| Theo |
Slutet av april 1143. På Ottersgården i Gotmar har vårens stora härting nyligen avslutats, men många av besökarna har ännu funnit det för gott att stanna kvar. Några dagar senare skall det nämligen hållas envig...
|
|
|
|
Den tidiga morgondimman låg kvar när solen med ett blodrött sken ansträngt klättrade över horisonten. Det var en kall och ruggig morgon. Bortom den gråvita dimman började himlen sakta färgas röd.
Morgonen var tidig, men redan hade en stor mängd folk samlats vid Gnitheden där tre vägar möttes och slutade, inte långt från Ottersgården där Gotmars mäktiga under den gångna veckan fylkats för att hålla härting. Få av de som samlats vid tinget hade rest hem, och många nyfikna hade kommit till från byar och gårdar runtomkring, för det hade visat sig att det även det här året skulle vankas en hedersuppgörelse.
Få härting i Gotmar var helt fredliga affärer, och redan medan tinget höll på hade det blivit flera gräl och rentav en och annan holmgång. Men det som skulle ske här var något annat. Det här skulle bli ett envig på liv och död. Två riddare skulle strida till döden för sin och sina ätters heder. Riddar Angmar Gudmundsson, jarl Sigmunds man, hade utmanat riddar Osmond Björnsson, riksföreståndare Markulfs. Angmar, en beprövad och duglig krigare, mot Osmond, en som allmänt hölls för en feg usling och lätting. En tiger mot en hare.
Om nu haren skulle dyka upp. I slutet av härtinget hade Osmond nåtts av bud om att hans gårdar vid Boda angripits av främmande krigare, kanske från Sunnanslätt, och han hade begärt och fått uppskov för att rida upp och se till saken. Både Markulf själv och jarl Sigmund hade tagit tillräckligt allvarligt på nyheten för att själva följa med med varsin tolft ryttare. En del rykten ville redan göra gällande att jarlen mest följt med för att se till att Osmond kom med tillbaka och inte flydde från Gotmars kust. När det gällde kämpaglöd och ordhållighet var Osmonds rykte inte det bästa.
Större delen av riksföreståndarens manstarka följe hade emellertid blivit kvar vid Ottersgården i väntan på hans återkomst, och nu stod de i en tät klump väster om envigsplatsen. Drottning Yrja av Gautrike, Markulfs maka som var på gott humör efter de senaste dagarnas lyckade vildsvinsjakt, skrattade och småpratade med sitt närmaste följe, men annars såg Lejonfolket bistra ut. Markulfs hirdmän, alla fullt utstyrda i brynja och hjälm, svarta mantlar och vit-svarta sköldar, stod som huggna i sten. Både Markulfs hedersplats bredvid drottningen och heden framför dem gapade tomma.
Mitt emot dem väntade Bjärsjöätten och deras folk likaledes på sin huvudman, jarl Sigmund, men deras kämpe var åtminstone på plats. Riddar Angmar Gudmundsson, i brynja från huvud till fot, stod som en staty med handen stödd på sin stora blå och vita droppsköld, orörlig förutom att han då och då tog en klunk vatten ur en bägare en tjänare höll fram. Bjärsjöarna bakom honom var mestadels klädda i rött. I väntan på jarlen tronade hans syster, fru Ragnfridis, i det improviserade högsätet och började redan se otålig ut. Det var hon inte ensam om. Det mumlades och viskades mycket i leden.
Sture lagman, som såg ut att ha sovit illa de sista nätterna och rastlöst vankat av och an hela morgonen, klev ut på heden och tillhöll än en gång publiken att visa tålamod. Jarl Sigmund hade låtit sända bud att han, hans följeslagare och Markulfs folk var på väg tillbaka och kunde väntas till morgonen. Han hade visserligen inte nämnt något om Osmond, men skulle denne ha lagt benen på ryggen måste jarlen väl ändå ha nämnt det? De skulle snart dyka upp. Och varom inte så räckte fristen faktiskt hela dagen ut och till i morgon också. Mumlandet sjönk något, men otåligheten bestod. Folkmassan skulle inte vara nöjd förrän färskt blod spillts på Gnitheden.
