| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln är en översiktlig beskrivning av alver i Terra Cognita, den värld som Thule-kampanjen utspelas i. Som kommer att framgå skiljer sig Terra Cognitas alver på flera punkter från de tolkningar som är vanligast förekommande på fantasy-live.
OBS! Mycket av det som står i den här artikeln är inte allmän kunskap bland icke-alver i Thule. Inget av detta är så hemligt att det förstör behållningen av spelet för den som läser det, men den som inte vill behöva hålla i sär sina egna och sin rolls kunskaper kanske vill undvika att läsa den. Å andra sidan kan det ge en bredare förståelse för världen och sagan att läsa även om sådant som ens roller inte känner till. Läs med andra ord på egen risk.
Det finns inga distinkta olika "alvraser". Det finns olika grupperingar med vissa kulturella skillnader, som oftast betingas av vilken miljö grupperna lever i, men det finns inga biologiska skillnader mellan dessa.
Den tydligaste skiljelinjen vad gäller alverna i Thule går mellan skogsalverna, som bebor de djupa skogarna i Norden, och bergsalverna. De sistnämnda är mycket få och koncentrerade till en enda större bosättning i Nifelbergen med vissa kringliggande utposter. Alverna själva gör ingen särskild markerad skillnad på skogs- och bergsalver, de räknar sig helt enkelt som alver.
|
Alver är till det yttre mycket lika människor. Människor som mött alver förundras ofta över deras sällsamma skönhet, men detta intryck är något mer komplicerat än det ser ut – även om många alver är synnerligen bildsköna med mänskliga mått mätt är inte alla det; alvernas "skönhet" sitter inte helt i deras fysiska utseende och anletsdrag utan lika mycket i den märkliga utstrålning som vilar över dem. Ett sekundärt drag som skiljer alver från människor är att deras öron är något spetsiga.
Till storlek och kroppsbyggnad liknar alver människor och varierar nästan lika mycket som dessa. Speciellt alverna i norra Thule är ofta starka och seniga. Hår-, hud- och ögonfärg varierar också avsevärt, och stora skillnader kan förekomma även bland nära släktingar. Ett utmärkande drag för Terra Cognitas alver är att de har skäggväxt, och speciellt äldre alver bär ofta skägg (dock alltid välansade).
Den största kroppsliga skillnaden på alver och människor är dock de förras långa livslängd. Alver i Terra Cognita är inte odödliga i egentlig mening – däremot lever de mycket länge och åldras mycket långsamt. Alvbarn växer och åldras något långsammare än människor – de är färdigväxta vid ungefär 20 års ålder och räknas som vuxna vid 30. Efter att alven är färdigväxt fortsätter han att åldras, men mycket långsamt – kanske med ett "människoår" vart tionde år. Om de inte dör en våldsam död innan dess brukar alver kunna leva upp till 500-600 år. De dör inte heller av sjukdom och ålderdomssvaghet i vanlig mening, utan tenderar snarare att plötsligt ge upp andan – somliga verkar också försvinna mystiskt.
Alver är inte helt immuna mot sjukdomar, men de är mycket resistenta mot dem och har goda kunskaper i läkekonst. Naturliga sjukdomar är mycket sällan ett allvarligt problem för dem.
Läs mer: Alvernas fysiologi
Alvernas personlighet och psykologi är ett invecklat kapitel. Som kommer att framgå lever de i vissa avseenden i en ständig kamp mot sin egen natur.
 |
Alverna har en mycket stark nedärvd drift att härska över sin omgivning, i betydelse fullt jämförbar med den mänskliga sexualdriften. Emellertid går hela deras livsfilosofi ut på att det är fel att påtvinga andra tänkande varelser sin egen vilja. De befinner sig därför i ett evigt dilemma.
Alvernas traditionella lösning på detta är att överföra härskardriften till behärskning av döda ting eller abstrakta begrepp. De har till följd av detta utvecklat ett ideal om att behärska ett visst ämne till perfekt fulländning. Varje alv brukar förr eller senare hitta sitt "kall" och söka fulländning på området. Det kan röra sig om något mycket brett, som bågskytte eller harpspel, eller smalt, som en viss magisk ritual. En alv anses inte helt vuxen förrän hon valt sitt kall.
Delvis till följd av härskardriftens dilemma har alverna ett komplicerat förhållande till gruppen och individen. På det hela taget, vilket kommer att framgå mer konkret i avsnittet om samhällsordning, är alvernas kultur mer kollektivt inriktad än människornas - det är ett viktigt ideal att utgöra en del av en organisk helhet, både gentemot familjen, bosättningen och till viss del hela omgivningen. Samtidigt sätter alverna stort värde på individuella uttryck i t ex konst och hantverk, och på individens fria vilja. Det finns en del som tyder på att deras kollektiva samhällsstrukturer ursprungligen är en konstruktion för att förebygga att deras ego och härskardrift ska nå sin fulla potential. Framför allt ser alverna individens rent animala kärlek till sig själv som något som måste övervinnas. Idealet är att glömma det egna jaget samtidigt som man till fullo kan uppskatta det som det kan skapa. De brukar själva illustrera sina ideal med en liknelse: idealet är den, som kan skapa det vackraste konstverket i världen och glädjas över det, men för den skull inte är gladare eller mindre glad, eller glad på ett annat sätt, än hon skulle ha varit om någon annan skapat det. Däremot har alverna inte något riktigt ödmjukhets- eller blygsamhetsideal; det skulle inte falla en alv in att förringa sina egna förmågor eller egenskaper.
