|
|
Den lynnige dvärgkrigaren Fjalar Blótstein från Steinheim, en gammal vän och klanfrände till Randgrid Åldriga, eskorterade Nyckelns Väktare till Vitehög.
Fjalar följde efter de övriga i Nyckelns Väktare. Han hade hört att de skulle söka efter den vita blomma som kallades Alvbane och som riddar Alexandra (han hade vant sig att kalla henne så) hade sagt att de behövde för att frigöra en bunden kung Vite. Fjalar hade hört talas om kung Vite redan innan, men också att kungen var död och begravd. Hur detta kunde hänga ihop brydde han sig inte om, hans uppgift var att skydda Nyckelns Väktare mot Furstens anhängare och skydda dem mot allt ont - så hade Randgrid sagt och så hade han lovat att göra. Resten fick de klara själva.
Fjalar hade följt dessa personer under några veckor nu och de senaste dagarna färdats med dem västerut. Inte hade de råkat ut för så mycket ännu, men han hade förstått att de alla levde under stort hot. Det var väl delvis därför de tidigt hade beslutat att resa till Vitehög under andra namn? Nå, de namnen var faktiskt lättare att komma ihåg än de de andra som de hade givit honom när han anlände till Lejonnästet. Människorna hade långa namn, men till skillnad från dvärgarnas berättade de ju inte mycket om deras härkomst och ätt.....i varje fall inte som Fjalar förstod det. De två alverna som tystlåtna höll sig i närheten hade först både irriterat och oroat Fjalar, men de andra i gruppen såg tydligen dessa som viktiga och naturliga inslag i gruppen och Fjalar svalde många av sina uttryck när han tilltalade dem. Nå, de hade visat mer respekt för honom än vad alver tidigare gjort och de verkade inte fullt så högfärdiga och överlägsna som han hade trott dem ifrån början.
De hade under dagen anlänt till Jakthornet och där hade de fått veta att en ung kvinna hade sett några vita blommor på Vites hög. En karl från den lokala milisen, Olof Birgersson, hade varit hennes vägvisare den gången och Jante kände väl till mannen. De lyckades finna honom och fick honom att redan under denna sena eftermiddag direkt visa gruppen vägen till platsen. Nu hade de vandrat en lång väg genom skog. Fjalar hade sett flera klippblock och större stenar som tydde på att det fanns goda möjligheter att bryta järnmalm i dessa trakter. Kanske skulle han kunna övertala någon i området att få köpa en bit av marken här? Nå, sådant fick vänta till senare. Han ökade takten lite tills han kom jämsides med Jante Torsson. Lite underlig var han, denne Jante, men rätt hygglig karl. Han hade tidigare frågat Fjalar om både gruvdrift och smide. Det var heller inga dumma frågor, så trots det ibland virriga beteendet hos karlen, så fanns det nog en del kunskaper och tankeverksamhet i det huvudet. Randgrid Åldriga hade också talat väl om honom och sagt att han var viktig för att ljuset skulle segra. Fjalar höll sig därför allt som oftast i närheten av honom största delen av tiden. De gick dock tysta nu, för Jante verkade frånvarande och kanske något orolig... kanske rent av tveksam.
Plötsligt stannade Olof till och pekade ut en kulle framför dem. Fjalar ville bestiga det direkt därifrån de stod, men Olof sade att det fanns en lättare väg upp om de gick runt högen till andra sidan. Det hade nu börjat skymma något och gruppen skyndade sig runt till andra sidan utan alltför mycket diskussioner. Fjalar muttrade dock något för sig själv om att kliva upp på den lilla högen inte skulle varit något problem. Liv och flickan skyndade nu först i gruppen, så att Fjalar fick småspringa för att hänga med. Han fick se dem stanna till och peka ut en plats på toppen av högen. Jo, där var den! En liten samling av klart lysande vita blommor i den alltmer tilltagande skymningen. Fjalar drog sin kniv och gick fram till blommorna för att samla ihop dem och skära av dem. Jante hejdade honom och den tvekan han förut visat stod nu skriven i hans ansikte. Han frågade alverna om det var den rätta blomman och de svarade det det var så. Både Helcaril och Hithraen höll sig långt ifrån platsen där blomman grodde. Jante frågade de andra i gruppen och de verkade ha svårt att bestämma sig för om det verkligen var rätt att ta dessa blommor. Fjalar glodde misstroget på dem - hade de verkligen vandrat hela denna väg för att finna en blomma och sedan tveka när de äntligen funnit den? Deras tvekan avhöll honom dock att helt enkelt ta blommorna och gå därifrån. Han mindes ännu vad Randgrid sagt honom och det innefattade inte att han skulle gå emot de andra i gruppen. Efter en stund skyndade så Liv och den unga kvinnan fram och böjde knä framför blomman. Kanske bad de en bön först, Fjalar hörde den i så fall inte. De tog så blommorna och samlade ihop dem i en bit fuktig mossa och gruppen kunde återvända till Jakthornet.