* * *
Vad var det egentligen tvisten handlade om? Bland de nyfikna bönderna som flockats vid Gnitheden gick många olika rykten, men de som verkade bäst informerade visste berätta att den där Osmond visst fläckat någon jungfrus heder – och inte vilken jungfru som helst utan en fränka till herr Angmar. Och han var inte den som lät en sådan skymf gå ogäldad. Det lät som en både sorglig och spännande historia. Och som de äldre och klokare anmärkte: om herrarna nu nödvändigtvis skulle träta så var det långt bättre att de gjorde upp på det här viset än drog ut i härnad och brände fattigt folks gårdar, som annars varit alltför vanligt. Men herr Markulf hade ju lovat att det skulle vara slut på de tiderna nu. Nå, den som levde skulle väl få se.
För dem som gästat Ottersgården vid härtinget var det inget mysterium vad tvisten handlade om, åtminstone inte i stora drag. Ylvali Gudmundsdotter, riddar Angmars ogifta syster, väntade ett barn som hon sade var Osmonds. Alla försök till förlikning hade strandat, Osmond hade lagt nidingsord till sitt dåd, och hela Vikstaätten krävde nu upprättelse i blod.
* * *
”Någon kommer! Det kommer ryttare!”
Ett upphetsat sorl spred sig i folkmassan. Ett stort ryttarfölje, åtminstone ett par dussin hästar, kom i sikte över backkrönet och närmade sig genom den långa dalgången norröver. Snart kunde man urskilja Markulfs svarta och vita lejonbanér och jarl Sigmunds röda och gula fana med tjurhuvudet. Flera av bönderna hurrade när Markulfs baner närmade sig, men i övrigt var folksamlingen tyst.
 |
 |
||||
|
|
Ryttarna ökade farten, gick upp i trav och höll in framför Gnitheden. Jarl Sigmund, fullt rustad som inför strid, hoppade vigt av hästen, tog av sig hjälmen och såg sig om med ett bistert småleende. ”Gott om folk här för att möta oss,” muttrade han. ”Jag förstår att alla väntar andlöst på att få höra vad vi funnit ut uppe i norr…”
”Smickra dig inte, jarl Sigmund,” sade Markulf Ragvaldsson, som nu också suttit av. ”Något säger mig att det inte är oss alla väntar på att få se.” Han var fortfarande en aning blek och såg bekymrad ut. Vid härtinget hade han tyckts sjuklig och det hade rentav börjat spridas rykten om att han blivit förgiftad. Men om riksföreståndaren varit med ända upp till Boda hade han klarat en lång och hård ritt på kort tid.
”Var är han?” ropade någon, och fler röster tog snart vid. ”Var är herr Osmond?” ”Är han inte med er?” ”Har han flytt?”
Jarlen stod stilla och teg, fortfarande småleende, tills frågorna tystnade. Sedan vände han sig mot norr och pekade mot backkrönet hans följe kommit ridande över. Nästan i samma ögonblick kom två ryttare till i sikte i den fuktiga morgondimman och skrittade, lugnt och beslutsamt, fram mot den väntande församlingen.
Först, trygg och säker i sadeln på en grå hingst övertäckt med svarta och röda schabrak, red en högrest man i rustning av utländskt snitt. Över brynjan och den långa svarta vapenskjortan bar han en blank bröst- och ryggplåt av stål. Hjälmen var också en främmande modell, med nedfällt visir och ett nackskydd som blev till en spets. En svart Ljuspil fanns ingraverad på bröstplåten, men på ryttarens svarta sköld lyste ett välkänt märke: den röda lutande bägaren. Riddar Osmond Björnsson av Bägareätten, bland många känd och ökänd som Osmond Smolkbägare, hade kommit.
Den grå hingsten frustade och sparkade med hovarna, men lugnades med van hand av sin ryttare. Riddar Osmond lutade sig fram och viskade lugnande till hästen. ”Så ja. Snart är det över. Vi gör som alltid. Det blir som förr. Det blir som förr…”
* * *
 |
||
|
Snett bakom riddar Angmar stod fru Hildur Sverkersdotter, hans och Ylvalis svägerska och unga fru Disas till Viksta mor. Hon spärrade upp sitt enda öga när hon såg Osmond komma ridande. Det hade hon faktiskt knappt väntat sig.
Fru Hildur var känd bland de flesta som en hård kvinna. Somliga höll henne rentav för grym, och menade att annat inte var att vänta av en som var till hälften gaut. Säkert var dock att hon var en praktisk och jordnära kvinna, för det hade hon varit tvungen till hela sitt liv.
