I den här lilla serien artiklar presenterar vi de mer kända av de karaktärer som kämpar på olika sidor i den stundande slutstriden om Geda.
Här tar vi en titt på de högsta officerarna i Furstens arméer.
|
Befälhavare för III Legionen. Gladius har sedan 1141 haft det högsta befälet för inringningen och belägringen av Geda. Han har tillbringat det mesta av den tiden på resande fot mellan olika läger och utposter i Gedanien.
Hans framtoning är metodisk, maskinmässigt professionell och ytterst jordnära. Han trivs med livet i fält som fisken i vattnet men är inte det muntraste sällskapet i bankettsalen. Hans lojalitet och hängivenhet till Fursten är absolut, men alla andra, även på samma sida och i förlängningen även han själv, är verktyg som kan förbrukas om så krävs. Hans illa dolda förakt för somliga av sina underlydande, framför allt auxiliatrupperna (orcherna, vättarna och vildmännen) i hären, är bara det synligaste tecknet på detta.
 |
Befälhavare för IV Legionen. Varja förde i vintras befäl över den massiva invasionen av Högmark, ett kaotiskt fälttåg som slutade oavgjort. Under våren har han förflyttats ned till Geda med sin legion för att förstärka belägringsarmén.
I Imrarskvädet är Varja namnet på en av Gholans härförare, en brutal ryttarhövding från de vilda stäpplanden i öster.
General Varja skilde sig från de flesta andra av Furstens närmaste med sitt muntra, bullriga uppträdande. Bakom den synbart hjärtliga fasaden dolde sig dock en komplett hänsynslös natur. Till skillnad från Gladius kom han väl överens med orcher, och bland auxilian var han avgjort den populärare av generalerna.
Varja dräptes av kronprinsessan Adriana i slaget vid Geda högar.
 |
Första infanteriöverste i III Legionen och för närvarande kommendant över det sydvästra Furstliga lägret utanför Geda, med utsikt över Västerport. Hon har för närvarande också befälet över de fyra massiva trebucheterna som bombarderar västra muren.
Överste Järnhed lär själv vara av gedanskt ursprung, men vad som fått henne att ställa sig på Furstens sida mot sitt gamla land är okänt. Hon tycks i vilket fall ha tillbringat åtskilliga år som legoknekt utomlands.
Gladius' andre infanteriöverste, en gammal kondottiär från Dolgavien som tidigare bl a tjänat under Slagbjörnsorden i många år, har för närvarande befälet över det nordvästra härlägret. Han är respekterad men knappast omtyckt, och ökänd som en disciplintyrann. Det sägs att mycket av III Legionens rykte som den mest kadaverdisciplinerade av legionerna är Kralys förtjänst.
 |
Varjas ene infanteriöverste sedan hösten 1141. Adler kommer från Gretelburg i Almad och har ett förflutet som såväl köpman som kondottiär. Hans drivkraft, lojalitet och ansenliga förmögenhet har bidragit till en snabb karriär i Furstens tjänst. Hans förkärlek för intriger har dock både varit en tillgång och en fara - det ryktas om att han balanserat på gränsen till att falla i allvarlig onåd hos sin general, men om så är har inget bekräftats officiellt.
Överste Adler är för närvarande kommendant över det norra härlägret, som också är belägringsarméns huvudsakliga trossläger.
 |
Varjas andre, nybefordrade infanteriöverste. Järv, en hårdhudad, ärrad och blodtörstig veteran med många år som legoknekt bakom sig, befordrades i början av juli efter att hans företrädare återkallats till Furstendömet.
Han tar alltid saken i egna händer vad gäller anfall, försvar och taktik. En man som lika gärna stormar fram med sina trupper som piskar på dom fega till stora bravader. Han föredrar brutalitet framför finess. För närvarande har han fått befälet över det östra härlägret och befästandet och bevakningen av det nyligen ockuperade området öster om Geda. Till den ändan för han för tillfället också befäl över en stor del av auxiliatrupperna.
 |
Maksim Galatov, Varjas kavalleriöverste, är ursprungligen en landsflyktig ädling från Svijaslav och var anförare för ett legoknektsförband nere i Almad och södra Thule innan han gick i Furstens tjänst för ett antal år sedan. För sex år sedan (alltså år 1136) ledde han sin trupp norrut mot Margholien, där han tog tjänst hos Fursten.
Större delen av belägringsarméns beridna styrkor har detacherats till den rörliga reserven under Voorlaugr, men Galatov för befäl över de Furstliga ryttare som finns kvar vid Geda. Trots sitt ringa antal fyller de en vital funktion som spanings- och patrullstyrka.
Den ende orch i Furstens armé som för närvarande har en högre titel än kapten är Gruthzag, som för befäl över den förstärkta bataljon som återstår av Järnnävestammens krigare. Järnnäven har varit den största och främsta av de orchstammar i norra Thule som allierat sig med Fursten, men den led allvarliga förluster under vinterfälttåget i Högmark där dess hövding, Store Sharsh, stupade.
Gruthzag har till skillnad från Store Sharsh inte visat några tendenser till öppet självsvåldigt eller rentav förrädiskt agerande mot generalerna, men de håller naturligtvis ett öga på honom. Han är duglig, ytterst brutal och hänsynslös men intelligent och inte utan finess. Den enda upphöjelse han öppet eftersträvar är att befordras till överste.
Det syns på Gruthzag att han varit i strid hela sitt liv. Han är blind på ett öga, saknar ett halvt öra och är täckt av ärr från huvud till fot.
|
Auxiliaofficer, specialiserad på fortifikationer. Tidigare stabsofficer i II Legionen, men flyttades inför invasionen av Högmark till Store Sharshs "stab" (övervakare) på general Felicias inrådan. I och med omorganisationen av auxilian efter vinterfälttåget har hon fått befäl över en av svartfolksbataljonerna vid Geda.