De flesta alver skulle därför göra ett paradoxalt intryck på en människa som lärde känna dem. Å ena sidan kan en alv verka stolt, rentav arrogant, och mycket medveten om sina oftast ansenliga förmågor – men samma alv kan också tyckas föga självmedveten, på något sätt inte akut intresserad av sig själv. Det här är dock subtila nyanser som de flesta inte upptäcker vid en ytlig kontakt, och det har lett till en grundmurad men till stor del orättvis uppfattning om alver som högmodiga och arroganta.
Alver uppfostras från barndomen till en sträng självdisciplin och självkontroll för att hålla den förkastade härskardriften i schack – för de flesta individer blir dock detta så inarbetat att det knappast är medvetet. Många alver slår sig till ro med att söka fulländat mästerskap inom sitt valda kall och finner frid och harmoni på det sättet. Några mindre lyckligt lottade fortsätter stora delar av livet igenom att ansättas av sin gamla natur och måste ständigt kämpa emot – eller ge efter. Genomgående är dock idealet att alltid vara herre över sig själv.
Alvers yttre uppträdande kan variera kraftigt både mellan individer och från tillfälle till tillfälle. De flesta alver är ganska uppsluppna och lekfulla när de är avslappnade och inget hotar dem – för närvarande är dock situationen i Thule rätt allvarlig, och de brukar snarare framstå som bistra och sammanbitna.
Alvernas långa livslängd gör att de får ett annat förhållande till väntan och tålamod än människor. I normala fall kan en alv kosta på sig att vänta till exakt rätt tidpunkt att göra vad hon nu föresatt sig att göra. När tidpunkten väl är inne handlar hon dock fruktansvärt snabbt. Ur alvernas synvinkel handlar det här om att försöka förutse konsekvenserna av sina handlingar och handla i det ögonblick då konsekvenserna, och deras konsekvenser i sin tur, kommer att bli bäst. De kan mycket riktigt få problem i situationer som kräver många snabba beslut under en längre tid, då det blir nästan omöjligt att överblicka alla tänkbara valmöjligheter och konsekvenser – det nuvarande kriget mot Gholan Alvbane är ett bra exempel på en sådan kris.
Enligt alvernas legender skapades världsalltet och allt liv av Skaparen, ett gudomligt väsen om vilket inte mycket är känt. Alverna själva "utformades" av Formaren, en av Skaparens underlydande. Formaren var den skönaste och stoltaste av Skaparens undersåtar, och han (eller hon – både Formaren och Skaparen har utpräglat androgyna drag i alvernas legender) formade alverna till sin avbild och bad sedan Skaparen blåsa liv i dem. Alverna var inte det enda folk som skapades, men det äldsta och vackraste.
Formaren kom, inte långt efter skapelsen, i konflikt med Skaparen. Denna konflikt hade att göra med att Skaparen utsett de varelser hon själv format - människorna - till att bli den nya världens härskare. Formaren vägrade att acceptera detta och krävde att själv genom sitt folk få härska över världen. Det ledde till en våldsam konflikt och slutade med att Formaren fördrevs. Han förföll till att söka hämnd på Skaparen genom att försöka fördärva dennes värld.
Likväl förblev Formaren ärelysten för sin egen ras' räkning och försökte göra alverna till ett härskarfolk. Men alverna hade redan i tidernas gryning vänt Formaren ryggen och tagit avstånd från hans ondska. Likväl rann hans blod fortfarande i deras ådror, vilket skulle komma att visa sig i framtiden.
Alverna levde i urtiden på en väldig ö i den Stora Västra Oceanen. Där skapade de med tiden ett mäktigt och framstående rike, många tusen år innan människornas imperier på de östra kontinenterna grundlades. Detta rike var Belimath, som ännu lever i förvrängd form t o m i människornas legender.
Belimaths alver utvecklade också kunskapen om magi till nivåer som aldrig motsvarats senare. Hela den väldiga ön sägs faktiskt ha varit skapad och hållits flytande med hjälp av magisk kraft. Deras härskare var också magiker, och de sägs ha använt sig av en renare form av magisk kraft än vad som nu existerar. Se nedan.
(Kommentar: givetvis är Belimath Terra Cognitas motsvarighet till Atlantis. De alver som bodde där - "uralver" - är de som närmast skulle motsvara konventionella "högalver".)
För mycket länge sedan, medan människorna ännu svingade sig i trädkronor, hade alltså alverna upprättat en högtstående civilisation. De nådde långt i vetenskap, konst, musik, arkitektur och andra ämnen. De blev också framstående sjöfarare, organiserade många upptäcktsresor över världshaven och upptäckte kontinenter både i väster och öster. De upprättade små kolonier, till en början längs kusterna. De östra kontinenterna, som nu kallas den Kända Världen (Terra Cognita) av människorna, beboddes vid den här tiden av primitiva människostammar. Kolonisterna ignorerade mestadels dessa primitiva "infödingar".
