Det här är en översikt över mer eller mindre kända roller från olika delar av kungariket Gotmar. I den mån de finns med på foton från tidigare lajv har vi länkat till dessa. En *-markering betyder att rollen inte har spelats eller för närvarande saknar spelare.
|
|
Lejonätten är den ena av de två ätter som de senaste 150 åren stridit om Gotmars krona; den andra är Drakeätten, vars ställning varit ohotat stark fram tills helt nyligen.
Riddar Markulf Ragvaldsson Lejon
 |
 |
Markulf Ragvaldsson är Lejonättens nyblivna överhuvud och för närvarande riksföreståndare i Gotmar, efter en meteorisk karriär som förvånat många. För bara ett år sedan var han fördriven såväl ur ätten som ur landet.
Markulf är född i Gotmar men tillbringade uppväxten hos sin fosterfar i Eormenland. Under det stora upproret 1134-36 återvände han till Gotmar och försökte ta över ledarskapet för Lejonätten. Kuppen misslyckades och Markulf fördrevs ur ätten och gick i landsflykt på nytt. De inbördes stridigheterna bidrog också till att Lejonen led nederlag mot kung Toralf i inbördeskriget.
Ingen trodde att Markulf någonsin skulle låta höra av sig igen, men förra året ryktades det att han i hemlighet återvänt och rentav försonats med Ranulf Gamle, Lejonättens döende huvudman. Enligt samma rykten stod han nu i begrepp att samla stöd för att på nytt leda ett uppror mot drottningen. Somliga rykten hävdade att han sökt Furstens av Margholien hjälp för att störta drottningen, andra menade att de Furstliga tvärtom hellre höll drottning Ulvhild av Drakeätten om ryggen.
Alla rykten till trots blev överraskningen ändå stor då saker med förvirrande hastighet skedde under vintern 1142. Drottning Ulvhild försvann spårlöst under en jakttur – allt tydde på att hon blivit bortförd och mördad. Då spåren tycktes visa på Furstlig inblandning gjorde Lejonen och Drakarnas folk gemensam sak för att finna mördarna, och Markulf Ragvaldsson svor själv att hämnas drottningen. Så skedde också– han och hans folk fann och dräpte ett band Furstliga soldater som pekats ut som skyldiga, och vid templet i Tallvide samlade Lejonättlingen folket med ett flammande stridstal mot Fursten. Han hade nu gripit tyglarna i det herrelösa riket och med ätternas bifall lät han utse sig till riksföreståndare; troligen hade detta aldrig lyckats om han inte oväntat fått stöd av rikets jarl Sigmund Stenbjörnsson, som tjänat Drakeätten i många år.
Markulf, som nu för ögonblicket tycktes som Gotmars härskare, lät nu göra klart att han såg Furstens fiender som Gotmars vänner och under våren slöt Gotmar en överenskommelse med Alliansen mot Fursten. Framåt midsommar red en styrka om omkring fem hundra krigare, med jarl Sigmund i spetsen, norrut för att strida för det belägrade Geda.
Markulf är en taktiker, förhandlare och diplomat, van vid såväl handel som krig. Sedan Ranulf gamle avlidit under våren är han också huvudman för Lejonätten. Markulf gifte sig i juli 1142 med drottning Yrja av Gautrike.
Drottning Yrja Ellasdotter av Gyltaätten
 |
 |
Markulfs maka, Gautrikes nuvarande drottning, är dotter till Grimer Yrjasson, som grep tronen under namnet Grimer Prästhatare och försökte återföra riket till Ödestron, och Ella Valgerdsdotter av Gyltaätten. Fram till faderns död höll hon sig i bakgrunden, men det har i efterhand blivit känt att hon i hemlighet höll kontakt med hans fiender och förberedde sig för att gripa makten. Tillfället kom när Grimer förolyckades under sitt andra bröllopsgille på hösten 1141. Yrja lät genast samla till storting, kallade fram de hon hade stöd av – tydligen hade hon redan i tysthet arbetat på att bygga upp allianser - och blev hyllad som drottning mot löfte att styra med lag och rätt och att återupprätta kyrkan. Bland hennes första åtgärder var också att låta utse en ny matriark till det vakanta stiftet i Rimsgårda.
