Talvala är landområdet öster om Innanhavet och norr om Talviska viken. Delar av landet lyder numera under Fursten och delar under S:t Ahriks Orden, medan stora delar av inlandet är herrelöst land.
Talvala motsvaras geografiskt av Finland och är också kulturellt och historiskt inspirerat av Finland under vikingatid och tidig medeltid samt av mytologiska källor, fr a Kalevala, och en del rena fantasyinslag.
|
Sedan åtskilliga sekler, kanske ända sedan det Stora Mörkret, har landområdet som kallas Talvala bebotts av tre mänskliga folkslag: Talvi i kustområdena (i sin tur delade i flera större stammar: de egentliga talvi längst i väster, suosti öster om dem och keri i öster), Kainu djupare in i landet och de nomadiska skridfari längst i norr. Åtskilliga stammar av orcher, vättar och troll har också funnits i landet länge. I äldre tid fanns det också alver i Talvala, men de har inte setts till på länge. Inget av folken skapade någon sammanhållen statsmakt. De talviska kustbygderna styrdes av bygdehövdingar, som ibland erkände någon större härskare – t ex kungen av Gedanien, se nedan – som överherre och ibland inte.
I fr a gedanska kungasagor hävdas att Imrar och hans ättlingar emellanåt tog tribut av kustfolket i Talvala, och redan under 500- och 600-talet förekom en del in- och utvandring åt båda hållen.
Med början i kung Ermunds av Gedanien Ljushärnad (heliga krig) år 825 inleddes en kraftfull gedansk expansion i Talvala. Södra och sydvästra Talvala blev under 800-talet en gedansk koloni och omvändes till stor del till Ljusets lära. S:t Ahriks orden spelade en central roll i ljushärnaden och dess efterföljd; vid den här tiden var de inte själva en statsbildande orden utan var inofficiellt knutna till Gedas ärkestift och hade som sin huvuduppgift att skydda missionärer och pilgrimer.
Det Lilla Mörkret gjorde slut på det direkta gedanska väldet i Talvala; områdena blev överrända och förhärjade, och när orchhorden till slut skingrats hade drottning Ilda av Gedanien fullt upp med att bygga upp sitt eget land på nytt och nödgades låta resterna av sina kolonier klara sig själva. Ahriksriddarna förblev i Österlandet och löstes från sina direkta band till Gedas stift. De byggde så småningom upp en egen korsfararstat kring Svaleborg och Ahriksborgen, som med tiden expanderade både i östra Talvala och Virland.
Under 900- och 1000-talet påminde situationen en del om före den gedanska kolonisationen. Gedanska härskare gjorde då och då strandhugg i Talvala och utkrävde tribut, men någon verklig samlad kolonisation återupptogs inte. Under den här tiden visade även Eormenland intresse för Österlandet och gjorde vissa framstötar även mot södra Talvala; gedanierna och eormerna hindrade dock varandra från att få ordentligt fotfäste. Efter Gedaniens stora nederlag i sjökriget mot Eormenland omkring 1100 släpptes återigen de gedanska ambitionerna i österled för en tid, och även de eormiska kungarna fick annat att tänka på.
Det nya korståg mot Talvala som de Furstliga föreslog vid Strandsfördraget kom alltså välkommet för många, även om de gryende misstankarna mot Furstens avsikter gjorde att Gedaniens engagemang i företaget blev försiktigare än vad som annars varit fallet. De Furstliga etablerade under våren ett starkt brohuvud i södra Talvala och lade under 1139 och 1140 under sig de viktiga strategiska punkterna och grundlade vad man får räkna som en koloni. Någon fullskalig ockupation blev det dock inte tal om, och man såg till att upprätthålla goda relationer till de existerande lokala eliterna. Det Furstliga styret har gradvis blivit mer omfattande och skatter och tributer har börjat tas upp mer regelbundet – samtidigt har det Furstliga kolonialväldet också medfört fördelar i form av skydd och nya resurser. De Furstliga har heller inte lagt sig i invånarnas religionsutövning, vilket gjort deras styre lättare att acceptera för de hedniska hövdingarna än gedaniers, eormers och Ahriksriddares.