I religiöst avseende var uralverna rotlösa. De hade förkastat den fallne Formaren, men de var heller inte säkra på om Skaparen inte förskjutit dem tillsammans med denne. De flesta alver tog sin tillflykt till mysticism och filosofi, och sökte på den vägen återfå kontakten med Skaparen. Deras filosofi manade också till återhållsamhet och varnade för att försöka utöva makt över andra.
Kolonisterna byggde flera städer och hamnar, främst längs nuvarande Järnhavets kuster men även längre norrut. Faktum är att somliga människostäder lär vara byggda på ruinerna av dessa. Så småningom, efter vart som de utforskade inlandet, kom de även i kontakt med svartfolk och dvärgar.
De östliga kolonisternas kontakt med Belimath blev mer och mer sporadisk, och de utvecklade sina egna kulturer anpassade till de trakter de hamnat i. De västliga, som låg närmare, behöll kontakten i högre grad.
Under tiden – åtminstone ca 5 000 år före "nu" – började det sakta gå utför med det mäktiga Belimath. Det hade nått längre än någonsin, men framgångarna - inte minst med kolonierna - började stiga dess härskare åt huvudet. På nytt föddes tanken om alverna som världens härskare, mycket av den gamla filosofin övergavs och genom kolonierna började en serie alvfurstar lägga under sig de primitiva folk – framför allt människor – som bebodde de västra kontinenterna. Även i öster gjorde man försök, men här stötte man på betydligt farligare motståndare – dvärgarna i de nordliga bergskedjorna och reptilmännen i djunglerna och öknarna i söder. De östliga expansionsförsöken slutade i svåra nederlag och många av kolonistäderna förstördes. Stora delar av alverna på östra kontinenten spreds ut i små grupper i skogar och marker. De som överlevde avsvor sig också alla vidare försök till att dominera världens andra folk, och skar av den återstående kontakten med Belimath.
I väster däremot skapade uralverna mäktiga riken och förslavade hela folk, och härskarna i Belimath blev allt stoltare och maktlystnare. De som höll fast vid den gamla läran och motsatte sig erövringarna förföljdes eller isolerades. I Belimaths sista tid smeds planer på ett väldigt fälttåg över oceanen för att återerövra de gamla kolonierna i öster.
Men det blev aldrig av. Någon gång för mellan 3 och 4 000 år sedan sjönk Belimath i oceanen. Det finns två teorier bland alverna om hur det gick till: den ena hävdar att ön sänktes av Skaparen eller hennes tjänare som straff för uralvernas förhävelser, den andra menar (mer prosaiskt) att den rena urmagi som användes för att hålla ön flytande helt enkelt, och helt oväntat, tog slut.
Nästan hela den uralviska civilisationen gick under i och med Belimaths fall. En mindre koloni av rebeller hade redan flytt över haven kort före undergången, och kontakten med kolonierna i väster har upphört helt och hållet – ingen vet om de ännu finns kvar. De kan mycket väl ha fallit utan det mäktiga stödet från Belimath och sina forna magiska krafter.
Kvar i den Kända Världen var alltså de splittrade forna kolonisterna och deras ättlingar. Gradvis samlade sig vissa grupper till större "samhällen", medan andra levde nomadiskt. Så småningom växte ett par av dessa samhällen vidare till kungariken – det enda stora alvrike som finns kvar idag är Neriandor nere på kontinenten, beläget i en ändlös skog i östra delarna av människoriket Merovia.
Det Stora Mörkret (se Världshäftet) var en svår prövning för alverna lika väl som för människorna. Många samhällen gick under och många flydde västerut över havet för att aldrig mer höras av.
Under århundradena efter det Stora Mörkret levde det relativt många alver i Thule. Deras mest betydande centrum var kungariket Oriani, som var beläget i nuvarande Margholien. Ett skäl till detta var att området var rikt på magiska energikällor.
 |
|||
|
De olika mindre samhällen av alver som levde runtom i skogar och berg erkände Orianis överhöghet, men förhållandet var synnerligen informellt och ledigt. Även en del människor som levde i närheten - bönder vid kusten och jägare i inlandet - betalade tidvis tribut till Oriani, men på det hela taget lämnade man de icke-alviska invånarna i Norden i fred. Man handlade också en del med dvärgarna från Steinheim, som vid den här tiden hade utposter och gruvor i Björnramsbergen.
Oriani gick under för omkring 900 år sedan, när häxmästaren Gholan (som alverna kallar Alvbane och människorna den Ogudaktige, bland många andra tillnamn) lade under sig Margholien och krossade alvriket. Han behärskade en egenartad, mörk magisk kraft som blev än större sedan han upprättat sin bas i Margholien.
Gholan kom, av ännu inte helt kända skäl, att inleda ett folkmord på alverna som under hans över tvåhundraåriga regering nära nog ledde till att arten utrotades i Thule. De överlevande trängdes undan till skogarna och bergen i väster och söder.
Slutligen fann alvernas vise på råd och upptäckte ett sätt att värja sig mot Gholans magiska kraft, och med deras hjälp kunde människan Imrar besegra häxkonungen. Olyckligtvis ledde krossandet av Oriani till en betydande förlust av historiska källor, så just den här perioden är dåligt dokumenterad i alvernas historia. Det enda synliga spåret av Oriani idag är en grupp märkliga alviska gravhögar i norra Margholien.
