Näversjö socken ingår i Stenåkers härad i sydvästra Arosia. Det är en liten skogklädd socken, belägen nära gränsen både till Sunnanslätt och till de farliga Västmarkerna. Socknen är dock inte så avskuren från omvärlden som man skulle kunna tro, då huvudvägen från Arosia till Sunnanslätt passerar igenom den. Detta innebär att trakten i vanliga fall brukar genomkorsas av en relativt tät ström resenärer.
Näversjö socken omfattar byarna Nordanås, Västgränsa, Arntuna, Svartbäck, Vitehög och Ulfstuna, samt ett mindre antal ensamgårdar och skogstorp.
Bygden är relativt fattig och folk har alltid i ganska stor utsträckning fått komplettera sin utkomst med jakt och fiske. De senaste åren har såväl skördar som jaktlycka varit dåliga, och förråden har tunnats ut betydligt. Det är inte direkt hungersnöd på färde, men det skulle kunna bli om de dåliga tiderna fortsätter längre.
Inom socknen bildar byarna till ganska stora delar självstyrande enheter. Organisationen är baserad på jordinnehav. De självägande bönderna bestämmer över sin egen tomt och den andel i åkermarken som tillmäts dem baserat på tomtens storlek.
Byns gemensamma angelägenheter beslutas på bystämman, som innefattar de vuxna, självägande bönderna i byn. Bystämma hålls vid behov, minst några gånger om året men ofta mycket tätare. Till bystämmans uppgifter hör att fastställa tid för arbeten som måste ske samtidigt, övervakning av tomtgränserna samt rättskipning i mindre, lokala brottmål. Bystämman har formellt sett inte juridisk domsrätt, men obruten hävd tillåter den att döma i interna frågor, så länge enbart böter utdöms. Om endera parten i en tvist inte tillhör byn ska dock fallet hänskjutas till nästa sockenstämma eller häradsting. Utdömda böter tillfaller bysamhälligheten.
Åldermannen är bystämmans ordförande och tillsätts för ett år i taget (men kan väljas om många gånger). Han har att sköta byns räkenskaper, leda gemensamma arbeten, övervaka ordningen och hålla fred mellan bönderna.
Sockenstämman fungerar i stort sett likadant men gäller hela socknens angelägenheter. Här är sockenprästen ordförande. Brottmål hänskjuts i regel alltid till häradstinget, som leds av häradets lagman (eller som i Näversjös fall lagkvinna).
Ätten är fortfarande den viktigaste sociala gruppen för de flesta vanliga invånare i de Norra Kungarikena, och folket i Näversjö är inget undantag. Familjen kan på sätt och vis ha större betydelse för en rent praktiskt, men det är ättetillhörigheten som främst markerar ens identitet.
I Näversjö finns en handfull bondeätter, varav några beskrivs här nedan.
Högungarna har alltid, i alla fall så länge man kan minnas, varit en av de rikaste och mest inflytelserika ätterna i socknen. De äger stora delar av jorden runtomkring och arrenderar ut mark till många fattigare familjer. De ser sig själva som en sorts bondearistokrati och som traktens naturligt ledande ätt.
Såvitt man vet har Högungarna alltid bott här i trakten, och de hävdar själva att det var deras anfader Höge, som skulle ha levat redan på gamle kung Jarl Tveskäggs tid, som grundade byn Vitehög. Dessa anspråk tas med en nypa salt av de andra i trakten, och de brukar ibland skämtsamt mötas med påståendet att det var Höges släkt som slog ihjäl Sankt Lupus och förmodligen än fler bortglömda missionärer.
Högungarna är nämligen inte övermåttan omtyckta i bygden. Förutom att de är rika och att många är beroende av dem på ett eller annat sätt, anses de ganska besvärliga till sättet: dumdryga, bråkiga och skrytsamma. De är ökända för sin processlust och brukar ställa till bråk om någon småsak på snart sagt varje häradsting. Å andra sidan är de erkänt laglydiga (eller har åtminstone stor respekt för lagens bokstav) och har en mycket stark ättkänsla: en Högung ställer upp för en annan.
Högungarna befinner sig nästan alltid i bråk med någon eller några andra släkter eller familjer. De har haft en långvarig fejd med Gångarna i Vitehög (se nedan).
Släkten har sina huvudsäten i Ulfstuna, Vitehög och Nordanås, men de äger lite jord i nästan alla byar i socknen och några i grannsocknen.
