Minnesvärda ögonlick från Jakthornet


  Grimner Birgersson, klockare i Ulfstuna: Att få skjuta prick på mina forna Furstliga kamrater…
  Edla Håkonsdotter, ålderkvinna i Västgränsa: När jag tillsammans med Tora Sigvardsdotter försökte få Bodvar att gå med på en överenskommelse. Lagkvinnans och nämndens avslöjande av mördaren.
  Kronprinsessa Adriana Imrarsdotter Falk av Gedanien: En av de starkaste scenerna var när jag stod på knä framför Kung Vites gestalt med Nyckeln höjd över huvudet, hörde honom mässa obegripligheter och sedan såg honom höja svärdet. Med ens såg jag framför mig hur Kung Karl offrade sitt liv för att skapa Nyckeln, och hann tänka "Jaha. Nu dör jag. Tja, det blir i alla fall för att rädda Geda" innan Vite åter sänkte svärdet långsamt utan att hugga huvudet av mig.

En annan händelse jag inte tror att jag lär glömma i första taget var samtalet med det arosiska sändebudet utanför värdshuset, där skillnaden mellan den unga hetsporren och den luttrade krigsveteranen blev så uppenbar...

  Missan: Blickarna mellan Hans Gregersbane och Missan.
  Jungfru Bea Ragnarsdotter, väpnare till friherrinna Margreta Tre Rosor: När Branda kastade sig om halsen på Bea och bad henne rädda henne. Branda ska vara glad att Bea inte var beväpnad, för en kort stund tänkte jag verkligen skära halsen av henne…
  Fjalar Blotstein, dvärgkrigare: Jag blev ordentligt överraskad vid Furstehopens anfall.

Kanske allra bäst var hur värdshuspigor och –dräng behandlade Fjalar, deras halvt vettskrämda blickar och smygande för att kringgå dvärgen var riktigt roligt spel!
  Fader Thomas, sockenpräst i Näversjö: Många av dem som lämnade bikt gjorde mycket bra insatser och spelade suveränt i små stunder då man bara var på tu man hand.
  Odört, shaman av Skymningsstammen: När Gabriel som vi trodde var död eller sårad kom tillbaka och kom uppraglande efter stigen, med vansinnig blick och ett sinnessjukt leende, och med passion och kraft tog över ritualen från sin lärjunge… den otroliga moralskjuts som fick oss Furstetrogna att skrika, hylla Fursten och dunka med sköldarna var fantastisk att vara med om!
  Valma Ulvarsdotter i Bäckatorp: Tre underbara lajvögonblick: 1) Under anfallet när Valma inser att faster Edla och mor Kleva är utanför värdshuset. Hon springer mot dörren och ropar deras namn, till sin egen förvåning mor Klevas namn först (så stark har deras relation blivit sedan Erk dog) men stoppas av allt beväpnat folk som trängs innanför dörren. Valmas förtvivlan över att de troligen snart är döda.

2) När mor Kleva kom in i värdshuset igen efter anfallet och hennes chock. Hon låg i min famn och skakade och Valma trodde hon skulle dö. Jag kände hur färgen rann bort från mina kinder och kunde inte göra något för henne. Hur i hela friden skulle Valma klara sig om även Kleva dog…

3) När Fjalar vaknade till efter anfallet och ropade ”Bågskytt!” och Valma (och några andra, tror jag) direkt duckade under bordet i skydd för det andra anfall som hon trodde var på väg. Sedan insåg hon att det var dvärgen som vaknat. Reflexmässiga reaktioner gillar jag.

  Joar Döve, landvärnsman från Västgränsa: Även om upplevelsen påverkades en del av att jag spelat mot drottning Katarina med andra roller så var drottningens och prinsessans sorgestund vid sjön mycket rörande. Fick en klump i halsen, fram tills dess så hade jag till 98% gått på H.M:s förklädnad som riddar Alexandra och det var prinsessan som avslöjade dem med sitt kroppsspråk.
  Thula Gillisdotter från Västgränsa: Det var en väldigt häftig känsla när man efteråt insåg att det fanns perioder under lajvet där Thula var den verkliga personen och Anna bara var en liten del av hennes medvetande som liksom sa åt henne vad hon skulle göra. Eller när jag kunde tänka ”Wow, jag har sett alver!!” och insåg att Anna (jag) såg att öronen var påklistrade men att Thula såg helt verkliga alver och att det efteråt kändes som om Thulas uppfattning var den riktiga.
  Bella, skådespelerska: Haha, spanking och bitch-fight!
  Fenja, skådespelerska: Jag har aldrig trott så starkt som under den allmänna trosbekännelsen med följande välsignelse när vi fruktade för våra liv. Klockrent.
  Drottning Katarina av Arosia: Det var en rätt mäktig känsla när jag låg på knä framför Karls vålnad, det är nog en av mina starkaste lajvupplevelser. Det var förfärligt sorgligt just då men det kändes samtidigt som om cirkeln slöts på något sätt. Innan vi gav oss av till sjön när Nyckeln skapades så tvingade Karl Katarina att svära på att inte ingripa vad som än skedde. Då gick jag med ett tryck över bröstet hela vägen ner till sjön, jag visste ju att något hemskt skulle hända men jag visste inte vad. Och aldrig hade jag gissat att han skulle offra sitt liv där. Så Katarina hann aldrig riktigt ta farväl och det har ju helt klart tagit hårt på henne. Hade han dött naturligt hade det varit lättare. Men nu så fick hon chansen att säga att hon älskar honom, saknar honom och samtidigt be om förlåtelse. Så nu känns cirkeln sluten och hon kan fortsätta sitt liv.

Väpnare Bea Ragnarsdotter stod på trappen till värdshuset och talade om den hyllningsdikt hon höll på att författa till Drottning Katarina! Och nedanför stod Riddar Alexandra och höll god min! Och det hon skrivit var ju jättebra! Jag blev mycket rörd å Katarinas vägnar! :-) Det är kul när kampanjen blir levande med berättelser, sånger och mellanspel!

Tyvärr missade jag sista akten av den förträffliga pjäsen! Men under de fem första satt Katarina och den förklädde Imrar och pratade allmänt strunt! Mycket trevligt! Och så blev jag bjuden på en karamellstrut av honom! Sen retade vi skådespelarna för den "Gedanska pjäsen"! Vi hade jättekul!

 

  Fru Sigun Holmgersdotter, lagkvinna i Stenåkers härad: Under Siguns undersökningar och utfrågningar av sockenborna kunde jag inte låta bli att i mitt offsinne imponeras av hur trovärdiga deras berättelser om vad de haft för sig innan mordet på spelmannen var. Det märktes ingen som helst skillnad mellan vilka delar som faktiskt spelats och vilka som stått i bakgrunden. Illusionen höll - även för en nyfiken lagläsares detaljfrågor.