Den unga drottningen är förutom handlingskraft och förnuft känd för att vara en skicklig ryttare och begiven på jakt. I april 1143 nedkom hon lyckligt med en son, som fått namnet Ulf.
 |
Fru Iliana Grimvaldsdotter
Fru Iliana är Markulfs kusin på fädernet. Hon är några och trettio och änka; hennes make, Magnus Anundsson av Hårdätten, var en av dem som kung Toralf lät slå huvudet av i räfsten efter det stora upproret. Hon har aldrig förlåtit Drakarna detta, och hon ser Lejonättens nya uppgång som en senkommen revansch. Hennes unge styvson, Joar Magnusson, som hon sporrat att sikta högt och som kom att tjäna som väpnare i Markulfs hird, dog under fälttåget i Gedanien hösten 1142.
 |
 |
Riddarbroder Asgeir Ragnhildsson
Asgeir är även han kusin på fädernet till Markulf och Iliana. Han har dock inte bott i Gotmar på länge, då han sedan många år tjänat som riddarbroder i S:t Ahriks Orden borta i Österlandet. Helt nyligen har det dock blivit tal om att han kanske måste komma hem, då hans äldre syster Alvdis dött och han därmed är den ende arvingen till de åldriga föräldrarna. (En yngre bror finns, Torgeir, men han är förskjuten ur ätten - se Torgerus Canonicus under Kyrkan).
 |
Riddar Lavhild Börjesdotter
Lavhilds ätt, Röseätten, är en gammal, rik och stark ätt med lärda traditioner; därtill starkt Lejonvänlig. Hon stödde Markulf i hans kupp under upprorskriget och följde honom i landsflykt (till skillnad från Markulf blev hon dock inte förskjuten från ätten).
Hon återvände till Gotmar först i samband med Markulfs bröllop. Under sensommaren och hösten 1142 anförde hon den gotmaritiska kontingenten i den segerrika undsättningen av Geda
 |
 |
Riddar Tönne Tönnesen Klou
Markulfs eormiske godsförvaltare och fosterbror. Yngre son till en friherre i
Ottemark, men har levt på Markulfs borg större delen av de senaste åren. Han var
med i den kontingent Markulf förde med upp i det stora upproret för sex år
sedan.
Riddar Tönne är djupt Ljustrogen, hövisk och tapper.
 |
 |
Riddar Osmond Björnsson Bägare
Osmond är en av Markulfs nära anhängare, men hans förflutna är något höljt i dunkel. Han är yngre son till herr Björn Arngrimsson Bägare till Boda, en storman i norra Gotmar, men har tillbringat flera år utomlands. Han återvände till Gotmar för ett par år sedan och började synas i Markulfs sällskap nästan omdelbart efter dennes återkomst till landet.
 |
 |
Riddar Jenis Kaare
Jenis är en av de krigare som följde Markulf och Tönne från Eormenland. Jenis' ursprung är något höljt i dunkel i Gotmar, men vissa rykten gör gällande att han är oäkta son till en eormisk friherrinna. Oavsett vilket har han en lång karriär som yrkeskrigare bakom sig och har tjänat sina herrar troget och väl. I samband med Markulfs upphöjelse i Gotmar fick han långt om länge riddarslaget.
 |
Jungfru Gunhild Sturesdotter
Kammarjungfru hos Markulf.
 |
 |
 |
Patriark Matteus Emundi
Gotmars kyrkliga överhuvud är också en av de rätt fåtaliga levande företrädarna för Drakeätten; han är kusin till den framlidne kung Toralf, drottning Ulvhilds far och företrädare. Matteus har en mild och lågmäld framtoning, men det är väl känt att drottningens försvinnande tagit hårt på honom och att han fortfarande är misstänksam mot Markulfs avsikter. Det råder dock inte någon öppen fiendskap mellan de båda och patriarken har avstått från att ställa till skandal genom att vägra riksföreståndaren kyrkans välsignelse och ceremoniel.
 |
 |
Fader Olaus Valdi
Olaus, eller Olof Valdemarsson som han hette från början, är yngre bror till fru Sunniva Valdemarsdotter, Rintoftaättens huvudkvinna. Han är som namnformen antyder präst och en högt betrodd medhjälpare åt patriark Matteus. Han stod också ganska högt i drottning Ulvhilds gunst och utförde bl a flera diplomatiska uppdrag åt henne. Han tillbringade i samband med detta en tid i Gedanien. Olaus har rykte om sig som både en särling och lite av en fritänkare – bl a har han gift sig med en ofrälse kvinna och frigivit alla sina trälar.
