| Utskriftsvänlig sida |
Högmark är det nordligaste av de norra kungarikena och likaså det yngsta. Landet är geografiskt och kulturellt starkt inspirerat av det medeltida Dalarna. Dess allmoge är känd för sin hårdnackade frihetskärlek och duglighet både i arbete och strid. Man kan förmoda att folkkulturen rönt en viss påverkan från det dvärgiska inslaget i landet (se nedan).
Den mäktiga Högälven, som genomkorsar riket, är den största floden i de Norra Kungarikena. Klimatet är hårt och jordmånen mager, men tack vare de rika malmfyndigheterna blomstrar gruvdriften.
Rikets huvudstad är Ranheda, som byggts upp kring kungens slott Tvenne Blad. Stadsliknande bebyggelse har också uppstått kring järngruvorna i sydväst och koppargruvorna i öster; dessa har på sistone börjat benämnas som städerna Järnforsa och Brandhäll.
Folklandet Högmark var redan i forntiden känt för sin utvinning av myrmalm, och frampå 800-talet började man med modernare bergsbruk. Vid den här tiden lydde Högmark närmast under det gedanska folklandet Vestraland och ingick alltså i Gedariket, det som utvecklades till det nuvarande Gedanien. Efter att kungariket Arosia avknoppats från Gedariket i början av 900-talet stred och tvistade dess härskare ofta med gedakungarna om rätten till Högmark och andra utkantsområden.
I och med att Arosia och Gedariket slöt fred år 1008 och delade upp det upproriska Vestraland mellan sig tillföll Högmark definitivt Arosia. Dess koppar- och järngruvor gav stora inkomster, men högmarkarna blev med tiden mer och mer missnöjda med det arosiska styret och år 1080 bröt man med Arosia och valde stormannen Hemming Röde till sin egen kung. Hemming slöt snabbt en allians med dvärgriket Steinheim och kunde med dvärgarnas hjälp slå tillbaka det arosiska försöket att återerövra landet. Efter ett kort krig tvingades Arosia till stillestånd och erkände och slöt fred med det nya riket.
Vänskapen med dvärgriket blev varaktig, och flera dvärgar har fortsatt engagera sig i bergsbruket i Högmark. Landet har också en liten men synlig dvärgisk minoritetsbefolkning. Relationen till Arosias härskare förblev länge spänd, helst som många av de bästa malmfyndigheterna legat i gränslanden.
Högmark drabbades inledningsvis förhållandevis lindrigt av kriget mot Fursten, men under de senaste året har landet lidit svårt av återkommande Furstliga härjningar. I början av kriget försökte de Furstliga rentav hålla goda eller neutrala relationer till Högmark, men stormannen Hammar Bryngilssons försök under 1139-40 att stödd på Furstliga hjälptrupper störta kung Sigtrygg och själv nå tronen misslyckades och Högmark stod enat mot Fursten.
Det första av en serie större anfall på Högmark kom i februari 1142 då landet invaderades av en stark Furstlig här samtidigt som en allierad här samlats för att återta Aagrans bergslag. Efter ett kaotiskt vinterfälttåg tvingades de Furstliga dra sig ur Högmark efter omfattande förstörelse men utan några varaktiga resultat. Det här mönstret skulle komma att upprepas.
Kung Sigtrygg stupade vintern 1142-43 då han i spetsen för en frivilligstyrka dragit för att bistå dvärgriket Steinheim mot bergstrollen i norr. Astrid Kettilsdotter Järnek valdes till ny drottning vid rikstinget följande vår.
De Furstliga härjade på nytt i Högmark under 1143 och 1144, men under 1144 lyckades Högmark och Arosia förena sina styrkor och eftertryckligt slå tillbaka inkräktarna och landet fick vara ifred för en tid. Segern och de gemensamma hoten hade fört de båda rikena mycket närmare varandra än på länge, och i januari 1146 gifte sig drottning Astrid med kung Angantyr av Arosia och rikena ingick en personalunion.
Det var dock inte slut på olyckorna för Högmarks del. Det året kom en stor hord orcher och vättar ned från Nordanlanden, tydligen på de Furstligas inrådan, och härjade i landet; i deras fotspår ockuperade de Furstliga nordöstra Högmark med Brandhälls kopparbergslag. Med allierad hjälp lyckades högmarkarna slå orchhorden och deras Furstliga hjälptrupper och driva tillbaka dem över Högälven, som därefter i praktiken blev gränsen.
