Gedaniens |
riksvapen |
Kung Imrars |
släktvapen |
Gedas ärkestifts |
vapen |
Gedanien, det östligaste av de norra kungarikena, räknar sig som Thules vagga och det främsta svionska riket. Landet motsvaras som synes geografiskt och i viss mån historiskt-kulturellt av Uppland.
Tack vare den öppna terrängen är kommunikationerna relativt goda. Före krigsutbrottet utgjordes Gedaniens nordliga gräns mot Furstendömet Margholien av Högälven. Nu ligger nästan två tredjedelar av Gedanien under Furstlig ockupation, och stora delar av landet är förhärjat och bränt.
Som torde framgå är stämningen i det fria Gedanien desperat och man kämpar med alla medel för att hålla förtvivlan stången - den är fiendens farligaste vapen.
|
|
|
||||||
|
|
|
Gedaniens ursprung är höljt i dunkel. Det sägs ha varit kärnlandet i urriket Nordanslätt, men den nutida gedanska riksbildningen kan som längst föras tillbaka till 400-talet e M. I det endast fragmentariskt bevarade Imrarskvädet beskrivs hur fiskarsonen Imrar från Geda lyckades överlista och besegra häxkonungen Gholan den Ogudaktige och bryta dennes skräckvälde över Norden. Imrar erkändes härefter som kung och utropade det rike som fick namn efter hans hemby.
Gedanien övergick tidigt till Ljusets Lära. Omvändelsen fullbordades i och med S:t Ahriks mission. Denne grundlade Ljusets Tempel i Geda och Månhella kloster innan han dog under ett missionståg i Margholerskogen LjÅ 632.
Gedanierna har ett förflutet som framstående sjöfartsmakt, men har på detta område långtifrån samma status nu som förr. Eormerna har trängt tillbaka deras ställning på havet, vilket blev tydligt då man besegrades i ett kort sjökrig omkring år 1100. Tidigare har man i omgångar krävt tributer från landet Talvala öster om Innanhavet, och under 800-talet var till och med delar av landet en gedansk koloni.
Gedanien har drabbats mycket hårt av kriget mot Furstendömet. Som sagt är 2/3 av landet lagt under ockupation. Det innebär att riket inte längre fungerar som det gjort tidigare; det icke-ockuperade Gedanien består av den befästa huvudstaden, ytterligare en handfull fästen i södra och östra delen av landet samt den landsbygd fästningarna i fråga kan övervaka och skydda. På den fria landsbygden fortgår jordbruket så gott det går, men de överskottet därifrån räcker långtifrån till att försörja de starkt bemannade fästena och huvudstaden. Geda är därför beroende av förnödenheter från Sunnanslätt, som i sin tur tvingats importera livsmedel då man inte har ett tillräckligt överskott för att kunna försörja Gedanien också.
Läget har dock förbättrats på vissa punkter. Hamnstaden Draakhem, som i två års tid var i Furstliga händer, återerövrades genom gemensamma allierade ansträngningar våren 1141, och genom alliansen med Örikes fria skeppare (se nedan) har Gedanien stärkt sina positioner på sjön.
Under 1141 och 1142 belägrades Geda av en stadigt växande Furstlig armé under general Gladius. De allierade lyckades till slut efter väldiga kraftinsatser både på mundana och magiska vägar häva belägringen och tillfoga de Furstliga ett svårt nederlag. Efter det har Furstens strupgrepp om Gedanien brutits och man har sakta återtagit allt mer av de territorier som ockuperats. Norra Gedanien, med starka borgar som Tornholm och Vidmarkshus, förblir dock ännu i Furstens grepp.
Gedanien är till skillnad från Arosia ett arvrike; riksrådet, bestående av rikets främsta stormän, har dock haft ett stort inflytande inte minst som kung Imrar tidigare visat ett flackande intresse för statsangelägenheterna.
Adeln i riket är relativt liten, men betydligt talrikare än i både Arosia och Högmark. Titlarna och deras innebörd är desamma som i Arosia.
Kyrkan är stark och inflytelserik, både ekonomiskt och i kraft av Gedas ställning som ärkepatriarkat över Thule. Rikets ärkepatriark, Olaus Ivari, är en mäktig man i riksrådet.
Andelen landbor bland bönderna är något större i Gedanien än i Arosia, då betydligt mer mark ägs av adelsmän eller av kyrkan.
Slutligen finns det som i alla länder en skara fattiga egendomslösa. De drar antingen runt på landsbygden eller flockas till städerna eller gruvorna på jakt efter tillfälliga arbeten. Den här gruppen har naturligtvis vuxit explosionsartat under kriget.
 |
 |
||||
|
|
Geda är rikets huvudstad och en av de större städerna runt Almarsjön, med kanske 7 000 invånare. Imrarsborg, det kungliga slottet, ligger på en höjd i stadens utkant. Staden är också värd för Templet, den största kyrkobyggnaden norr om Lindbjærg.
