| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2014, 2015
Här följer en översiktlig redogörelse över krigshändelserna under det senaste året.
Vintern blev mild. Vid Väktarnatten mötte en del allierade utsända upp med Drakfåglarna i det befriade Ravnsmark och höll rådslag. På samma plats hade en av de sedan länge försvunna och glömda alvbyggda portalerna nyligen hittats, och kvällen före Väktarnatten öppnades porten och de som försvunnit genom porten i Högmark i april kom ut. Portfararna fördes till Sunnanslätt av Nyckelns väktares utsända.
Drakfåglarna gjorde kort efter Väktarnatten en formell diplomatisk beskickning till sina närmaste allierade, alverna i Formenos.
Under hösten, vintern och våren arbetade alverna i Ilyrana så intensivt vädret tillät med att förstärka sina försvarsverk då det sågs som troligt att Fursten skulle slå till mot dem på nytt när han nu hade ryggen fri i Högmark. De allierade sände sambandsofficerare och små frivilliga hjälptrupper dit, som de redan gjort till Ravnsmark.
Parzifal av Eltz, en släkting till huset Riefenthaal vars sidogren var kungar av Sunnanslätt fram till för 20 år sedan och en möjlig aspirant på den lediga kronan, besökte för första gången Sunnanslätt under våren. Han erbjöd till att börja med en personlig allians, åtog sig att bistå riket militärt och återvände till Almand för att värva trupper.
På våren började den Furstliga offensiven mot Ilyrana mycket riktigt på nytt. Till priset av en del förluster återtog de Furstliga de utposter de tagit och förlorat föregående vår, medan alverna bedrev fördröjningsstrid. De Furstliga fortsatte också upprätta en kedja av befästa läger längs Högälven, till synes som stödpunkter både för ockupationen och försörjningen av offensiven mot alverna.
Mindre exilhögmarkska och arosiska styrkor gjorde räder och störattacker mot de Furstliga i Högmark, främst mot försörjningslederna. Längs gränsen mellan Gedanien och Margholien slogs mindre räder och gränsskärmytslingar ut fram och tillbaka. Båda 'fronterna' förstärktes av sunnanslättska frivilliga och i Gedanien också av de landsflyktiga Ahriksriddarna. Dessa lågintensiva krigshandlingar fortgick sporadiskt över både vår och sommar, liksom störoperationer bakom de Furstligas linjer i Högmark av partisaner och Drakfåglar.
Sommaren blev mestadels kall och regnig. Krigshandlingarna fortsatte ungefär som på våren.
Fursten började långsamt skeppa över trupper från Talvala till Thule. De allierade och särskilt de Fria Skepparna gjorde vad de kunde för att sinka och försvåra trafiken, men konvojerna var väl skyddade och man övergick snart till att utnyttja koncentrationen till sjöburna räder mot de margholiska och talviska kusterna. De gjorde mestadels inte så mycket skada men tvingade de Furstliga att binda upp trupper och resurser för att försvara sina långa gränser.
I juni gifte sig kronprinsessan Adriana av Gedanien med riddar Akvin Örnklo. Några veckor senare insjuknade plötsligt den 15-årige greve Lindorm Silfverspenne, herre till Månhella slott, i en häftig feber och dog utan direkta arvingar.
I Ilyrana avancerade de Furstliga långsamt och metodiskt nedför en biälv till Belenchon, men de tycktes ha kört fast vid en stark utpost på älven som nu lagts under belägring.
I slutet av juli genomfördes det mest ambitiösa allierade anfallet - en sjöburen räd mot Margholiens kust under ledning av Gedaniens marsk, friherre Peder Silvertuna. Förutom gedanska skepp och Fria Skeppare deltog sunnanslättska och arosiska frivilliga, och även en stark kontingent under Parzifal av Eltz. Efter ett avbrutet strandhugg vid Bykle slog man framgångsrikt till vid S:t Egils hamn i Ovanstig, drev bort de Furstliga försvararna och tog flera skepp och annat byte. En del av styrkan fortsatte in längs Graneälvens dalgång innan man vände om och återtågade. Det fria Margholiens fana restes i S:t Egils hamn och längs marschvägen.
Under seglatsen hem gensköts de allierade av en stark Furstlig eskader förstärkt med pirater och inhyrda skepp från Ordo Alemandi. Ett sjöslag stod strax utanför Saxeholm, där de allierade framgångsrikt slog sig igenom - men till ett pris. Marskens skepp gick under i striden och han stupade själv i striden.
I början av hösten höll det gedanska riksrådet, som styr riket under kung Imrars långvariga och troligen obotliga sjukdom, ett möte på gården Edsätra i norra Gedanien med rikets fruktade drots, friherre Arald Eldstierna, som värd. Mötet gästades också av sändebud från Drakfåglarna och alvriket Ilyrana. En del beslut med betydelse för rikets fortsatta politik togs: rådsregeringen förblev oförändrad; det vakanta Månhella slott förlänades på fem år till de landsflyktiga Ahriksriddarna; riddar Lukas Drakvinge valdes till ny marsk i den stupade Peder Silvertunas ställe; och ett starkare gedanskt bidrag än tidigare tänkt till undsättningen av Ilyrana planerades.
En expedition från Nyckelns Väktare anlände också till platsen i egna ärenden och råkade, inte för första gången, i konflikt med drotsens folk. En rättegång mot en av Väktarnas utsända som tidigare gripits på drotsens mark utmynnade i en överenskommelse om att Nyckelns Väktare, vars rättsliga och organisatoriska status hittills varit oklar, i fortsättningen skulle lyda direkt under ett råd av de allierade rikenas och folkens regenter som skulle inrättas mer formellt. Efter en del ytterligare gnissel stannade domina Elarka Arnvidae, abbedissa vid Örnevalls kloster, frivilligt som gisslan hos drotsen.
De allierade hade under sommaren börjat förbereda en undsättningsmanöver som svar på alvernas vädjan om stöd; vid Edsätra beslöt gedanierna att bidra med en större styrka än tidigare och deras kontingent anfördes av prins Imrar själv. Undsättningsstyrkan var betydligt mindre än den som gått in i Högmark året före men alla de allierade folken bidrog till den. De allierade lyckades utmanövrera de Furstliga och tvinga dem att överge belägringen av Tirniant, avbryta offensiven mot Ilyrana för vintern och falla tillbaka från sina mest framskjutna positioner.
Under tiden började folklandet Ravnsmark, som sedan knappt två år hölls av Drakfåglarna med allierat stöd och hjälptrupper, utsättas för småskaliga men sakta tilltagande Furstliga räder och störattacker.
Framåt vintern möttes de allierade rikenas och folkens regenter eller representanter i Arosia stad, höll rådslag och upprättade mer formellt det omtalade regentrådet. Företrädare för Nyckelns Väktare, som till stor del varit upptagna med att omorganisera sig under hösten, närvarade också och gav regentrådet sin trohetsed. Även en del andra högt uppsatta gäster, såsom de yngre gedanska kungabarnen och Parzifal av Eltz, närvarade.
Ungefär samtidigt gick de Furstliga plötsligt till ett större samlat anfall mot Ravnsmark från två håll. Efter hårda strider lyckades en av huvudstyrkorna slå sig igenom gränsförsvaren, bryta in i Ravnsmark och bränna Ljotvellir innan den drevs på flykten på nytt. Anfallet hade slagits tillbaka men Drakfåglarnas och deras allierades seger hade inte varit lättköpt.