På deras väg åter, så omtalade Olof för riddar Alexandra att han visst kände till platsen där kung Karl hade fallit. Gruppen stannade till och beslöt att besöka platsen för att visa sin vördnad för den fallne kungen. Det visade sig vara en ganska kort färd och ganska snart fann de en sjö med en stilla och spegelblank yta. Stillheten låg i hela luften runt platsen och alla fick de en djup känsla av sorg och saknad. De andra i gruppen knäföll och sänkte sina huvuden i bön. Fjalar knäböjde och hedrade denne konung för hans kämpamod mot ondskan. Sedan reste han sig åter och höll utkik mot skogen. Plötsligt siktades en kvinna som smög bakom några trädstammar. Amanda och Fjalar sprang kvickt fram och avskar kvinnans flyktvägar. Kvinnan var rädd och darrade märkbart. Hon lämnade villigt ifrån sig det kortsvärd hon bar och försökte förtvivlat förklara att hon bara hade sett gruppen komma vandrande genom skogen och att hon av nyfikenhet bara försök få en närmare titt på dem. Amanda fann kvinnans förklaring trovärdig och lät henne gå.
De hade nu fått den blomma som de behövde för att frigöra kung Vite. Så hade Riddare Alexandra sagt och de hade också snart givit sig iväg igen för att finna denne kung Vites gravkummel. Nu hade mörkret fallit och de andra verkade ha svårt att tydligt se var stigarna gick. De fann dock till slut platsen och där såg de en vitskimrande figur stå i en ring av stenar. De föll på knä och den vitskymrande personen frågade med en djup stämma vilket deras ärende var. Riddar Alexandra tog då fram Aruviotr från sin packning och höll upp den mot graven. I det svaga ljuset fick Fjalar så en första skymt av det som han sänts att skydda, mer det än medlemmarna i gruppen, det kärl som dvärgar smitt och som var det mest underbara och perfekta någon dvärg någonsin tillverkat. Han såg andäktigt på kärlet och mummlade i sitt skägg, med tydlig beundran och hänförelse i rösten; "Skiotir!" För detta sjönk han så ner på knä och böjde sitt huvud i djup respekt. När han åter lyfte huvudet såg han kung Vite - för denne måste det väl vara? - lyfta kärlet med blommorna däri över sitt huvud och mässa något som Fjalar inte riktigt kunde uppfatta utom att han nämnde Gholan om och om igen. Fjalar grep sin yxa och såg sig runt för att se om Fursten hörsammat kallandet, men skogen låg tyst. Sedan räckte kungen Aruviotr till Alexandra igen och manade Amanda att träda fram. Han höjde så ett svärd högt över henne och uttalade med djup och myndig stämma en lång tirad på något underligt språk som Fjalar inte förstod.
Fjalar skakade misstroget på huvudet. Var detta vad han hade
hört sägas vara magi som alver och andra utövade? Det verkade inte ha någon
synlig effekt. Fjalar muttrade att endast den sanna kunskapen om runor kunde
hjälpa, inte sådant där viftande och sjungande. Mycket riktigt så lämnade de
alla snart den som Fjalar trodde kunde vara kung Vite. Han sade visserligen att
han var löst från sina fjättrar, men han följde dem inte... han klev inte ens ut
från den grav han sades ha frigjorts från. Fjalar var säker på att allt varit
förgäves och han blev inte på bättre humör när den där landvärnskarlen Olof inte
kunde finna vägen tillbaka till Jakthornet. Fjalar förundrade sig över hur
människor lyckades ta sig fram i världen överhuvudtaget och varför de envisades
med att tro att de hade lika gott mörkerseende som vilken dvärg som helst.
