Valma Ulvarsdotter på Jakthornet

Valma Ulvarsdotter i Bäckatorp var en av Vitehögsborna som besökte Jakthornet.

Valma satt på farstun tillsammans med sin vän Tula, faster Edla och mor Kleva. De väntade på att värdshuset skulle bli klar med middagsmålet och pratade lite lätt för att mota bort hungern i magen. Valma hade trott att lagkvinnan redan skulle vara där när hon kom, men så hade inte varit fallet så Valma hade inget annat val än att vänta och hoppas att Fru Sigun skulle komma idag. Medan de satt där kom plötsligt Gregers spelman stapplande runt hörnet på värdshuset.

Precis framför kvinnorna på farstun ramlade han ihop en hög och började skaka. Valma uppmanade faster Edla och Tula att göra något, de kunde ju det här med örter och kanske kunde hjälpa mannen, tänkte hon. Själv sprang hon in i värdshuset för att hämta mer hjälp, men då ingen sådan fanns att få återvände hon ut. I dörren krockade hon med en uppriven och ilsken Bodvar men tänkte inte mer på det just då. Ute hade de andra kvinnorna precis hunnit fram till Gregers men han inte göra något innan han dog. Efter stor tvekan hjälpte Valma till med att bära Gregers till visthusboden tills vidare. Ryktena om att han skulle vara förgiftad hade redan börjat komma igång och hon var ängslig att hon kunde få något på sig.

Senare på kvällen när lagkvinnan hade tid tog Valma upp sitt ärende med henne. Hon undrade hur det skulle gå med henne och hennes gård när Erks plats i häradsfänikan skulle tillsättas av en ny soldat. Fru Sigun förstod Valmas dilemma och oro. Om det kom en ny soldat som behövde ett torp var det stor risk att Valma skulle behöva flytta för att ge plats. Men om den nya soldaten redan hade ett boende så kanske Valma behålla Bäckatorp som arrendegård. Fru Sigun rådde Valma att prata inför tinget om sin sak innan de beslutade om ny soldat. Då kanske de kunde ta hänsyn till henne också.

En stund satt hon och lyssnade på Jante som försökte berätta vad han gjort de senaste åren. Han hade kommit instormande i jakthornet tidigare på kvällen, glad i hågen över att vara hemma igen, och tydligen inte en tanke på att han hade såväl en dvärg som två alver med i sitt följe och att detta kunde väcka förvåning. Valma försökte förstå vad Jante berättade men plötsligt vandrade hennes tankar iväg på egen hand. Kunde det vara så att det Jante berättade var förklarade hennes syn där han dansade med vildmän? Valma frågade och Jante förklarade tankspritt. Efter en stund verkade hans tankar ha hunnit ifatt och förvånat frågade han om Valma såg syner ofta. Det kändes som om hon föll igenom väggen bakom sig, vad hade hon sagt, varför kunde hon inte hålla tyst för? Men till sin egen förvåning berättade hon tyst vad hon sett den senaste tiden. Hon berättade om draken och kungen, och om drömmen där vargen blev en uggla. Hon hann till och med berätta hur hon sett sin man dö i striden och frågade hur det kunde vara till nytta och glädje för någon. Men innan hon fick ett ordentligt svar ryktes hans uppmärksamhet till något annat.

Dock kände sig Valma dragen till Jantes sällskap och undrade om det hade något med hennes syn att hon skulle flytta att göra. Hon diskuterade saken lätt med sin faster och kusin som rådde henne att ta upp det med Jante. Det gjorde Valma omsider och fick ett kort svar att hon skulle tänka över det en gång till och ännu en gång innan hon bestämde sig.

Egentligen var Valma på väg hem sedan, men så tänkte hon att hon ändå hade betalt för kvällsmålet redan och då kunde hon lika gärna stanna kvar och prata med sina släktingar och gå hem efter maten istället. Det kändes bara olustigt med alver i värdshuset, för att inte tala om mördaren som de bara hade bundit och satt vid ett hörn. Dessutom gillade hon inte alls relationen mellan Bodvar och Missan och ville bara slippa se eländet. Men efter maten lovade fader Thomas att det skulle läsas aftonbön och då Valma kände att det kunde vara bra efter en sådan kaosartad dag satte hon sig att vänta.

Självklart satt hon med stora ögon och tittade på alverna, dvärgen, högdjuren och alverna igen. Och nog åkte hakan ner på henne när hon insåg vad det var hon tittade på. Så fort de var i närheten hade hon svårt att koncentrera sig på annat. Och hon höll på att få i halsen när Jungfru Johanna satte sig bredvid henne för att äta.

Så kom överfallet och Valma blev rädd. Och så kom vålnaderna och Valma kände ett stort lugn, där stod kungen hon sett i sina syner och sa att han kommit tillbaka för att strida för dem. Om han kom tillbaka från de döda för att fullfölja sitt öde vore det väl attan om inte hon skulle fullfölja sitt. Hon bestämde sig för att prata med Liv, den kvinna i Jantes följe som tydligen också var synsk.

Men så samlades alla och Jante förklarade högt men löst vad som skett och att det var bråttom. Ju mer Jante förklarade att det var mer säkert för byfolket ju fortare Jantes sällskap försvann desto mer övertygad blev Valma om att så inte var fallet för henne. Om hon nu såg alla dessa syner var livet lika farligt för henne var hon än befann sig och dessa högdjur framför henne verkade åtminstone han en aning om hur man skulle försvara sig. Hon reste på sig för att gå och prata med Liv men plötsligt var alla på väg ut och bort… och så bröts lajvet.

Valma och Nyckelns Väktare har dock inte sett det sista av varandra. Fortsättning följer...