Vikingasvärd
Normandiskt |
svärd |
| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln innehåller riktlinjer och tips för vapen, rustning och annan stridsutrustning. Den är avsedd för medlemmar av kung Ragnvalds hird men kan förhoppningsvis vara användbar även för andra.
Liksom i dräktartikeln har vi utgått från perioden 1000-1150 och såväl nordiska som andra främst nord- och västeuropeiska förebilder.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Jag har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om jag tar bort sådana som jag får klart för mig inte är bra. Jag kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De jag vet är bra är märkta "Rekommenderas".
|
||
Vikingasvärd |
||
|
||
|
Svärdet är det högst skattade och mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker stormän och yrkeskrigare. Svärd är dyrbara och går ofta i arv eller delas ut som gåvor av stora hövdingar och kungar. Ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt.
Helt rätt: De svärd som förekommer i Norden år 1108 fattas och används med en hand – vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 80-110 cm långa. De är raka och dubbeleggade och används i första hand som huggvapen.
De svärdstyper som är allra mest rätt är dels de moderna svärden av ”normandisk” typ med slät rund eller oval knopp och smal parerstång, eller de gammalmodigare ”vikingasvärden” med kort parerstång och avlång, ofta utsirad knopp.
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek och går att använda med en hand.
Eneggade vikingasvärd, så kallade långsaxar (se också ”Sax” nedan), är OK även om de är mycket gammalmodiga nu.
Inte OK: Svärd med tvåhandsfattning. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
 |
| Enhandsyxa | Danyxa |
Yxan är ett betydligt vanligare vapen bland vanligt folk än svärdet, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till den fruktade långskaftade danyxan som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, ibland med en förlängd nederkant (”skäggyxa”) eller med en mer symmetriskt utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan de tvåhandsfattade danyxorna kan vara ända upp till 120-150 cm långa.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna.
Inte OK: Pålyxor med spjutspets och/eller hammarhuvud.
 |
 |
| Stötspjut | Huggspjut |
Spjutet, ett av de äldsta vapen som finns, förekommer dels som lättare kastvapen (vilket inte kommer att gestaltas på lajvet) och dels i form av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation. Somliga hedningar håller spjutet i särskild vördnad då det är Odens vapen, men även de kristna har dess företräden mycket klara för sig.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En omtyckt modell är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång. Spjutet behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
OK: En mer spekulativ spjutvariant är huggspjut, dvs ett primitivt stångvapen med en svärdsliknande huggklinga i stället för spjutspets. Detta är en tolkning av de mystiska atgeirr, kesja, fleinn och höggspjót som omnämns i några isländska sagor.
Inte OK: Hillebarder, glavar och andra distinkt senare medeltida stångvapen.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. En typisk nordisk modell är den så kallade saxen, en lång eneggad kniv, ibland med lätt krökt klinga. Ibland kan en sax vara så lång att den blir som ett kort svärd – en s k långsax kan bli ända uppåt en meter lång. Långsaxen är något av ett fattigmanssvärd, och dessutom mycket gammalmodig vid den här tiden. Få om några yrkeskrigare har en sax som huvudvapen. Däremot är den ett praktiskt verktyg för att hugga sly och lövtäkt, vilket gör att den fortfarande är ganska omtyckt som vapen bland bönder.
Dolkar av mer modernt, kontinentalt snitt, som i grund och botten liknar ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga, förekommer också av och till. Somliga stormän och –kvinnor bär dolken som ett sidovapen, men det har inte blivit ett lika allmänt bruk som det blir senare under medeltiden.
Helt rätt: En kortare eneggad sax är ett utmärkt sidovapen för de flesta krigare. Enkla tveeggade dolkar passar också bra.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar. En lång sax (eneggad huggare) är ett passabelt surrogat för ett svärd för en lågättad krigare.
 |
| Långbåge |
Bågen är också ett viktigt och vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig.
Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Norden och övriga Europa vid den här tiden.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK.
 |
Sammansatt båge |
Inte OK: Armborst. Moderna bågar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
 |
| Rundsköld |
 |
| Droppsköld |
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, det billigaste och också det absolut vanligaste. Nästan alla krigare har en sköld, även om den kan läggas åt sidan för att använda vapen som kräver båda händerna.
