Utskriftsvänlig sida

Berättelsen hitintills
Furstliga soldater på marsch

Om kriget i Thule

Ur anselmitklostrets i Örnevall annaler, nedtecknade av broder Suno Laurentii fram till anno MCXLIX:

Mycket har hänt, och ofta händer onda ting. Och många är de onda ting som i vår tid har skett i Thule.

I Ljusets år 1139, då isarna gått upp och sjötåget till Österlandet avseglat, kastade Fursten av Margholien vänskapens mask och gick med eld och svärd in i sina grannriken. Den sommaren förlorade Arosias och Gedaniens folk vid Månhella segern och många av dem sin frihet, ty de Furstlige föllo som rovdjur over landet.

Men med Ljusets hjälp samlade sig våra folk på nytt till motstånd. Vid Vitehög slöts ett förbund av folk som svor att stå den mörke Fursten emot, och ett värn mot hans svartkonster upptäcktes. Ett nytt hopp hade tänts i den mörka natt som fallit över Thule, men ännu var natten lång.

 

* * *

Det var i Ljusets År 1142 som de allierade till slut lyckades häva Furstens stora belägring av Geda. Vid Geda högar vunno de sin största seger över Furstens legioner, och general Varja föll för prinsessan Adrianas svärd. För första gången sedan ofredens begynnelse stod Fursten i försvarsställning.

* * *

Vi skriver nu Ljusets År 1149. Sedan segern vid Geda har våra folk kämpat för att återta sina förlorade besittningar, och framgångar har inte saknats oss. Hela Arosia är nu befriat, sedan Järneskans föll för två somrar sedan, och nästan hela Gedanien likaså sedan i höstas. I norr har rebellerna mot Furstens välde, de som kalla sig Drakfåglarna, befriat Ravnsmark och tagit det i besittning. Men medan vår fiende trängdes tillbaka på en kant gick han framåt på en annan. Sedan hösten och vintern har nästan hela Högmark, som i många år härjats av Furstens räder, fallit under hans välde och drottning Astrid har tvingats i landsflykt. I Österlandet bortom havet står fienden ock säkrare än någonsin, stärkt av sin oheliga allians med Slagbjörnsriddarna.

I år har Fursten samlat sina styrkor i det ockuperade Högmark och tycks vända sig mot alvernas land i väster. Hans första stöt slogs tillbaka, men vårt försök att undsätta och befria Högmark mötte i sin tur nederlag, och efter vintern började han sitt nya anfall västerut. Våra folk har skickat stödtrupper till alvernas sida och ännu håller de ut, men hur länge? Må den Förste vara oss nådig…

Kriget det senaste året

Hösten och vintern 1148-49 innebar många plötsliga förändringar efter flera år av relativt dödläge i kriget mellan Fursten av Margholien och de små riken i Thule som var allierade mot honom. Å ena sidan återtog de allierade de delar av norra Gedanien som Fursten ockuperat sedan krigets början, och Drakfåglarna befriade folklandet Ravnsmark och etablerade en egen bas inom Furstendömets formella gränser. Å andra sidan ockuperade de Furstliga större delen av det dittills okuvade Högmark.
Med Högmark som bas började de Furstliga under våren 1149 en prövande attack mot alvriket Ilyranas östligaste utposter. Detta första anfall slogs tillbaka med gemensamma ansträngningar av de allierade rikena och alverna - även Drakfåglarna bidrog här. De Furstliga drog sig tillbaka till mellersta Högmark och återsamlade sig där, och några lugna månader följde.

Tidigare lajv: Draksådd
Gedanska frälsetrupper i strid under vårfälttåget 1149

Den tiden utnyttjades väl av de allierade. Vid krigsrådet på Hjortsnäs i april hade Drakfåglarna erkänts som en fullvärdig allierad mot Fursten och rentav, på papperet, som rättmätiga härskare över Margholien. En transportled mellan västra Arosia och Ravnsmark via älvarna i Ilyrana upprättades och har sedan sensommaren börjat användas för att skeppa förnödenheter och förstärkningar norrut.

Fram på hösten samlades en stor allierad här för att befria Högmark. De allierade gick till anfall från flera håll, men trots inledande framgångar slutade huvudangreppet i ett nederlag och de Furstliga stod som segrare.

Vintern 1149-50 blev ganska lugn. De allierade förstärkte Drakfåglarnas enklav i Ravnsmark med stödtrupper via den nyupprättade transportleden och man återsamlade sig i väntan på Furstens nästa drag.