 |
Fader Torgerus Canonicus
Torgerus, ursprungligen Torgeir Ragnhildsson, har en blandad karriär bakom sig. Han är född i Lejonätten och kusin till ingen mindre än Markulf. Efter att i det stora upproret ha slutit sig till Markulfs läger fördrevs han jämte kusinen ur ätten, men gick inte i landsflykt utan sökte sig i stället till kyrkans tjänst. Där gjorde han snart en snabb karriär då han var både begåvad och mycket ambitiös. Med åren har han blivit en av patriark Matteus' nära medhjälpare och har dessutom en formell tjänst i tempelkapitlet. Hans rent personliga status är dock inte så hög då han är ättlös.
|
|
Drakeätten är den andra av de två rivaliserande kungaätterna. Efter att Lejonens stora uppror mot kung Toralf lidit nederlag år 1136 tycktes Drakarnas maktställning säkrad för överskådlig framtid, men sedan dess har mycket hänt - drottning Ulvhild Toralfsdotter har försvunnit, troligen mördad, och ingen av de nu levande Drakarna tycks skickad att göra anspråk på kronan för egen räkning.
Drakeättens vapen: På guld en röd drake.
Prinsessan Dagmar Toralfsdotter och Prins Holmger Toralfsson
Prinsessan Dagmar, drottning Ulvhilds yngre syster, är formellt Drakeättens huvudkvinna nu, men hon och hennes tvillingbror Holmger är bara elva år gamla och befinner sig inte ens i landet – de bor för närvarande hos greve Niels Hillebrandssen Svaan, en eormisk adelsman som deras och drottningens syster Elin var gift med. (Elin själv drunknade dock under en sjöresa kort efter bröllopet.)
 |
† Riddar Torbjörn Eskilsson
Drottning Ulvhilds farbror, gamle kung Toralfs bror, är den som har hand om ättens gods numera. Han är dock delvis invalidiserad efter skador från upprorskriget och har på senare år fått såpass förvärrade krämpor att han tidvis måste bäras på bår eller i bärstol. Han hade således en god ursäkt att försumma att närvara vid Markulfs bröllop sommaren 1142. Hans kroppsliga oförhet har också gjort att han inte har någon riktig möjlighet att göra sig gällande som en ledare i Gotmar och göra Markulf rangen stridig. Herr Torbjörn är 55 år och ungkarl utan legitima arvingar (han har dock ett par erkända bastarder, som tjänar i hans hird).
 |
 |
Änkedrottning Birgitta Folkesdotter
Drottningens mor tillhör Ulvkäftsätten, en av de ätter som sedan gammalt är förbundna med Drakarna. Hon är bara 45 år men har i stort sett dragit sig tillbaka från världen – redan prinsessan Elins, Ulvhilds syster, död i en drunkningsolycka för några år sedan tog mycket hårt på henne och när nu Ulvhild också försvann verkar sorgen ha blivit för mycket för henne. Det ryktas till och med att hon förlorat förståndet.
 |
Riddar Joar Emundsson
Yngre halvbror till patriark Matteus. Joars mor, som hans far sent gifte om sig med, är av låg börd och är illa omtyckt av ätten vilket också i viss mån färgat av sig på sonen. Själv har han dock visat sig duglig både i krigstid och fredstid, och finns ofta i Torbjörns närhet som rådgivare.
Joar deltog i fälttåget till Gedanien under sommaren och hösten 1142. Senare under hösten gifte han sig med Moa Valdemarsdotter av Rintoftaätten som också deltagit i fälttåget. Detta kom som en överraskning för många då ätterna inte varit ute efter att sluta allianser med varandra på ett tag.
 |
|
Riddar Torgils Sturesson av Ulvkäftsätten
Riddar Torgils är drottningens kusin på mödernet och var hövitsman för hennes hird fram till hennes försvinnande. Kort därefter lämnade han sin tjänst (återstoden av hirden tjänar nu under herr Torbjörn) då han ansåg sig vanärad. Han följde jarl Sigmund till Gedanien och avstod från att återvända till Gotmar för Markulfs bröllopsfest. Han återvände dock vid liv från fälttåget och under vintern har herr Torbjörn övertalat honom att återuppta sin tjänst som hans hirdhövding.
