| Utskriftsvänlig sida |
|
I Thule i nuläget lever kanske 25-30 000 alver. Historiskt sätt har det levt många flera alver i regionen men Fursten har alltid gått hårt åt alverna. Många har dödats men en del har också flytt Thule till de alviska samhällena på nere på kontinenten.
De flesta lever i byar och mindre städer, men vandrande är en del av den alviska kulturen och alver vandrar i perioder av sitt liv eller delar av året. Krigare, idhren, helare och herdar vandrar. De flesta unga alver som inte måste vara bofasta för sin yrkesutövning uppmuntras att vandra och lära känna sitt folk och hjälpa till i olika bosättningar. Vandrande alver brukar slå sig ned när de får barn men kan ta upp sitt vandrande igen när deras barn blir myndiga.
Alver bygger sina bostäder på ett annorlunda sätt än människor. Byarna ligger vanligtvis mitt i skogen. Deras byggnader anpassas i stor utsträckning efter omgivningarna och det är mycket vanligt att se levande träd inbyggda som bärande delar av hus. Mindre plattformar byggs gärna i trädkronorna, där man kan övernatta om sommaren, hålla utkik med mera. I Oriani, det gamla alviska kungadömet levde många alver i bostäder på plattformar i träden, förbundna med varandra och marken genom gångplankor och repstegar. Denna typ av bostäder används inte längre i Thule, då det krävs större träd än vad som finns i nutid. Träden i den magiska skog som låg där Svartstenstornet idag ligger - numera känd som Döda Skogen - var tillräckligt stora för den typen av bostad.
Varje alvisk bosättning har i sin mitt ett speciellt träd, som behandlas med speciell vördnad. Detta s k Livsträd ska syfta till att påminna alverna om den ödmjukhet och respekt de måste känna inför naturen och dess kretslopp. I utsträckning handlar det om en påminnelse om vikten av att avstå Härskardriften.
Det finns bara en handfull större alvsamhällen i Thule – dessa ligger djupt inne i vildmarkerna. Dessa större bosättningar är för det mesta nästan helt isolerade från omvärlden, förutom närliggande mindre alvsamhällen. Ett särfall är Formenos, bergsalvernas hem i Nifelbergen, som har haft regelbundna kontakter med dvärgriket Steinheim. Även dessa "större" samhällen omfattar heller inte fler än några hundra eller allra högst något tusental invånare – alverna är ett fåtaligt folkslag i Terra Cognita.
Alverna har inget centraliserat styre. Byarna fattar beslut som gäller samtliga genom rådslag och man diskuterar helst tills alla är överens, ibland används röstning som en nödlösning när det är bråttom och man inte kan nå konsenus. Större samhällen fattas beslut av råd. Råden är ofta stora, större än vad som kan vara praktiskt men det är viktigt att ingen får för mycket makt eller kontroll för att begränsa härskardriften. Thules alver har ingen kung eller liknande. Dock har vissa alviska hederstitlar felaktigt översatts till kung, drottning, furste etc. vilket inte alverna inte har brytt sig om att rätta till.
Alvernas jordbruk är väldigt småskaligt och sker på mindre lotter i gläntor i skogen. De odlar i princip ingen säd utan handlar till sig sådan. Däremot odlas grönsaker. Det finns dessutom många alviska fruktträdgårdar där marken för länge sedan ändrades på magisk väg för att fruktträd ska kunna växa där. Det krävs ingen magi för att upprätthålla fruktträdgårdarna så länge fruktträden sköts och man ser till att inga granar eller liknande växer upp i dess mitt. Alverna är också skickliga biodlare och en alv som ägnar sig att åt att behärska den konsten kan med tiden lära sig att tyda binas kommunikation.
Alverna håller en typ av boskap som är unik för dem. Deras alviska namn är erais (hjort) och kallas av människor helt enkelt för alvhjortar. Alverna får från erais kött, skinn, mjölk och horn. De liknar till det yttre dovhjortar men är något större och lever i större grupperingar. De är vanligen ljust bruna med ljusa fläckar, men svarta, vita, grå och helt bruna förekommer, både hind och bock bär horn. Liksom hos renar bär hindarna sina horn över vintern medan bockarna tappar dem efter brunsten. En del alver avlar på hjortarna för vackra horn. Hjortarna kan inte hållas i hägn utan måste vandra och alviska eraisskötare följer med sin hjord.