Hildur hade vetat länge hur det låg till med Ylvali. Det var inte svårt att se om man visste var man skulle titta. Och det var heller inte mycket att tala om i sig självt. Det var inte som att hon själv varit orörd när hon först gifte sig, även om hon haft vett att inte bli med barn. Nej, det som väckt hennes vrede var att jäntan vägrat tala om vem fadern var. Varken lämpor eller stryk hade hjälpt, och Hildur hade inte sett annan råd än att låsa in henne på kammaren medan hon funderade ut en lösning.
En sådan hade hon för all del hittat rätt snart, som hon brukade göra bara hon fick lite tid att tänka efter. Det borde inte vara så svårt att hitta någon lämplig storman i Gautrike att gifta bort Ylvali med. Där var de inte så fina i kanten och det vore närmast ett plus att hon bevisligen var fruktsam. En sådan allians skulle vara bra för ättens affärer också. Sagt och gjort. Vid härtinget hade Hildur funnit bästa tänkbara hjälp; ingen mindre än drottning Yrja själv hade fattat intresse för saken och lovat att skaka fram en lämplig karl av god ätt. Så det hela såg ut att lösa sig till det bästa…
Men så kom då Ylvali efter till härtinget och klämde till slut fram med vem fadern var. Osmond Björnsson av alla människor. Kanske den mest avskydde mannen i Gotmar. Det hade kanske inte varit att hoppas på att det skulle sluta på annat sätt än vad som nu höll på att ske. Och inte hade Ylvali visat sig särskilt tacksam för allt besvär Hildur gjort sig för henne heller, utan mest fortsatt att sucka och ynka sig. Hildur fnös irriterat för sig själv, men slog sedan bort tankarna. Hon var Angmars sekond nu och tiden var inne att göra sin plikt.
* * *
Osmonds sekond var ingen mindre än riddar Lavhild Börjesdotter, Röseättens huvudkvinna och anförerskan för den stolta gotmaritiska skara som höljt sig i ära i Gedanien förra hösten. Även hon var fullt rustad och praktfullt skrudad i rött och blått. Hon och fru Hildur hälsade varandra som gamla vänner – de var trots allt nära släkt – och tillsammans med lagmannen bytte de snabbt några ord om hur det hela skulle gå till. Sture lagman klev fram på valplatsen och höjde armen för att begära tystnad.
 |
||
|
||
 |
”Nu har en man manat en annan till kamp, och okvädingsord har skiftats,” förkunnade lagmannen med höjd stämma. ”Låt nu församlingen höra vilka ni är och vad er träta gäller.” Han tog ett steg tillbaka och vände sig mot riddar Angmar. Denne fällde ned brynjefliken som täckte halva ansiktet så att han fick munnen fri och tog ett steg fram.
”Jag är Angmar Gudmundsson, riddare av Gotmar, jarl Sigurds hirdman, bror till salig Ingvar Gudmundsson till Viksta,” sade han med hög och klar röst. ”På hela Vikstaättens vägnar manar jag nu dig, Osmond Björnsson, till envig på det att vår heder måtte upprättas. Den har du kränkt. Du har fläckat vår ätts ära och rykte och du har fegligen undanhållit sanningen. Du, Osmond Smolkbägare” – han uttalade öknamnet med föraktfullt eftertryck – ”är en horkarl och edsbrytare, en lögnare och en feg usling. Och vill du värja dig mot dessa ord så låt oss inte dröja längre.” Han nickade och tog ett steg bakåt som tecken på att han talat färdigt.
Osmond, som fortfarande satt till häst, teg en kort stund och såg ut att samla tankarna innan han tog till orda.
”Jag är Osmond Björnsson av Bägareätten, riddare av Gotmar, riksföreståndare Markulfs hirdman, son till herr Björn till Boda,” sade han långsamt. ”Jag är här för att värja mig med lans och svärd mot dina falska anklagelser och okvädingsord. Låt oss förvisso inte dröja längre. Om du har biktat dig och hört mässan kan vi börja genast.”
Efter att ha växlat ytterligare några ord med fru Hildur och riddar Lavhild förklarade lagmannen att riddar Osmond, som den som blivit utmanad, begärt att striden skulle börjas till häst. Inget i Gotmars lag sade emot detta, men om inte en säker seger nåddes fick man gå vidare till ett slutligt avgörande till fots med svärd och sköld som på gammalt vis.