De andra städerna vid Almarsjön är Månhella och Draakhem. Båda är uppbyggda omkring borgar men är formellt avskilda från dessa. Draakhems slott erövrades från Sunnanslätt under förra seklet. Draakhem, Almarsjöns lås, föll i de Furstligas händer genom förräderi men återerövrades efter en utdragen belägring våren 1141. Månhella var länge en viktig bas för de Furstliga; staden tycktes försänkt i evig vinter och från borgen sände fienden ut levande döda att plåga landet. Först sommaren 1145 återerövrades Månhella, nu ett utbränt skal till stad.
Norröver ligger slottet Tornholm, som nu fallit i de Furstligas händer, samt fiskeorten Svartgrund med sin borg Svartgrundshus, även den under Furstligt styre.
Gedanien är rikt på mindre borgar och befästa stenhus. De flesta av dem ligger längs Almarsjön och utgör nu en ganska stark bas för försvaret av återstoden av riket.
I de ockuperade områdena har de Furstliga gjort stora ansträngningar att få fart på det sargade jordbruket och därvid anlagt flera storbruk och arbetsläger, där krigsfångar och andra tydligen används som trälar. Någon sorts livegenskap har dessutom införts. Det verkar dock inte råda någon svält och många av bönderna verkar ha fått fortsätta leva ungefär som förut, låt vara att de förlorat sin hävdvunna frihet.
Kung Imrar IX. Kungen är i 50-årsåldern men har åldrats minst ett årtionde till sedan kriget brutit ut och hans rike lagts i ruiner. Han har sedan sensommaren 1139 hållit sig i Geda, där han utgjort en samlande gestalt för rikets yttersta fäste.
Hans dotter, kronprinsessa Adriana Imrarsdotter, har varit rörligare; hon har liksom tidigare ofta företrätt fadern. Hennes visdom och duglighet var redan tidigare känd och har tjänat henne och riket väl under kriget.
Ärkematriark Cornelia Petri valdes vintern 1142-43 efter att hennes företrädare Olaus Ivari dräpts i Templet under de Furstligas stormning av Geda. Hon har liksom föregångaren ett stort politiskt och socialt intresse och har gjort mycket för att hjälpa de som blivit hemlösa eller på annat sätt lidit av kriget.
Grevinna Eleonora Aronsdotter Draakwinge är till namnet hövitsman på Draakhems slott sedan hennes äldre bror, greve Vilhelm, stupade vid undsättningen av Geda.
Friherre Peder Jakobsson Silvertuna, kungens marsk, har burit den tunga uppgiften att sköta det återstående Gedaniens försvar sedan nederlaget vid Månhella. Efter de svåra omständigheterna har han skött uppgiften med stor skicklighet och förtvivlans mod.
I samband med rådsmötet i Hällbro sommaren 1140 slöt Gedanien ett förbund med en sammanslutning kapare som hade sin bas på Örike, mellan Gedanien och Talvala. Örike har sedan gammalt räknats till Gedanien men i praktiken varit herrelöst och huvudsakligen ett tillhåll för pirater. De Fria Skepparna, som tidigare varit i Furstens tjänst, gick nu över på alliansens sida och Örike har etablerats som en - låt vara självständig - provins under Gedanien. Meningen är att Örike på sikt ska få självständighet.
En helig munk- och riddarorden som instiftats i den store missionärens efterföljd. Orden grundades i samband med den gedanska Ljushärnaden till Talvala på 800-talet; först var orden inofficiellt knuten till Gedas ärkestift och hade som sin huvuduppgift att skydda missionärer och pilgrimer.
Efter det Lilla Mörkret, då det gedanska väldet i Talvala revs upp, fick koloniresterna klara sig själva och Ahriksriddarna löstes från sina direkta band till Gedas stift. De byggde så småningom upp en egen korsfararstat kring Svaleborg och Ahriksborgen, som med tiden expanderade både i östra Talvala och Virland. Detta är deras huvudsakliga verksamhetsområde, men riddarbröderna rekryteras fortfarande till största delen ur gedanska familjen (låt vara till stor del utvandrade sådana) och har för det mesta representanter synliga i sitt gamla hemland. Ordensriddarna är bemärkta för sin trosvisshet och vaksamhet mot kätteri.
Namnskicket liknar de Norra Kungarikenas i stort, med en egenhet: namn som normalt börjar på H tenderar att användas utan begynnelsebokstav - Enrik, Ilda och Olger i stället för Henrik, Hilda och Holger.