Alverna i Thule hämtade sig aldrig riktigt från katastrofen, och när människorna kring Almarsjön började utropa sina kungariken fann de för gott att dra sig längre undan. Då som nu levde de i mindre samhällen baserade kring sammanslutningar av familjer.
De flesta alvbosättningarna ligger i Västmarkerna, men det fanns bosättningar spridda i skogarna i hela Thule utom i Nordanlanden. Även i Margholien fanns ett fåtal alvbosättningar kvar.
Vid den här tiden fanns även en del alver i Talvala på andra sidan Innanhavet, och under åren efter Gholans fall utvandrade en hel del alver från Thule dit. Under den gedanska expansionen i Talvala på 800-talet hände det att en del alvgrupper allierade sig med människostammar mot de invaderande gedanierna och särskilt mot Ahriksriddarna i Keriland.
Nästa mer omstörtande episod i de nordiska alvernas historia inträffar för drygt 200 år sedan, Ljusets år 904-05 enligt människornas tideräkning. Då inträffade det Lilla Mörkret – en massiv folkvandring, en jättelik federation av orch- och vättestammar förstärkta av troll och andra odjur från Nordanlanden drog härjande söderut och skapade kaos i Thule, samtidigt som plundrare från de fjärran österlanden plågade Innanhavets kuster.
Alverna i Thule slöt sig samman och försvarade sig mot angriparna, mestadels med framgång. De bergslevande alverna i västra Thule allierade sig här med dvärgarna i Nifelbergen, vilket lett till att förhållandet mellan dessa båda folk ännu är gott. Efter ett års strider mattades vågen och horden från norr skingrades.
Detta ledde längre fram till oroligheter bland alverna. Virandin, en alvädling från södra Thule, och många med honom ansåg att detta var droppen: alverna borde ta makten och göra slut på hoten från svartfolk och annat pack, något de svaga människorna bevisligen misslyckats med. Han försökte förmå Ethiriel, drottningen i Neriandor, och hennes råd att sanktionera ett alviskt militärt maktövertagande i Thule. Det fick han dock inget gehör för: man mindes blott alltför väl förfädernas högmod, och förslaget förkastades fullständigt. I vredesmod drog Virandin själv tillbaka till Thule och samlade de likasinnade alver han kunde hitta - ett inte obetydligt antal. Han grundade bland dessa en sorts orden benämnd Calma Nole – Kunskapens Ljus – som skulle syfta till att återföra alverna till storhet. De såg det som alvernas plikt att, i egenskap av det mest framstående folket, härska över de andra raserna. Nattfolkens blotta existens var ett brott mot naturen, och de måste därför utplånas eller åtminstone tämjas. Dessa idéer ansågs föga förvånande som djupt kätterska enligt alvernas 'officiella' filosofi.
Virandins och Calma Noles första och enda öppna företag var ett fälttåg mot orcherna i södra Thule. Det blev ett blodigt utrotningskrig som decimerade både alver och nattfolk… och nattfolken förökade sig naturligtvis betydligt fortare. Virandin dog själv i kriget, och Calma Nole upplöstes formellt av de överlevande.
Vid tiden för det Lilla Mörkret, eller kort före eller efter, försvann alverna i Talvala av allt att döma plötsligt. Länge var man osäkra på om de gått under i orchernas härjningståg, om de flytt längre österut eller om något annat skett.
De senaste åren har man fått klart för sig att alverna i Talvala på ett mer eller mindre magiskt vis "gått under jorden" och gjort sina bosättningar gömda och oåtkomliga på magisk väg. Några första kontakter har tagits men de gömda alverna har tyckts tveksamma att blanda sig i händelserna i Thule.
År 1135 enligt människornas tideräkning skakades hela Thules alvsamhällen av rykten om att Gholan, de Döda Trädens Furste och Alvernas Bane, skulle ha återvänt till livet på nytt. Några av de splittrade grupper som ännu levde i Margholerskogen hann lämna budskap som tydde på att detta stämde, innan kontakten med dem bröts.
Detta väckte självfallet stor oro och flera rådslag hölls i västra Thule med representanter från många olika alvsamhällen. Alver som återvände från det inre av det nya Furstendömet – och långtifrån alla återvände – vittnade om att Fursten inte var någon annan än Gholan själv, och att han redan börjat sätta en invecklad plan i verket. En grupp spioner skickades till toppmötet i Strand, men hördes inte vidare av, och man fruktar att de föll i de Furstligas händer. Under tiden har alvernas lärde intensivt ägnat sig åt att studera de bristfälliga källorna efter ledtrådar om hur det egentligen gick till då Gholan besegrades förra gången. Några entydiga svar har man olyckligtvis inte funnit ännu.
Alverna sände likväl en delegation till det krigsråd som människornas härskare höll nära byn Vitehög (Thule i Brand). Här bidrog de till att finna en del ledtrådar till metoder att bekämpa Gholans magiska övertag.