 |
Junker Erik av Tuvalla
Erik var drottning Ulvhilds hovbard och nära förtrogne tills hon försvann - han var f ö det enda överlevande vittnet till hennes bortförande. Efter Markulfs övertagande har han hållit en låg profil och tillbringat mycket tid i sällskap med patriark Matteus, en god vän till båda sedan tidigare.
 |
|
Fru Siri Ylvasdotter av Ulvkäftsätten
Dotter till Ulvkäftarnas huvudkvinna Ylva som nu blivit så gammal att Siri får ta över allt fler av hennes plikter. Siri var från början tredje barnet och inte alls tänkt till att ärva någon makt, vilket var tur eftersom hon var en känd bråkstake som mest lyckades supa upp ättens tillgångar. Men under sista året har både den äldre systern och en bror dött så att Siri nu blivit arvtagare och kastats in i politik och ekonomi. Hon har verkat växa in gott i sin nya roll men många tvivlar fortfarande på hennes möjligheter att hålla ätten stark. Siri är sedan ett par år gift med Amund Erlingsson av den i praktiken utdöda Västgårdaätten och har med honom en dotter.
 |
Bjärsjöätten är den största och mäktigaste av de icke-kungliga ätterna i Gotmar, och de senaste generationerna har rikets jarl nästan alltid tillhört ätten. De har ofta fungerat som en vågmästare mellan Drakarna och Lejonen. Under Drakeättens långa period av dominans de senaste trettio åren har ätten främst kommit att förknippas med dessa, men den har nu lämnat sitt stöd till Markulf.
Jarl Sigmund Stenbjörnsson
 |
 |
Huvudmannen för Bjärsjöätten har tjänat både kung Toralf och drottning Ulvhild som jarl före Markulf. Hans val att lämna sitt stöd till Markulf överraskade flera men lättade desto fler, då det förebyggde ännu ett inbördeskrig. Jarlen är änkling sedan ett flertal år och saknar arvingar.
Jarl Sigmund ledde inledningsvis den gotmaritiska styrka som deltog i undsättningen av det belägrade Geda, men i slutet av sommaren lämnade han befälet över till riddar Lavhild av Röseätten.
Fru Ragnfridis Stenbjörnsdotter
 |
Jarl Sigmunds yngre syster. Hon var (och är i princip fortfarande) gift med herr Svante Pålsson av Ulvkäftsätten, kusin till förra drottning Ulvhilds mor Brigitta, och de har två söner. Herr Svante försvann dock i efterdyningarna av det stora upproret mot kung Toralf år 1136, och hans öde är okänt. Somliga av hennes fränder har försökt få maken dödförklarad men själv tycks fru Ragnfridis trivas bra med att vara gift med en frånvarande make.
Fru Ragnfridis är en typisk gotmarit i mycket; liksom många andra i de gamla ätterna ogillar hon inblandning utifrån - varken de tidigare kontakterna med Fursten eller det faktum att Gotmar nu dragits in i kriget mot honom. Hon är effektiv, praktisk och gästfri - och avsevärt muntrare och vänsällare till sättet än sin bror - men det är också känt att hon är farlig för den som går henne emot.
I ungdomen var hon en skicklig krigare, men två svåra förlossningar har försämrat hennes rörlighet betänkligt.
 |
Junker Pål Ragnfridisson
Fru Ragnfridis' äldste son har artat sig till en sympatisk yngling. Han visar prov på de flesta gotmaritiska dygder och lär umgås med drömmar om hjältedåd och strid för Ljuset. Till sättet är han ovanligt lågmäld och anspråkslös för att vara en Bjärsjöare.
 |
|
Fru Imme Torulfsdotter
Imme är kusin på fädernet till Rintoftaättens huvudkvinna Sunniva Valdemarsdotter och änka efter jarl Sigmunds och fru Ragnfridis' yngre bror Almgeir, som dog av sjukdom för några år sedan. Hon har mer eller mindre "adopterats" i familjen och stannat kvar hos Bjärsjöarna efter makens död - till hennes förtret har fru Ragnfridis allt som oftast låtit henne agera barnpiga åt sina två söner. Imme är stolt och hetlevrad men inte långsint, och lär också ha rätt starka Draksympatier.
