 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| Utskriftsvänlig sida |
Dräktskicket i Gedanien, Arosia och Högmark bygger på europeiskt (huvudsakligen nord- och västeuropeiskt) mode under 1200- och tidigt 1300-tal (omkring 1200-1325).
OBS: Dräktriktlinjerna har delvis en konventionell uppdelning i mans- och kvinnodräkt, vilket inte är något att stirra sig blind på. Det råder inte någon strikt sådan uppdelning i det jämställda Terra Cognita - indelningen är helt enkelt övertagen från de historiska förebilderna. Det som beskrivs som "mansdräkt" kan lika väl bäras av kvinnor, vilket är vanligt särskilt bland krigare och andra mycket aktiva karaktärer. Det är alltså inte heller något konstigt eller avvikande med en kvinna som går i t ex knälång kjortel och hosor. Terminologin är således inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
Klicka på bilderna för att se en stor version.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
I den följande texten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik - de kan gälla dräkt överlag, dekorationer eller liknande.
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden och sammet förekommer också, men är långväga och dyrbara importvaror. Rent bomullstyg är rätt ovanligt, men fustian, en blandning av linne och bomull, är vanligare. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg eller kantningar, i synnerhet i Högmark.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör – det är bara fattigt folk som går i ofärgade ytterkläder. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser. De som har råd bär starka färger: rött (från scharlakan till purpur), blått, grönt, gyllenbrunt, svart, osv.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
Tvåfärgade kläder, s k mi-parti, alltså plagg delade i två eller flera färgfält, förekommer av och till speciellt bland borgare, men är inte på långa vägar lika populärt som i Sunnanslätt. I Gedanien och Arosia associeras de främst med livréer. I Högmark är de något vanligare även i "civil" dräkt.
Kläderna är på det hela taget enkelt utformade; skurna efter raka linjer. Nederkanten på en kjortel eller struthätta kan ibland skäras i "krenelering" eller liknande mönster för effekt.
Här följer en mycket kort översiktlig beskrivning av vad som är typisk för gedansk, arosisk och högmarksk dräkt och särskiljer den från dräktskicket i andra länder.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna brukar nå till knäna eller ännu längre.
Helt rätt - kvinnodräkt: Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, som i princip är en knyttopp (länk?).
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
 |
| Skjorta |
Särk |
Helt rätt: Skjortan, särken (”särk” betecknar vanligtvis ett långt plagg) eller undertunikan ser ut ungefär som en enkelt skuren kjortel men är oftast av vitt eller ofärgat linne. Den syns normalt inte när man har kjorteln på sig; alltså bör den vara kortare än den kjortel man bär utanpå och halsöppningen kan också gärna vara vidare. En kort skjorta behöver inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Ärmarna är oftast långa, men kan ibland vara korta eller rentav saknas, särskilt om kjorteln man bär över har trånga ärmar. Är skjortan långärmad bör ärmarna inte vara trängre än att man kan kavla upp dem.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över.
 |
 |
|
Brokor och hosor |
Byxor |
Benlindor |
Helt rätt: Som benkläder bärs antingen hosor eller långbyxor.
Hosor är i princip ett par långa sydda strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband, eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet, men kan också vara fästa i en tröja (se nedan). Långa hosor bärs till brokor (se ovan). Knähöga hosor bärs till fotsida kjortlar och houppelander, långa hosor till kortare plagg. Hosorna bör vara ganska åtsittande – de sys oftast på skrådden för att bli mer elastiska - men behöver inte sitta som målade på benen.
Enkla, raka långbyxor förekommer ibland istället för hosor. Hosor är vanligare i Gedanien och södra Arosia; i norra Arosia och Högmark är däremot långbyxor regel särskilt bland bönder och enkelt folk. Byxorna är ofta rätt vida och säckiga - det rör sig dock inte om egentliga påsbyxor - och kombineras ibland med benlindor.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: De flesta vanliga raka byxor fungerar, även t ex ”hopsydda hosor” av 1400-talsmodell.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Vikingatida knälånga påsbyxor (hellånga pösiga byxor är dock ok om de bärs med benlindor). Pluderhosor. Synliga och iögonenfallande moderna strumpor.
 |
|
Bonde i knälång kjortel |
Fotsid kjortel |
Helt rätt - allmänt: Det mest väsentliga grundplagget är kjorteln eller tunikan. Kjorteln bärs över en skjorta och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i färgat linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg.