Det här är en annan mycket gammal ätt som bott i socknen sedan urminnes tid. Det är en ganska liten och fattig ätt med dimmigt förflutet; somliga av dem menar t o m att namnet är en förvrängning av ‘Viteung’ och att de härstammar från kung Vite själv (se ‘Sägner och vidskepelser’). Det är det dock ingen annan som tror på. Videungarna är hursomhelst rätt egna av sig; de är extremt vidskepliga och anses ofta vara lite synska - det ryktas t o m att de har några droppar älvblod i ådrorna.
Videungarna är som andra i första hand bönder som drygar ut kosten med jakt och fiske; de är berömda för sin skicklighet på de sistnämnda hanteringarna, liksom för sin goda hand med djur och natur.
Ätten äger lite jord i Vitehög och Västgränsa, men flera av dem saknar egen mark och får arrendera, främst av Högungarna.
Gångarna är en relativt nytillkommen ätt i socknen. Det var drygt 50 år sedan bröderna Anund och Simon Gånge slog sig ned i Vitehög med sina familjer; brödernas tillnamn kom att beteckna hela ätten. Ätten är fortfarande ganska liten men har det rätt gott ställt; Gångarna är företagsamma och har känsla för bra affärer. De är kända för att vara klipska och händiga - men också för att vara lagda för skumraskaffärer och lurendrejerier. Deras rykte blev inte mindre suspekt av att de inom kort började göra affärer med vildmännen som ibland besökte trakten. Det var mest mindre bytesaffärer - verktyg mot skinn, som Gångarna sedan kunde sälja vidare (tvivelsutan med en nätt förtjänst). Denna handel har dock stannat av de sista tio-tolv åren.
Gångeättens ägor ligger främst i och omkring Vitehög, men de har också ganska nyligen köpt lite mark i Svartbäck.
Harebönderna är en fattig och obetydlig ätt som funnits i trakten så länge någon minns; ingen vet mycket om dess ursprung men det antas allmänt att deras förfäder var trälar. Kanske är det deras kynne som bidragit till den uppfattningen; de är lugna och sävliga men arbetsamma och uthålliga. De anses också som lite trögtänkta och oslipade.
Arnungarna är en annan gammal ätt. De är varken särskilt rika eller särskilt fattiga. Även om de inte riktigt har samma skarpa affärssinne som Gångarna har de ofta möjlighet att dryga ut sin utkomst med försäljning, för de är mycket duktiga hantverkare. De är också en from och kyrksam släkt som frambringat flera präster genom åren. De är strävsamma och plikttrogna, men inte värst ambitiösa.
Flera av ätterna ligger eller har legat i mer eller mindre allvarliga fejder. Mellan Högungarna och Gångarna, främst i Vitehög, har sämjan varit dålig sedan de sistnämnda flyttade in. Det blev våldsamheter vid ett tillfälle för 40 år sedan när Simon Gånge beskylldes för att ha varit far till Daghild i Högungaättens oäkta barn (Daghilds syskon slog senare ihjäl Simon). Räfst hölls vid tinget och brotten sonades formellt, men gammalt groll fortsatte råda över incidenten. En viss försoning skedde dock för tre år sedan mellan familjerna i Vitehög till följd av tvisten om arvet efter Fru Greta, som löstes fredligt, och sedan dess har de hållit friden.
Annars råder säkert osämja mellan flera släkter och familjer. Det här kommer att utvecklas längre fram.
Näversjö socken har som de flesta andra trakter en del legender som handlar om dess äldre historia. Det sägs bl a ha varit här som S:t Lupus, Arosias missionär och skyddshelgon, led martyrdöden; enligt Vitehögsbönderna hängdes han i det träd som kallas Martyrträdet och växer mellan Vitehög och den övergivna väg som brukar kallas Kung Vites Väg. Det här borde ha skett för omkring 600 år sedan, men ingen vet riktigt säkert.
I övrigt har dock socknen inte ståtat med några stora historiska händelser att tala om förrän de tre konungarnas rådslag hölls vid Vitehög för tre somrar sedan. Det betyder förstås inte att ingenting av intresse har hänt här. (En tidslinje med viktiga lokala händelser kommer att läggas in senare.)
Näversjö socken har än så länge berörts ganska måttligt av kriget. Landet i socknen är fortfarande ohärjat. Vid några tillfällen under krigsåren har Furstens utsända skymtats i trakten, men aldrig i stora antal.