Kämparna fick en kort stund att förbereda sig och läsa sina böner.
* * *
Medan riddar Angmar väntade på att hans häst skulle ledas fram hängde han av sig sin mantel, snörde åt brynjehuvan över ansiktet på nytt och satte på sig hjälmen. Rörelserna gick som av sig själva och på avstånd såg han ledig och avslappnad ut. Men under hjälm och brynjehuva var han vit i ansiktet av vrede och återhållen upphetsning inför den stundande striden.
Han hade räknat minuterna till den här stunden. Äntligen skulle Osmond få sina gärningars lön och Vikstaättens solkade heder skulle räddas.
Angmar hade till en början inte heller, lika lite som sin svägerska, blivit värst upprörd över systerns förbindelse med Osmond. Det var sådant som hände. För hans del hade saken kunnat vara ur världen om karln tagit sitt ansvar med en gång, erkänt barnet och friat till Ylvali. Men det hade inte blivit så enkelt. Genom att förtiga saken i månader hade de dragit skam och löje över ätten. När ättfolket väl samlats till rådslag hade de kommit fram till att det var för sent för sådana lösningar. Osmond tycktes nu, kanske pressad av Markulf, vilja bjuda förlikning men det budet gick inte längre att anta. Ättens heder måste upprättas med svärd, och som Ylvalis närmaste frände och ättens raskaste svärdsman föll lotten på Angmar.
Men ditintills hade det ännu inte varit något personligt för Angmars del. Han skulle möta Osmond med svärd för hederns skull, till första blod eller till döden om så krävdes, men han hade varken känt mycket hat eller vrede. Inte förrän…
* * *
 |
||
|
||
 |
Riddar Osmond hade stigit av hästen och skyndsamt böjt knä för att be de sista bönerna. Han bad till den Förste och Enda om lycka och välgång i den kommande tvekampen, där han hade rätten på sin sida.
Angmars oförsonlighet och hetsiga lynne hade lett hit till Gnitheden. Angmar hade tvingat fram onödig blodspillan, han kunde ännu avbryta det han börjat. Men det skulle han inte göra, insåg Osmond. Själv var han blott en bricka i spelet, där endast den rättfärdige kunde vinna.
Hela historien var som en ond dröm. Ylvali Gudmundsdotter, som han mött några korta nätter i vintras då hon sökte tröst efter sin trolovade som stupat i Gedanien, hade sökt upp honom under härtinget. Efter de kortaste artighetsfraser hade hon kommit till saken: hon väntade barn. Hans barn. Han hade frågat vad hon väntade sig av honom nu, och svaret var väntat: hon ville att han skulle erkänna barnet som sitt.
Det tålde att tänka på. Gotmar stod på randen till att störtas i krig, och mitt i detta krig som han själv inte trodde mycket gott kunde komma av – för han visste alltför väl hur stark fienden var – skulle han nu alltså bli far. Men varför inte? Det kunde ha varit värre. Många i hans ställning hade frillobarn till höger och vänster utan att det rynkades på näsan för den sakens skull. Men några timmar senare skulle det visa sig att det här frillobarnet skulle föra sorg och elände med sig från första början. Män skulle behöva dö för den ofödda bastardens skull.
Osmond hade snart beslutat sig för att göra vad han kunde för att rädda situationen: erkänna barnet som sitt och om det krävdes också föreslå ett giftermål. Ryktesvägen hade han hört att Ylvalis äldre bror Angmar varit inne på samma tankar, och när han till slut gick samman med denne för att förhandla om saken hade han haft gott hopp om en fredlig lösning.
Katastrofen hade kastats framför Osmond i form av en svart kraghandske. Ryktena hade talat falskt. Riddar Angmar nöjde sig inte med mindre än att blod spilldes för att upprätthålla Vikstaättens heder. Ingen möjlighet till annan försoning gavs. Han hade mord i blicken. Osmonds blod skulle flyta för att ättens heder och ära skulle bevaras. Osmond hade gjort ett sista försök att slinka ur fällan och nå förlikning, men det fanns ingen utväg längre. Hetsad av sin motståndares hotelser pressades han att plocka upp handsken.
