Markus Waltersten och Theo Axner, 2000-2001
Staden Geda ligger vid Gedåns mynning i Almarsjön. Staden ligger numera på båda sidor om åmynningen, men "gamla" stan är den östra delen, medan slottet Imrarsborg och Templet ligger på västsidan, som var brukligt av gammalt. Staden har en lång historia, och redan för länge sedan uppstod "civil" bebyggelse på västsidan, som nu omsluts även den av den kraftiga ringmuren, den enda i sitt slag vid Almarsjön. Strax utanför åmynningen ligger Garvarö, som av gammalt var den plats där illaluktande hantverk förlades. Idag rymmer den framför allt en utbyggnad av Gedas hamn. På sydsidan, mot sjön, ligger dock än idag ett garveri och ett tjärkokeri, det senare av stor betydelse nu när man har ambitionen att bygga upp en stridsduglig flotta.
I södra delen av nya staden reser sig landet till en liten ås och kulle invid vattnet. På kullens högsta del reser sig Imrarsborg, en av Thules starkaste borgar och konungarnas av Gedanien stamborg sedan århundraden. Hela kullen omgärdas av en yttermur, som är sammanbyggd med stadsmuren.
 |
|||||||||||||||
Karta över Geda |
|||||||||||||||
|
I borgyttermuren finns en utfallsport, som sällan används i fredstid, men som är oerhört väl befäst eftersom den är den enda svaga punkten i denna del av muren.
Staden har annars tre stora portar, benämnda efter de fyra väderstrecken. Söderport finns ingen, om man inte räknar sortiporten, vilken dock inte har något allmänt namn. För borgfolket är den mest känd som "bakvägen" eller "lilla porten". En port bryter förstås också muren mellan staden och borgområdet, inte långt från Templet.
En stad som Geda vore ingenting utan sina handels- och mötesplatser: torgen. I Geda finns sex huvudsakliga torg, och därtill förstås mängder av platser som fungerar som improviserade handelsplatser i det dagliga slitet att tjäna en slant.
Stortorget ligger i gamla stadens mitt. Dit löper de viktigaste gatorna, och själva torget är inte mindre än ett hundra meter tvärs över. Här handlas med det mesta, både livsmedel och hantverk. Runt torget ligger också några faktorier, där stapelvaror tillverkas, såsom kittlar, hinkar, spadar och andra enklare redskap vilka förbrukas i jämn och ganska hög takt av staden och dess omgivning.
Närmare Norreport ligger förstås Norra torget, som av tradition är plats för bokhandlare, kartografer och andra mer "lärda" professioner. Torget är rätt litet, och utmed kanterna har faktiska butiker uppstått, vilka har tagit uppmärksamheten från själva torghandeln, eftersom varor av papper och pergament inte lämpar sig så väl att handla med i ur och skur.
Östertorg är det torg där enklare livsmedelshandel försiggår, och dit går främst de som inte har råd med de lite finare varorna på Stortorget. Den östra stadsdelen är den fattigaste, och de märks också på torget, där andelen tiggare, lycksökare och lurendrejare är påtagligt högre än annars i staden.
Västertorg är mest ännu ett torg där den västra staden handlar med livsmedel.
I västra staden ligger också Tempelplatsen, väster om Templet och utanför dess huvudport. På detta torg får handel bara ske med tillstånd från Kyrkan, och inte alls på helgdagar. Torget används över huvud taget inte så mycket för vanlig handel, utan är mer en samlingsplats och processionsväg.
Avslutningsvis finns också Fiskartorget, i närheten av hamnen. Fiskhandel får bara ske här, och det har förstås sina skäl – det brukar inte vara svårt att lukta sig till var man är om man råkar traska in på detta torg.
Geda har tre broar av sten, vilka också är delvis befästa. De går att stänga av för en framryckande fiende och det finns också goda möjligheter att försvara dem. Broarna är söderifrån: Forsbro (Gedån har en liten fors under bron); Storbron; Nybron.
Utöver de fasta broarna finns ett antal mer eller mindre permanenta träspångar, men dessa förbinder i första hand olika mindre kvarter och gårdar utmed ån, och fyller ingen omedelbar funktion som trafikvägar.
På kullen söder om Geda ligger Imrarsborg. Borgen är både gammal och stark, byggd av huvudsakligen granit från norra Gedanien. Den har tre större borghus och ett kärntorn, samt flera försvarstorn av varierande storlek.
