|
|
Liv är en nybliven medlem av Nyckelns Väktare, en ung novis vid klostret i Örnevall, som drabbats av märkliga visioner av S:t Ahrik. Hennes syner visade sig ha en ny innebörd för en del av Väktarna, och med hjälp av en av dem återfick Thanadril en del av sitt minne under mötet på Gröntuna.
Sedan dess har hon deltagit i två farofyllda expeditioner för Väktarna, först till Månhella och sedan till Vitehög och Vites kummel. Det sistnämnda skedde på Jakthornet och berättas ur Livs egen något förvirrande synvinkel här.
Förväntansfullt såg vandrarna på det lilla värdshuset. De lyste så inbjudande från fönstret och det hördes svagt av musik inifrån. Det hade varit en lång dags vandring för att nå fram och de var alla trötta och hungriga. Mest av allt ville de komma i skydd av det gråa och fuktiga vädret.
Liv, den unga kvinnan som gick i mitten, tittade med bävan på värdshuset. Hon om någon visste att det var här som saker skulle ske, viktiga ting. Och hennes färdkamraters bistra ansiktsuttryck avslöjade att de var nästan lika medvetna som hon om vikten av deras ärende.
* * *
När sällskapet så trädde in i skänksalen på Jakthornet väckte de uppseende, och det var kanske inte märkligt: tre välbeväpnade och barska krigare, två människokvinnor och en dvärg; en praktfullt klädd ung dam; två mystiska gestalter med huvorna uppfällda och Liv. Och så Jante, Jante som hade kommit hem till sin hemby och snabbt försvann till gamla grannar och vänner.
Den varma soppan kom in och fyllde hungriga vandrares magar. Genast kändes livet lite bättre. Liv lutade sig tillbaka och tog sig mod att kika på mannen som hon hade så kär, mannen som hon knappt kan tala med men som hon ändå fantiserar om. Han som inte bara är från en annan del av världen, ett annat folk, utan även från en annan tid.
Så försvann världen som i en dimma. Det finns bara en upplyst punkt i rummet medan allt lades i grå svepning, en punkt som lyste upp en ung flicka på värdshuset. Med oseende ögon såg Liv den andra flickans dröm, drömmen om vargen och ugglan och om Alvbane, dödens blomma! Flickan visste, hon visste var det som de sökte fanns. Liv visste inte hur lång tid som gick men hon visste att det var av vikt.
Så blev allt som det skulle. Allt blev som vanligt och Liv var åter här, och hon visste att det hon såg måste hon berätta för deras ledare, riddar Alexandra... eller som hon egentligen hette - drottning Katarina.
Sen gick allt snabbt. De pratade med flickan, Tula hette hon, och hon lovade att visa vägen till där den ”konstiga” vita blomman växer. Så var de åter på vandring. Med beundrande ögon tittade hon på Honom, hur elegant och tyst han tog sig fram i skogen. Så närmade de sig kumlet där blomman växte, den vita blomma som betydde så mycket, och hon såg hur alverna ryggade inför den. Länge pratade de om vad de skulle göra innan det beslutades att plocka den; den behövdes för att bryta förbannelsen över kung Vite så att han åter skulle kunna slåss för Imrarsätten och mot Mörkret.
På vägen tillbaka gick de via sjön, den plats där kung Karl gav sitt liv för kampen emot ondskan. Där sörjde en änka och hennes dotter den som de älskade. Liv sände sina tankar till den son som skulle varit med och saknade honom innerligt.
Väl tillbaka vid värdshuset möttes de av ännu en överraskning. Gedaniens kung hade lyckats lämna det belägrade Geda och var plötsligt mitt ibland dem! Till hans dotters stora glädje och förtvivlan.
Raskt beslöt sig sällskapet för att omedelbart för söka upp platsen där sagokungen Vite, alvernas mytomspunna kung, skulle ha stupat och bundits till sin viloplats av den onde Fursten, allt för att hindra honom för att komma till Imrar den Godes sida.
Återigen vandrade de genom en mörk och regnvåt skog.
Efter en kämpig vandring kom de upp på en liten höjd vars krön var inringat av en cirkel med stenar och där! Mitt ibland stenarna såg hon en vit gestalt, hans kraft var så stark och hans själ så förtvivlad att hon föll ner på knä. Aldrig hade hon sett en så vacker varelse!
Han talade till dem, han bad om blomman och svärdet som Imrarsättlingen hade, kronprinsessan gick ner på knä för den evige kung Vite och blev tackad och välsignad! Med ett löfte om att bli hjälpta när nöden var som störst om Imrarsättlingen blåste i hornet lämnade vi honom där, som en disig gestalt ifrån forntiden.
Alla tänkte vi våra egna tankar på den långsamma färden tillbaka till värdshuset. Livs var fyllda av sorg då hon nu verkligen, verkligen hade insett vad det innebär att vara alv.