Mansdräkt: Den är långärmad, färgad och tas på genom att dras över huvudet. Längden på kjorteln kan variera mellan strax ovanför knäna och till fötterna, och beror på status och sysselsättning; lång kjortel är ett värdighetstecken. Exempel på typisk kjortellängd efter person:
I sin enklaste form liknar den skjortan till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan ibland vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Kjorteln kan ibland göras något mer formsydd genom formade kilar, men den dras fortfarande på över huvudet och sitter alltså aldrig särskilt snävt. Om ärmarna är trånga nedtill kan de ha en knäppning eller snörning längs underarmen. Halsöppningen kan vara vid och rymlig, eller tvärtom ganska trång med en slits som kan fästas med knappar, snörning eller en brosch för att låta en dra på kjorteln. Somliga modeller har mycket stora ärmkilar och får på så sätt extra vida överärmar.
 |
|
Enkel, icke figursydd kjortel |
Delvis figursydd |
Kvinnodräkt: Kvinnokjorteln är i grund och botten en hellång, långärmad klänning i ylle eller färgat linne. De skiljer sig inte nämnvärt från långa manskjortlarna som beskrivs ovan. Halsringningen är oftast rundad och antingen så vid att huvudet går igenom (eller ibland ännu vidare) eller smalare och försedd med en slits framtill. Den sistnämnda kan vara försedd med knappar, spännen eller snörning.
Kvinnokjorteln sitter normalt löst och ledigt, men det förekommer ibland att de sitter något snävare över överkroppen. Detta kan åstadkommas antingen genom att kjorteln snörs i sidan - en sådan kjortel är inte figursydd i egentlig mening; alternativt kan den vara delvis formsydd genom formade kilar (i stil med de kjortlar som hittats i Herjolfnes på Grönland, se länkar nedan). Sådana kjortlar kan vara hyfsat figurnära men dras fortfarande på över huvudet och kan alltså inte sitta hur snävt som helst. De enkla, vida kjortlarna är dock klart vanligast.
Utanpå kjorteln bär man för det mesta ett bälte och ofta en överkjortel (se nedan). Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg.
OK: Kilar i avvikande färg verkar inte ha förekommit i verkligheten men kan också passera här (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang).
Kjortlar av något mer figursytt snitt kan också fungera, så länge designen inte är iögonenfallande (bär man en överkjortel utanpå blir marginalerna större eftersom mindre av kjorteln syns...). Snörda kjortlar kan ha snörning fram eller bak, även om i sidorna är mer rätt. Knäppta kjortlar är OK om de inte är alltför figursydda, särskilt om man bär en överkjortel utanpå.
Inte OK: Enbart vit/naturfärgad skjorta eller särk utan någonting över. Åtsittande, knäppta jackor av 13/1400-talsmodell.
 |
||
Långärmade överkjortlar |
Gardkors |
|
 |
 |
 |
Kortärmad |
Ärmlösa överkjortlar |
|
Helt rätt: Över kjorteln bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg.
Det vanligaste är att helt enkelt bära ytterligare en kjortel av samma modell som beskrivits ovan. Sådana överkjortlar är oftast minst lika långa som plagget de bärs över - men kan ibland vara kortare - och normalt i ylle. Snittet liknar oftast underkjorteln, men ärmarna kan vara kortare och vidare (halv- eller trekvartslånga raka ärmar). Övertunikan kan vara slitsad fram och bak eller i sidorna så att kjorteln under syns.
Överkjorteln kan ha ärmar eller vara ärmlös. Har den ärmar är de ofta vidare än underkjortelns, oftast rakt skurna (och smalnar alltså inte av som vanliga ärmar); de kan också ibland vara halv- eller trekvartslånga. Hellånga ärmar kan ibland vara mycket vida s k klockärmar; sådana är dock ovanliga i de här rikena. Ärmlösa överkjortlar och -klänningar är just bara en löst sittande kjortel utan ärmar. Ärmhålen kan vara lite större och fr a längre än på en vanlig kjortel, men de djupt insvängda ärmhål som är vanliga i Sunnanslätt förekommer inte.
En mer avancerad form av överkjortel som används av både frälse, borgare och lärda - men mindre ofta av bönder och enkelt folk - är gardkors (garde-corps), en övertunika med stora hängande ärmar, ibland plisserade. I ärmarna finns en slits som tillåter en att röra armarna medan gardkorsets ärmar hänger kvar längs sidorna. Gardkorset har ibland en fastsittande huva; annars händer det att överkjortlar har en liten ståkrage.
Ytterplagg av alla de slag är ofta fodrade, ibland i päls, annars i tyg. Bälten bärs ibland utanpå ytterplagget men ofta under det, utanpå underkjorteln. I sådana fall har man ofta fickslitsar i ytterplagget som låter en komma åt bältet under. Överkjortlar kan ibland ha en knäppt halsöppning.
Bland frälset förekommer ibland att överplagg smyckas med heraldiska mönster och färger. Det händer t ex att stridande frälsemän och -kvinnor bär sina heraldiska vapenskjortor som ytterplagg även till fredlig dräkt.
 |
|
Överkjortlar med vida ärmar |
|
OK: Enkla, löst sittande rockar med knäppning kan fungera. Enkla skinn- eller lädervästar är OK som ytterplagg för enklare roller.