† Riddar Angmar Gudmundsson
 |
 |
Riddar Angmar är yngre bror till herr Ingvar Gudmundsson, Vikstaättens förre huvudman som helt nyligen stupade under fälttåget i Gedanien. Han tjänar sedan flera år i jarl Sigmunds hird och deltog i samma fälttåg.
|
|
Rintoftaätten är en av de mäktiga ätter som traditionellt brukat stödja Drakarna. De är dock mest direkt förbundna med Bjärsjöätten, både genom gammal vänskap och ingiften. Då sistnämnda ätt slöt sig till Markulf följde Rintoftarna så småningom dess exempel.
Vapen: På blått två gyllene bjälkar.
Fru Sunniva Valdemarsdotter
 |
 |
Fru Sunniva är nybliven huvudkvinna för Rintoftaätten sedan hennes far, herr Valdemar Torgrimsson, avlidit tidigare under året. Hon är 31 år gammal men har ännu inte bildat familj, enligt vissa för att hon har mycket höga krav på presumtiva makar. Sunniva känner ett stort ansvar för den ätt hon företräder, liksom för familjens ägor och medlemmar. Hon anser att gruppen, sammanhanget, alltid måste vara viktigare än någon enskild individ, och skulle slåss och dö för sin övertygelse om hon såg det som nödvändigt.
Fastän Sunniva är principfast och står för sina åsikter kan man resonera med henne, och även om hon alltid fattar sina egna beslut låter hon sig gärna påverkas av väl motiverade åsikter. Hennes ledord är självförtroende utan självhävdelsebehov, fasthet och ansvar. Ändå är hon inte främmande för att ha roligt och umgås otvunget med andra.
Sunniva tycker om allehanda kämpalekar och idrott. Hemma jagar hon mycket, och allra helst med falk. Liksom sin bror Olaus älskar hon djur, framför allt hästar, och hon rider gärna.
|
Olaus Valdi
Se Kyrkan.
 |
 |
Fru Moa Valdemarsdotter
Fru Sunnivas yngre syster är rätt olik henne - hon är impulsiv, rätt oregerlig och ibland tanklös. Hon deltog under sommaren och hösten 1142 i fälttåget i Gedanien, under vilket hon lärde känna riddar Joar Emundsson av Drakeätten, som hon något oväntat gifte sig med senare under hösten.
|
|
Fru Imme Torulfsdotter
Se Bjärsjöätten.
 |
Moder Elin Torulfsdotter
Fru Sunnivas kusin på fädernet och yngre syster till Imme. Elin är numera Sunnivas och hela ättens kaplan, alltså huspräst. Hon har mycket gemensamt med sin kusin och kollega Olaus och är liksom han fridsammare till sinnes än de flesta gotmariter.
 |
 |
Herr Ulvar Ragnasson
Kusin på mödernet till fru Sunniva; son till hennes faster fru Ragna i det första av hennes tre äktenskap. Ulvar är en måttligt företagsam natur som mest är begiven på mat och dryck.
 |
Riddar Vigun Ragnasdotter
Halvsyster till Ulvar. Hon har tillbringat en stor del av sin uppväxt i Sunnivas far Valdemars hushåll och hon är nu fru Sunnivas hirdhövding.
 |
Grimstaätten är en välbärgad ätt från södra Gotmar, som traditionellt stått på Lejonens sida. Den blev både bildligt och bokstavligt halshuggen under det stora upproret då både den gamle huvudmannen herr Kettilbjörn och hans två äldsta barn stupade eller avrättades. De överlevande skyndade sig att sluta fred med kung Toralf och har accepterat Drakarnas dominans, men när Markulf trädde fram efter Ulvhilds försvinnande var de inte svåra att övertala att följa honom. Några i ätten hade faktiskt anslutit sig till Markulf direkt efter hans återkomst till Gotmar.