Får och getter hålls också för ullens skull. Andra hushållsdjur är kaniner och en typ av skogshöns. Jakt- och vallhundar är också viktiga i det alviska samhället.
Jakt och samling är också en del av försörjningen.
Alla alver, oavsett yrke som är bofasta i ett av de alviska samhällena hjälper till med sådant som skörd av frukt och insamling och märkning av erais.
Alver är skickliga inom flera hantverk som skinnhantverk, hornhantverk, trähantverk. Vissa alviska trähantverkare arbetar mycket med att forma träet medan det lever. De bryter i allmänhet inte malm men kan utvinna myrmalm. Alviska smeder är skickliga men inte så vanliga. Majoriteten av dem lever bland bergsalverna där det är lätt att handla malm från dvärgarna. Endast bergsalverna i Formenos med omnejd bearbetar sten.
Alverna har inga präster men rollen fylls av Idhren. En idhren är en blandning av präst, historiker och lärare. Deras primära uppdrag är att bevara och sprida kunskap. Yngre idhren vandrar ofta om sommaren för att sprida kunskap till byar som inte har egna idhren.
Vissa alver ser magin som sitt kall och specialiserar sig som magiker. Många alver lär sig dock enstaka magiska trick.
Alver har ingen yrkesmilitär men all befolkning har viss träning i väpnad strid. Om en alv finner sitt kall inom krigskonsten beger hen sig för att hitta en mentor. I de större alviska bosättningarna finnes mindre ”akademier” där 2-3 krigare och ett par elever var lever. Det är dock inte alla bosättningar som kan försörja krigare och det är därför vanligt att mentorer och elever vandrar från by till by och lever med dem ett tag och tränar byborna i försvar. Bosättningar blir alltså utbildade och krigarna undviker att vara samma by till last i längre perioder. Vid större väpnade konflikter som kriget mot fursten skickar alla bosättningar som kan avvara folk, alver att fungera som soldater under de mer erfarna yrkeskrigarna.
Andra yrken är t ex jägare, helare, skräddare, vävare, jordbrukare, biodlare m.m
En alv som arbetar inom sitt valda livskall utvecklar med tiden en sådan skicklighet inom detta att det för en betraktande människa verkar som magi, vilket är en del av sanningen. Alver är i viss mån magiska varelser och genom hårt arbete vinklas ett ”sjätte sinne” till alvens yrke. Exempel på det är biodlares förmåga att tolka binas dans eller en trähantverkare som kan känna på ett träd att det är murket eller har ett invuxet brandljud. Sådana förmågor uppkommer dock sent i livet.
Alverna lever vanligen i monogama förhållanden men polyamorösa relationer ses inte som dåligt så länge alla parter är överens om hur relationen ska vara utformad. Homo- och bisexualitet är accepterat och ses inte som konstigt, men på grund av alvernas låga födslotal finns det en viss press på homosexuella alver att söka tillfälliga partner av motsatta könet.
Alverna har ingen formaliserad äktenskapsceremoni men det är vanligt att två eller flera alver ger varandra ett kärlekslöfte och svär varandra en ed vid byns livsträd. Ingen är dock förvånad om en sådan ed förmås att hålla livet ut. Trots detta ses skilsmässor inte som konstigt. Skilsmässan går till så att parterna samlas vid Livsträdet och uttalar att eden är upplöst. Om en alv är försvunnen i mer än tjugo år och en dag kan enligt traditionen en kärleksed ses som upplöst och den kvarvarande parten kan söka sig en ny livskamrat.
Barnen i en mindre alvisk by ses som en gemensam angelägenhet och alla hjälps åt att försörja och uppfostra dem även om de har ett närmare band till sin/sina biologiska föräldrar.
När en alv fyller 30 ses hen som myndig men inte som vuxen. En alv ses inte som helt vuxen förens hen har hittat sitt kall, vilket de flesta gör innan 100 års ålder. En alv som inte har någon uppfattning om vilket kall hen ska ägna sig åt, uppmuntras att vandra.