Sedan hade det hela snabbt gått vidare utför. Hårda och skarpa ord hade skiftats. Allt hade redan börjat bli suddigt och Osmond mindes inte längre riktigt vem som sagt vad. Men ett var säkert: nu kunde ingen av dem längre nöja sig med mindre än att den andre låg död på fältet.
* * *
Angmars ögon smalnade när hans minne vred och vände på de ord som förvandlat det hela från en enkel fråga om upprättelse till en om hat och död. Orden var inbrända som med glödande järn och att minnas dem var som att peta i ett halvläkt sår.
Osmond hade precis som väntat försökt slingra sig från utmaningen. Angmar hade fått egga på honom hårt innan han tog handsken, och sedan hade han begärt att få sätta en förkämpe i sitt ställe. Det hade han naturligtvis inte haft något för; lagmannen hade funnits på plats och kunde bekräfta att sådant inte rymdes i lagen. När Osmond nu stod där med ryggen mot väggen hade han sagt orden som nu brände i Angmars minne som ett varigt sår.
”Låt gå då,” hade Osmond väst fram. ”Jag ska döda dig. Och när jag har gjort det ska jag ta din värdelösa hora till syster igen. Och igen. Och igen, om och om igen, tills hon varken duger åt mig eller någon annan längre. Tänk på det när du dör.”
Angmars blod började koka på nytt, men han rycktes tacksamt ur sina vredgade tankar av en gnäggning. Hans springare var redo. Han nickade, gjorde piltecknet, svingade sig upp i sadeln och tog emot lansen som Hildur räckte honom. Snart skulle det hela vara över. Snart skulle Osmonds huvud och händer pryda tunet på Bjärsjö.
* * *
Osmond avslutade sina böner och började känna ett sorts lugn som kanske mest var resignation. Han stod orättfärdigt anklagad, skuggan över honom föll också över hans herre Markulf, och för den sakens skull skulle han nu bli tvungen att sända en god riddare i graven. Men av allt att döma var detta den Förstes vilja. Nå, då fick det bli så. Han satt upp på Grane med nästan mekaniska rörelser.
Åren som tjänande broder i Slagbjörnsorden, tvekamperna, ryttarbataljerna på Österlandets hedar och frusna sjöar, allt kom tillbaka. Återigen kände han sig levande. Blodet flödade i hans ådror och han fylldes av en upprymdhet han inte känt av på åratal. Segerviss höjde han lansen och hälsade sin antagonist.
* * *
De båda ryttarna hade ställt upp i varsin ände av den öppna valplatsen och stod nu båda stilla som i väntan med lansuddarna riktade mot skyn. Jublet och sorlet från församlingen sjönk snabbt ned till dödlig tystnad. Lagmannen bugade mot Markulf till tecken på att han fick ge signalen. Markulf reste sig med en suck, höjde armen och höll upp den i några ögonblick innan han slog ned med den. Hans trumpetare blåste genast till svar och de båda ryttarna sänkte sina lansar, sporrade sina springare och red an mot varandra. Lansuddarna pekade rakt mot varandra. Hästarna gick upp från skritt till trav och vidare till kort galopp.
 |
||
|
I nästa ögonblick brakade de samman, och ögonblicket därpå ryggade och stegrade båda springarna på bakbenen, och båda ryttarna hade kastats bakåt i sadeln av den våldsamma stöten – men ingen hade kastats av. Båda hade träffat rent och vackert på motståndarens sköld. Angmars lans hade brutits i flera stycken medan Osmonds, som såg ut att vara något längre och tyngre, bara fått en lång spricka, men Osmonds sköld som var mindre och lättare hade spräckts. Angmar hade också, visade det sig, förlorat en stigbygel i sammanstötningen.
”Så vem har vunnit?” undrade drottning Yrja som intresserat följt både dusten och resultaträkningen.
”Om det vore vanlig dust,” svarade riddar Jenis som stod bredvid henne och var väl förfaren i reglerna, ”skulle Osmond ha segrat. Nätt och jämnt. Spräckt sköld mot bruten lans är lika värt, så stigbygeln hade fällt avgörandet. Men nu är det envig på liv och död. Det är inte slut förrän en är död eller ger sig.”
”Men så här kan de ju hålla på hela dagen,” invände drottningen.
”Nåja, Ers Majestät,” nickade riddaren med ett leende, ”om de inte når ett avgörande eller tröttnar själva dessförinnan kommer deras springare snart att tröttas ut. Och då om inte förr får det gå vidare till kamp med svärd och sköld.”
