Morgonen den 20 februari 1142. Under det kaotiska vinterfälttåget i norra Arosia har Furstens I Legion under general Voorlaugr överraskande gått till angrepp mot den gedanska hären under Peder Silvertuna, som tagit upp ställningar vid byn Elinstuna. Samtidigt är de Furstligas förstärkningar på väg från Strand...
|
|
| Anders på En studie i svart |
Marschen hade varit hård och snabb, trots hästarna de rekvirerat i Strand. DeHaas visste att de hade föga tid, generalen skulle anfalla snabbt för att förhindra att fienden fick förstärkningar om det så kostade honom hans egna.
Han vred sig bakåt och betraktade skaran han hade med sig. De femtio rejäla legionärer han fått med sig från legionen följdes av en styrka av nästan trehundra nyutbildade från garnisonsstyrkorna vid Strand och brofästningarna söder därom. I sitt stilla sinne undrade han hur mycket nytta de skulle göra i striden, även om de hann fram i tid. Hälften av dem såg ut som om de skulle börja gråta och den andra halvan var överdrivet uppspelta och grep om sina spjut med vitnande knogar.
* * *
Elinstuna! Striden hade börjat! En kurir på löddrig häst red upp till täten och levererade en tub med hastigt skrivna direktiv från generalen. De var enkla: Anfall fiendens svagaste punkt. DeHaas kallade till sig kaptenerna för ordergivning. Hela styrkan skulle i tre formationer anfalla fiendens vänsterflank. Striden syntes stå som hetas på högerflanken, in mot skogen, och försvaret i byn var så utglesat att en patrull av Framtidens Barn kunnat knäcka det.
Det kliade i DeHaas att ta befälet direkt över ett av kompanierna när han
hörde sina befäl börja piska truppen i anfallsordning. Legionärerna från Första
formerade sig på blotta minuten, medan reserverna tog nästan fem på sig.
Olidligt lång tid, när målet stod blotta några hundra steg framför dem!
* * *
Framryckningen hade börjat bra, och fienden verkade inte kunna svara på det nya hotet. Han styrka hade tagit sig blotta tvåhundra steg från byn när motdraget kom.
Ve och förbannelse! Måtte mörkret uppsluka de officerare som tränat den här kullen rekryter! Hela fiendens reserv av kavalleri hade kommit dundrande ned mot dem från den skogklädda åsen söder om byn. Ett av hans kompanier hade genast tagit till flykten och ett annat stod och vägde tills han rutit åt dem att stå fast eller dö. Med sänkta och stadgade spjut hade de sett ryttarstyrkan närma sig, bara för att vika av mot öster och det flyende kompaniet. Utgången var säker som att solen går upp var morgon: De flyende hade nergjorts mangrant. På det öppna fältet hade det varit slakt mer än strid.
DeHaas beordrade att nya formationer skulle upptas och häcken av vässade spjut riktades åter mot ryttarstyrkan, som ett ögonblick tycktes tveka att anfalla en fiende som inte föll tillbaka. En av korpralerna från Strand stod rakt framför DeHaas. Karln hade pissat på sig och stod och skakade.
Bakom sig, från centern, hörde han triumferande vrål. "Korpen segrar!", "Voorlaugr!", "Den första och främsta!". Korpen segrar, ja... Må vara att generalen brutit fienden på sin flank, men när riddarna fick för sig att anfalla misstänkte DeHaas att hans soldatdagar var över. Det hade varit ett bra liv, speciellt sedan hans överste stupat med en pil i halsen vid bröten i Högmark. Han skrek åt sina soldater att kämpa till sista andetaget, Generalen kommer! Han bad till den Förste och Enda...
Det blåste upp.
* * *
När det var som värst var sikten så dålig att man knappt såg handen framför sig. Snön föll i nästan två timmar och vinden rev upp snöfallet från marken så att stora ridåer av fruset vatten dolde omgivningarna. Endast ljuset från den brinnande byn gjorde någon form av navigation möjlig. DeHaas flyttade sin styrka österut. Ingen ryttare skulle ha drivit sitt djur till anlopp i detta väder, den saken var klar.
Nu sytes åter solens bleka skiva genom molnen och striden var slut. Fiendesoldaterna hade gjort precis som DeHaas och rört sig undan en övermäktig styrka i skydd av snön. Längs deras reträttväg låg döda och stelnade långsamt i kölden: generalen hade inte låtit dem komma undan ostraffade.
Av förstärkningarna återstod knappt hälften av garnisonsstyrkorna. DeHaas
kände en ilning av fruktan längs med ryggraden. Han hade inte gjort något fel,
styrkte han sig med. Men tvivlet gnagde. Än hade han inte träffat generalen
efter slaget, och det ryktades att han varit så galen av blodtörst under striden
att han fått hindras från att ensam förfölja de undkommande gedanierna.
* * *
Dekoreringen var en kort affär: Man hade en fiende att slutligen knäcka. Hans ansikte var stilla som en trädstam, men DeHaas log snett inombords när den kvarvarande kaptenen i garnisonsstyrkorna gick ned på ett knä och mottog fälttecknet från Generalens händer. Spelet spelades fullt ut. Nu skickades garnisonssoldaterna hem med en ny fana, rätt till Signifer och ett stridstecken. De segerrika. De stolta...De levande. Korpralen med de våta brokorna sträckte på sig, rimfrosten i grenen till trots. Han såg tydligen redan ett steg framåt i karriären.
DeHaas stampade liv i tårna. Om allt gick bra skulle vinterfälttåget vara över snart. Varja kom från väst och det avgörande slaget stundade. En god mugg glödgat vin vid officersmässen i Strand skulle sitta bra... Kanske med lite extra starkt i. Och sedan var det ju Ståthållarinnans syster att tänka på. Jo, nog fanns det fördelar med livet i legionen. Men varma fötter var inte en av dem.