| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln innehåller riktlinjer och tips för lämpliga vapen, rustning och annan stridsutrustning för karaktärer som tillhör talvi-, suosti- och kerifolken.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Jag har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om jag tar bort sådana som jag får klart för mig inte är bra. Jag kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De jag vet är bra är märkta "Rekommenderas".
Eftersom Thule-kampanjen använder blankvapen på somliga lajv och boffervapen på andra kommer vapenbeskrivningarna oundvikligen att bli en aning tvetydiga. I det normala fallet utgår beskrivningarna från att vapnen ska representeras med blankvapen, men i åtskilliga fall sätter boffervapnens karaktär och möjligheter begränsningar för hur sådana vapen kan vara utformade. I de fall där boffervapen behöver se annorlunda ut än sina blankmotsvarigheter framgår detta tydligt i texten.
|
|
Svärdet är det högst skattade och mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker stormän och yrkeskrigare. Svärd är dyrbara och går ofta i arv eller delas ut som gåvor av stora hövdingar. Ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt. Då svärd är så dyra brukar det bara vara hövdingar och välutrustade yrkeskrigare som har dem.
Helt rätt: De svärd som förekommer i Talvala fattas och används med en hand – vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 80-110 cm långa. De är raka och dubbeleggade och används i första hand som huggvapen.
Den svärdstyp som är allra mest rätt är de klassiska "vikingasvärden" med kort parerstång och avlång, ofta utsirad knopp. Överhuvudtaget är svärd ofta utsirade och smyckade, i högre grad än andra vapen. Enklare svärd av medeltida typ med slät rund eller oval knopp och smal parerstång förekommer också.
En särskild svärdsvariant som är vanlig bland fattigare krigare är långsaxen, en sax (kniv) som är så lång att den blir som en eneggad huggare.
Tillverkningstips:
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek och går att använda med en hand.
Inte OK: Svärd med tvåhandsfattning. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
 |
| Enhandsyxa | Tvåhandsyxa |
Yxan är ett betydligt vanligare vapen bland vanligt folk än svärdet, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet eller spjutet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till de fruktade långskaftade stridsyxor som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, ibland med en förlängd nederkant (”skäggyxa”) eller med en mer symmetriskt utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan tvåhandsfattade stridsyxor kan vara ända upp till 120-150 cm långa.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna.
Inte OK: Pålyxor med spjutspets och/eller hammarhuvud. Dubbeleggade fantasyyxor.
 |
 |
| Stötspjut | Huggspjut |
Spjutet är jämte yxan och pilbågen det vanligaste vapnet i Talvala, och det förekommer i åtskilliga olika varianter. Kastspjut av olika slag är mycket populära, särskilt för jakt men även för strid. Den mest typiska kastspjutsmodellen är angon, ett ganska kort och tungt kastspjut med hullingförsedd spets och en del av skaftet i metall.
Annars förekommer också olika varianter av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En omtyckt modell är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång.
Bofferspjut behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
Tillverkningstips:
Kommersiella länkar:
En udda spjutvariant är huggspjut, dvs ett primitivt stångvapen med en svärdsliknande huggklinga i stället för spjutspets.
Inte OK: Hillebarder, glavar och andra distinkt senare medeltida stångvapen.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. En typisk modell är den så kallade saxen, en lång eneggad kniv, ibland med lätt krökt klinga. Ibland kan en sax vara så lång att den blir som ett kort svärd – en s k långsax kan bli ända uppåt en meter lång. Långsaxen är något av ett fattigmanssvärd, och som sådan vanligt förekommande bland de som inte har råd med ett riktigt svärd. Dessutom är den ett praktiskt verktyg för att hugga sly och lövtäkt, vilket gör att den är ganska omtyckt som vapen bland bönder.
Dolkar av mer modernt, kontinentalt snitt, som i grund och botten liknar ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga, förekommer också av och till.
Helt rätt: En kortare eneggad sax är ett utmärkt sidovapen för de flesta krigare. Enkla tveeggade dolkar passar också bra. En lång sax är ett passande vapen för en krigare som inte borde ha råd med ett svärd.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar.
PilbågeBågen är också ett viktigt och mycket vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig. Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Talvala.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK. Inte OK: Tydligt moderna bågar. |
 |
| Armborst |
Armborstet är fortfarande sällsynt i Talvala men har fått en viss spridning då det varit i flitigt bruk bland landets grannar och fiender. Det kan liksom bågen användas både för jakt och krig. Armborstet är kraftfullare än bågen men tar längre tid att ladda om.
Boffervapen: Notera att det kan vara problem med att även leksaksvapen med låsanordningar kan räknas som vapen.
Helt rätt: De armborst som förekommer i Talvala är enkla modeller, utan vevar och andra mekaniska spännanordningar.