Alverfolket har sedan kommit att ingå i den allians av Thules folk som slutits mot Furstendömet, men detta samarbete har inte gått friktionsfritt då de är mycket misstrodda av de flesta människor. På senare tid har dock flera av människorikenas härskare gjort starkare markerade ansträngningar att visa alverna större tolerans och respekt.
Det mest kontinuerliga samarbetet har skett genom de alver som engagerat sig i Nyckelns Väktare, den lärda grupp som utkämpar det magiska kriget mot Fursten och deras följeslagare. Större eller mindre grupper av alver har gjort andra insatser; den största var den kontingent om nära tusen alver som stred vid undsättningen av Geda 1142. Då de många bosättningarna och andra mindre grupperingarna inte har så mycket av politisk samordning är en sådan samlad ansträngning något ganska unikt.
Alverna i Thule lever i löst organiserade samhällen, antingen bofasta eller nomadiska. Det finns bara en handfull större alvsamhällen i Thule – dessa ligger djupt inne i vildmarkerna, långt från människobosättningar. Dessa större bosättningar är för det mesta nästan helt isolerade från omvärlden, förutom närliggande mindre alvsamhällen. Ett särfall är Formenos, bergsalvernas hem i Nifelbergen, som har haft regelbundna kontakter med dvärgriket Steinheim. Även dessa "större" samhällen omfattar heller inte fler än som mest ett par hundra invånare – alverna är ett mycket fåtaligt folkslag i Terra Cognita.
De flesta alvsamhällen är dock mindre och består antingen av vandrande grupper eller små "byar" om kanske 10-50 individer. Sådana kan finnas lite varstans i Thules vildmarker.
Hur bosättningarna ser ut rent fysiskt varierar mycket efter omgivningen. De skogslevande alvernas "byar" liknar ibland människobyar med små stugor eller hyddor på marken; andra, speciellt i södra Thules lövskogar, bygger sina boningar på plattformar i träden, förbundna med varandra och marken genom gångplankor och repstegar.
De flesta alvsamhällen är närmast att betrakta som en sorts kollektiv. Alla förväntas bidra till gruppens överlevnad och välfärd efter förmåga – man har ingen penningekonomi och även byteshandel med andra grupper är starkt begränsad. Å andra sidan behöver individens bidrag inte nödvändigtvis vara materiellt – konst och underhållning kan betraktas som lika värdefullt som hantverk. Den som av ett eller annat skäl inte kan bidra (invalider till exempel) försörjs av resten av gruppen.
De flesta alver lever som jägare och samlare. Samlandet är den viktigaste komponenten, då kött utgör en ganska liten del av alvernas kosthållning. De lagrar bara mat under vintern. Några fasta bosättningar, speciellt de större, bedriver ett visst jordbruk, men aldrig i större skala.
Alvernas samhälle är jämställt – det görs i de flesta sammanhang ingen skillnad på män och kvinnor. Inga yrken eller kall är särskilt förknippade med endera könet. De har inga formella äktenskapsseder, men långa – ofta livslånga - monogama parförhållanden är vanliga.
Nativiteten är mycket låg, speciellt i de mer isolerade bosättningarna. Vid de större gemensamma festligheter som olika bosättningar ibland ordnar brukar det därför ske ett visst utbyte av medlemmar. Eftersom barn är så sällsynta firas varje födsel som en stor händelse.
Alvbarnen uppfostras och undervisas av bosättningen gemensamt; de har förstås ett särskilt band till föräldrarna, men kärnfamiljen är inte en lika viktig enhet som hos människorna – hela bosättningen kan fungera som något av en "storfamilj". Även de äldre barnen förväntas hjälpa till att se efter de yngre.
Alverna är ett andligt bekymrat släkte. De söker harmoni med det gudomliga genom filosofi och mysticism, oftast på ett mycket personligt plan. De har därför ingen formell religionsutövning.
Alverna vördar Skaparen på ett distanserat, närmast deistiskt sätt. Hon ses som urmakaren som satt världen i rörelse och nu lämnat den att snurra vidare. De alver som studerat människornas kultur hittar många likheter mellan Skaparen och Ljusets läras (den dominerande mänskliga religionen) gud, den Förste, men har svårt att förlika sig med dennes många aktiva och 'mänskliga' drag. För alverna är det eviga något definitivt och oföränderligt.
Alvernas samhällen är mycket löst organiserade. Exakt hur det ser ut varierar från bosättning till bosättning, men de flesta är uppbyggda på en "demokratisk" modell som en skyddsspärr mot den nedärvda driften att härska. Det vanliga är att varje vuxen har en röst. Varje större bosättning eller grupp av bosättningar har ett råd som styr i nödlägen – t ex krigssituationer – eller ger utslagsröst vid oenighet. Rådets medlemmar väljs genom röstning på grundval av visdom och erfarenhet – då ålder anses föra med sig visdom är det oftast de äldre alverna som väljs till råden. Oftast innehåller råden en varierad grupp specialister på olika områden. Över de lokala bosättningarnas råd uppstår på somliga håll ett överråd, dit de olika råden skickar företrädare och som beslutar om frågor som gäller hela alvfolket i ett större område. Dessa är i Thule normalt inga permanenta institutioner utan sammansätts vid behov. I äldre tider – och fortfarande på ett par ställen på kontinenten i söder – var det dessa sammanslutningar som bildade alvernas kungariken.