Vapen: Sköld kluven i grönt och silver, omgiven av en inverterad bård.
 |
Herr Brynjulf Kettilbjörnsson
Grimstaättens huvudman, herr Brynjulf, uppnådde oväntat sin ställning vid gott och väl över trettio års ålder (nu är han några och 40). Han är en föga ambitiös natur som ännu inte riktigt vuxit i sin ställning. Han och hans hustru Mechthild har inte mindre än sex barn i livet: jungfru Sigrid (f 1120, se nedan), Kjettil (f 1122), Sigun (f 1126), Ludwig (f 1130), Hilde (f 1135) och Björn (f 1136). En son, junker Torulf (1123-1142), stupade i fälttåget i Gedanien hösten 1142, där han red som riddar Gunnvalds väpnare.
 |
Fru Mechthild Torulfsdotter
Brynjulfs hustru, som kommer från den mindre betydande men också Lejontrogna Bråhtätten, har all den energi och ambition hennes make saknar. Hon har betraktat både makens upphöjelse och det nya maktskiftet i Gotmar som stora möjligheter som skall utnyttjas för ättens bästa.
 |
Jungfru Sigrid Brynjulfsdotter
Herr Brynjulfs och fru Mechthilds äldsta dotter, Sigrid, är något av en särling både i ätten och i Gotmar. Det var bestämt att hon skulle bli präst, men i och med att hennes far blev överhuvud i samband med upproret 1136 så ändrades planerna och nu är det hon som ska ta över efter sin far. Med sitt lugna sinnelag, förkärlek till böcker och musik samt att hon inte är särskilt road av vapenlekar har gjort att flera anser nog att hon är mer lämpad till att bli präst än nästa ledare för Grimstaätten. Som person gör hon inte mycket väsen av sig och är mer lyssnare än talare.
 |
Herr Kettil Brynjulfsson
Brynjulfs och Mechthilds äldste son och näst äldsta levande barn. Kettil gifte sig i februari 1143 med fru Disa Ingvarsdotter till Viksta.
 |
Jungfru Sigun Brynjulfsdotter
Brynjulfs och Mechthilds andra dotter och tredje äldsta levande barn.
 |
Riddar Gunnvald Kettilbjörnsson
Herr Brynjulfs yngre bror, liksom den yngre brodern Inggjald en ökänd bråkstake och rumlare. De båda yngsta bröderna har var sin liten gård på Borgö men har tillbringat mycket av sin tid ute på (mestadels krigiska) äventyr inom och utom landet. De stred för Lejonen i det stora upproret men tjänade senare en tid i kung Toralfs hird, och de gjorde t o m legotjänst i tronkriget i Gautrike. De anslöt sig till Markulf omedelbart efter hans ankomst, och de har ingått i den styrka jarl Sigmund och riddar Lavhild ledde till Gedanien. Gunnvald, den äldre, är känd både för sitt stora lek- och skämtlynne och för sin stundtals anmärkningsvärda våldsamhet.
Efter återkomsten från Gedanien har bröderna slutit sig till Markulfs hird och har eskorterat honom och drottningen på en del av deras resor i landet.
 |
Riddar Inggjald Kettilbjörnsson
Herr Brynjulfs yngste bror liknar sin närmaste bror Gunnvald på de flesta sätt. Liksom denne är han en stridslysten bråkmakare med en förkärlek för dryckenskap. I (sällsynta) fredliga sammanhang har han dock utmärkt sig för något av en skaldådra, och bröderna gjorde stor succé med sin hyllningssång till Markulf på dennes svenafton inför bröllopet i juli 1142.
 |
Hårdätten är en stark och betydande ätt vars medlemmar traditionellt gjort sig kända som utmärkta krigare. De har för det allra mesta stått på Lejonens sida.
Vapen: Sköld delad i sparrsnitt i blått och grönt, överlagt med en vänstervänd sittande varg i silver.
 |
 |
Riddar Ylva Jonsdotter
Hårdättens huvudkvinna är trots sin ungdom en erfaren krigare; hon stred för Lejonen i det stora upproret och tjänade rentav som Ranulf Gamles väpnare innan hon riddarslogs just före katastrofen vid Skarpköping. I inbördeskriget förlorade hon också sin make Almgeir och hon har inte gift om sig.
|
|
Vikstaätten är en annan tämligen framstående ätt som brukat stå på Lejonens sida. Den förre huvudmannen, herr Ingvar Gudmundsson, var nyligen en av det fåtal gotmariter som stupade under fälttåget i Gedanien.
 |
Jungfru Disa Ingvarsdotter
Herr Ingvars äldsta dotter, jungfru Disa, är huvudkvinna för ätten nu även om hon med sina nitton år inte är fullt myndig. Trots det verkar hon ambitiös och handlingskraftig, och redan vid Markulfs bröllop i juli 1142 började hon vidta mått och steg för att stärka ätten. I februari 1143 gifte hon sig med Kettil Brynjulfsson av Grimstaätten.