Talvala gränsar i väster till Innanhavet, i söder till Talviska viken och i norr till Nordanlanden. Östra delen av landet, Keriland, lyder under S:t Ahriks Orden, medan södra och västra kustlandet och en bit inåt lyder under Fursten. Öster om Ahriksriddarnas domän ligger republiken Yrkij. Landgränserna utgörs dock av stora vildmarker.
Terrängen påminner mycket om östra Thule. Kusterna omges av skärgårdar. Landet är småkuperat; i stort sett en platå sönderstyckad av sänkor med oräkneliga sjöar och mossar och enstaka bergknallar. Särskilt inlandet är ytterst rikt på stora och små sjöar. Landet är till största delen täckt av skog, barrskog i norr och en del blandskog i söder.
Talvala är som framgått hem för ett antal olika folk och kulturer, både människor och andra. De beskrivs närmare i en egen artikel; här följer bara en mycket kort introduktion.
Talvifolken är de som gett Talvala dess namn. Det är egentligen en samlingsbenämning på några närbesläktade folk och stammar: de egentliga talvi i sydväst, suosti i sjöområdena i mellersta-södra Talvala och keri i sydöst. De talar varianter av samma språk och är kulturellt ganska likartade även om de ser sig själva som olika folk. Sammantagna är de den absolut största folkgruppen i Talvala.
Talvi-, suosti- och kerifolken är huvudsakligen bönder men bedriver också mycket fiske, jakt och en del handel. Deras levnadssätt påminner om folket i de mer avsides delarna av Thule; de har länge levt i ett ättesamhälle dominerat av lokala bygdehövdingar. Numera lyder större delen av talvis och suostis territorier under Fursten, och kerifolkets hemland har lytt under Ahriksriddarna i flera århundraden. De flesta keri, en del talvi och ett fåtal suosti är Ljustrogna; de andra utövar sina förfäders tro och vördar många gudar och andar.
Svioner, alltså folk som härstammar från mellersta Thule, är ganska talrika i de yttersta kustlanden särskilt i sydväst. De är mestadels ättlingar till gedanska och sunnanslättska nybyggare som invandrat under tidigare sekler, inte minst under den gedanska kolonisationen på 800-talet. Sedan de Furstliga tog över har de uppmuntrat margholiska bönder att flytta till Talvala och slå sig ned som nybyggare, vilket medfört att det svionska inslaget ökat. De är dock en minoritet. Svionerna i Talvala är så gott som alla Ljustrogna.
Kainufolket är ett mänskligt folk vars hemtrakter ligger djupt in i nordöstra Talvala och längre österut inom republiken Yrkijs domäner. Dessa är det få som besökt men de kainu som många har sett är de välbeväpnade band av handelsmän och krigare som vandrar över stora områden, handlar ibland – särskilt med päls – och plundrar ibland. Det är dessa krigiska pälshandlare som Kainufolket för de flesta är synonyma med. De är ett mystiskt och fruktat folk, och ganska lite är känt om dem. De tros vara ganska talrika i sina hemtrakter men det är sällan särskilt stora band visar sig i talvifolkens områden. Kainufolket är som helhet inte Furstens undersåtar då deras hemtrakter ligger långt utanför hans domäner, men en del av dem har låtit värva sig till hans styrkor.
Skridfararna är ett nomadfolk som har sina främsta marker längst i norr men rör sig över stora delar av Talvala, inte minst för att handla. De påminner närmast om tidiga samer. De är fredliga men fruktade och respekterade för sin trollkunnighet. Namnet kommer av att de om vintrarna gärna tar sig fram på skidor, eller ibland i rendragna slädar.