Råden fungerar också som domstolar när det behövs, vilket normalt inte är så ofta. Alvernas lagar är till största delen traditionell sedvanerätt; det som är förbjudet är allt som skadar gruppens och omgivningens harmoni – speciellt att ge efter för härskardriften och tvinga på andra sin vilja. Rättegångarna är öppna och så rättvisa som möjligt. För mindre brott utdöms ofta någon form av praktisk gottgörelse snarare än straff; svårare brott brukar leda till att förbrytaren förvisas från bosättningen (vilket naturligtvis är ett mycket hårt straff).
Alvernas eget språk är rikt och melodiöst och liknar åtminstone till klangen Tolkiens alvspråk. Det som talas i Thule är en dialekt som utvecklats ur "uralviskan" – alverna i andra delar av Terra Cognita, t ex på kontinenten, talar andra dialekter men de kan normalt förstå varandra utan problem; språket har inte förändrats så kraftigt. När alverna har med människor eller dvärgar att göra använder de sig av människornas språk – Nordtunga i Thule.
Olika samhällen gör olika mycket bruk av skrift, men de flesta alver är skrivkunniga. Deras skriftspråk är uppbyggt liknande människornas, med ett alfabete, men använder andra tecken.
Även alvernas namn går i linje med tolkienska förebilder. Normalt har man bara ett namn.
Alviska namn och fraser kan lånas från båda tolkienska alvspråken sindarin och quenya.
Alverna klär sig mestadels praktiskt men vackert. Kläderna brukar smälta väl in i deras hemmiljöer. Bergslevande alver bär gärna olika nyanser av vitt, grått och blått medan skogslevande alvers kläder ofta går i årstidsfärger – kanske blått, grönt och brunt om sommarhalvåret; rött, svart och gult om hösten; vitt, blått och grått om vintern. Vardagskläderna görs mest i slitstarka material som ylle och linne – särskilt bergsalverna använder också ofta ytterplagg av läder och har en förkärlek för pälsbårder och –fodringar.
Själva dräktsnitten är relativt lika människornas: tunikor, långbyxor och mantlar med huva är vanligt. Ofta bärs en skjorta eller undertunika med en kortärmad eller ärmlös övertunika över. Alver i Thule bär också ofta ett långt schalliknande överplagg som är öppet framtill men går ihop i ett stycke över ryggen. Stora, praktfullt utsirade spännen, dekorativt uddade fållar och bårder vävda i eleganta mönster är också populärt. Vid speciella tillfällen kan de också bära bländande vackra och överdådiga högtidsdräkter.
Läs mer: Alviskt dräktskick
 |
I enlighet med sina filosofiska principer undviker alverna numera väpnad konflikt om det är möjligt, men när det behövs har de utmärkta instinkter för det. Under normala omständigheter är deras "krigföring" helt defensiv och inriktad på att skydda bosättningarna. Speciellt större bosättningar försvaras i flera "lager". Alverna föredrar att förlita sig på list och vilseledning snarare än vapenmakt – ofta en nödvändighet eftersom de är så få. Bosättningarna garderas med fällor och, i förekommande fall, magiska försvar, oftast i form av subtila illusioner. Beroende på behov kan bosättningarna också ha system med vaktposter och patrullering för att varna för fara i god tid. De största bosättningarna kan ha permanenta sådana system, de mindre har dem bara när fara hotar.
Om det ändå kommer till strid tenderar alverna att förlita sig på gerillakrigföring, vilket de är svårslagbara på i sitt eget territorium. Deras huvudvapen är långbågen, som de använder med förödande snabbhet och skicklighet. Kommer det till närstrid använder de spjut, svärd och ibland smäckra långskaftade yxor (de sistnämnda särskilt i Formenos, det kan också tänkas vara en dvärgisk influens). Alver bär för det mesta inte mycket rustning för att inte förlora sin rörlighet, men lätta och smidiga gambesoner är vanliga. Korta ringbrynjor och ibland hjälmar, knäkoppar, harnesk eller armskenor i härdat läder är ovanliga men förekommer ibland. De alver vars kall går ut på att uppnå perfektion med ett visst vapen kan ibland, om det finns en hel grupp att tillgå samtidigt, sluta sig samman till en mycket effektiv "specialenhet". Det främsta exemplet, förutom mästerbågskyttar, är Svärdsmästarna som sökt och, med tillräcklig tid, uppnått en bländande fäktskicklighet med svärd och dolk och kan röra sig snabbt som vinden i strid. (En liten trupp sådana svärdsmästare spelade en viktig roll i drabbningen vid slottet Stenkärna hösten 1139, då de skingrade besättningarna på de Furstligas kastmaskiner och således försatte dessa ur spel i ett enda överraskningsanfall.)
De senaste seklerna har det varit sällsynt att alverna slåss utanför sina egna områden, men i kriget mot den återkomne Gholan Alvbane har det kunnat bli aktuellt på nytt. Alvernas mycket begränsade antal gör dock att deras rent militära bidrag till alliansen blir ganska litet. Den största enskilda insats som gjorts var då Thules alver mer eller mindre gick man ur huse för undsättningen av Geda 1142.