Den yttre muren, som kringränner kullens fot, har en port mot stadens inre, och en mot landsbygden. Portarna är väl befästa, och i dessa orostider fullt bemannade. Från huvudporten (mot staden) leder tillfartsvägen i en halvcirkel med serpentin upp till borgens port, som vetter söderut. Vägen passerar under skuggan av borgen, och är mycket utsatt för eventuella stridshandlingar från murar och torn.
Porten är befäst och försedd med fällgaller och tunga, järnbeslagna, ekportar. Innanför den kommer man till yttre borggården, där stallar, kök och förråd huvudsakligen finns. Här består bebyggelsen av träskjul och kåkar som lutar sig mot de höga murarna och borghusväggarna.
Genom innerporten kommer man till inre borggården, omgärdad av borghusen och huvudtornet. Här finns också borgbrunnen, en av dess viktigaste tillgångar. Borghusen har ingångar höjda över marken, vilka nås via relativt smala trappor eller ramper, som i sin tur kan fällas eller raseras i händelse av ett sista desperat försvar. Mellan södra borghuset och kärntornet finns en passage, som också släpper in solljuset på denna annars ganska mörka och trånga gård.
Borgens tak är i stor utsträckning blybelagda, och utbyggnader av trä försöker man hålla till ett minimum. En hel del upprensningar på den punkten har redan företagits inför möjligheten av en verklig belägring inom en alltför snar framtid.
På kullens åsliknande förlängning ligger Templet och anslutande bebyggelse. Templet är en stor, huvudsakligen rektangulär, tegelbasilika. Den är hög och mäktig, och har ett klocktorn vid sitt ena hörn, vilket dock är mer sentida än resten av Templet.
I kvarteren söder om Templet, på åsens norra del, ligger mindre byggnader som har med Templet att göra, till exempel Ärkepatriarkens stadsresidens (där han bor när han vistas i Geda), det lokala prästkollegiet m.m.
Gedas styrelse utgörs av kungens fogde och ett råd om tolv borgare, vilket leds av två borgmästare. Fogden är kungens förtroendeman och ombud, och rådet får inte fatta några beslut i hans frånvaro. Hans funktion är normalt mest av övervakande karaktär, medan rådet sköter den egentliga administrationen av staden. Under det rådande krigstillståndet är fogdens befogenheter något utökade – fr a har han fått större makt över tillsättning av råd och borgmästare; han kan rentav låta byta ut rådmän som bedöms opålitliga.
De två borgmästarna för rådets talan och fungerar som dess ordförande. Rådet besätts av framstående och förmögna borgare; endast de som äger mark i staden kan väljas till rådmän. Rådet domineras följaktligen av köpmän men brukar även innehålla några hantverksmästare. Borgmästarna och rådmännen och –kvinnorna utför sin rådsyssla vid sidan om sin vanliga borgerliga gärning – de uppbär en symbolisk årslön och har därtill rätt till en andel i de böter som döms ut under deras ämbetstid.
Utöver rådets funktion som stadens "styrelse" har enskilda rådmän och –kvinnor olika förtroendeuppdrag, som t ex att ansvara för stadens nycklar till olika torn och portar. Nyval till rådet sker i vanliga fall genom kooptation; när vakanser uppstår väljer rådets sittande medlemmar in nya.
Staden tar upp en kommunal skatt av sina borgare, det s k skottet. Den beräknas normalt efter 4% av förmögenheten. Inkomsterna av skottet används i sin tur för att betala stadens skatt till kungen, kronoskatten. Denna består av en fastlagd summa. Inkomster av böter som döms ut i staden delas mellan staden och kronan; andra inkomster utgörs t ex av avgifter för bodar, tomter, gård- och marknadsstånd. De här inkomsterna används bl a för att avlöna stadens ämbets- och förtroendemän.
I krigstid, som nu, begär kronan ofta extra skatter eller andra prestationer av städerna. Geda har lastats ganska tungt med sådana pålagor under det nuvarande kriget, men då lägets allvar är uppenbart för alla har staden bitit ihop och fogat sig.
De som innehar officiella ämbeten och befattningar i staden är dels fast anställda, dels förtroendevalda som sköter civila sysslor vid sidan om. Den första kategorin innefattar:
De flesta befattningshavare är dock, liksom rådet, förtroendevalda borgare och uppbär en viss ersättning för sina tjänster. Bland dessa kan t ex nämnas:
Gedas yttre försvarsverk och befästningar beskrivs i artikelns första del.
