Hyllningskväde till drottning Katarina av Arosia, skrivet av jungfru Bea Ragnarsdotter sensommaren 1142 inför undsättningen av Geda.
Text: Klara Thureson
| Rött är vårt fädernesblod, |
| röd är vår stolta fana, |
| rött är vårt brinnande mod, |
| röd vandrar solen på sin eviga bana. |
| Men över nordens vackra hed, |
| över hav och över land, |
| har en skugga fallit ned, |
| en skugga från en rutten hand. |
| Se, nävens ägare bär dödens krona! |
| I hans ansikte syns en vidrig lusta |
| av att på berg av ben få trona |
| och därifrån sina härar rusta. |
| Men se där en ensam kvinna rida |
| mot solen som går upp i öst. |
| Hon skall mot ondskan strida |
| och ge sina barn en moders tröst. |
| Hon färdas med snabbhet och utan rast |
| och i hennes ögon skymtas sorg, |
| ty hon rider i nödens hast |
| för att undsätta Ljusets borg. |
| Namnet hon bär är Katarina: |
| hennes hy är vit, hennes sinne rent, |
| hennes ögon som stjärnor skina |
| och hon sjunger starkt men ändå lent. |
| Ty hennes röst bär en sällsam sång |
| som manar till död och till dåd, |
| för även om natten är mörk och lång |
| så finns det ännu tid och råd. |
| Fler och fler faller in i hjältars led |
| med mod i hjärtat och med ära till lön. |
| Katarina inte längre ensam red |
| ty tio tusenden har svarat på sin drottnings bön. |
| Alla med blickar mot Gedas murar |
| orädda de obevekligt framåt drar |
| mot en plats där skuggor lurar. |
| Om "varför?" är frågan, är "frihet" dess svar. |
| Natten är mörk, men morgonen ljus |
| och när ödets sköna dag gryr |
| hör vi segerns klara sus |
| när ondskans makter flyr. |
| Ty rött är vårt fädernes blod, |
| ack, röd vajar vår stolta fana, |
| för rött är vårt brinnande blod |
| och solen glöder evigt röd på sin bana. |