| Utskriftsvänlig sida |
Text: Eino Leino, lånad ur diktsamlingen "Helkasånger" (1903). Översatt till svenska av Thomas Warburton.
Kouta är en legendarisk svartkonstnär och dödsbesvärjare som sägs ha sökt odödlighet och blivit härskare över ett eget litet dödsrike någonstans i norra Talvala, där han tjänades av de levande döda.
Läs mer: Atle, Olsten och Kouta
Mulne Kouta, kulne Kouta
var den störste av alla vismän
fjärranom Ters tallar.
Äspingsetter sken hans öga,
nattful for honom ur munnen,
järvar grodde i hans fotspår,
iller löpte längs hans armar,
på hans hjässa ropade ramnen,
asrivaren på hans axlar.
Allt visste han, evad människor,
allt kunde han, evad gudar;
blott ej binda den blå lågan,
icke öppna drakeldsgravar.
Gav sig dän att lära denna
djupaste av jordens sejder.
Valde vägar utan vägar,
okända omätliga,
for sin kos som is och hagel,
gick som åska i fjällarna;
barnen gnydde i Nordanlanden,
hyndar klynkade och kvidde,
draget sög i kåtauksan,
glöden grånade på härdar.
Jordjätten sov i sin håla,
hörde dundret utanföre,
vände på sig, sträckte på sig,
lät upp gapet och gäspade:
strax välte väldiga furor
ner i bottenlösa svalget;
Dyster-Kouta därmed icke.
Upp stod då Jordvilaren:
”Vem är du som går och vandrar,
äger makt över markerna
och ej glider mig i gapet?”
Dyster-Kouta sade därtill:
”Kouta heter jag som vandrar,
sjunger genom Nordanlanden.
Ej för att slukas har jag kommit,
kunskap är vad jag mig väntar.”
Mörkerblundaren muttrade:
”Har du givit av ditt hjärtblod?”
Dyster-Kouta sade därtill:
”Gjorde det i barnaåren,
löste därmed maktens skyddsord:
blod är vad som styrker blodet.”
Mögelskägget tog till släggan:
”Har du mördat all din glädje?”
Dyster-Kouta sade därtill:
”Gjorde det i mandomstiden,
löste därmed maktens skyddsord:
järn är vad som härdar järnet.”
Då let Ler-Gråingen höra:
”Har du förbannat moder din?”
Dyster-Kouta sade därtill:
”Gjorde det på dödens tröskel,
löste därmed maktens skyddsord:
köld är vad som skärper kölden.”
Mente då markens rådare:
”Tre är låsen på din livsdörr.”
Mörkt log Dyster-Kouta:
”Allt vet jag, som människor veta,
allt kan jag, som gudar kunna,
blott ej binda den blå elden,
återkalla hädanfarna.”
Sade härtill oknytts äldste:
”Gack då till Kutimo klyfta,
sträng där sitter Tidens norna
vårdande blå en låga
på den heliga ödegraven.
Hon kan ge dig evigmakten.
Så blir du Kouta Allförfaren.”
Darrade själve Dyster-Kouta:
”Och om jag ej vänder åter?”
Spefullt svarade Jord-husbond:
”Du vill bli den allförfarne,
livet vill du icke låta!”
Kouta gav sig ut på vandring,
Nordlands fäste rörde på sig,
Kutja fors fraggade över,
bruset gick i Tarnäsnatten;
stjärnor lossnade från himlen,
döda skalv i sina gravar.
Underbygdens oro växte,
skräcken i de dödas stugor.
Sade Tidens stränga norna:
”Väl är du, Kouta, kommen!
Jag har väntat dig en vecka.”
Dyster-Kouta sade därtill:
”Många äro människans sysslor,
margefald är mannens tanke.
Må så vara att du väntat,
jag måhända har ej hunnit.”
Sade Tidens stränga norna,
ljöd en röst i dödingnatten,
utur träden, utur veden,
utur storskogen steniga:
”Livet ser till morgondagen,
Dödsriket kallar de sina.”
Mulne Kouta, kulne Kouta
kände att han visste allting,
steg ned i Kutimo klyfta,
följde dödens kluvna spångar
lik ett långmolns långa skugga,
lik en frusen fors som spelar;
såg ej någonsin bakom sig,
men såg stint mot Dödens dörrar,
skyndade ej mer på stegen,
blott ett steg i sänder tog han.
Dödens väg var hård att vandra,
livets väg honom hårdare.