Väl tillbaka på värdshuset hade kalabalik brutit ut. Precis innan de kom fram på dagen så hade en man hittats mördad och nu hade man gripit förövaren. Saker visade sig inte lika lätt som man hade trott; den unge mannen gav tecken på att vara påverkad av någon, man misstänkte självklart Fursten. Den vise alvmagikern Helcaril genomförde en storslagen ritual över mannen, för att driva bort det onda och det var med stora ögon som Liv kände hur de mäktiga krafterna samlades omkring dem, såg hur de kastade sig in mannen för att driva bort det onda - men de fann bara ett tomt skal. Det var med vacklande steg som Helcaril reste sig efter den ritualen och det var med snabba steg som Liv var där för att stötta. Återigen försvann världen omkring henne och hennes egen kraft svepte in i honom, hon lät sin styrka ersätta det som han förlorat och ett kort ögonblick fick de den gyllene kontakten innan han bryskt knuffande undan henne, för att sedan låta sina armar ett kort ,underbart ögonblick hålla om henne.
Dimmigt såg hon efter honom och märkte knappt omvärlden. Hon hörde hur en kvinna började skrika och automatiskt gick hon dit för att hjälpa. Hennes förvirring ökade då kvinnan skrek av skräck när hon såg Liv, skrek att hon skulle dö om Liv rörde vid henne. Med skräckens tårar tvingades Liv att gå därifrån utan att få uppfylla sin önskan om att hjälpa en skadad.
Tyst och svag sökte hon upp sockenprästen och bad att få bikta sig för denna den Förstes utsände och att få tröst ifrån hans styrka. En underbart tålmodig man lyssnade på hennes förvirrande bikt och välsignade henne sedan. Återigen kunde hon vandra i Ljuset.
På värdshuset uppträdde ett teatersällskap, och pjäsens lustigheter gjorde att de alla kunde glömma det hemska som hänt och det hemska som skulle komma att hända. Därefter följde en tids väntan. Vites horn har åter blivit funnet och överlämnats till Imrarsättlingen för att åter ljuda i godhetens tjänst.
Det led mot natt när det hörs ett hest skrik, sedan ett till, och ytterligare ett. Ulvar! Plötsligt glimmade det av facklor och illvilligt röda ögon i skogen, pil efter pil satte sig i värdshusets vägg och i stor skräck barrikaderade de sig. Furstens anhang hade kommit, och vad kunde de göra? Hans anhang utanför var oändligt och de hade så småningom bara två val, dö inne i värdshuset eller försöka bryta sig ut. Då ljöd Vites horn. Imrarsättlingen blåste i förtvivlan för att tillkalla hjälp åt de i fara.
Darrande av skräck tryckte sig Liv emot väggen. Nu hade de kommit för att ta henne som Fursten så länge lovat! Nu skulle hon slitas ut för att tvingas i Hans tjänst! Skräckens tårar rann ur hennes ögon och i tårarnas vätska såg hon bilder av det som varit, det som kommer vara och det som är. Hon slöt ögonen och såg bilder på insidan av dem, bilder av kärlek till sina färdkamrater, och modet återvände. Bredvid dem som nu fanns här tyckte hon sig skönja de som borde ha varit här. Den unge hjälteprinsen tycktes stå bredvid sin mor och stötta henne, och alvens bror stod bredvid honom.
Så ljöd ett annat horn, ett horn utifrån. Man hörde fienden skrika i panik. I mörkret skimrar vita, spöklika gestalter som bestämt och målmedvetet högg sig fram bland de Furstliga, som föll som grässtrån och flydde som skuggor i natten. Fortare än de förstått blev det tyst därute och de vågade sig sakta ut. Där möttes de av Kung Vite, massor med andra spöklika alviska gestalter och en man med krona! Med gapande munnar stirrade de på kung Karl som dog så uppoffrande. Hans änka och dotter föll i hans armar och grät av chock och glädje över att få återse den de älskat så. Tiden var alltför kort för dessa gestalter och de tvingades alltför tidigt lämna jordelivet. Kung Karl tog avsked med kärleksfulla hälsningar åt de av barnen som ej var där och med ett löfte att alltid vaka över dem. Sorgen var så ren och så vacker att den lämnade tårar på allas kinder.
Nu med hornet i sina ägor beslöt sig sällskapet för att snabbt lämna denna plats. Ingen visste vilka ytterligare faror som kunde hota och det var alltför viktigt för att dröja. Med dröjande ögon tittade hon på sin första kärlek när de gick, den första kärleken som hon inte kunde få. Hon visste att det skulle komma att finnas andra kärlekar i hennes liv, hon visste var hon kunde finna den. Den första kärleken brinner alltid snabbast och ger mer värme, den brinner snabbt och finns sedan kvar som ett fint minne, ett minne som förhoppningsvis ska finnas kvar i honom när han lever vidare långt efter att hon har dött.
Hennes bön den natten var att slippa mardrömmar, att slippa visioner och att få vila lugnt!