Så förblev läget, uppbrutet av fortsatta sporadiska räder, fram till hösten 1148 då den Furstliga övermakten till slut blev för stor. Ranheda kom inför hotet att klämmas mellan två Furstliga arméer; den mindre under generalmajor Severa hotade Ranheda från Strand; en större under general Voorlaugr tog sig efter att ha härjat i Arosia upp via Tolvmilaskogen och Järnforsa till Högmark och fortsatte mot Ranheda. Drottning Astrids styrkor lyckades slå tillbaka Severas armé över Högälven i slaget vid Stengårds färja och vann därmed dyrbar tid, men den tvingades man använda till att evakuera huvudstaden så långt det gick. Drottningen och många av hennes trupper tvingades fly till Arosia.
Nu, våren 1149, ligger hela Högmark utom bygderna kring Järnforsa i sydväst under Furstlig ockupation. Stora Furstliga truppstyrkor har förblivit inkvarterade i landet över vintern och det ser ut som att landet kommer att utgöra utgångspunkten för Furstens nästa stora offensiv.
Högmark är liksom Arosia ett valkungarike. Monarkens politiska makt är inte övermåttan stor, men kronans finanser är relativt goda då bergsbruket ger rika skatteintäkter.
Adeln i riket är liten och består av ett antal små och relativt (med adelsmått mätt) fattiga familjer. Högmark är det frälsefattigaste av de Norra Kungarikena, och gränsen mellan de fattigare frälsemännen och bönder kan vara ganska flytande.
De flesta frälsemän och -kvinnor har inga speciella titlar; den enda titel som finns är riddare. Riddare fungerar som i de andra länderna.
I kyrkligt avseende lyder Högmark ännu under Arosia och dess patriark. Prästerskapet har inte så stor direkt politisk makt, men kyrkan äger en hel del jord. Kyrkan har också stort inflytande över de fromma högmarkskarlarna.
Bergsmännen är en speciell klass i Högmark. De är mestadels ursprungligen bönder med gruvdriften som sidosyssla, men då bergsbruken ökat har somliga tagit det som heltidssyssla. De rikaste bergsmännen kan äga hela gruvor, men de flesta är delägare eller bara anställda. Då bergsmännen är källan till landets främsta tillgångar är de en ganska stark grupp i riket. Det råder en viss överlappning med frälset; flera adelsfamiljer har sitt ursprung som framgångsrika bergsmän, och många adelsmän försöker skaffa sig andelar i de lönsamma gruvorna.
Slutligen finns det som i alla länder en skara fattiga egendomslösa. De drar antingen runt på landsbygden eller flockas till städerna eller gruvorna på jakt efter tillfälliga arbeten. Eftersom jordbruket i Högmark är såpass fattigt är det vanligt att även småbönder, drängar och pigor får dra runt som diversearbetare, gårdfarihandlare eller rentav legoknektar under delar av året. Dessa beger sig ofta till Arosia eller Gedanien på sina resor.
Högmark har sedan gammalt en liten men betydande minoritet av dvärgar. Dessa, invandrare från Steinheim eller deras ättlingar, bor nästan uteslutande vid bruksorterna. De flesta är direkt engagerade i bergsbruket och har bildat något av ett samhälle i samhället. Bergsmännens särpräglade kultur har också rönt tydligt inflytande från dvärgarna. Rikets relationer med Steinheim är också sedan gammalt goda men inte särskilt betydelsefulla. De har dock intensifierats sedan krigsutbrottet, och dvärgarna har skickat en frivillig hjälpstyrka som rest och bemannat gränsfästningar mot Furstendömet.
Högmarks bergsmän, även de mänskliga, är oöverträffade vad gäller gruvdrift. Eftersom de sitter på en av rikets främsta inkomstkällor är deras ställning stark.
Högmarks krigsorganisation liknar de andra Norra Kungarikenas, men eftersom landet är så fattigt på adel spelar frälseuppbådet ingen dominerande roll. Landets militära huvudstyrka utgörs av bondeuppbådet. Högmarks bondehärar är de stridsdugligaste i de Norra Kungarikena, då dess folk lever ett hårt och farligt liv på gränsen till vildmarken. En stor del av bondehären är skickliga armborstskyttar. Därtill förekommer också lejda knektar, både värvade av kungamakten och av de rika bergsmännen. Under åren närmast före kriget hade kungen använt sig av många sådana som garnisoner vid gruvor och fästningar.
Liksom i övriga Norden används svensk- eller fornnordiskklingande förnamn och tillnamn. En egenhet är att bönder ofta tar ett tillnamn först i namnet efter sin hemgård eller –by. Sparv Ingri Matsdotter kommer t ex från gården Sparv. Gårdar och småorter i Högmark har ofta namn efter personnamn i genitivform, t ex Pers, Idas, Arnas etc.
Den unga drottning Astrid Kettilsdotter Järnek, tidigare riddare och riksråd, fungerade tidigare under kriget ofta som sin företrädare kung Sigtryggs språkrör gentemot grannrikena. Trots att hennes första fälttåg efter trontillträdet började med ett nederlag har hon snart reparerat sitt rykte som härförare, och hon är omtyckt bland folket.