Alverna i Thule lever i större harmoni med naturen än några människor, möjligen undantaget vildfolket. Det hänger till viss del ihop med deras livsfilosofi – det vore orätt att "med våld" ta makten över naturen och utnyttja den – men har också rent praktiska skäl.
När det gäller den fysiska naturen har alver generellt inga mystiska ambitioner att vårda och skydda den som helhet, även om de självfallet vänder sig mot ren förstörelse när de stöter på den. Däremot har de t ex inga särskilda invändningar mot att människorna jagar och brukar skog på ett annat sätt än de själva i de områden där det inte bor alver. Det är bara när utomstående gör intryck på alvernas "egna" områden som det kan leda till en konflikt.
Magi och övernaturliga krafter existerar otvivelaktigt i Terra Cognita, men de flesta människor vet mycket lite om dem och de kunskaper och insikter som finns är oftast uppblandade med stora mängder vidskepelse. Alvernas förhållande till magi är mer avslappnat på det intellektuella planet, men samtidigt komplicerat och motsägelsefullt – liksom deras förhållanden till det mesta.
Alvernas lärde har utarbetat en samling teorier om magiska krafter i världen, idéer som, fast det är glömt av de flesta nu, haft en del inflytande på de arcuriska lärorna (den dominerande magiska och ockulta traditionen bland människorna). Magi är manifestationer av Jordkraften, en osynlig och opersonlig kraft som genomsyrar världen. När man utövar magi fångar man upp något av denna kraft och manipulerar den till sitt syfte med hjälp av ceremoniella ord och rörelser – många lärda alver anser dock att detta utanverk egentligen bara är hjälpmedel för att komma i rätt sinnesstämning och att den verkliga magin utförs med tanken.
Att utöva magin är hur som helst lättare på vissa platser och svårare på andra; alverna har dragit slutsatsen att de "lätta" platserna är sådana där kraften finns koncentrerad. Dessa koncentrationspunkter, som alverna oftast kallar för Källor, finns utspridda lite varstans i världen – det finns särskilt många i Margholien.
Vem som helst har inte förmågan att använda sig av Jordkraften – det kräver en medfödd gåva. Den gåvan är dock vanlig bland alver, medan den är mycket ovanlig bland t ex människor. Även alver som inte själva har gåvan har ett hum om vad magi är och hur det fungerar (enligt alvernas uppfattning). Man kan kanske jämföra med vår nutids förhållande till elektricitet eller avancerad elektronik.
Magi är alltså inte något särskilt mystiskt eller främmande för alver. De är emellertid kluvna till det ändå eftersom bruket av magi på flera sätt bäddar för konflikter med alvernas filosofi. Dels erbjuder magins krafter svåra frestelser för utövaren att skaffa sig makt över omvärlden och påtvinga andra sin vilja, dels innebär själva magiutövandet att man manipulerar och gör sig till herre över naturens krafter – något som av de flesta alver inte förkastas i sig, men som anses förenat med ett mycket tungt ansvar. En alv som använder magi måste alltid göra det för ett – ur alvernas synvinkel – gott syfte, och han får aldrig bringa naturen eller världen i obalans genom sina ingrepp. (Här kan man för övrigt se en viktig skillnad mellan den alviska och den mänskliga/arcuriska synen på Jordkraften – alverna ser den som en kraftfull och oberäknelig men organisk del av naturen och världen; mänskliga trollkarlar tenderar snarare att se den som en kraft vid sidan av eller utanför världen, som är till för att manipulera och förändra tillvaron. Alverna brukar därför betrakta mänskliga magiker med misstänksamhet tills de fått bevisat att de brukar sina krafter ansvarsfullt.)
Alvernas förhållande till de andra folken i Thule (här berör vi bara den delen av världen) är till stor del betingat av hur dessa ser på alverna. Detta går i sin tur ofta långt tillbaka.
Gholan Alvbane och hans nyligen återupprättade rike är den farligaste fiende alverna i Thule någonsin stått inför. Han vill av allt att döma se alverna utrotade, och de som faller i hans tjänares händer kan inte vänta sig någon nåd. Alverna vet att deras blotta tillvaro kommer att vara i ständig fara så länge Gholans rike består – de måste bekämpa honom till slutet. Men de kan inte överleva den striden ensamma, och inget annat av de hotade folken heller – vilket lett dem till att bryta sin mångåriga självvalda isolation och söka samarbete med de andra folken i Thule.
Gholans tjänare har skickligt spelat på undersåtarnas nedärvda skräck och misstro mot alverna och utmålat dem som ondskefulla demoniska varelser. Även de som hyser föga kärlek till sin Furste hyser i de flesta fall ändå en grundmurad fruktan för alverna. (Några undantag finns ändå. Några av de mänskliga motståndskämpar som bekämpar Gholan i hans eget rike har kommit till slutsatsen att om Fursten hatar alverna så mycket måste det finns något gott hos dem, och i dessa har alverna funnit välkomna allierade.)
