| Utskriftsvänlig sida |
Bakgrundstext från Jägarna och bytet.
Edsätra ligger i norra delen av Ortuna härad, ett av de fyra eller fem härad i norra Gedanien som var ockuperade av de Furstliga från 1139 till 1148. Det ligger i Ortuna socken (socknen har gett häradet namn), som gränsar till Råbro socken där de tidigare lajven När vinden vände (2011) och Utposten (2001) utspelades.
Ortuna härad utgörs huvudsakligen av odlad slättbyggd omgiven av vidsträckta skogsmarker; skogen i norr - som Edsätra ligger i utkanten av - går upp till Högälven och gränsen mot det margholiska Nedomskog, medan skogen i söder skiljer nordvästra Gedanien från landets mellersta delar och under ockupationstiden i praktiken utgjorde en gräns.
|
Jaktgården Edsätra, där Jägarna och bytet utspelades, lyder under Ortuna kungsgård och i förlängningen under Vidmarkshus. Under ockupationstiden blev gården, som drevs av samma folk då som nu, ett centrum för motståndet mot de Furstliga utan att avslöjas förrän befrielsen (se Historia). Gårdens läge nära ett vägskäl och det att den ofta fungerade som härbärge för resande gjorde att det blev en naturlig mötesplats, och det har den fortsatt vara.
Ortuna är en del av folklandet Nordraland som utgör norra och mellersta Gedanien, och det sägs att det i forntiden ingick i det gamla Stendhelriket som blev Imrar den Godes allierade mot Gholan.
Sedan gammalt är de flesta invånarna självägande skattebönder, men sedan ganska lång tid ligger häradet under Vidmarkshus’ slottslän, vilket innebar att slottsherren där – friherrarna av huset Eldstierna – tog upp skatterna i kungens ställe. De hade en fogde på Ortuna kungsgård som ansvarade för uppbörden i häradet.
Norra och mellersta Gedanien, inklusive Ortuna, ockuperades av de Furstliga under 1139-40 och de norra delarna förblev under Furstlig ockupation till hösten 1148. Bygden förhärjades inte alltför allvarligt i krigens öppningsskede, men den drabbades hårt av Furstliga repressalier efter det misslyckade revoltförsöket hösten-vintern 1142.
Vidmarkshus intogs av de Furstliga och blev ett centrum för att styra norra Gedanien. Furstliga fogdar placerades på kungsgårdarna och de marker som tidigare lytt under slottet fortsatte göra det.
Under hela tiden har bygden haft visst rykte om sig som ett näste och gömställe för motståndskämpar mot Fursten, både lokala/inhemska och en del utsända Drakfåglar från Margholien. Det kulminerade i en revolt hösten-vintern 1142, efter att Fursten lidit nederlag vid Geda och hela hans välde tycktes vackla. Men de Furstliga återfick kontrollen och slog brutalt ned upproret. Därefter vidtog ett surmulet men motståndet levde vidare under ytan.
Ett centrum för detta tysta motstånd under hela ockupationstiden var jaktgården Edsätra, som lydde under fogden på Ortuna men fick behålla sin egen personalstyrka. Skogvaktaren och gårdsfolket levererade nog med skinn och vilt för att hålla de Furstliga fogdarna nöjda men gömde motståndskämpar, smugglade ut flyktingar och vapen och ägnade sig åt annan upprorsverksamhet i det tysta. De blev aldrig avslöjade förrän befrielsen kom och de deltog aktivt i resningarna.
Vändpunkten kom år 1148, för två år sedan. En stor Furstlig fältarmé hade förlagts i norra Gedanien och i söder förberedde Gedanien och Sunnanslätt ett stort fälttåg för att återta Vidmarkshus och befria Nordraland. Motståndsfolket i norr hade gemensamma planer med härskarna i söder och fick stöd av de margholiska Drakfåglarna; man stod redo att när det allierade anfallet kom falla de Furstliga i ryggen.