Fjalar var övertygad om att gammelmor Frika, som var äldre och mer skumögd än
någon dvärg han kände, skulle ha hittat stigarna före denne Olof. I ett försök
att rädda mannens heder hade Fjalar erbjudit Olof att tända en lykta och vägleda
gruppen, men mannen hade envist hävdat att han kände trakten väl och skulle
finna vägen utan problem även i det djupa mörkret. Det gick också till slut,
trots att de alla fick klättra över sten och krypa under stock för att till slut
belönas med ljuset från några lyktor och facklor samt svaga ljud av sång och
röster. Utan skador hade de då återkommit till Jakthornet.
Ännu var deras sökande dock inte slut. Kung Vite hade sagt att de måste finna
Hornet, det magiska horn som skulle kalla honom i deras nöd. Kungen kände att
det var i närheten men kunde inte säga var. Jelena mötte dem strax innan de kom
fram till Jakthornet. hon tog Alexandra avsides och de förde ett lågmält samtal.
Alexandra kom därefter tillbaka till gruppen och förklarade att traktens
klockare hade funnit en skatt och att det däri funnits ett horn. Detta horn
skulle kunna vara det de letade efter. Klockaren var tydligen på Jakthornet och
kunde kanske låta sig övertalas att sälja hornet? Fjalar erbjöd sig att gå in
och släpa ut klockaren så att saken kunde komma ur världen, men hejdades ånyo av
de andra som tyckte att det kanske var bättre att vänta och se hur de skulle
kunna avlocka mannen hornet utan att väcka större uppståndelse. Fjalar himlade
med ögonen och undrade i Ljusets namn hur de någonsin lyckats komma så långt att
de ens funnit kärlet Aurviotr.
* * *
När han först hörde ylandet, trodde Fjalar att den där galna kvinnan som kallade sig katt, nu hade fått för sig att hon var en hund, men insåg sedan i samma ögonblick att ylandet kom utifrån. Ulvar... Sedan behövde han inte fundera mer, då ropen som hälsade Fursten var nog så tydliga. Den bundna kvinnan lämnade han och kastade sig med långa kliv mot dörren. Han hörde pilarna slå in i den kraftiga porten och försökte maka sig in i en bra position för ett angrepp. Strax hördes någon röra sig på trappan utanför, troligen för att försöka slita upp dörren och lämna fältet fritt för bågskyttar att fälla några inne i huset. Fjalar höll handen i ett fast grepp om yxskaftets balanspunkt och kände med handen på vredet. När en märkbar rörelse kändes drog han åt sig handen och bytte grepp på yxan. Dörren sköt han nu upp med foten och högg i en vid båge mot vad det än var som fanns bakom dörren. Han kände yxan bita djupt och ett ilsket morrande och hörde en tung duns. Snabbt drog han igen dörren. Inte ett ögonblick för tidigt, då ett flertal pilar slog hårt in i dörren.
Klockaren hade nu fått tag på en båge och pilar och sade sig nog kunna fälla en eller annan gholanit om han bara fick en liten springa att sikta igenom. Fjalar kände på vredet och denna gång verkade det inte vara någon därute. Men när han skulle trycka upp dörrarna något fann han att någon eller något försökt kila fast dörren så att den inte skulle gå att öppna. Fjalar slängde sig mot dörren och till slut gled stöttan eller kilen iväg så att dörren åter gick upp. Dörren for upp mer än vad som Fjalar först tänkt, men den pil som ven in träffade bordet i hallen och skadade ingen. Klockaren fällde dock en av bågskyttarna utanför. Nu kunde Fjalar hålla en smal springa som klockaren kunde lossa pil efter pil genom. Flera av de utanförvarande föll för hans goda skott. Men de anfallande var alltför talrika och leden slöts hela tiden. Jante steg ut och ställde sig på trappan. Ingen sköt någon pil på honom, men de svarade bara med hånfulla skränanden och tillmälen på vad han än sade dem. Oskadd kom han åter in. Ytterligare en tid gick och ett flertal mer pilskott lyckades klockaren få iväg genom dörrspringan. Plötsligt kom den där Olof farande, kastade sig mot dörren och for utför trappan mot angriparna, vilt fäktande och skrikande. Fjalar samlade sig för att följa honom och kasta sig ut i striden och fälla åtskilliga av dessa leda förrädare av Ljuset, men hejdades av riddar Alexandra som mumlade något om att det kanske fanns bättre sätt att klara sig ur detta. Fjalar vände sig mot henne för att säga att han inte fruktade patrasket därute utan nog skulle kunna ställa till med rejäl oreda bland dem, bara han kunde lura bågskyttarna till att avlossa sina pilar förgäves en gång.