Stadsvakten är det närmaste man kommer en "polisstyrka" i staden. Den har ansvar för att upprätthålla ordningen i staden, främst om nätterna, och i ofredstid även för att bevaka murarna. Stadsvakten är rådets, och i förlängningen borgerskapets, ansvar.
Den fasta kärnan i stadsvakten är professionell och består mest av yrkesknektar. Dessa är dock ganska få – ett par dussin man – och förstärks med ett antal "volontärer". De senare hämtas i princip från stadens borgarhushåll, som vart och ett är skyldiga att ställa upp med en man eller kvinna i lämplig ålder och vid god vigör för att göra tjänst var tolfte natt (med de ca 300 borgarna i Geda blir det alltså ungefär 25 "volontärer" som gör tjänst en viss natt). Hur denne volontär anskaffas är det normalt inte så noga med; man kan ställa upp själv, skicka en raskare son, dotter eller dräng, eller helt enkelt leja någon att göra tjänst i ens ställe.
Det administrativa ansvaret för stadsvakten har vårdsättaren och kvartermästarna, som också ansvarar för att alla stadsbor inom deras olika distrikt får en grundläggande träning i vakthållning och vapenbruk.
Stadsvakter i tjänst ska i princip vara utrustade med full beväpning: båge eller armborst med pilar; hjälm; brynja; yxa eller svärd och sköld för patrullering, spjut eller glav för bevakning av portarna. I tjänsten bär de tabarder styckade (diagonalt delade) i blått och gult. Sköldarna pryds med stadens vapen, en gyllene (gul) morgonstjärna på blå botten.
När staden förväntas förse kungens härsmakt med en truppstyrka brukar de professionella stadsvakterna bilda kontingentens kärna. Den fylls sedan på med frivilliga från staden och/eller lejning av yrkessoldater.
Nu när krig råder och staden är hotad har vakthållningsbördan ökat rätt dramatiskt. De värvade knektar som är förlagda i staden har avdelats att hjälpa till med dessa uppgifter, men eftersom dessa lyder under kungens fogde och inte direkt under staden har det blivit en del organisatoriska knepigheter.
Man bör också komma ihåg att stadsvakten inte direkt kan jämföras med en modern polis. Den har små resurser och inför en större kris, i stil med upploppen som skakade Geda senhösten 1140, står den rätt maktlös. Dess huvuduppgift i fredstid är att bevaka in- och utgångarna ur staden samt att patrullera gatorna om nätterna för att hålla lugn och ordning – något som inte heller alltid lyckas.
Den lag som gäller i Geda – och övriga städer i riket, omständigheter som fientlig ockupation oräknat – kallas Gedarätten eller bara Stadslagen. Den skiljer sig på vissa punkter från Landslagen som gäller på landsbygden – skillnaderna rör sig framför allt om att lagarna tar upp olika angelägenheter. Stadslagens regler bygger till stor del också på bestämmelserna i Landslagen.
Stadens råd fungerar också som domstol och rättegångsförhandlingar sker normalt på rådstugan, inför den s k rådshusrätten. Mindre förseelser och rutinärenden hanteras av en underrätt på torget, den s k kämnärsrätten. Rättegångar är ofta offentliga och följs med intresse av stadens menighet. Liksom i Landslagen består straffsatserna mestadels av böter, medan grova brott straffas med döden. Till skillnad från i landslagen utdöms dock också kropps- och skamstraff av olika slag ibland.
Slottsfolket, kungens följe och tjänare, lyder inte under stadens rätt utan under den kungliga gårdsrätten, dvs en specialdomstol. Det har dock förekommit att kungatjänare som begått grova brott mot stadsbor överlämnas åt rådhusrätten av kungen. Likväl har den dubbla lagstiftningen av och till medfört problem.
En djupdykning i ämnet får anstå till en senare artikel.
I städerna ska det i princip endast finnas borgare – köpmän och hantverkare – och deras hushåll. Det sistnämnda är dock en rätt bred kategori som innefattar gesäller, lärlingar, drängar, pigor och s k födorådsfolk – äldre eller sjuka "pensionärer" som genom undantagskontrakt är försäkrade om mat och husrum på livstid. Geda hade vid krigsutbrottet mellan 300 och 400 borgare och en total befolkning på ca 7 000 invånare. Den nuvarande situationen har medfört en folkökning med säkert minst ett par tusen, men ingen ordentlig räkning har genomförts.
