till din styrka och konst."

Kraften är uppbyggd och den känns fel, inte behaglig, extatisk som det vanligen är när rödkåpor utövar magi. Men det är så när man nyttjar blodsmagi i det här landet. Det känns otrevligt. Rakel nickar åt Kari att de är redo för henne nu.

Kari blundar kort. Vad gör jag? Platsen är så märklig i sig, men blotta tanken på att delta så här i det mest oheliga... Det kryper i skinnet på henne. Men Tore... Det måste vara värt det. När blodsmagikerna öppnar sig för henne sträcker hon med ena handen om staven den andra handen mot cirkeln, släpper fram kraften hon försökt dra till sig.

"Rego Vim!"

I vanliga fall känner hon den som ett sus runt sig, ett tryck, en rörelse, ett liv. Men nu är det mer som torr, finkornig sand som rinner mellan fingrarna.

Hon ser nästan mer förvånad ut nu än vid det explosiva försöket att tända elden. Förvånad och besviken. Hade bättre kontroll redan som lärjunge. Med en arg, avslutande gest knackar hon staven mot marken, knyter den utsträckta handen och bryter det menlösa strilandet. Magi så svag att den knappt kan tvingas lämna henne, inte värt att kämpa med det. "Nähänä. Skit."

Rakel suckar. Hon tänker, Har man försvunnit här är man nog försvunnen. Tore är förlorad. Ur hennes synvinkel kan de lika gärna dra vidare direkt, men hon misstänker att det övriga sällskapet antagligen vill vänta ett tag och se om han återvänder. Hon bryr sig inte ens om att protestera i så fall. Den underliga världen tär på henne också och gör henne mindre benägen att bråka, så väl för nöjes skull som för sakfrågor.