Ett fragment ur Imrarskvädet
Text: Theo Axner, 2001 (med inspiration från Anders Törlind)
Här berättar Voorlaugr, en av Gholans härförare, sin historia.
| En gång fordom |
| då korpar gnydde, |
| åskviggar lekte |
| på mörka vatten, |
| då kom vildsinte |
| Voorlaugr till världen, |
| i bondgård blev jag |
| av bondkvinna född. |
| En dräng var född, |
| i linne jag sveptes, |
| vattenöst vart jag |
| och Voorlaugr namnad: |
| bleka var kinderna, |
| blekvitt var håret, |
| ögonen grymma |
| som äspingsögon. |
| Jag växte upp |
| på gårdens golvbänk, |
| svingade sköldar, |
| snodde med strängar, |
| böjde bågar, |
| skiftade pilar, |
| slipade svärd |
| och slungade spjut. |
| Korpen i trädet |
| kvad till sin broder: |
| “Se, där i brynja |
| står bondens son! |
| Vässad är blicken |
| på vargars vis: |
| han är vår frände, |
| oss skall han fägna.“ |
| Ej jag dröjde |
| att draga i härnad, |
| svärdet svinga |
| och marken bloda, |
| fiender fälla |
| och ryktbarhet vinna, |
| gå med glaven |
| för guld och ära. |
| Döden för ögonen, |
| blodsmak i munnen, |
| så löd min sång |
| och mitt strängaspel. |
| Härmän allena |
| var mina fränder, |
| värnlösa syntes mig |
| lägre än boskap. |
| Härmän och vigmän |
| följde min fana |
| från hövding till hövding, |
| från fejd till fejd; |
| rundhänt gav hövdingar |
| guld åt min hird, |
| klok kung ej sparde |
| krigsvunna skatter. |
| Hyllad för hjälte, |
| hatad för niding, |
| sällan fick svärdet |
| rosta i skidan. |
| Så kom budet |
| från Mörkaskog, |
| budet att träda |
| i hird hos Gholan. |
| Där erbjöds guld |
| och ymnig ära, |
| seger och storhet |
| som aldrig dör. |
| Mig hövdes nu |
| att husfast bliva; |
| värd var jag platsen |
| vid Gholans bord. |
| Gholan bidar: |
| en otalig mängd |
| av härmän drager |
| till Mörkaskog. |
| Hästhovar dundrar, |
| brynjetyg rasslar, |
| bönderna flyr, |
| korparna skrattar. |
| Stod vi nu alla |
| i Gholans gårdar, |
| bidade otåligt |
| häxfurstens bud. |
| Så blev det sagt: |
| nästkomna morgon |
| skulle ur leden |
| krigsherren koras. |
| När natten föll |
| voro vi femton, |
| som sökte säte |
| vid Gholans högbord. |
| En efter en |
| dräpte jag dem |
| med eld och järn |
| i den våta natten. |
| Gholan mötte |
| i gryningstimmen |
| dem som hans hövitsman |
| önskade varda: |
| fjorton skallar |
| på fjorton pålar, |
| och Voorlaugr, blodig |
| från fot till hjässa. |
| Nöjd mälte Gholan: “Kom till mig, Voorlaugr! |
| Väl har jag funnit |
| den härdrott jag sökte. |
| Låt oss nu binda |
| vårt blodsförbund, |
| att du mig evigt |
| är huld och trogen.“ |
| Trogen för evigt |
| följde jag Gholan, |
| vild såsom ulven, |
| grym såsom ormen. |
| Min Furstes fiender |
| slog jag med blindhet, |
| dövhet och stumhet, |
| pina och död. |
| Väl har jag lönats |
| för mina mödor: |
| svärdet Smärta |
| bär jag i bältet. |
| Hon är min skatt, |
| min ögonsten, |
| i hennes udd |
| bor brinnande död. |
| Jag är Voorlaugr, |
| Gholans härdrott, |
| Smärtas make |
| och korpens broder. |
| Ej kan jag minnas |
| annan glädje |
| än sårades skrik |
| och nyspillt blod. |