Borgare är de invånare i staden som utövar handel eller hantverk och innehar burskap, dvs borgarerätt. Sådan får man antingen automatiskt genom att äga mark i staden eller genom att erlägga en avgift till staden. De borgare som äger mark i staden har i allmänhet högre status och är de dominerande i rådet.
Det finns dock annat folk i staden också även i vanliga fall. Till att börja med finns en stor grupp lösarbetare, legohjon och annat småfolk i staden, som utgör dess "underklass". Den här gruppen har vuxit betänkligt med det stora inflödet av krigsflyktingar i Geda.
Främmande köpmän eller hantverkare, och deras tjänare och ombud, räknas som gäster i staden och omfattas, i den mån de övervintrar eller slår sig ned tillfälligt, av detaljerade specialbestämmelser.
Prästerskapet är en annan grupp som är väl representerad i staden – se nästa avsnitt. Frälsemän och –kvinnor däremot har sällan någon fast hemvist i staden utom på slottet. Några små härbärgen har uppstått i anslutning till klostren, där gästande frälsemän gärna inkvarterar sig.
Det enda icke-mänskliga folk som ibland brukar synas till i Geda är dvärgar. Dels dyker de ibland upp som gästande köpman; dels har några få dvärgar slagit sig ned som handelsmän eller hantverkare i staden och rentav blivit borgare. De sistnämnda har dock aldrig uppnått någon betydande ställning i stadens offentliga liv, även om flera av dem är synnerligen välbärgade och framgångsrika i sina yrken.
Kyrkan är som sagt rikt representerad i Geda med dess Tempel och kloster, och förhållandet mellan kyrkan och borgerskapet är för det mesta gott. Många borgarsöner och –döttrar studerar i tempelskolan och når kyrkliga positioner. Samtidigt finns en viss möjlighet till konflikt rörande mark och handel, speciellt i de fall då kyrkan gjort intrång på borgerlig mark. Borgarna brukar markera en rätt självständig hållning gentemot kyrkan även när man samarbetar – det finns t ex flera fromma stiftelser, hospitalier och liknande som drivs och kontrolleras av borgerskapet, främst bland dem S:t Ragnhildshuset i östra delen av staden.
Förutom Ljusets Tempel har både anselmit- och institorieordnarna konvent i staden, och flera av de ovannämnda stiftelserna och sjukstugorna har präster och noviser anställda. Det finns alltså ganska gott om präster, noviser, munkar och nunnor i staden och efterfrågan på deras tjänster har ökat en hel del med kriget. Staden är indelad i flera "stadssocknar" eller församlingar för olika stadsdelar.
Ett särpräglat inslag i städerna är gillena, en sorts sammanslutningar eller klubbar. Ursprungligen var gillena sammanslutningar av köpmän för inbördes skydd och bistånd. Nu finns det sedan länge både gillen för särskilda yrkesgrupper – hantverkare av olika slag, köpmän och präster – och de talrikare allmänna gillena, som har lokal anknytning till en viss stadsdel.
Gillena är som sagt en sorts klubbar som främst ägnar sig åt hjälpverksamhet, sällskapsliv och religiösa verk. Deras huvudsyfte är att hjälpa och värna om sina medlemmar; de erbjuder t ex fattigvård, stöd inför rätten och hjälp till avlidna medlemmars familjer. Det rent sociala inslaget är också mycket viktigt och gillena anordnar regelbundet fester och andra sammankomster – dessa är förbundna med ett omfattande och närmast rituellt ceremoniel, men det kan ändå gå rätt stökigt till.
I Geda finns ett antal olika gillen av varierande ålder och karaktär:
Hantverkarna i Geda – liksom i andra större städer – är sammanslutna i yrkesföreningar som kallas skrån. Alla utövare av ett hantverk måste tillhöra ett skrå, om det finns ett för hantverket ifråga. Skråna bekämpar konkurrens men strävar samtidigt efter tryggad försörjning för medlemmarna; skråordningarna fastlägger krav på lärlingar och utbildning, samt på hantverkens kvalitet.
För att bli hantverkare måste man börja som lärling hos en mästare, vilket inte är det lättaste till att börja med. Kraven på en blivande lärling kan vara stränga – bl a måste man vara född i äkta säng och inte heller ha några andra fläckar på sin heder. Efter lärlingstiden på 4-6 år kan man ta anställning som gesäll eller mästersven. En gesäll arbetar oftast hos en mästare men kan också ha egen verksamhet; många förblir gesäller livet ut. För att slutligen bli mästare måste man avlägga ett mästarprov i sitt hantverk under inspektion av skråets ledare.