* * *
 |
|||
|
Snett bakom fru Hildur stod kvinnan som hela tvisten rörde sig kring, fru Ylvali Gudmundsdotter av Vikstaätten, och såg mest ut som om hon ville sjunka genom jorden. Hon såg sjuk och blek ut av förtvivlan och gömde ofta huvudet i händerna.
Hur kunde det ha slutat så här? Hur hade det börjat?
De hade träffats på Väktarnatten. Det hade gått som det så ofta går sådana nätter där många främlingar möts och mycket vin flödar. Och sedan hade de inte setts igen förrän vid härtinget. Redan då hade allt hunnit bli svårt, fru Hildur hade varit hård mot henne som hon alltid var, men nu skulle hon äntligen få träffa sitt barns far igen och så skulle allt ordna sig.
Hade hon hoppats. Men herr Osmond hade inte direkt blivit själaglad över beskedet, och han hade tagit första bästa ursäkt att vända henne ryggen och gå. När sedan hennes bror Angmar frågat henne igen hade hon inte kunnat neka att berätta för honom.
Sedan hade allt varit ur hennes händer, om det nu någonsin varit i dem. Vad som hänt sedan hade hon mest hört från Angmar. Osmond hade vägrat ta sitt ansvar, Angmar hade utmanat honom, Osmond hade okvädat dem båda på det vidrigaste vis och hotat med saker hon inte ens ville tänka på.
Dessutom tänkte fru Hildur visst gifta bort henne med någon långskäggig vild karl i Gautrike. Kanske hade hon haft styrka att stå emot, men inte om också barnets far skulle förneka henne.
Och nu skulle hennes älskade bror slåss till döden med mannen som var far till hennes barn. Och om Osmond skulle segra så väntade ett öde värre än döden även henne…
* * *
Det förvånade ingen att Angmar inte var beredd att ge upp för att han förlorat den första dusten på en futtig poäng. När kämparna gjorde sig redo för en andra dust hade det kommit en ny spänning i luften. Många hade trott att Angmar skulle göra ned Osmond så lätt som ingenting, men om denne inte bara haft tur såg det ut som om det här skulle bli en långt jämnare strid än väntat. Snart sjönk jubelropen till förväntansfull tystnad på nytt.
Än en gång höjde och sänkte riksföreståndaren armen, trumpeterna ljöd och riddarna stormade fram. Den andra sammanstötningen blev ännu våldsammare. Angmar hade först riktat sin lans mot Osmonds nya sköld, men i sista stund riktade han om och höjde lansen mot hans ansikte. Lansudden träffade rätt över visiret på Osmonds utländska hjälm, och kraften i stöten fick hans sadelgjordar att brista. Men i samma ögonblick hade Osmonds lans med en hårsmån passerat Angmars sköld, träffat honom strax under höger axel och slagit både ryttare och häst ur balans. Båda hästarna med sina ryttare snodde runt, snavade, kastades omkull och rullade på marken i ett moln av damm. Åskådarna stämde upp ett samfällt rop av blandad hänförelse och förskräckelse.
Det var Osmond som först lyckades befria sig från stigbyglar och häst och komma på fötter. Angmar hade varit nära att få sin häst över sig i fallet, men några ögonblick senare hade även han lyckats ta sig loss och i en rörelse hade han rest sig och dragit sitt svärd. En mörk fläck på hans ljusblå vapenrock där lansen tagit tydde på att han var sårad, men han gjorde ingen min av att märka av det utan höjde trotsigt sitt svärd till utmaning.
Det blev dock nödvändigt att göra en paus nu, om inte annat så för att se hur det var med hästarna. Det visade sig snart att Angmars häst skadat ett framben lätt i fallet och inte dög till fler duster den här dagen. Markulf påbjöd nu att kämparna skulle få en kort stunds vila och att de därefter skulle slutligen avgöra saken med svärd och sköld till fots.
* * *
Hästarna leddes undan och de båda riddarna utnyttjade tacksamt fristen till att hämta andan. Båda sjönk ned på varsin bänk och passades raskt upp med vatten och öl.
Ylvali kom fram för att se till Angmars sår, men han viftade vänligt men bestämt bort henne.
