|
|
| Hängselkjol |
Dräktskicket i Gautrike är inspirerat av vikingatid men också av tidigare germansk och nordisk folkvandringstid, anglosaxisk dräkt och en del rena fantasyinslag.
Först kommer en översikt över vad som är relativt genomgående för dräktskicket i hela landet, oavsett samhällsklass.
Material: De vanligaste tygerna är ylle (för ytterplagg) och linne (underplagg). Silke förekommer ibland i rikt folks dräkter. Läder, skinn och päls är också populära material, främst för ytterplagg och detaljer.
Färger: Att färga tyger är ofta dyrt; således bär man i allmänhet färggladare kläder ju rikare man är. Även enkelt folks kläder kan gå i många olika färger, men har oftast dämpade nyanser eftersom kläderna bleks ur med tiden och man inte har råd att färga om dem ofta – för rikt folk blir just därför färgprakten en statussymbol. De som har råd bär starka färger: rött, blått, gult, purpur, grönt, svart, etc. Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) förekommer inte, men däremot är det mycket vanligt med kantband och bårder i kontrasterande färger eller mönster, och kilar i avvikande färg kan förekomma.[1] Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.
Tillverkning och utsmyckning: Kläderna är mestadels ganska enkelt utformade och skurna, men kan ibland vara mer invecklade än de ser ut. Utmärkande för gautisk dräkt är däremot de ymniga dekorationerna: smyckade bårder och kantband; tunga och rikt utsirade broscher och spännen; halskedjor och bärnstenshalsband, etc. Klädmodet lägger ned stor möda på att visa bärarens resurser – är man rik och betydande ska det synas lång väg. Applikationer av olika slag är populära: brickvävda band är mycket vanliga; brodering förekommer också men är inte lika vanligt. Pälskantning och –fodring på ytterplagg förekommer ofta.
Underkläder: Närmast kroppen bär man en skjorta eller särk samt brokor, en sorts byxor som närmast påminner om boxershorts men kan nå ända ned på vaden. Både skjorta/särk och brokor brukar vara i ofärgat eller vitt linne. Särken är hellång med långa, smala ärmar; skjortan är också långärmad men bara höft- till knälång. Skjorta, särk och brokor betraktas som underkläder och syns sällan; nederfållen av en särk kan dock synas om man bär kortare överplagg utanpå den, liksom slutet av en lång ärm. Skjortor och särkar är oftast rakt och enkelt skurna, men kan vara mer avancerade. Halsöppningarna är antingen rymliga och ovala eller smala med en slits.
Skodon: De flesta bär ganska mjuka, platta skor, gärna s k remkängor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk men också rätt vanliga (liksom sysslorna ifråga).
Hår och huvudbonad: Det är vanligare i Gautrike än i något annat land i Thule att även anständigt folk går barhuvade. Likväl är det förknippat med värdighet och status att pryda eller täcka huvudet på något sätt. Gauterna anser att mycket av skönheten sitter i håret; både män och kvinnor bär gärna långt hår, ofta men inte alltid flätat eller uppsatt på olika sätt, och män bär gärna helskägg.
S k kvinno- och mansdräkt: I beskrivningen skiljer vi på mans- och kvinnodräkt. Observera dock att det som beskrivs som ”mansdräkt” – kortare tunikor och byxor - också kan bäras av de kvinnor som föredrar det, utan att det är något konstigt eller avvikande med det. Terminologin är alltså inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
Livplagg: Den högättade kvinnans särk är i linne och oftast rak och enkel, men kan ibland vara plisserad (veckad) som en pösskjorta genom s k rynkveckning (se länklistan för en beskrivning). Halslinningen kan vara vid och oval eller rund och smal med en slits (som kan hållas ihop med en brosch), s k nyckelhålslinning.
Över särken bär hon en lång, långärmad kjortel. Den mest typiska modellen sitter rätt löst och ledigt, med långa kilar i sidorna och kortare fram och bak, men olika varianter förekommer. Kjorteln dekoreras nästan alltid med kantband eller bårder, gärna brickvävda, längs hals- och ärmlinningar och ibland även längs en eventuell frontsöm. Som alternativ kan man ha andra applikationer, gärna drakslingor och liknande mönster.
|
|
| Hängselkjol |
Utanpå kjorteln bär man normalt ett överplagg. Det mest distinkta ytterplagget är hängselkjolen, en sorts rörformad övertunika som hålls fast med band och spännen över axlarna, men man kan också helt enkelt ha ytterligare en tunika. Då är den oftast kortare (knä- till vadlång) och/eller har kortare ärmar än underkjorteln (eller rentav ärmlös – djupa ärmhål, s k helvetesfönster, förekommer dock inte) så att de kan kontrastera mot varandra. Även övertunikor och hängselkjolar är gärna smyckade med kantband.
Benkläder: Om det inte är mycket varmt bär man gärna knähöga, stickade eller vävda strumpor eller hosor som hålls uppe med benlindor.
