| Utskriftsvänlig sida |
Margholien är ett område i Thule som geografiskt motsvarar en stor del av Norrlandskusten i vår verkliga värld; man kan ungefärligen tänka sig att regionen täcker Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Gästrikland och delar av Härjedalen och Västerbotten.
Under större delen av sin historia har Margholien inte varit ett enat rike på samma sätt som de sydligare länderna. I forntiden befolkades området av olika stammar och byar, men den enda egentliga statsbildningen - om den inte bara är en legend - var alvriket Oriani. Det riket krossades dock enligt legenderna av häxmästaren Gholan den Ogudaktige, någon gång under trehundratalet. Han lär ha regerat i mer än hundra år, tills hjälten Imrar av Geda besegrade honom omkring LjÅ 450. Om detta berättas i de fåtaliga fragment som bevarats av texten Imrarskvädet.
Händelserna i Imrarskvädet är vad riket Gedanien utgår ifrån i sin historieskrivning, och regionen känd som Margholien har sedan fyrahundratalet varit löst knuten till riket Gedanien, men fogades aldrig på riktigt in under den gedanska kronan.
Sedan ungefär femton år tillbaka har händelserna i Margholien tagit en ny vändning, då den mystiske Fursten dykt upp och lagt området under sig med magi och vapenmakt.
Det territorium som nu räknas till Furstendömet Margholien har under större delen av sin historia inte utgjort en politisk enhet. Den historiska översikten gäller det geografiska området som helhet, det vill säga landområdena i Thule som gränsar till Högälven i söder, Högmark och Steinheim i väster och Nordanlanden i norr.
De gamla folklanden i norr har varit bebodda länge av flera folk, men i forntiden fanns ingen större politisk organisation än stammar, bygdegemenskaper och små hövdingadömen; den enda egentliga statsbildningen, om det inte bara är en legend, var alvriket Oriani.
Omkring LjÅ 300 och framåt erövrades stora delar av norra Thule av häxmästaren Gholan den Ogudaktige, som krossade Oriani och etablerade sitt rike i det som blev Margholien. Hans skräckvälde sägs ha varat i över hundra år, tills han slutligen besegrades av människan Imrar från Geda omkring år 450. Gholans rike föll sönder och kungariket Gedanien grundades vid samma tid. De främsta källorna till dessa händelser är det fragmentariskt bevarade Imrarskvädet.
Margholien förblev löst knutet till Gedanien men infogades aldrig fast i riket. Koloniseringen av älvdalarna tog fart på nytt och de olika folklanden kom till stor del att sköta sina egna affärer. De sydligare delarna var närmare knutna till Gedanien, men även dessa band började lossna med tiden. Norra Thule dominerades under de århundraden som följde av mänskliga nybyggare längs kusten och älvdalarna, vildmän djupare in i skogarna och orcher och vättar längre upp i norr.
Ett nytt blad vändes år 1134 eller 1135 då den mystiske Fursten, som många tror är den gamle tyrannen Gholan som på något sätt återvänt till livet, dök upp och under ett par års tid etablerade sitt välde i Margholien stödd på en kombination av våld och lämpor. Hans regim var till stor del stödd på legosoldater och lycksökare utifrån, men han etablerade också tidigt allianser med flera av de gamla hövdingarna och knöt snabbt orcherna och vättarna till sig. Under de närmast följande åren växte snabbt en robust och hårdhänt skött militärdiktatur upp.
Furstendömet utropades formellt i början av 1137 och inledningsvis försökte Fursten etablera goda relationer till de misstänksamma grannrikena. Två år senare anföll Furstendömet Gedanien och Arosia och ockuperade delar av länderna; enligt din Furstliga propagandan rörde det sig om ett nödvändigt preventivkrig. Samtidigt expanderade Furstendömet snabbt i österled och lade under sig delar av det fordom herrelösa landet Talvala öster om Innanhavet.
Sedan dess har Furstendömet befunnit sig i krig mot en allians av kungarikena Gedanien, Arosia, Högmark och Sunnanslätt samt den gedanskt anknutna S:t Ahriks Orden. För närvarande har Fursten själv en något orolig allians med den mäktiga riddarorden Ordo Alemandi, som dominerar stora delar av Österlandet. Övriga maktfaktorer i Norden har antingen hållit sig neutrala eller skiftat allianser fram och tillbaka.