Inte OK: Vikingatida hängselkjol. Figursydda överkjortlar och rockar med knäppning. Houppelander och andra veckade rockar. Tippärmar.
 |
Helt rätt: Det enklaste ytterplagget är manteln. Den vanligaste formen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel. Trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar förekommer också men är ovanligare. Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma. Manteln har normalt inte en inbyggd huva men bärs ofta med en struthätta till.
Manteln fästs oftast med en brosch, spänne eller knappar, men kan också vara hopsydd med en tillräckligt stor halsöppning för att man ska kunna dra den över huvudet. Fästanordningen bärs ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva. Fyrkantsmantlar.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
Helt rätt, mans/kvinnodräkt: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet. Kvinnor med långt hår har det ofta flätat, ibland i stora "kringlor" på sidorna av huvudet.
 |
|
Kveif |
Struthätta |
Ett mycket populärt plagg är coif eller kveif, en liten tyghätta som skyddar håret (den är från början till för att ha under brynjehuva) och ger visst sol- och blåstskydd. Den bärs ofta under en annan hatt, mössa eller huva.
Den mest karaktäristiska huvudbonaden bland bönder och borgare är annars struthättan, en kraghuva försedd med en dekorativ tamp eller "strut". "Struten" är oftast inte fullt så lång som i Sunnanslätt, och huvor utan någon strut alls är också vanliga. Struthättan är ofta fodrad, och kragen kan ibland vara uddad i mer eller mindre avancerade mönster. Hättan är normalt inte knäppt eller snörd under hakan. Struthättan bärs av alla samhällsklasser, men bland frälset är den främst ett res- och ytterplagg - den är inte ett herremansplagg i normala fall.
 |
 |
 |
 |
Hattar
|
Rund mössa |
||
 |
 |
 |
 |
Slokhattar
|
Pälsfodrad mössa |
Läderhuva |
|
I övrigt förekommer olika varianter av hattar och mössor, ofta i kombination med kveif och ibland även med struthätta:
 |
 |
|||||||
|
|
|
||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
Huvudduk |
Kvinnodräkt, tillägg: Utöver de ovannämnda finns ett par distinkt kvinnliga huvudbonader som förknippas särskilt med gifta kvinnor.
 |
 |
Flätor och andra håruppsättningar innesluts ofta i ett hårnät av silkes- eller rentav guldtråd, oftast i kombination med någon av ovanstående huvudbonader.
OK: Struthättor med knäppning. Crespines (flätor inneslutna i ett dekorativt "rör" på båda sidor om ansiktet, monterade på ett smalt band runt huvudet)
Inte OK: Barett.
Helt rätt: Gedansk-arosiska dräkter är oftast ganska sparsmakat dekorerade även bland de rika. En högreståndsdräkt kan mycket väl helt sakna utsmyckningar och få sin effekt genom en myckenhet av dyrbart tyg.
Kantband och bårder (vävda eller sydda) förekommer på kjortlar, mantlar och hattar, men är inte lika på modet som i t ex Gotmar och är oftast inte lika breda och iögonenfallande. Utsmyckningar i form av broderier och applikationer förekommer också, men även det ganska måttligt.
Andra former av dekoration som är rätt vanligt är att skära nederkanten på ett plagg i uddar ('dagging'). Sådana skärningar brukar dock vara mycket enkla och inte i avancerade former som är populärt i t ex Sunnanslätt.
Att fodra särskilt ytterplagg i kontrasterande färgat tyg, eller ibland i päls, är också populärt.
OK: Breda vävda eller broderade bårder av tidigmedeltida modell fungerar.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk medeltida modell. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga.
Bland finare folk förekommer spetsiga skor, men inte med lika långa spetsar som i Sunnanslätt. I sammanhang med större krav på praktiska skodon bärs oftast stövlar.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med spänne, och/eller en gördel av vävda band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt.
Rikt folks bälten kan ibland vara gjorda av metallplattor som länkats ihop; runda, fyrkantiga eller i andra former, ofta förgyllda eller av någon ädel metall. Ibland är plattorna fastnitade på tyg- eller läderbälten.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Handskar och fingervantar bärs ofta av lite finare folk; enkelt folk nöjer sig ofta med enkla tumvantar. De har ofta långa "kragar" som går en bra bit förbi handleden.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det. Broscher är särskilt på modet, och har dessutom ofta en praktisk funktion som spännen. Ringar är också populära, liksom halskedjor och halssmycken av olika slag.
Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
Inte OK: Distinkt vikingamässiga spännbucklor och bärnstenshalsband. Tydligt moderna smycken. Krucifix och andra religiösa symboler från vår värld (enkla korsformiga smycken är däremot OK).
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