Helt rätt: Två sorters sköldar är vanliga i Norden år 1107:
Sköldar av båda sorter är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
Sköldar målas gärna i starka färger, antingen i ett eller flera fält (enkla kvadreringar eller andra enkla, dramatiska färgindelningar är populära) eller med ett emblem av något slag på. Sådana är normalt av personlig art. Kung Ragnvalds emblemfärg är blått och somliga av hans hirdkämpar hedrar detta genom att måla sina sköldar helt eller delvis i blått, alternativt pryda dem med ett blått märke, men det är inget som är allmänt påbjudet eller genomfört.
OK: Andra typer av rundsköldar, t ex s k targsköldar (med handtag + armrem och utan sköldbuckla) fungerar också.
Även ovala sköldar är OK – det förekommer också i Norden även om det är ovanligt.
Inte OK: Strykjärnsformade ”riddarsköldar”. Fyrkantiga romerska sköldar.
 |
 |
||||||
|
|
||||||
 |
 |
||||||
|
Brynjehuva |
Näst efter skölden är hjälmen krigarens mest väsentliga skydd. Hjälmar vid den här tiden var enkelt och praktiskt utformade.
Helt rätt: Den mest typiska hjälmen är en enkel skålform som täcker överdelen av huvudet, antingen toppig och konformad eller mer rundad. Den kan antingen vara hamrad i ett enda stycke metall eller bestå av flera stycken som nitats ihop med ett band, en s k spangenhjälm. Hjälmar är också mycket ofta försedda med ett nässkydd, en smal plåt som skjuter ned framför ansiktet. Somliga hjälmar har en liknande nedskjutande plåt till skydd för nacken.
Denna grundläggande hjälmform kan varieras på olika sätt. För att skydda nacken och halsen är det vanligt att man bär en brynjehuva under hjälmen (en krigare som saknar hjälm kan hålla till godo med enbart brynjehuva). Alternativt kan hjälmen vara försedd med fastsatt brynja till skydd för nacken. Liknande nack- och kindskydd kan ibland göras av läder i stället.
Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
 |
 |
|||
|
|
OK: Klassiska vikingahjälmar med ögonskydd á la Gjermundbuhjälmen är OK, men de är mycket gammalmodiga.
Hjälmar av något senare 1100-talsmodell, såsom de platta cylinderformade hjälmar med eller utan nässkydd som ibland benämns ”korsriddarhjälmar” fungerar också.
Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut.
Inte OK: Tunnhjälmar. Kittelhattar. Bascineter. Salader. Barbutor. Antika romerska eller grekiska hjälmar.
 |
| Vapentröja |
 |
| Pansar |
 |
| Vadderad kveif |
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kunde antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt.
Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar och når som längst ned till knäna (idealiskt bör den ha ungefär samma längd som brynjan man bär över). Den är enkelt skuren, ofta med slitsar fram och bak ch/eller i sidorna för att ge rörlighet. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja. Vapentröjan sitter antingen så löst att den kan dras över huvudet eller kan vara snörd i sidorna eller fram.
Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat. Ibland kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg.
Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.)
Vadderade benskydd kan också förekomma men är ovanliga; de bärs oftast bara till brynjehosor.
OK: Vapentröjor och andra vadderade skyddsplagg av senare medeltida modell, med t ex knappar, spännen, löstagbara ärmar eller mer avancerade skärningar, är OK. Helst bör man bära brynja eller annan rustning över dem. De bör om möjligt inte bäras ytterst för sig själva.
Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad.
Inte OK: Tydligt senmedeltida vapentröjor och pansar som bärs ytterst. Pansar utanpå brynja (det börjar förekomma först ett par hundra år senare).
 |
 |
| Brynja | Lös brynjeärm |
|
 |
| Brynjehuva | Brynjehosor |
Den helt dominerande typen av kroppsrustning för den välutrustade krigaren är ringbrynjan. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar.
Då det finns dåligt med tydliga historiska belägg för att dylika stoppningar användes under brynja vid den här tiden är detta inte obligatoriskt på lajvet. Vi rekommenderar det dock starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan vid den här tiden når till knäna eller halva låret och har halvlånga ärmar (det som rustningshistoriskt brukar kallas haubergeon). Ärmarna kan också vara hellånga, vilket är rätt populärt bland dem som har råd med det. Brynjeskjortan är vanligtvis slitsad fram och bak, eller ibland i sidorna, för att ge större rörlighet.
Brynjan kombineras ofta med en brynjehuva, som kan sitta löst (då har den ofta en tillhörande krage) eller vara inbyggd i brynjeskjortan. Alternativt kan nacken och halsen skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan).