Det är nu snart tio år sedan Furstendömet grundades och en ny generation har börjat växa upp som inte minns mycket av livet dessförinnan. Trots förtrycket har kriget och umbärande faktiskt svetsat samman folket en del; den Furstliga propagandan har oförtröttligt inpräntat att man är omgiven av fiender åt alla håll och att Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.
Margholiens samhälle har helt designats om sedan Fursten tog över 1134. Från att ha varit ett politiskt bakvatten där makten låg i händerna på lokala hövdingar, storbönder och lagmän är det nya Furstendömet en strikt hierarki med Fursten som enväldig härskare. Denna omstrukturering har till största delen designats av Förste Minister Egil Örnkloo.
Det Örnkloo och Fursten har skapat är en invecklad, centraliserad ämbetsorganisation och en stor stående armé. Ibland omnämns de olika ämbetsverken och krigsmakten sammanfattande som Hierarkin. Det centrala civila ämbetsverket är Ministeriet, som samordnar Furstendömets ekonomiska, administrativa och politiska förvaltning. Här ingår flera underavdelningar. Furstens närmaste generaler och staber bildar tillsammans Krigsrådet.
Andra allmänt kända delar av Hierarkin är Kollegiet, där Furstens arcuriska magiker är samlade, Rödkåporna (så kallade i folkmun) och Salamandrarna, ett ordenssällskap som har till uppgift att övervaka magi och andra övernaturligheter, samt Vakande Ögat, Furstens hemliga polis.
Läs mer: Om den Furstliga förvaltningen och ämbetsverken
Samhället i stort är, om vi generaliserar, uppdelat i fyra lösa grupperingar: adel, fria medborgare, humiliorer och trälar.
Människor är inte ensamma om att befolka Margholien. Där finns vid det här laget många olika mänskliga och ickemänskliga kulturer.
Läs mer:
Furstendömet Margholien är det till ytan största riket i Thule; det gränsar i söder till Gedanien, i sydväst till Arosia, i väster till Högmark och Steinheim, i norr till Nordanlanden och i öster till Innanhavet. Gränserna mot Steinheim och norra Högmark är något oklart fastlagda och går genom vidsträckta ödemarker. Den formella gränsen mot Arosia och Gedanien utgörs av Högälven; år 1146 ligger dock delar av norra Gedanien och norra Arosia ännu under Furstlig ockupation.
Det nya Furstendömet omfattar ett antal traditionella ”folkland” och har i stort sett behållit dessa som utgångspunkt för sin administrativa indelning. Folklanden är, från söder till norr, kända som Nedomskog, Arilda, Höghede, Ovanstig, Brantvik och Utmark. Arilda, Höghede och Ovanstig är de kärnland som ibland benämnts ”det egentliga Margholien”, men detta är mer traditionellt än vad det motsvarar någon praktisk verklighet. Utöver ovannämnda har också östra delarna av folklandet Ravnsmark, som tidigare tidvis räknat dvärgkungen i Steinheim som sin överherre (de västra delarna lyder fortfarande under dvärgriket), inlemmats i Furstendömet. Det är dessa som Drakfåglarna nu tagit i besittning.
Nedomskog, det sydligaste folklandet, är låglänt och jämförelsevis öppet, rikt på torvmossar och lerslätter. Norröver, från det skogsbälte som skiljer Nedomskog från Arilda, övergår landet i ett högland mestadels täckt av granskog som blir tätare ju längre norrut man kommer. Strängt taget syftar begreppet Mörkaskog (eller Margholerskogen) på skogsbältet som skiljer Nedomskog från Arilda, men det används ofta för att beteckna de barrskogar som täcker större delen av Margholien. Jorden är mestadels mager och terrängen ojämn och stenig, men det skogklädda höglandet bryts upp av en mängd vattendrag och fjärdar. På det hela taget sluttar landet långsamt österut från Nifelbergen till havet, men i nordost stiger en bergstunga plötsligt brant upp nära kusten, de s k Björnramsbergen.
I de stora älvdalarna finns bördig odlingsmark; bebyggelsen är också tätt koncentrerad kring kusten och dalgångarna. De största älvarna är Mörknan, Saxan, Graneälven, Sandälven, Norrälven och Uma älv längst i norr. De odlade bygderna förbinds av vatten samt av gamla farleder som de Furstliga gjort stora satsningar på att få till farbara vägar.
Djurlivet är rikt; även för de bofasta bönderna har jakt och fiske alltid spelat en stor roll i försörjningen.
Läs mer: Viktiga städer och platser
|