OK: Även andra medeltida armborstmodeller fungerar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
Liksom det civila dräktskicket liknar vapen- och rustningsteknologin och vapendräkten i Talvala närmast vikingatid och tidig medeltid. De bäst rustade krigarna bär ringbrynja och hjälm; ibland bärs mer udda rustningar som lamell- eller fjällharnesk över eller i stället för brynjan. De flesta i det fattiga Talvala har dock inte råd att hålla sig med så dyrbar utrustning; enklare yrkeskrigare och rikare bönder bär hjälm men saknar ofta brynja och nöjer sig med en vapentröja eller i vissa fall läderskydd. De bönder som utgör landvärnet kan vara helt orustade men brukar åtminstone ha hjälm och sköld. Den typiska hjälmtypen är en enkel rund eller toppig hjälm, med eller utan näs- och ögonskydd eller påhängd brynjekrage. Sköldar är stora rundsköldar eller långa droppsköldar.
 |
 |
| Rundsköld | |
 |
|
| Bucklare | Droppsköld |
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, det billigaste och också det absolut vanligaste. Nästan alla krigare som inte använder tvåhandsvapen (och även många av dem) har en sköld.
Helt rätt: Två sorters sköldar är vanliga i Talvala:
Sköldar av båda sorter är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
Sköldar målas gärna i starka färger, antingen i ett eller flera fält (enkla kvadreringar eller andra enkla, dramatiska färgindelningar är populära) eller med ett emblem av något slag på. Sådana är normalt av personlig art. Det händer att hövdingar använder sig av ett visst märke eller färg och att deras krigarföljen målar sina sköldar därefter, men det är inte allmänt förekommande.
OK: Andra typer av rundsköldar, t ex s k targsköldar (med handtag + armrem och utan sköldbuckla) fungerar också. Även ovala sköldar är OK.
Inte OK: Strykjärnsformade ”riddarsköldar”. Fyrkantiga romerska sköldar.
Hjälm
Näst efter skölden är hjälmen krigarens mest väsentliga skydd. Hjälmar i Talvala är vanligen enkelt och praktiskt utformade. Helt rätt: Den mest typiska hjälmen är en enkel skålform som täcker överdelen av huvudet, antingen toppig och konformad eller mer rundad. Den kan antingen vara hamrad i ett enda stycke metall eller bestå av flera stycken som nitats ihop med ett band, en s k spangenhjälm. Hjälmar är också mycket ofta försedda med ett nässkydd, en smal plåt som skjuter ned framför ansiktet. Somliga hjälmar har en liknande nedskjutande plåt till skydd för nacken. Ibland förekommer också ögonbågar som ger hjälmen ett maskliknande utseende. Denna grundläggande hjälmform kan varieras på olika sätt. För att skydda nacken och halsen händer det att man bär en brynjehuva under hjälmen (en krigare som saknar hjälm kan hålla till godo med enbart brynjehuva). Alternativt kan hjälmen vara försedd med fastsatt brynja till skydd för nacken - om hjälmen har ögonbågar kan denna brynjekrage täcka ansiktet också. Liknande nack- och kindskydd kan ibland göras av läder i stället. Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
OK: Hjälmar av något senare 1100-talsmodell, såsom de platta eller lätt toppiga cylinderformade hjälmar med eller utan nässkydd som ibland benämns ”korsriddarhjälmar” fungerar också. Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut.
Inte OK: Tunnhjälmar. Kittelhattar. Bascineter. Salader. Barbutor. Antika romerska eller grekiska hjälmar. |
||||||||||||||||||||||||||
Rustning: tyg och stoppning
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kan antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt. Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar och når som längst ned till knäna (idealiskt bör den ha ungefär samma längd som brynjan man bär över). Den är enkelt skuren, ofta med slitsar fram och bak och/eller i sidorna för att ge rörlighet. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja. Vapentröjan sitter antingen så löst att den kan dras över huvudet eller kan vara snörd i sidorna eller fram. Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat. Ibland kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg. Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.) Vadderade benskydd kan också förekomma men är ovanliga; de bärs oftast bara till brynjehosor.
OK: Vapentröjor och andra vadderade skyddsplagg av senare medeltida modell, med t ex knappar, spännen, löstagbara ärmar eller mer avancerade skärningar, är OK. Helst bör man bära brynja eller annan rustning över dem. De bör om möjligt inte bäras ytterst för sig själva. Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad. Inte OK: Tydligt senmedeltida vapentröjor och pansar som bärs ytterst. Pansar utanpå brynja. |
 |
 |
| Brynja | Lös brynjeärm |
 |
 |
| Brynjehuva | Brynjehosor |
Den dominerande typen av kroppsrustning för den välutrustade krigaren är ringbrynjan. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar.