Befälhavaren för Domedagsgardet, Furstens egen livvakt och yttersta elitstyrka. Morlaug har tidigare inte synts till utanför Furstendömet sedan det ödesdigra slaget vid Månhella för tre år sedan, men nu har gardet på nytt ridit söderut och förenat sig med belägringshären. Domedagsgardisterna, som sägs ha fått övermänsklig styrka och tapperhet till skänks av Fursten själv, känns lätt igen på sina tunga och groteskt dekorerade hjälmar och rustningar. Morlaugs egen hjälm pryds av en grinande dödskalleliknande järnmask och det är bara några få som sett honom utan den.
Det går många motstridiga rykten om vem Morlaug egentligen är. Somliga säger rentav att han inte är någon människa utan en orch, eller åtminstone halvorch - det är otvivelaktigt så att orcherna, särskilt Järnnävestammen, visar en okarakteristisk vördnad och respekt för honom. Den mest spridda historien säger dock att han innan Furstens återkomst var ledare för Friskyttarna, ett stort och beryktat rövarband med bas i Margholien som med tiden slog sig ihop med flera av orchbanden och blev mer av en armé än ett rövarfölje. Friskyttarna lär ha varit bland de första som slöt sig till Gholans tjänst när han återvände till Thule.
 |
Anförare för Lindormskompaniet, ett stort och beryktat band legoknektar från kontinenten. Kompaniet, som räknar över 1 000 krigare, är en sammanslagning av flera fria kompanier som för en del år sedan stred i de då ständiga krigen i Merovia. På senare år har kompaniet erbjudit sina tjänster runtom på kontinenten, nu senast hos Slagbjörnsorden och därifrån vidare till Thule. De har anslutit sig till den Furstliga belägringsarmén i hopp om rikt byte vid plundringen av Geda.
Galienne-sans-Pitie, "den hjärtlösa", själv är från början en landlös riddare från norra Merovia. Hennes kompani består av herrelösa riddare, pansarryttare och tungt beväpnade fotgångare från hela västra delen av kontinenten, några hundra långbågskyttar (mestadels från Altirien) och en del lätta spanare från de bergiga gränslanden i Alataire och Zarvaez. Kompaniet är ökänt för sin grymhet i plundring och framfart mot civilbefolkningen varhelst de drar fram, men de är också skickliga och pålitliga soldater.
Belägringsarmén vid Geda stöds av rörliga reservstyrkor. Den främsta av dessa leds av general Voorlaugr.
 |
Befälhavare för I Legionen. De som krigat med honom vet att han är en slug och kapabel general och mycket erfaren härförare. Han månar väl om sitt folk, speciellt sina veteraner, och anser att sann skicklighet i fält är avgörande. Erfarna soldater är resurser som skall tas om hand väl, och denna tanke genomsyrar den första legionen. Baksidan av det är den kadaverdisciplin som generalen kräver av sina underlydande. Egna initiativ uppmuntras till, men kliver man utanför sin befogenhet blir det ytterst, ytterst otrevligt. Orderlydnad är något närmast heligt för generalen, och även triviala brott bestraffas extremt hårt i hans legion. Som en följd av detta är korruption i I Legionen något som bokstavligt talat är behäftat med livsfara.
Ansikte mot ansikte med generalen slås många av hans vardaglighet. Han ser ut som en vanlig man, och är faktiskt ganska tillbakadragen. Hans aura av befäl är dock påtaglig och han förutsätter omedelbar lydnad av de han är ställd att befalla. I strid slåss han oftast med ett orubbat lugn, en omänsklig kyla som är skräckinjagande i sig. Det är svårt att få grepp om Voorlaugrs personlighet. Han verkar ofta föredra mycket radikala lösningar på problem, och tvekar inte ett ögonblick att utföra de mest avskyvärda handlingar om det kan ge honom minsta fördel.
I Imrarskvädet är Voorlaugr den av Gholans tjänare som framträder tydligast som en karaktär; hans historia berättas i kvädet Voorlaugrsmål. Där framträder han som en barbarisk krigsherre, grym och likgiltig för sina offers lidande men faderligt mån om sina svurna följeslagare, som till slut söker sig till Gholans tjänst då denne är den ende herre han anser mäktig nog att vara värd att tjäna.
Voorlaugrs ene infanteriöverste (den andre, Hans von Tannen, befinner sig i själva Furstendömet). de Haas befordrades då hans föregångare stupade i bråtstriden i Tolvmilaskogen 1141.
En erfaren auxiliaofficer som fram till sommaren huvudsakligen haft garnisonstjänst i provinsen Gedanien. Nu för han befälet över de ca 700 margholiska vildmän som ingår i Voorlaugrs styrka.
Överste Severa själv är inte mycket känt om, men hon är högt betrodd av Fursten.
Befälhavare för II Legionen. Hon är känd som kyligt logisk, manipulativ, eftertänksam och ytterst praktiskt lagd. Hon är mindre benägen än vissa av sina kolleger till uppvisningar i spektakulär brutalitet i onödan, men har också visat sig kapabel till stor grymhet när det tjänar ett praktiskt syfte.
Felicia är ett förhållandevis nytt tillskott till Furstens tjänst; hon sägs ursprungligen komma från det Echaiska Imperiet, långt i sydost.
Felicia skadades svårt under den Furstliga invasionen av Högmark vintern 1142 och har varit inaktiv under delar av våren. Under sommaren har hon förblivit vid Furstens stab med huvudansvar för styrkorna i själva Margholien.