Skråets egentliga medlemmar är hantverksmästarna. Det leds av en eller två förtroendevalda verkmästare eller åldermän som sammankallar ämbetsbröderna och –systrarna till sammankomsterna. De största skråna i Geda är skomakarnas, skräddarnas, bagarnas, slaktarnas och guldsmedernas.
Hantverkare som inte tillhör sitt skrå motarbetas och får knappast någon chans att etablera sig i städerna. Däremot kan de klara sig ganska bra på landsbygden genom kringvandrande verksamhet.
Medan bondens år är indelat i fyra årstider räknar borgaren egentligen bara med två: sommar- och vinterhalvåret. Traditionellt räknar man 1 maj som sommarens början och 1 november som vinterns. Vid 1 maj firas också stora vårfester i städerna, och det är då hantverksgillena brukar hålla sina stämmor och nyval till rådet företas.
Borgerskapet är det yngsta ståndet, och städerna har utvecklat sin egen kultur som på många sätt är internationell. Det har också blivit betydelsefullt för borgarna att markera sin självständighet genom de andra ständerna, speciellt gentemot dessas företrädare i staden.
Ett typiskt exempel på detta är den stora vikt som läggs på heder och respektabilitet, i flera bemärkelser. Som tidigare framgått krävs äkta börd och moralisk oförvitlighet för att man ska uppnå någon position i en stad eller vinna medlemskap i ett skrå, medan t ex många kungatjänare är oäktingar. Den här strängheten ger borgarna, åtminstone i deras egna ögon, ett moraliskt övertag. De är på det hela taget mycket måna om sin ära och sin moraliska integritet.
Det är också en hederssak för en borgare att upprätthålla en god kvalitet i sin yrkesutövning, något som också vidmakthålls med hjälp av de stränga skråbestämmelserna. På liknande sätt förväntas borgaren också intressera och engagera sig i stadens allmänna frågor och skötsel.
Medan bönderna och även frälset på landsbygden till stor del ännu har sin förankring kvar i ättesamhället spelar ätten mindre roll för borgaren. Däremot är kärnfamiljen och hushållet ytterst viktiga; hela hushållet fungerar eller ska fungera som en utsträckt familj.
Som avslutning bifogar vi en lista över olika slags hantverkare som finns i Geda. Den är inte heltäckande men kan förhoppningsvis ge en smula inspiration. I den mån det behövs har benämningarna kompletterats med en kort beskrivning.
Apotekare: Säljer både läkemedel, kryddor och andra örtvaror.
Bagare
Barkare: Lädermakare.
Bryggare
Byggmästare: En rätt bred term som kan omfatta både arkitekter och murar- eller stenhuggarmästare.
Bågmakare: Tillverkar pilbågar.
Bårdskärare: En sorts kirurg, som utövar praktisk läkekonst och operationer. Bårdskärarna har hög status bland hantverkare och är ofta läskunniga och tämligen välutbildade; de har dock lägre status än de egentliga läkarna, som är lärda och huvudsakligen teoretiker.
Bältare: En sammanfattande term för läderhantverkare.
Dragare: Bär in varor från skepp till sina destinationer i staden.
Garvare
Glasmästare
Grytgjutare: Tillverkar kärl av olika slag, t ex kittlar, grytor, mortlar och kannor, men också klockor.
Guldsmed
Hattmakare
Mjölnare
Målare: Sysslar främst med dekorationsmåleri av allehanda slag, från sköldar till kyrktak.
Pungmakare: Syr väskor och börsar.
Pärlstickare: Dekorerar kläder, draperier och andra tygföremål med pärlor, guld- och silvertrådar.
Repslagare
Skomakare
Skräddare
Slaktare
Smed: Det finns bara ett smedskrå i Geda, men därinom finns det gott om mer specialiserade smeder: t ex kniv-, lås- och sporrsmeder, brynjemakare och svärdslipare. Det finns förstås också flera smeder som sysslar med lite av varje. Kriget och den åtföljande stora efterfrågan på vapen och rustningar har gett smedskrået kraftigt ökad sysselsättning.
Snickare: På liknande sätt omfattar snickarskrået både egentliga snickare och timmermän (bygger större träkonstruktioner), svarvare (tillverkar skålar, sängstolpar etc), vagn- och hjulmakare.
Stenhuggare
Tunnbindare