Det är inte obligatoriskt att bära dylik stoppning under brynjan. Vi rekommenderar det dock starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan vid den här tiden når till knäna eller halva låret och har halvlånga ärmar (det som rustningshistoriskt brukar kallas haubergeon). Ärmarna kan också vara hellånga, vilket är rätt populärt bland dem som har råd med det. Brynjeskjortan är vanligtvis slitsad fram och bak, eller ibland i sidorna, för att ge större rörlighet.
Brynjan kombineras ibland med en brynjehuva, som kan sitta löst (då har den ofta en tillhörande krage) eller, oftare, vara inbyggd i brynjeskjortan. I Talvala är det dock vanligare att nacken och halsen skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan).
De allra mest välrustade kämparna - normalt bara hövdingar - har brynja även på benen, antingen i form av hela brynjehosor som fästs i ett bälte eller lösa benskydd som snörs fast. På likartat sätt förekommer ibland lösa fastsnörda armskydd till en kortärmad brynja.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor.
Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika.
 |
 |
| Lamellharnesk | Fjällpansar |
 |
 |
| Läderharnesk | |
Vid sidan om ringbrynja och tygpansar finns det några andra former av kroppsrustning som är någorlunda vanligt förekommande bland talvifolken. De bärs vanligen i stället för brynja, men en hövding eller mycket välrustad krigare kan bära bådadera.
Helt rätt: De typiska harneskformerna är:
OK: Bröstharnesk i härdat läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra.
Inte OK: Harnesk, arm- eller benskenor, hals- axel-, knä- och armbågsskydd etc i plåt. Visbyharnesk, brigandiner och liknande (dvs rustningar med ett antal plåtar fastnitade mellan lager av läder).
Arm- och benskydd
Det normala är att armar och ben skyddas av brynja och/eller tygpansar, eller inte alls. Det kan dock förekomma andra, mindre vanliga skydd i stället för eller i kombination med det. Helt rätt: Normalt förlitar man sig som sagt på brynjans ärmar för att skydda armarna. OK: Underarmskydd i härdat läder är praktiskt, särskilt för bågskyttar. Stridshandskar i läder, med eller utan förstärkningar i härdat läder eller kanske ringbrynja, fungerar. Spjälade skydd består av metallremsor som länkats fast i varandra eller nitats fast på ett läderunderlag. De är ovanliga men används ibland för arm- eller benskydd. Förutom brynjehosor förekommer det någon gång att man bär vadderade benskydd, ibland med inbyggda knäskydd i härdat läder.
Inte OK: Axel- och knäplåtar i metall. Arm- och benskenor i plåt. Stridshandskar av metall. Sabatons (plåtdamasker). |
| Helt rätt | OK | Inte OK | |||||||||
| Sköld | Rundsköld, viking |
Rundsköld, targ Oval sköld |
Heater-sköld Romersk sköld |
||||||||
| Huvud |
|
|
Tunnhjälm Kittelhatt Bascinet Salad Barbuta Romersk el grekisk hjälm Gorget Alv/orchhjälm |
||||||||
| Bål | Vapentröja/rustskjorta (aketon) Pansar (gambeson) Brynja, lår- eller knälång med ärmar Lamellharnesk Fjällpansar |
Brynja, ärmlös Lamellharnesk Fjällpansar Läderharnesk |
Pansar utanpå brynja Brynja direkt över skjorta Bröstplåt Brigandin / Visbyharnesk Alv/orchrustning |
||||||||
| Ben | Brynjehosor* Vadderade hosor* Lösa benskydd av brynja* Spjälade benskydd* |
Enkla knäkoppar Benskenor i läder |
Benskenor i plåt Smidda knäskydd |
||||||||
| Armar | Brynjeärmar Lösa armskydd av brynja* Överarmskydd till lamellharnesk Spjälade underarmskydd* |
Överarmskydd till lamell- eller fjällharnesk** Armskydd i läder |
Armskenor i plåt Armbågsskydd Axelplåtar |
||||||||
| Händer | Brynjevantar* | Stridshandskar i läder + ev förstärkning | Stridshandskar i plåt |
* = Ovanligt.
**=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
De allra flesta krigare har dock inte råd att hålla sig med så fullständig rustning som den som beskrivits ovan. Komponenterna i en lättare utrustning är dock till stor del de samma.
Exakt vilken utrustning som behövs för vilken roll varierar från lajv till lajv. Det nedanstående är avsett som ett försök till allmänna riktlinjer, men särskilda instruktioner inför ett visst lajv har alltid företräde.
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | ||||||||||||||||||
|
|
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | ||||||||||||||||||
|
|
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | |||||||||||
|
|
|