Bygden har dock inte undgått att blandas in i kriget. Socknen har några gånger om under kriget fått ställa upp och utrusta en rote om ca 10 man (en eller två från varje by) till bondehären. Första gången var under våren 1139, då kung Karl bådade upp en här för att möta de Furstliga vid Månhella i Gedanien. Denna bondehär led fruktansvärda förluster vid nederlaget och bara någon enstaka av de som Näversjö sänt ut kom hem igen. Oron var därför stor när budet under sensommaren kom att en ny här skulle mönstras, men drottningens sändebud har gjort sitt bästa att injaga gott mod i folket. Den andra roten ingick dock i det segerrika tåget till Stenkärna samma höst, och de gånger socknen därefter fått sända ut folk har nära nog alla kommit hem välbehållna igen.
Socknen och häradet slapp ställa upp med bondesoldater till den stora belägringen av Draakhem 1141, men då den Furstliga armé som härjat i Sunnanslätt gick norrut för att återvända hem genom västra Arosia bådades i hast en reservarmé upp under prins Vilhelm, där även Näversjö sköt till en rote. Förstärkta med dvärgkrigare från Steinheim i norr och rentav några av de mystiska och fruktade alverna mötte man de Furstliga i en blodig bakhållsstrid i Tolvmilaskogen. Fienden lyckades till slut slå sig igenom och ur bakhållet och ta sig upp till säkerheten i det norra Arosia, men man hade gått hårt åt de Furstliga och från arosiskt håll räknades bataljen som en seger.
Den hösten infördes nya påbud från drottningen och riksrådet för att stärka krigsberedskapen: allmogen ålades att upprätta ett "ständigt knekthåll" för återstoden av kriget. Varje härad skulle från och med nu och så länge kriget mot Fursten varade sätta upp och bekosta en fänika om 100 fotsoldater - sju bönder skulle gå samman och bekosta varje soldats lön och utrustning. Dessa sju bönder var också ansvariga för att soldaten hade försörjning den tid han inte var i tjänst; om han inte hade utkomst redan (t ex tillhörde eller tjänade hos en bofast familj) skulle han förses med ett torp och lite mark att bruka. Häradsfänikorna skulle tränas regelbundet och kan kallas till tjänst närhelst de behövs, fotgångarna bor dock hemma och brukar jorden när de inte är i tjänst. Förutom häradsfänikorna kan allmogen begäras ställa upp med ytterligare upp till 600 man för krigstjänst, dock endast för begränsad tid.
En handfull av soldaterna i Stenåkers häradsfänika bor i Näversjö socken. De är mest drängar, pigor och yngre bondsöner som inte kostar något extra då de inte är i tjänst. Det har dock talats om att fänikan kommer att behöva förstärkningar inför den stora undsättningen av Geda och att några nya soldater kommer att behöva värvas eller skrivas ut vid nästa ting. Häradsfänikan deltog i vintras i det kaotiska fälttåget i norra Arosia och Högmark, där Aagrans bergslag återerövrades men fick ges upp på nytt.
Under hela den tid kriget har varat har man dessutom på lagkvinnans bud satt ut byvakt i hela häradet; vapenföra bybor från alla bofasta familjer har turats om att hålla vakt runt sina byar. Om fiender skulle siktas måste man slå larm genom att ge sig upp till närmsta fyrbåk, tända den och sända bud till alla grannbyar.
Näversjö socken är en djupt vidskeplig trakt. Folk är övertygade om att skogen, sjöarna och bergen är hem för allehanda farliga makter och väsen. Närheten till allehanda oknytt har gjort sockenborna misstänksamma mot okända främlingar; normalt tittar man inte en främling i ögonen förrän man försäkrat sig om att hon är en Ljustrogen och inget trolltyg (om en sådan ser en i ögonen kan han ju förhäxa en).