Frampå senare våren 1150, med ryggen fri, återupptog Fursten som väntat sitt angrepp mot alverna. Nu hade både angripare och försvarare hunnit förbereda sig bättre; alverna hade ytterligare förstärkt sina försvar och de Furstliga inledde sina angrepp långsamt och metodiskt. De allierade, för tillfället oförmögna till storskaliga samlade operationer efter förlusterna i Högmark, har gjort flera räder och angrepp med mindre styrkor med de Furstligas underhållslinjer och stött alvernas försvar med mindre hjälpstyrkor medan de återhämtat och konsoliderat sina styrkor.  Hittills har de Furstliga pressat alverna tillbaka långsamt men inga stora avgöranden har nåtts.

Det magiska kriget

Kriget mellan Fursten och de allierade har inte förts enbart med jordiska medel utan också på magisk väg. Här ska helt kort nämnas något om utvecklingarna där under det senaste året.

 

Alvernas portar

Under de senaste åren har man börjat återupptäcka en serie magiska portar som alverna i forntiden byggde men som sedan fallit ur bruk och i glömska även bland alverna själva. Portarna tycks leda till en skugglik mellanvärld genom vilken den som känner vägen och målet kan färdas mycket snabbare än motsvarande sträcka i vår värld. För några år sedan i Österlandet hade några av Nyckelns väktares utsända funnit en grupp alver som gömt sig undan världen via en återupptäckt sådan port, och även de Furstliga var av allt att döma portarnas hemlighet på spåren. Ett fåtal äldre alver i Ilyrana, alvriket i Thule, troddes också veta mer än de berättat om de här portarna.

I samband med början av vårfälttåget mot alverna upptäcktes en ny sådan port i Klippiga skogen i västra Högmark, som dittills varit dold. Ett första försök av de Furstliga att öppna porten misslyckades; några veckor senare lyckades de, mitt under en rasande strid, men porten stängdes på nytt efter att några av de stridande försvunnit igenom den. Striden slutade med att de allierade tog porten i besittning men alla försök att öppna den på nytt var fruktlösa.

I vintras upptäcktes ytterligare en port i Ravnsmark, och kvällen före Väktarnatten öppnades den och sex av de åtta - fyra allierade och två Furstliga Rödkåpor - som försvunnit igenom porten i Högmark kom ut. Det visade sig att de tillbringat de mellanliggande månaderna i en märklig skuggvärld de själva kallade Gråmark. Resan hade svetsat gruppen hårt samman och de båda Rödkåporna - som tycktes villiga att bryta med Fursten - försvarades envist av sina allierade reskamrater. De nyanlända fördes med Nyckelns väktare till deras högkvarter i Sunnanslätt. Porten i Ravnsmark har tills vidare förseglats med jordiska verktyg.

De allierade fruktar att om Fursten skulle finna ut portarnas hemlighet skulle det vara extremt farligt. En sorts kapplöpning har redan påbörjats för att försöka upptäcka mer och hindra fienden från detsamma. Mot den bakgrunden var det inte märkligt att de som varit på andra sidan porten och återvänt väckt stort intresse. Och om de Furstliga skulle få tag i dem...

Porten i Ravnsmark och de sex som återvände

 

Den blå elden och de vandöda

Under de senaste åren har Furstens nekromantiker utvecklat ett potentiellt dödligt magiskt verktyg: de kan förbanna ett område så att de som dör där spontant uppstår som vandöda. Huruvida effekten på området är permanent eller inte är ännu okänt.

Än så länge har detta verktyg - känt som "den Blå Elden", det verkar också innefatta en blåtonad alkemisk eld - använts ganska sparsamt, kanske för att man fruktar okontrollerbara konsekvenser. De vandöda som blir följden är inte utan vidare kontrollerade av de Furstliga utan har sin egen vilja. Det talviska ordet för kroppsliga vandrande döda, kalmo - talviska för "kadaver" - har fastnat även i Thule.

Rana och Náuglug

Två av Furstens mest fruktade allierade, som båda sägs ha väckts upp från de döda, är Rana, den främsta av de få alver som gått över på Furstens sida, och Náuglug, den drake som hon i forntiden tämjde. Draken har fått en ny kropp, byggd av de Furstetrogna dvärgarna av Kalins folk, delvis av kött och blod och till större delen av järn och stål. Den skadades svårt vid belägringen av Geda och syntes inte till på flera år.

Draken och dess ryttarinna visade sig först vid de första framstötarna mot alverna i våras, men de och Ranas andra anhängare drog sig sedan tillbaka från fälttåget och det ryktades att Rana sökt erbjuda alverna någon sorts överenskommelse.

Sedan Fursten segrat i Högmark och återupptagit angreppet mot alverna har dock Rana och draken åter anslutit sig till anfallet, och draken har spytt sin dödliga eld över de eviga träden.