Icke-människor: I Nordanlanden och längre österut lever många stammar av vättar, orcher och troll, som ibland rör sig ganska långt ner i Talvala och tidvis hotat de mänskliga bosättningarna. Sedan de Furstliga tog över har de ägnat en del möda åt att förbättra relationerna med orchstammarna, inte minst genom att upprätta klientförhållanden med vissa stammar och använda dessa som en buffert.
Förr i tiden fanns också alver i Talvala; under de gedanska korstågens tid allierade de sig ibland rentav med hedningarna och stred mot bl a Ahriksriddarna. De var dock få och försvann ur historien vid tiden för det Lilla Mörkret.
Talvi- och kainufolken har traditionellt levat i stam- och ättesamhällen utan några större fasta politiska enheter än regionala hövdingadömen. De har varit vana att periodvis erkänna främmande härskare som överherrar utan att detta egentligen har så stor praktisk betydelse. De Furstligas nya styre i söder och väster och Ahriksriddarnas i sydöst har mestadels inplanterat en ny styrande administration ”ovanpå” de gamla strukturerna och lämnat dessa relativt intakta.
Det talviska samhället och kulturen påminner ganska mycket om vikingatiden i Norden. Man har som sagt inte haft egna kungar men däremot hövdingar och mäktiga storbönder. Dessas inflytande i lokala affärer är fortfarande stort i det Furstliga Talvala, men det håller gradvis på att kringskäras på vissa sätt.
Förutom talvi, kainu och skridfari finns det även en svionsk befolkning särskilt i kustlandet; dels ättlingar till tidigare generationers invandrare och kolonister, dels margholiska nybyggare som tillåtits – eller beordrats – slå sig ner i Österlandet.
Klippeport är än så länge den enda egentliga staden i det Furstliga Talvala, även om städer håller på att växa upp kring Norra och Södra Porten. Det är en gammal handels- och marknadsplats känd redan före kung Ermunds korståg – den ligger starkt skyddad inne i en naturlig hamn med höga klippor. Periodvis har platsen också varit ökänd som tillhåll och tillflyktsort för pirater.
Klippeport är centrum för det Furstliga styret och administrationen och här, på en borg som nyligen ombyggts, residerar prefekten över Talvala. Stadens befolkning är till största delen nordisktalande.
Norra Porten vid Väino älv är de Furstligas nordligaste större utpost och hamn. Här, ett stycke innanför kusten, finns ett permanent befäst läger som förutom att hysa garnisoner används till att träna och utbilda nya rekryter till Furstens legioner och auxilia. Mellan Norra Porten och Norrhamn går täta transporter. Vid Norra Porten finns också en betydande marknadsplats.
Södra Porten och Skeppsgården är den tredje större hamnen, belägen nära utloppet av Miisa älv och en viktig utskeppningsplats för timret som fälls i de närbelägna ekskogarna. Här finns förutom en hamn och ett befäst härläger liknande det vid Norra Porten också Skeppsgården, ett skeppsvarv som de Furstliga upprättat för några år sedan i samarbete med Slagbjörnsorden. Skeppsgården förstördes under en arosisk räd sommaren 1144 men har sedan dess byggts upp på nytt.
Svaleborg är den äldsta av S:t Ahriks Ordens tre huvudborgar (de andra två är själva Ahriksborgen och Izborsk i Virland) och centrum för deras besittningar i sydöstra Talvala. Borgen är stark och välförsvarad och anses nära nog ointaglig.
Ingridsborg är den andra av Ahriksriddarnas borgar i Talvala och låter dem behärska delar av sjösystemen. Borgen fungerar som skydd och värn för de bofasta undersåtarna som ofta är utsatta för räder från såväl kainu som de orcher och vättar som periodvis rör sig söderut.
Ljusholm är en tredje Ahriksriddarborg och utgör deras utpost mot öster, mot Darijasjön och republiken Yrkij.