”Det är bara en skråma,” sade han. ”Var inte orolig, Ylvali,” tillade han när han såg hennes dödsförskrämda uppsyn. ”Det här är snart över nu. Jag kommer inte att låta något hända dig.”
Ylvali såg inte helt övertygad ut, men hon envisades inte utan lät Angmar resa sig och göra sig beredd. Hon tittade bort mot Osmond, som just blivit försedd med en ny sköld.
Innan hon hann hejda sina tankar hade de återvänt till deras sista samtal. Efter att Angmar berättat allt det där hemska för henne hade hon ändå inte velat ge upp, utan hon hade gjort ett försök att tala med Osmond, ett sista försök att rädda alltsammans.
Men han hade varit hård och kall som en stenmur. Hon existerade inte för honom längre, hade han sagt med en ansikte som en stel mask.
Det var sista droppen. Nu återstod inget mer för Ylvali än förtvivlan. Det var bara tanken på barnet som gjorde att hon överhuvudtaget orkade leva.
* * *
Osmond fick syn på Ylvali tvärsöver fältet där han stod och gjorde sig redo, och plötsligt kom han att tänka på sista gången de talats vid.
Sent på kvällen, när det redan stod klart att någons död var oundviklig, hade Ylvali kommit för att tala med honom. För att se om det var sant som det ryktades, att han traktade efter hennes liv.
”Du betyder ingenting för mig längre. Du är blott en vandrande skugga som snart skulle försvinna ur mitt minne,” hade han sagt. Det var naturligtvis lögn. Han skulle alltid minnas henne. Minnas henne som kvinnan som drog in honom i denna dödliga lek. Kvinnan som sänt sin egen bror till en för tidig död och honom själv närmare den bottenlösa Avgrunden. Det fanns inga alternativ längre. Angmar skulle besegras, Vikstaätten skulle ödmjuka sig och Osmond själv skulle aldrig erkänna bastarden som sin egen. Den tiden var förbi.
* * *
Nu stod båda kämparna redo, och de gick båda fram och bugade för riksföreståndaren, drottningen och jarlen, innan de gick in på valplatsen och mot varandra. Angmar bar samma långa droppsköld som han ridit med; Osmond hade bytt ut sin lilla ryttarsköld mot en större trekantig, men även den var mindre än Angmars.
Bådadera rörde sig självsäkert framåt. Osmond var något längre än Angmar och hade större räckvidd, men Angmar var välkänt armstark och snabb och säker på foten. Båda höll svärden med spetsen riktad mot motståndarens ansikte; Angmar uppifrån med svärdshanden högt, Osmond nedifrån. Ett ögonblick stod de stilla. Så rusade Angmar framåt och stötte nedåt mot Osmonds ansikte. Denne höjde snabbt skölden för att parera, men Angmar bromsade blixtsnabbt upp stöten, fångade upp hans svärd och sköld med sin egen sköld och högg honom över vänstra benet strax ovanför knät. Det var en hård och ren träff, men den drog inget synligt blod; brynjan och stoppningen skyddade väl. Osmond slet sig ur sköldgreppet och backade undan, först lätt linkande men snart stadig på foten igen.
Angmar gav honom inte mycken tid att hämta sig utan drev honom framför sig med skölden. Osmond tvingades ömsom gardera sig högt, ömsom lågt, och det syntes att han hade besvär med Angmars större sköld. Men plötsligt, när Angmar än en gång högg lågt mot hans fötter, tog Osmond ett språng och högg mot hans huvud. Hugget tog över hjälmen med en hög skräll och fast inget blod drogs nu heller tycktes kraften i slaget ha bedövat Angmar en aning. Han drog sig undan ett steg, och en stund cirklade de långsamt motsols runt varandra. Under en lång stund parerade båda alla hugg och stötar med skölden. Båda sköldarna började se slitna och medfarna ut med dussintals hack och repor efter svärdshuggen.
Osmond måttade ett nytt högt hugg mot Angmars ansikte. Men när hugget kom tog Angmar ett steg åt sidan och svepte in sin sköld mellan dem, låste fast Osmonds sköld i högt läge med sin egen och stötte under sköldarna. Han träffade i högra låret, och den här gången var det en riktig träff. När han drog svärdet åt sig på nytt var eggen röd och Osmond blödde ymnigt. Svärande och haltande drog han sig undan sidledes, fångade ännu ett hugg på skölden och backade sakta. Nu var han blek och det syntes att han hade svårt att stödja ordentligt på höger ben.