Jungfru Anna Ingvarsdotter
Jungfru Anna är Disas yngre syster, bara 15 år gammal.
 |
 |
Fru Hildur Sverkersdotter
Herr Ingvars änka och Disas mor, tillhör ursprungligen Röseätten. Som en sann Röse har hon alltid varit begiven på strid - hon har dessutom gautiskt påbrå på mödernet - och har många gånger visat sig duglig i fält. När hennes man följde med krigståget till Gedanien stannade hon hemma för att skydda gårdarna och arvingarna.
 |
Fru Ylvali Gudmundsdotter
Faster till fru Disa, yngre syster till herr Ingvar och riddar Angmar. Hon är en aning bortskämd men sällskaplig och omtyckt. Förra året trolovades hon med en riddare som emellertid stupade i Gedanien.
 |
En måttligt betydande ätt med sitt säte i nordvästra Gotmar, nära gränsmarkerna mot Sunnanslätt. Ätten förlorade en del land i och med freden för två generationer sedan.
Herr Björn Arngrimsson till Boda
Ättens huvudman, herr Björn, är sedan flera år invalidiserad både till kropp och själ och sängbunden. Hans äldste son, Angantyr, har tagit över både sätesgården och ledarskapet för ätten.
Riddar Angantyr Björnsson
Herr Björns äldste son och arvtagare, i praktiken ättens huvudman. Han har tre yngre bröder, Sten, Osmond och Joar. Sten och Joar tjänar som ryttare i Slagbjörnsorden borta i Österlandet, medan Osmond gjort snabb karriär under Markulf. Angantyr ingick under sommaren och hösten 1142 i den styrka som jarl Sigmund och senare Lavhild Börjesdotter ledde till Gedas undsättning.
 |
En gammal, rik och stark ätt med lärda traditioner; därtill starkt Lejonvänlig.
 |
Herr Alrik Germundsson
Var utsedd att bli huvudman för ätten Röse efter sin far Germund, och hann precis också axla den manteln innan han av okänd anledning lämnade över till sin kusin Lavhild (se Markulfs hird ovan), som nyligen återvänt från sin vistelse utomlands.
 |
Fru Magnhild Vidarsdotter
Huvudkvinna för ätten Gladh. Var en berömd krigare i sin ungdom men åldrades tidigt och går nu med käpp och har till och med problem med att rida. Hon är bestämd och rättfram och styr sin ätt med järnhand. Den äldste sonen, Botvid, är ögonstenen som hon sällan syns utan. Hennes man, Agnar Haraldsson av ätten Bråth, dog i strid under inbördeskrigets inledningsskede. Utöver sonen har hon också två döttrar.
Junker Botvid Magnhildsson
 |
Äldsta barnet till ätteöverhuvudet som nu får tala för sin ätt då Magnhild ligger sjuk. Botvid är så som de flesta av hans ätt gladlynt och öppen till sättet. Han är nyfiken av sig och lyssnar gärna på vad andra har att säga.
En historia säger att han aldrig dök upp vid sin tänkta debut på slagfältet under inbördeskriget, enligt honom och ätten pga en halt häst men rykten om att han är feg har han fått dras med sedan dess. Läget blev inte bättre av att han förbjöds följa med sin yngre syster Saga till att slåss i Gedanien.
 |
Jungfru Saga Magnhildsdotter
En mycket framåt ung kvinna som har gott om självförtroende, ibland kanske lite för mycket. Utåt sett är hon mer ambitiös än sin storebror och har visat sig vara en god krigare.
 |
Vapen: Gironnerat i grönt och guld.
Herr Sten Arnhildsson
Ätten Bråhts huvudman lämnade som vi sett härtinget i vredesmod med hela sitt följe. Herr Olof Björnsson som dog under något mystiska omständigheter under fälttåget var hans kusin.
 |
† Lagman Sture Arngrimsson
Sture lagman är född i ätten Bråth och kusin till herr Sten och herr Olof. Som lagman har han gjort sig känd genom att vara omutbar och aldrig vika en tum från det han anser rätt enligt lagen, även då det försatt honom i politiskt farliga situationer. Han dömer rättvist till låg såväl som hög.
Sture dräptes av Torbjörn Eskilssons söner kort efter härtinget.