Befrielsen av norra Gedanien kom att gå oväntat lätt då den Furstliga fältarmén inte stannade för att försvara landet utan i stället drog härjande in i Arosia och Högmark. Så snart de gett sig av reste sig bönderna mot de garnisoner som lämnats kvar. Med hjälp av de gedanska trupperna från söder befriades hela Nordraland under hösten. Vidmarkshus, den enda starka borgen i inlandet, höll ut i sex veckor men föll i slutet av oktober och återlämnades till sin tidigare läntagare, friherre Arald Magnusson Eldstierna som numera var rikets drots.
 |
 |
 |
| Friherre Arald Eldstierna | |
Två år efter befrielsen är norra Gedanien ännu märkt och sargat efter nio års ockupation, och inte minst de förbannelser Furstens svartkonstnärer lämnade efter sig som en avskedsgåva.
Efter att Nordraland och Ortuna återförts under gedanskt styre har saker och ting i viss mån börjat återgå till hur det var före ockupationen, men mycket tycks förändrat för alltid. Herr Arald som också har ansvar för att bevaka sin del av gränsen mot Margholien har förstärkt sina styrkor i området; hans soldater och kunskapare upprätthåller hårdhänt lag och ordning och det pågår en ständig jakt på spioner, förrädare och kollaboratörer som kommit undan. Förtrycket må ha varit godtyckligare under Fursten men många känner sig minst lika övervakade nu. De bofasta som är kvar bevakar bistert sina egna gårdar och byar mot såväl Furstliga räder som rövare och värre ting (se nedan).
En hård räfst kring gårdar och ägor har genomförts; många som fått eller köpt gårdar under det Furstliga styret har fördrivits från dem och i en del fall där de tidigare ägarna funnits till hands har de fått dem tillbaka.
De Furstliga är bortdrivna, men landet och Källorna inom det var länge under Furstlig kontroll vilket syns lämnat rent fysiska spår. Nyckelns väktare arbetar med att bryta Furstens kontroll över magikällorna men det kommer ta tid. Nyckeln kan mota och återställa magisk korruption men de Furstliga har lärt sig att solka ner källor och göra deras kraft lämplig för svartkonster utan att allt för mycket rubba tingens ordning. Död lidande och förstörelse behöver inte vara onaturligt. Därför är landet i norra Gedanien fortfarande smittat och ibland utbryter märkligt spontant svart magiska fenomen. Runt bebyggelsen är det ovanligt med sådana här, de Furstliga var i många år noga med att inte förstöra traktens möjlighet att bidra till Furstendömets försörjning. Visserligen han de Furstliga utföra sabotage och lämna magiska fällor efter sig när de drog sig tillbaka men det har inte lämnat allt för många permanenta effekter.
Bortanför vägarna och samhällena ser det lite annorlunda ut. Fenomen är inte permanenta eller stabila och försvinner ofta fort av sig själv men saker som hastigt uppkommande övernaturligt väder, växter som sakta rör på sig, vattendrag som oförklarligt besudlas, torr mark som förvandlas till gungflyn, djur som beter sig märkligt eller har för många eller för få kroppsdelar eller kroppsdelar de inte borde ha. Fenomenen är som sagt inte stabila. Den tvåhövdade älgen ser helt normal ut nästa dag och den stinkande bäcken kan rinna lika ren och klar som någonsin någon timme senare. Magiskt väder drar ofta fort förbi. Så länge man har vett att akta sig är fenomen mer obehagliga än farliga. Det är heller inte vardagsmat att se sådant här men de flesta har i alla fall någon/några gånger upplevt något vilket när man tar hänsyn till befolkningsmängden blir att ansenligt antal incidenter och alla känner i alla fall till någon historia om hur dumdristiga personer fått sig dödade.
En annan sida av detta är att historier om människor som råkat ut för nattmaror, varulvar, lyktgubbar och andra typer av nattväsen blivit fler. Oknytten har alltid funnits i Thule och aldrig varit många, även i norra Gedanien har de flesta aldrig sett ett oknytt men alla känner någon som känner någon som har mött ett och historierna om sådan här möten har blivitfler.
Värst av alla problem är dock den blå elden. Några byar har fått överges eftersom de Furstliga förtrollat marken så att alla som dör där väcks upp som vandöda. Det här vore illa nog om fenomenet varit stabilt men även den blå elden verkar påverkas av de instabila Källorna och ibland flyttar elden på sig och brinner temporärt på andra platser än i de ursprungligen förtrollade byarna. Man har därför tagit vanan att noga se sig om innan man dödar något överhuvud taget.
 |