Angmar hade också behövt stanna upp och hämta andan ett ögonblick, men snart var han över Osmond igen. Denne var nu mycket försiktig och garderade sig väl särskilt med tanke på sin skada, men han blev långsammare och långsammare. Angmar började bli otålig, men han visste att det fanns fler än ett sätt att flå en katt. Kunde man inte lura motståndaren att själv öppna en blotta kunde man skapa sig en.
Angmar stötte nu uppifrån ned mot Osmonds mellangärde, och då denne höjde sin sköld för att parera måttade han i samma rörelse en våldsam spark mot skölden samtidigt som han stötte framåt med sin egen sköld för att fånga upp hans svärd. Det var ett gammalt knep som ofta slog väl ut; träffade man rätt hade man låst fiendens sköld vid hans kropp och kunde hugga fritt mot knäveck eller hals.
Men Osmond gick inte i fällan, om det sedan var tur eller skicklighet är inte gott att säga. När stöten och sparken kom bromsade han upp, tog ett steg tillbaka och ryckte undan skölden. Angmars fot och sköld tog i tomma luften och för ett ögonblick förlorade han balansen. Det ögonblicket räckte. Osmonds svärd for fram i en vindsnabb stöt; udden gled in genom brynjehuvans nedre kant och tog där halsen mötte bålen. En stråle av blod sprutade fram. Angmar stannade upp som om han fortfarande inte förstått vad som skett, tog över halsen med sköldhanden och såg för ett ögonblick på handen som nu var indränkt med blod, försökte höja svärdet och skölden på nytt och tog ett steg framåt men snavade, tappade svärdet och föll till marken. En kvinna skrek. Kanske var det Ylvali.
Osmond, som själv var blek och andfådd, haltade fram till Angmar som försökte ta sig upp på ena armbågen och fåfängt sträckte sig efter sitt svärd med den andra. Han var likblek i ansiktet och blödde nu också ur munnen. Osmond riktade sitt långa, smala svärd mot honom med en nonchalant rörelse.
”Du har fått ditt banesår, riddar Angmar,” sade han lugnt. ”Jag är ingen helare, men jag skulle tro att det kommer att ta dig en god stund att blöda till döds där du ligger. Om du vill ta emot min nåd nu kan jag förkorta ditt lidande.”
Med en herkuleisk kraftansträngning satte sig Angmar upp. Hela bålen på den blå vapenskjortan var täckt av blod nu. Han försökte spotta i Osmonds riktning, men det kom mest bara mer blod. Frenetiskt försökte han komma på fötter.
Osmond skakade på huvudet. ”Barmhärtighet är en av Ljusets dygder,” muttrade han. ”’Älska dina ovänner och löna ont med gott.’” Med de orden rände han plötsligt svärdet genom sin fallne fiendes strupe. Med ett sista gurglande föll Angmar baklänges och låg orörlig.
Nu var det dödstyst på Gnitheden. Osmond gjorde ett försök att torka av sitt blodiga svärd på Angmars vapenskjorta, men det blev inte mycket renare av det. Han vacklade till på nytt, tydligt besvärad av såret i benet, innan han vände sig mot församlingen.
”Må detta bli det sista som sägs i denna sak,” sade han, med hög och kraftfull stämma men en aning ryckigt. ”Mitt ärende är avklarat. Den Förste har visat att min sak var rättfärdig. Riddar Angmars tunga blev hans huvuds bane och han ligger ogill. Jag har värjt mig efter lag och rätt, och…” – här avbröts han av en hostattack, men hämtade sig snart – ”…jag väntar mig varken hämnd eller fler okvädingsord från Vikstaätten. Vi är färdiga med varandra.”
Han kastade en kort blick mot Vikstaättens folk. De stirrade på honom med en blandning av hat och oförställd häpnad i blicken, utom Ylvali som satt hopsjunken på marken med huvudet i händerna. Hon tittade upp och stirrade skräckslaget på honom. För ett ögonblick möttes deras blickar. Sedan ryckte Osmond på axlarna och vände ryggen åt henne och hennes fränder.
Under tystnad linkade han fram mot Markulfs följes sida av heden, bugade mödosamt för Markulf och drottningen och tog sin plats bland hans riddare. De gjorde plats för honom utan att säga något. Tystnaden över Gnitheden var öronbedövande.