De Underjordiska, som sägs bo i de steniga markerna i trakten, lär ha samlat på sig de mest sagolika skatter. Om man har tur kan man till och med komma över deras skatter - men då gäller det att ha tungan rätt i mun.
| Gamle Erik Videung brukade berätta en historia han hört när han arbetade vid bruket västeröver. En gubbe där, som var gammal redan då Erik var ung, hade hållits vid slagghögarna och arbetat med att skilja ofyndig sten från malm. Det var ett slitigt arbete och förtjänsten var skral. Så en dag satt han där och plockade, och då kom det fram en liten gumma, gråhårig och klädd i grått, och sa åt gubben: "Följ med mig, så ska jag visa dig en brödbit som räcker åt både dig och dina barn." "Ja, Ljuset självt vete om du kan det," sade gubben. Men det skulle han inte ha sagt. Gumman försvann mitt för ögonen på honom. Sedan gick gubben i all sin tid och ångrade att han skrämt bort bergsgumman med Ljusets namn, för han var säker på att hon skulle ha lett honom till en stor skatt. Och det finns de som tror att det ska finnas en rik malm där, som går ända bort till Näversjö och Vitehög. |
Om nätterna, speciellt före högtidsdagar, kan man ibland höra ljudet av en vild jakt i skogen: klappret av hästhovar och skall av hundar, ofta högt upp i luften. Då är det klokt att hålla sig inne, för då är Jägaren ute – ett av de mest gåtfulla väsendena i Vitehögsbornas förvisso redan ganska gåtfulla värld.
Man ser sällan något av Jägaren, mer än kanske en skymt av hans hundars glimmande ögon och röda tungor, men det finns de som sett mer.
| Mor Gullög i Höggården i Vitehög var ute och samlade ved en natt för många år sedan. Hon hade gått över åsen, och när hon kom bort mot Kung Vites väg fick hon höra ett väldigt oväsen i skogen: skällande hundar och långt borta ljudet av jakthorn. Plötsligt kom en kvinna ut ur skogen, springande för livet. Hon hade långa flätor och var klädd i någon sorts lövliknande dräkt, och när hon sprang förbi Gullög skrek hon att hon inte fick tala om att hon sett henne. Ögonblicket därpå var kvinnan försvunnen igen. Nu blev ljudet av jakten högre och strax därpå klev en man med ett långt spjut i handen fram ur skogsbrynet. Han var ensam, men ljudet av jakthorn och hundar hördes omkring honom fast ingen syntes. Mannen trädde fram till Gullög, som förstås var alldeles livrädd nu, och frågade: "Har du sett någon springa förbi här?" Stackars Gullög vågade inte annat än att säga som det var. Mannen med spjutet nickade, tog ett språng som om han skulle sitta upp på en osynlig häst och försvann i skogen. Gullög stod alldeles som förstenad en lång stund, men så kom mannen tillbaka igen. Nu släpade han kvinnan efter sig, bunden vid flätorna i spjutet. "Det var tur för dig att du svarade mig," sade han till Gullög. "Annars hade jag tagit dig i stället..." |
Det här var länge sedan, men så sent som för femton år sen ska gubben Gråe-Lars i Västgränsa ha sett en liknande gestalt spränga fram genom skogen på jakt efter någon skugglik skepnad med eldröda ögon.
Vem är den här mystiske jägaren? Ingen vet, men många har gissat. Tydligen är han oknyttens fiende, för det verkar vara oknytt och rån han jagar. Vissa tror att han är vålnaden efter någon gammal kung eller krigare – kanske rentav kung Vite själv? Den lärda Fru Greta i Vitehög brukade berätta att det fanns sagor om en kung, som ingen mindes namnet på, som var så begiven på jakt att han till och med jagade på heliga dagar och nätter. Som straff skulle han sedan ha dömts att jaga råväsen och oknytt till tidens ände. Greta själv trodde inte att det var samma jägare, men andra har varit mindre skeptiska.
Byn Vitehög sägs ha fått sitt namn efter sagokungen Vite, som ska ha levt här någon gång i forntiden. Enligt en del sägner var han en av de många kungar och hövdingar som förgäves stred mot häxkonungen Gholan den Ogudaktige och besegrades av honom. Vite och hans hirdmän sägs ligga begravda i någon av de steniga kullarna nära Vitehög.
De äldre i trakten berättar ibland om att de sett kung Vites vålnad röra sig i skogen, klagande över sitt och sitt lands öde. Somliga tror också att Vite och hans män inte är döda utan bara försänkta i sömn – när deras folk hotas på nytt kommer de att vakna och rida till räddningen.