Men då plötsligt hörde Fjalar en genomträngande hornstöt följd av flera. Det märkliga var att ljudet kom inifrån Jakthornet och på något sätt kände Fjalar att det kallade på något mäktigt. Men det fanns ingen tid att fundera på vad det var, eller vad som skulle kunna ske, för nu fanns ånyo någon på trappan och drog i dörren. Plötsligt hördes förskräckta rop utifrån och att klingor möttes. Någon hade anlänt till deras hjälp. Fjalar sparkade upp dörren, men såg att den tog emot mot något bakom dörren. Han tog ett steg ut och högg mot en mörk kropp som försökte undkomma bakom dörren. Yxan bet än en gång djupt och bra. Figuren ramlade ner från trappan och uppslukades av mörkret. Fjalar brydde sig dock inte just nu för han såg att angriparna var på flykt och att ett antal vitklädda varelser jagade efter dem. En av dem kände han igen från tidigare under kvällen, den där kung Vite. Så, det låg något i vad denne hade sagt då - att han skulle komma till undsättning i deras nöd. Nå, det var ju bra att han fått några till med sig, för angriparna var många, tänkte Fjalar. Sedan såg han en svag rörelse nedanför trappan. Han undersökte försiktigt vad det var och fann en vätte. Den levde ännu men var skadad. Så, det var en sådan han hade nupit till där bak dörren! Han lyfte vätten i kragen och släpade den till en ljusare plats. Ful var den och den väste irriterat mot honom. Fjalar funderade på om det fanns något som denna varelse kunde veta som var till nytta och om det var värt att försöka få den att tala, då den plötsligt kastade sig iväg i ett desperat försök att fly. Fjalar bet samman sina tänder hårt och tog några snabba kliv efter den och fällde den genom att hugga ryggraden av den. Den stöp utan ett ljud. Men i ögonvrån anade Fjalar en annan fara, det fanns någon mer där. Innan han hann mer än vända sig om för att se vad det var kände han en pil tränga in under revbenen och hur allt blev svart.
* * *
"Båågskytt!", skrek Fjalar och försökte sätta sig upp. Han hejdade sig dock av en intensiv smärta i sidan av bröstet. Förvirrade såg han en mängd ansikten över sig och bland dessa fanns riddar Alexandra. Hon talade om för honom att han hade blivit skadad, men att hon hade helat honom från det farliga såret. Hon varnade dock honom för att det fortfarande kunde vara ömt. Efter ett par försök lyckades Fjalar resa sig upp. Han hade legat på en bänk inne på Jakthornet. Han försökte minnas vad som hade hänt. Jo, han hade ju fällt den där vätten när han hade sett en skugga snett bakom sig. Nå, striden verkade vara över nu. Alla verkade lättade och förundrade på något sätt. Fjalar tog sig upp i stående ställning och hasade försiktigt ut i skänkutrymmet och försåg sig med ett rejält horn öl, som han tog med sig ut och satte sig på trappan. Inga spår av strider syntes, inga kroppar ingenting. Han mindes att de funnit Olof dödligt sårad därutanför. Han hade också sett att Amanda hade blivit träffad, men inga fler verkade ha blivit dödade eller skadade i striderna. Fjalar satte sig tungt ner och kvävde ett stönande. Det smärtade i sidan, men han hade redan känt med handen under brynjan och inte funnit något hål efter pilen. Fjalar funderade djupt. Det människorna och alver kallade magi, var kanske något användbart och fungerande trots allt. Det gick emot vad Fjalar lärt sig under alla dessa år, men något måste det ju vara som åstadkom sådan snabb läkning. Kunde det verkligen vara så att magi kunde finnas utan att bindas i runor? Fjalar undrade om runsmederna visste detta och om de någonsin försökt att använda jordmagi utan att fjättra den med runornas kraft....eller om det var så att kraften fjättrades för att dvärgarnas makt inte skulle bli för stor. Kanske hade runsmederna funnit det vara till allas bästa att hålla magi under stark kontroll. Fjalar visste inte och kände att han inte heller orkade tänka på det just nu. Han tömde hornet och reste sig för att hämta mer. Sedan skulle han finna en plats att sova. Han kände sig mörbultad och trött.