Folktro i Geda

Med avseende på folktro – och mycket annat – kan befolkningen i Geda delas in i två grupper: de vars släkt bott i eller i närheten av staden i generationer, och som de som har sina rötter på landsbygden.

Den förra gruppen har, som innevånare i en av norra Thules största städer, en kluven inställning. De anser sig inte vara särskilt vidskepliga, vilket vid en första anblick är förståeligt. Till skillnad från våra moderna städer, där man nattetid kan vandra kilometer genom bostadsområden, parkeringsplatser, industriområden osv utan att möta en människa, är Geda trångt och närmaste människa sällan längre än ett skrik bort. Oknytt, gastar och spöken känns mycket avlägsnare under dessa förhållanden och upplevs mest av allt som sagoväsen - så länge man inte befinner sig i någon av de begravningsplatser, källare, hemsökta hus (speciellt Imrarsborg) där dessa varelser blir allt förverkliga. Stadsbornas inställning är alltså kluven - samtidigt som att övernaturligheter bara finns i sagorna finns det platser de ogärna besöker efter mörkrets inbrott.

En speciell status i sammanhanget har de olika skråna och gillena. Som alltid med slutna , hemlighetsfulla grupperingar händer det lätt att det börja gå rykten om underligheter och svartkonst om någons verksamhet plötsligt får ett annars svårförklarligt uppsving.

Den senare, större gruppen med sina rötter på landsbygden har en annan syn (som i stort sett motsvarar den som beskrivs i Världshäftet). Ju längre från det tättbefolkade trakterna man kommer, desto vanligare blir historierna om mötena med mytiska väsen. I varje by runt Geda finns det åtminstone någon som har en avlägsen släkting som sett "något". Ännu längre bort har alla en nära släkting som någon gång i sitt liv mött oknytt. Dessa människor tar med sin inställning till övernaturligheter när de flyttar till staden. Det är nästan alltid ur den här gruppen de historier om möten med övernaturligheter som då och då uppstår i Geda har sin rot.

I en stad av Gedas storlek finns det ett flertal ställen som med åren fått rykte om sig att vara hemsökta eller på andra sätt "underliga". Några exempel på dessa beskrivs nedan.

Inget slott utan slottspöken, och en borg av Imrarsborgs dignitet – inte ett av de största och äldsta fästena i Thule för inte - har ett flertal. Mest känd av dessa är nog Brunnsfrun. Flera personer har strax före gryningen berättat om hur de sett en ung kvinna gå fram till borgbrunnen och veva upp hink efter hink med vatten och hällt ut det på marken bredvid brunnen. Efter att ha vevat upp flera hinkar, hoppar hon i ner i brunnen och kommer inte upp igen. Ett flertal gånger har man rusat fram för att dra upp kvinnan ur brunnen men man har aldrig funnit henne. När solen går upp nästa dag är vattenpölen borta och vattennivån i brunnen återställd.

Det finns många historier om vem Brunnsfrun var. Den populäraste berättar om en kvinna som en natt dränkte sitt nyfödda barn i Borgbrunnen, blev avslöjad och sedermera dömd till döden genom dränkning och att hon nu desperat försöker få upp sitt barn ur brunnen för att få frid.

Den vidriga stanken samhörande med de verksamheter som bedrivits på ön har genom åren lett till historier om svartkonst och samröre med varelser från avgrunden. Diverse mer eller mindre pålitliga källor har uppgett sig se mörka djuriska skepnader stryka om kring där om nätterna.

De flesta skrattar gott åt dessa tokigheter, men många känner ett djup rotat obehag för att gå ensamma på Garvarö efter mörkrets inbrott. Någon gång per generation hittas dessutom groteskt sönderslitna lik på ön. Mer världsligt sinnade förklarar detta med att mördare drar nytta av öns rykte för att göra sig av med sina offer andra är inte så säkra.

Gillestugan verkar på något mystiskt sätt vara skyddad. När de omliggande byggnaderna hemsökts av våld och brand har alltid gillet klarat sig utan en skråma. Vissa påstår att detta beror på att en relik med samband med S:t Ahrik finns någon stans i byggnaden.

Här följer två exempel på historier om övernaturliga ting som brukar berättas i Geda – improvisera gärna egna i liknande stil. Sådana här spökhistorier är populär underhållning särskilt vid Väktarnatten.

För många år sedan fanns det en slaktare i staden, vars verksamhet länge gått dåligt och som nu stod på ruinens brant. Så en dag hände en olycka: slaktaren slant med köttkniven och skar av sig högra handen. Det märkliga var att hennes affärer började gå bättre och bättre efter denna händelse. På något sätt kunde hon över en natt hålla lägre priser än alla andra. Folk kom från när och fjärran för att handla och snart sågs hon tillsammans med de rikare borgarna och det började talas om en rådspost.

Men inget varar för evigt. Efter en tid lade en av stadens övriga slaktare märkte till att hans framgångsrika konkurrent aldrig längre sågs köpa kreatur på marknaden, vilket fick honom att börja undra varifrån köttet hon sålde egentligen kom. Så han skickade en av sina drängar att en natt smyga sig in och gömma sig i hennes butik. Efter en tid kom hon in, bärande på en bricka med tre döda råttor och en avhuggen hand. Råttorna lade hon på sin arbetsbänk. Sedan vidrörde hon var och en av dem av dem med den avhuggna handen samtidigt som hon uttalade orden:

När hon gjort detta började de döda råttorna växa och snart hade de uppnått ett svins storlek. När råttorna slutat växa styckade hon upp dem och lade dem i köttdisken. Sedan öppnade slaktaren butiken för dagens försäljning.

För inte länge sedan hände det en kväll av stadens rikare köpmän befann sig på Garvarö för att ta emot en last. Med sig hade han sin yngste son, en pojke på 6 år. När det blev dags att ge sig hem ville pojken absolut ta med sig en hundvalp han hittat när han lekte vid strandkanten. Först vägrade köpmannen som vilken förälder som helst skulle ha gjort. Men då han alltid haft ett svagt hjärta för sin son gav han till slut med sig och hunden fick följa med hem. Morgonen efter var både pojken och hunden försvunna. Det enda som fanns kvar var ett krossat fönster, en blodpöl och spår av stora tassar.