Det här är en av de historier som berättats om Vite och hans krigare:
| När gamle Jon Videung (eller kanske hans far) var ung var han ute och vallade korna en kväll nära berget öster om tjärnen. Han sjöng, trallade och var glad, men plötsligt blev det mörkt och alldeles iskallt och en gammal man trädde fram ur berget, klädd i vit mantel och med ett svärd vid sidan. Han var fruktansvärd att skåda och talade med tordönsstämma på ett främmande språk. Jon flydde förstås med korna, och sedan dess anses det vara farligt eller åtminstone betyda otur att sjunga eller vissla på stigen som leder österut från tjärnen. Bönderna i Vitehög påstår att Vite visade sig vid sitt kummel under konungens besök i somras, och att han tydligen ska ha haft något att göra med dennes mystiska död. Somliga av dem säger också att han och hans krigare nu har uppfyllt sitt löfte; de har stigit upp ur jorden och kämpar nu för Arosias räddning mot den mörke Fursten. Detta fnyser de mer förnuftiga åt. |
Det sägs att när de tre kungarna höll sitt rådslag vid Vitehög för tre år sedan lämnade kung Vite sitt kummel och kom för att rådgöra med dem. Kanske var det också han som bar skulden till att kung Karl dog då.
Här följer korta presentationer av kända personer i Näversjö socken.
|
|
Fader Thomas Olai. Präst i Näversjö socken, och värd för det stundande lilla kalaset. Fader Thomas är en medelålders och beläst man, kanske inte någon stor väckelsepredikant men en oklanderlig präst. Han har ett visst filosofiskt intresse och brukade föra långa diskussioner med Fru Greta i Vitehög om saken när hon levde.
 |
Torvald i Videgården: Torvald, Videungaättens huvudman, är omkring de 40 och sedan tre år tillbaka ålderman i Vitehög. Han är känd som en framstående jägare, även om han för några år sedan hade så kroniskt dålig jaktlycka att det ryktades att han kommit på kant med Skogsfrun. De bekymren lär dock vara över nu.
 |
De Vitehögsbor som låtit tala mest om sig ute i världen på sistone är dock Torssönerna, två föräldralösa bröder som brukade bo för sig själva en bit utanför byn. Under krigsrådet 1139 lärde de tydligen känna en del av storfolket, och kort därpå gav de sig av och har inte hörts av ofta sedan dess.
Kåre Torsson: Några och 30 år och en så fenomenalt skicklig jägare att det ryktades att han var trollkunnig och fångade sitt byte den vägen.
 |
Jante Torsson: Kåres yngre bror, 24 år gammal. När fadern dog började han få underliga anfall och utbrott – detta, och all uppståndelse kring det, var ett av skälen till att de fick flytta ifrån byn. När Kåre gav sig av tog Fru Greta honom till lärling. Exakt vad hon lärde honom är det ingen som riktigt vet, men efter hennes död började han uppträda märkligt och hade tydligen samröre med såväl vildmän som oknytt. Det var flera som drog en lättnadens suck när bröderna lämnade byn; kanske hade deras konstigheter dragit olycka över hela trakten om de blivit kvar. Sedan dess har man hört en del märkliga rykten - Jante ska visst ha blivit en trollkarl och suttit till råds med allt möjligt storfolk, rentav drottningen själv. Bröderna har besökt sin hemby några gånger men aldrig velat göra stort väsen av sina nya äventyr.
 |
Högungaättens betydande ägor skiftades för ett halvsekel upp mellan bröderna Sverker och Sigvard, vars familjer kom att bilda varsin gren av ätten; Sigvards i Ulfstuna och Sverkers i Vitehög. Ulfstunagrenen av ätten fick från början den mindre delen av gårdsarvet men har tack vare gott affärssinne, och inte alltid så nogräknade metoder, ökat sitt välstånd kraftigt genom åren.
Sigvard Sigvardsson: Huvudmannen för Ulfstunagrenen är i femtioårsåldern och förmodligen den rikaste bonden i socknen, men knappast den mest omtyckte. Han är sjukligt snål, självgod och dumdryg - kort sagt en Högung av värsta sorten. Okunskap har sällan hindrat honom från att bilda och yttra de mest bestämda åsikter om allt mellan himmel och jord. Numera för han befäl över det lokala landvärnet, en uppgift han tar på största allvar.
 |
Ragna Sigvardsdotter: Sigvards yngre syster är gift med bonden Mats Töresson från Granmyra och har fått loss en gård ur fädernearvet. Hon liknar sin bror till viss del, främst genom sin stora ärelystnad å familjens vägnar, men är kanske inte fullt så högljudd av sig.
 |
Siri krögerska: Siri driver Bäckahästen, ett värdshus inte olikt Jakthornet, i Ulfstuna med sin make Uffe. Hon gör regelbundet affärer med Jakthornet och dyker ofta upp i sådana ärenden.