Svionernas, de "civiliserade" människorna i Thule, syn på alver har delvis framgått av ovanstående stycken. Den har till största delen varit misstänksam och negativ; människorna känner till en variant av legenden om Skaparen och Formaren och identifierar den sistnämnde med Diz den Fallne, som är Ljusets läras (den helt dominerande mänskliga religionen) motsvarighet till Satan. Av de flesta Ljustrogna människor har alverna traditionellt betraktats som onda, eller åtminstone opålitliga och farliga. Det har dock rått mycket lite kontakt mellan alviska och mänskliga samhällen i Thule under de senaste seklerna – faktum är att många har trott att alverna är utdöda sedan länge.
Alverna å sin sida har tidigare i allmänhet undvikit människor, då dessa oftast varit fientliga. Somliga alver har dock intresserat sig för människor och studerat dem, i somliga fall t o m begett sig ut i deras länder (då oftast i förklädnad). Dessa alver fascineras av de svårförståeliga, otåliga och våldsamt känslosamma människorna som kastas hit och dit av impulser och nycker men ändå gång på gång visar sig kapabla till stordåd och genialitet (låt vara ofta, sorgligt nog, på destruktiva områden).
De senaste åren har situationen förändrats en aning, då alverna i Thule ingått en inte helt friktionsfri allians med de mänskliga kungarikena mot Gholan, vars nya rike hotar att uppsluka Thule. Alverna har fortfarande betraktats med mycken misstro av människorna (vilket i sin tur väckt en hel del irritation och frustration bland alverna), men alliansens ledare har börjat markera ansträngningar för att få en ökad tolerans till stånd gentemot dem. Alliansen kommer kanske, om den blir långvarig, att leda till att de två folken kan få en större förståelse för varandra. De flesta vanliga människor har dock fortfarande mycket lite kontakt med alver, och de alver som sköter kontakten med människor tyr sig helst till betrodda "vänner" som de vet att de kan ha utbyte av.
Det s k vildfolket är en samlande benämning på ett primitivt människofolk, uppdelat i många nomadiska stammar, som bebor skogsmarkerna i Thule (dock inte lika djupt in som alvernas bosättningar). Under Gholan Alvbanes första herravälde över Thule blev han också herre över vildfolket, och de deltog i hans folkmord på Thules alver, tydligen för att de trodde att dessa var onda demoner som måste förgöras. Sedan dess har alverna undvikit vildfolket, och dessa har i sin tur verkat hysa en vidskeplig skräck för alverna.
Även här har kriget och alliansen lett till nya utvecklingar de senaste åren. Alverna tvingades till kontakt med en av de vildfolksstammar som levde i mellersta Thule, och de fann att flera av de västliga stammarna helt lämnat sina gamla vägar bakom sig. Dessa stammar har också anslutit sig till alliansen, om än rätt lösligt, och alverna har försiktigt börjat upprätta kontakter med dem – något som går ganska trögt med sekler av nedärvd ömsesidig fruktan och misstro i ryggen.
De vildfolksstammar som lever i norr och nordost, i de margholiska skogsmarkerna, har åter fallit under Gholans inflytande – men redan innan Gholans återkomst visste de få alver som levde i deras trakter att undvika dem, för deras hat och fruktan gentemot de Odödliga har aldrig dött bort.
De nattfolk – orcher och vättar – som bebor skogs- och bergsmarkerna i Thule har vid flera tillfällen i historien råkat i konflikt med alverna. I allmänhet råder inget speciellt nedärvt hat mellan folken; visserligen tenderar alverna att förakta orcherna, vars hela liv och natur strider så mot deras egna ideal, medan orcherna avskyr alverna lika mycket som alla andra folk de stött ihop med och fruktar deras dödlighet i skogsstrid – men det är just det, de är fiender som andra. Det finns dock ett par undantag: orcherna och vättarna i sydöstra Thule, ättlingar till de stammar som stred mot Virandin och Calma Nole, har hatat alverna ända sedan dess.
Thules nattfolk är primitiva, blodtörstiga krigarfolk men inte nödvändigtvis onda av naturen; däremot blir de lätt dominerade av mäktiga och skrupelfria ledare. Således har stora antal av Thules nattfolk nu flockats under Gholans banér och strider i hans härar.
Traditionellt har förhållandet mellan alver och dvärgar varit kyligt och präglats av ömsesidiga missförstånd och misstro. Dvärgarna delar inte människornas vidskepliga fruktan för alverna, men de två folken är mycket olika till kynne och natur och förstår sig sällan på varandra. Det hjälpte inte att alverna först kom till den Kända Världen som erövrare och kolonisatörer, även om de aldrig förmådde lägga under sig dvärgarna. De ursprungliga mötena lämnade dock långvariga spår av misstro mellan folken, trots att alvernas ättlingar helt övergav sina förfäders härskarambitioner.
Det Lilla Mörkret medförde dock en viss förändring av relationerna. Dvärgarna och framför allt bergsalverna i västra Thule såg sig tvungna att ingå en allians mot anstormningen från Nordanlanden, och härvid kom de båda folken att rentav stå varandra nära. Det råder ännu en djup ömsesidig respekt mellan dvärgar och bergsalver i Thule, även om de fortfarande förstår sig dåligt på varandra och inte alltid drar jämnt rent personligt - dvärgarnas och alvernas temperament går sällan bra ihop. De skogslevande alverna har i allmänhet haft mycket ringa kontakt med dvärgarna.