Ytterplagg: Manteln är det vanliga ytterplagget. Den traditionella gautiska manteln är fyrkantig och består helt enkelt av ett stort, tungt tygstycke som fästs vid ena eller båda axlarna med ett eller två spännen. Somliga föredrar att vika manteln dubbel och således bära den kort – den fullt utvecklade manteln kan dessutom dubbla som sovfilt. Pälsbrämar på mantlar eller t o m hela skinn- eller pälsmantlar är populära. Halvcirkelmantlar förekommer också på sina håll.
Kappor som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen förekommer också.
Huvudbonad: Till skillnad från i de Norra Kungarikena går inte gift och respektabelt folk nödvändigtvis med håret täckt; när det är varmt går både gifta och ogifta kvinnor ofta barhuvade, dock gärna med praktfulla håruppsättningar. Pannband, helst brickvävda men ibland i läder, är vanliga som huvudbonader, och små coifliknande hättor förekommer också, ibland utsmyckade. På resa eller i kallt väder används luvor eller ibland kraghuvor – alltså ungefär som en struthätta men utan strut. Struthättor med tamp förekommer alltså inte (men man kan lätt fixa till en sådan genom att peta in tampen).
Slöjor och dok förekommer sparsamt (och enbart bland Ljustrogna), och haklin bärs bara av nunnorna i Vindhem. På senare år har en del nymodigt sinnade Ljustrogna kvinnor experimenterat med att fästa en linneduk i sitt pannband och på så sätt få till en sorts slöja.
Tillbehör och prydnader: En eller två stora, ovala eller runda broscher, s k spännbucklor, är en traditionell del av dräkten. Har man hängselkjol används de för att hålla upp den; annars har man gärna liknande broscher som mantelspännen för att få en likartad effekt.
Halsband av pärlor, bärnsten och annat dyrbart är också mycket typiskt. Pärlhalsbanden hängs gärna upp på broscherna. Även mindre redskap, som nycklar, saxar och liknande, hängs gärna i trådar eller kedjor från spännbucklorna.
Som bälte används gärna en tyggördel, gärna brickvävd. Den kan bäras tillsammans med ett läderbälte vid behov.
Livplagg: Över skjortan bärs en långärmad kjortel eller tunika. Den är för det mesta knälång och sitter ganska löst; den kan vara slitsad i sidorna från midjan men är oftare utställd med kilar i stället. Den dekoreras nästan alltid med kantband eller bårder av olika slag – t ex brickvävda band eller applicerade slingor – längs hals- och ärmlinningar, ibland också längs nederfållen. Hals- och ärmlinningar kan ibland också hållas ihop med spännen eller knappar.
Ibland, särskilt om det är kallt eller vid högtidliga tillfällen, bärs en knälång övertunika utanpå. Den kan se ut på samma sätt som underkjorteln, men är oftare så beskaffad att underkjorteln och dess praktfulla prydnader också syns; övertunikan har t ex gärna kortare, vidare ärmar och kan vara slitsad fram och bak. Övertunikan brukar vara minst lika överdådigt smyckad som undertunikan; den är gärna pälskantad eller –fodrad. I somliga fall bärs övertunikor i läder, detta är särskilt populärt bland krigare.
Benkläder: På benen har man normalt långbyxor. Byxorna är enkla, raka och sitter ganska löst – de kombineras ofta med benlindor, gärna snörda i eleganta korsmönster. Ibland bär man korta hosor av tyg (stickade eller vävda), päls eller skinn utanpå byxorna (knästrumpor, i praktiken) som hålls uppe med benlindorna. Knälånga påsbyxor förekommer också i enstaka fall, men det är ovanligt. Hellånga hosor utan långbyxor förekommer inte.
Ytterplagg: Se kvinnodräkt ovan. Beväpnade män och kvinnor bär normalt manteln med bara ett spänne på höger axel (om man är högerhänt), för att obehindrat kunna dra svärdet om det behövs.
Det förekommer också ibland kappor och rockar som antingen knäpps framtill med ett eller flera spännen eller har omlottliggande framstycken och hålls ihop med ett bälte (som en badrock). Manteln är dock mycket vanligare.
Huvudbonad: Många går barhuvade men flätar gärna hår och eventuellt skägg. Pannband i läder eller tyg (då helst brickvävda band) är populära, och små runda eller toppiga mössor förekommer också, gärna pälskantade eller –fodrade. Kraghuvor (struthätta utan strut – se Kvinnodräkt ovan) bärs ibland men är främst ett resplagg och bärs sällan inomhus.
Tillbehör och prydnader: Bälten är gärna breda och i läder med stora, praktfulla metallspännen. Somliga stormän bär bälten med metallplattor monterade längs hela bältet, och omvänt förekommer det brickvävda tyggördlar.