De allra mest välrustade kämparna har brynja även på benen, antingen i form av hela brynjehosor som fästs i ett bälte eller lösa benskydd som snörs fast. På likartat sätt förekommer ibland lösa fastsnörda armskydd till en kortärmad brynja.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor.
Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika.
 |
| Lamellharnesk |
 |
| Spjälade armskydd |
Med undantag för hjälmar förekommer smidda rustningar och skydd i plåt inte vid den här tiden. Det finns dock vissa typer av metallbaserade rustningar som kan förekomma:
Helt rätt: Karaktärer med en bakgrund som fört dem i kontakt med de rusiska rikena eller det byzantinska imperiet, särskilt sådana som gjort krigstjänst där, kan mycket väl bära lamellharnesk, spjälade underarmsskydd eller kanske fjällpansar.
OK: Även andra karaktärer kan ha dylika rustningar, men det bör finnas en inlajvförklaring på var vederbörande fått rustningen ifrån.
Enkla, släta knäkoppar kan förekomma, särskilt inbyggda i vadderade benskydd.
Inte OK: Harnesk, arm- eller benskenor, hals- axel-, knä- och armbågsskydd etc i plåt. Visbyharnesk, brigandiner och liknande (dvs rustningar med ett antal plåtar fastnitade mellan lager av läder) dyker upp först under senare hälften av 1200-talet.
 |
|
| Fjällpansar | Läderhjälm |
 |
 |
| Armskydd | Stridshandske |
Slutligen kan det förekomma att rustningsdelar och andra skyddsföremål tillverkas i läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra. Det finns mycket få om några belägg för sådana skydd från den här tidsperioden, men man får förstås komma ihåg att läder inte bevaras något vidare. Inga läderskydd sorterar dock under ”Helt rätt”.
OK: Underarmskydd i läder är praktiskt, särskilt för bågskyttar.
Stridshandskar i läder, med eller utan förstärkningar i härdat läder eller kanske ringbrynja, fungerar.
Hjälmar kan tillverkas i läder (se ovan). Lamellerna i fjäll- eller lamellharnesk kan också tillverkas i härdat läder i stället för plåt.
Enkla harnesk eller benskenor i läder kan fungera, så länge de inte ser för spaceat fantasymässiga ut.
Inte OK: Utpräglade fantasyrustningar i läder, eller saker som för tankarna till orcher eller alver på fantasylajv.
 |
En grupp hirdkämpar i full stridsmundering. Från vänster:
|
| Helt rätt | OK | Inte OK | |
| Sköld | Rundsköld, viking |
Rundsköld, targ Oval sköld |
Heater-sköld Romersk sköld |
| Huvud | Spangenhjälm ”Normandisk” konhjälm Brynje- eller läderkrage på hjälm Brynjehuva Vadderad huva |
Vikingahjälm med ”glasögon” Platt ”korsriddarhjälm” Läderhjälm*** |
Tunnhjälm Kittelhatt Bascinet Salad Barbuta Romersk el grekisk hjälm Gorget Alv/orchhjälm |
| Bål | Vapentröja/rustskjorta (aketon) Pansar (gambeson) Brynja, lår- eller knälång med ärmar Lamellharnesk** Fjällpansar** |
Brynja, ärmlös Lamellharnesk** Fjällpansar** Läderharnesk*** |
Pansar utanpå brynja Brynja direkt över skjorta Bröstplåt Brigandin / Visbyharnesk Alv/orchrustning |
| Ben | Brynjehosor* Vadderade hosor* Lösa benskydd av brynja* Spjälade benskydd* |
Enkla knäkoppar Benskenor i läder |
Benskenor i plåt Smidda knäskydd |
| Armar | Brynjeärmar Lösa armskydd av brynja* Överarmskydd till lamellharnesk** Spjälade underarmskydd* |
Överarmskydd till lamell- eller fjällharnesk** Armskydd i läder |
Armskenor i plåt Armbågsskydd Axelplåtar |
| Händer | Brynjevantar* | Stridshandskar i läder + ev förstärkning | Stridshandskar i plåt |
* = Ovanligt.
**="Helt rätt" för karaktärer med österländsk bakgrund eller kontakter, "OK" för andra.
***=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
Minimum/obligatoriskt
Valfritt tillval
Inte lämpligt
Minimum/obligatoriskt
Rekommenderas starkt
Valfritt tillval
Inte lämpligt
Minimum/obligatoriskt
Rekommenderas starkt
Valfritt tillval
Minimum/obligatoriskt
Rekommenderas starkt
Valfritt tillval