Halskedjor och –smycken är populära, gärna små amuletter och medaljonger, ibland i kombination med pärlor eller bärnstenar. Stenar med runor eller gudasymboler var vanliga förr; numera bär många Ljustrogna gauter liknande medaljonger med små Ljuspilar, ibland tillsammans med de gamla runorna. Armlänkar eller kraftiga armringar är också omtyckt.
Teckningar och foton - stormän och -kvinnor
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Det är ingen dramatisk skillnad på hur en enklare fri kvinna klär sig jämfört med den högättade. Skillnaden sitter mest i att bondkvinnans kläder är mindre färggranna och mindre överdådigt utsmyckade.
Livplagg: Som storkvinnan, men rynkveckade särkar är mycket ovanligt och om man har en bärs den bara till fest. Hängselkjol eller övertunika kan ibland bäras direkt över särken.
Päls- och skinnjackor kan också förekomma i kyligt väder (se Mansdräkt nedan) men är vanligast i kombination med ”manlig dräkt”, alltså kortare kjortlar och byxor.
Benkläder, ytterplagg: Som storkvinnan.
Huvudbonader: Många går barhuvade när det är varmt, men många täcker också håret. Huvudduken är typisk; oftast i form av en vanlig schalett med två snibbar som knyts i nacken.
Livplagg: Som stormannen, fast i enklare färger och mindre utsmyckade. Eventuell övertunika är mer av ett praktiskt ytterplagg för värmens skull och är inte alltid så utsmyckad.
Ett alternativt plagg att bära utanpå kjorteln är en kort, ofta ärmlös jacka, oftast i skinn eller päls, som är öppen framtill med två snett, omlott liggande framstycken. Korta eller långa, öppna västar av t ex fårskinn är också i bruk.
Benkläder, ytterplagg, huvudbonader: Som stormannen.
Tillbehör och prydnader: Bältet är oftast enkelt och i läder med ett enkelt spänne, men den som har råd bär gärna något flottare. På samma sätt bär man gärna enkla halssmycken om man har råd.
Teckningar och foton - bönder, hantverkare och arbetsfolk
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
Träl |
Trälar går förstås i de kläder de fått av sin ägare, och deras klädedräkt varierar kraftigt beroende på status och husbondens generositet. En givmild husbonde kan låta sina trälar ärva avlagda kläder efter sig och sin familj, men då är dessa normalt rejält utslitna. Enstaka betydande trälar, t ex ofria brytar, påminner mer om fritt tjänstefolk i status och är också väl försedda med kläder; dessa klär sig ungefär som fria bönder fast i slitna och nötta kläder och normalt inga smycken att tala om.
Den typiska dräkten för enkla trälar är som följer:
Livplagg: Grundplagget är en tunika, eller snarare tabard, av enklast möjliga sort: ett fyrkantigt, grovt och ofta kraftigt slitet tygstycke med hål för huvudet, öppen i sidan och fäst i midjan med ett ”bälte” av rep eller tvinnat gräs. Tabarden kan vara lår- till vadlång. På somrarna bärs ingen skjorta eller särk normalt under den, det kan dock förekomma på vinterhalvåret.
Benkläder: På sommaren går man oftast barbent; brokor förekommer men sällan byxor eller hosor. Dessa brukar däremot bäras under vinterhalvåret.
Ytterplagg: Vintertid kan det förekomma mantlar, antingen i tvinnat gräs eller gamla avlagda, utslitna tygmantlar.
Skodon: Barfota om sommaren. Om vintern enkla skor, ofta fodrade med halm.
Huvudbonad: Trälar går barhuvade, utom i kallt väder utomhus då de kan ha enkla mössor eller huvor.
Ljustrogna präster (och andra lärda) i Gautrike klär sig som sina kollegor i grannländerna; se artikeln om yrkesdräkter i Thule.
 |
 |
 |
 |
 |
Snabblista för en typiskt gautisk dräkt:
Inte:
Else Marie Gutarp, Hurusom man sig klädde: en bok om medeltida dräkt (Visby, 1995)
Innehåller en handfull enkla mönster på bl a skjorta, knälång kjortel med korta kilar, hellång kjortel mm.
Hans Käll, Levande rollspel - handbok (Stockholm, 1998)
Innehåller några historiska mönster till engelska dräkter från 1000-1200-talen. Den första mönstergruppen ("1066") passar bra för gautiska kläder.
Jeffrey L. Singman & Will McLeod, Daily life in Chaucer’s England (Westport, 1995)
Historiska mönster till brokor, hosor, skjorta/särk, kjortel samt bältesväska.
Fëa Livia
Många äldre nummer av Livetidskriften Fëa Livia innehåller bra artiklar om dräkttillverkning. Här följer en lista över tillgängliga nummer och relevanta artiklar i dem.
Man beställer dem genom att sätta in 30:- per nummer på postgiro 639 95 16 - 1 Fëa Livia och ange vilka man vill ha.
Länkarna kommer, om inget annat sägs, från Anna’s LARP craft links page och The Kingdom of Atlantias Clothing and Costume Links, två utmärkta sidor som bör kollas.