Högmark är det nordligaste av de norra kungarikena och likaså det yngsta. Landet är geografiskt och kulturellt starkt inspirerat av det medeltida Dalarna. Dess allmoge är känd för sin hårdnackade frihetskärlek och duglighet både i arbete och strid. Man kan förmoda att folkkulturen rönt en viss påverkan från det dvärgiska inslaget i landet (se nedan).
Den mäktiga Högälven, som genomkorsar riket, är den största floden i de Norra Kungarikena. Klimatet är hårt och jordmånen mager, men tack vare de rika malmfyndigheterna blomstrar gruvdriften.
Rikets huvudstad är Ranheda, som byggts upp kring kungens slott Tvenne Blad. Stadsliknande bebyggelse har också uppstått kring järngruvorna i sydväst och koppargruvorna i öster dessa har på sistone börjat benämnas som städerna Järnforsa och Brandhäll.
Högmark var tidigare en del av grannriket Arosia, men har varit självständigt i drygt 200 år. Kort efter att riket utropats tog man kontakt med dvärgarna i Steinheim och förmådde dem att engagera sig i det gryende bergsbruket. Tack vare detta snilledrag i förening med goda natur fyndigheter har Högmark nu de främsta gruvorna och bergsbruken i Norden. De har också en liten men synlig dvärgisk minoritetsbefolkning.
Relationen till Arosias kungar har aldrig varit den bästa, helst som många av de bästa malmfyndigheterna legat i gränslanden. Se avsnittet om Arosia.
Näst efter Sunnanslätt är det inlandsbundna Högmark det av de Norra Kungarikena som drabbats lindrigast av kriget, åtminstone om man ska räkna enbart direkta konflikter med Furstendömet. De svartfolksband som förhärjade delar av norra Högmark under 1139 ställde förvisso till med en hel del förstörelse, vilket kulminerade i deras intagande och ödeläggande av Brandhälls kopparbergslag i juli - även om många har misstänkt att detta skedde med Furstens goda minne eller rentav på hans order är inget helt bevisat, och de Furstliga har naturligtvis förnekat det. Faktum är att Högmark var det enda rike bland de allierade som Furstendömet en bit in i kriget fortsatte att anstränga sig att upprätthålla diplomatiska relationer med.
Högmark tycks nu åtnjuta större inre enighet än på länge. Kung Sigtrygg tycktes efter rikstinget våren 1140 ha försonats fullständigt med de tidigare missnöjda bönderna och bergsmännen, och de yttre hoten - de Furstligas fagra ord har naturligt nog hälsats med djup skepsis efter förra årets händelser - har bidragit till att sammansvetsa folket. Detta enande har dock uppslukat större delen av rikets energier under en stor del av året, och Högmark har i praktiken förhållit sig rätt passivt under 1140. Man har förbättrat sina befästningsverk och, under sommaren, gjort en del räder i de ockuperade arosiska gränsmarkerna - de sistnämnda har dock varit föga framgångsrika.
Under 1141 sände Högmark en stark frivilligkår till Draakhem och deltog i den framgångsrika allierade belägringen av staden och slottet.
En stark Furstlig här invaderade Högmark i februari 1142, samtidigt som en allierad här samlats för att återta Aagrans bergslag. Ett kaotiskt vinterfälttåg följde men inga avgörande resultat uppnåddes. Östra Högmark förhärjades, Ranheda intogs tillfälligt och Brandhäll blev fullständigt ödelagt, men de Furstligas uppdelade styrkor led svåra förluster; II Legionen halverades under en belägring och utbrytning mot kung Sigtryggs styrkor, och svartfolksauxilian under Store Sharsh led ett förödande nederlag mot en arosisk-sunnanslättsk ryttarhär vid Sundmo. De Furstliga drog sig ur Högmark, men skadan de ställt till var omfattande och kommer att kräva ett omfattande återuppbyggnadsarbete.
Kung Sigtrygg stupade vintern 1142-43 då han i spetsen för en frivilligstyrka dragit för att bistå dvärgriket Steinheim mot bergstrollen i norr. Astrid Kettilsdotter Järnek valdes till ny drottning vid rikstinget följande vår.
De Furstliga har härjat i Högmark under 1143 och -44, men under 1144 lyckades Högmark och Arosia förena sina styrkor och eftertryckligt slå tillbaka inkräktarna. Segern och de gemensamma hoten har fört de båda rikena mycket närmare varandra än på länge, och det ryktas att de båda monarkerna och deras råd diskuterar olika sätt att befästa alliansen - kanske rentav en personalunion.
Högmark är liksom Arosia ett valkungarike. Monarkens politiska makt är inte övermåttan stor, men kronans finanser är relativt goda då bergsbruket ger rika skatteintäkter.
Adeln i riket är liten och består av ett antal små och relativt (med adelsmått mätt) fattiga familjer. Högmark är det frälsefattigaste av de Norra Kungarikena, och gränsen mellan de fattigare frälsemännen och bönder kan vara ganska flytande.
De flesta frälsemän och -kvinnor har inga speciella titlar; den enda titel som finns är riddare. Riddare fungerar som i de andra länderna.
I kyrkligt avseende lyder Högmark ännu under Arosia och dess patriark. Prästerskapet har inte så stor direkt politisk makt, men kyrkan äger en hel del jord. Kyrkan har också stort inflytande över de fromma högmarkskarlarna.
Bergsmännen är en speciell klass i Högmark. De är mestadels ursprungligen bönder med gruvdriften som sidosyssla, men då bergsbruken ökat har somliga tagit det som heltidssyssla. De rikaste bergsmännen kan äga hela gruvor, men de flesta är delägare eller bara anställda. Då bergsmännen är källan till landets främsta tillgångar är de en ganska stark grupp i riket. Det råder en viss överlappning med frälset; flera adelsfamiljer har sitt ursprung som framgångsrika bergsmän, och många adelsmän försöker skaffa sig andelar i de lönsamma gruvorna.
Slutligen finns det som i alla länder en skara fattiga egendomslösa. De drar antingen runt på landsbygden eller flockas till städerna eller gruvorna på jakt efter tillfälliga arbeten. Eftersom jordbruket i Högmark är såpass fattigt är det vanligt att även småbönder, drängar och pigor får dra runt som diversearbetare, gårdfarihandlare eller rentav legoknektar under delar av året. Dessa beger sig ofta till Arosia eller Gedanien på sina resor.
Högmark har sedan gammalt en liten men betydande minoritet av dvärgar. Dessa, invandrare från Steinheim eller deras ättlingar, bor nästan uteslutande vid bruksorterna. De flesta är direkt engagerade i bergsbruket och har bildat något av ett samhälle i samhället. Bergsmännens särpräglade kultur har också rönt tydligt inflytande från dvärgarna. Rikets relationer med Steinheim är också sedan gammalt goda men inte särskilt betydelsefulla. De har dock intensifierats sedan krigsutbrottet, och dvärgarna har skickat en frivillig hjälpstyrka som rest och bemannat gränsfästningar mot Furstendömet.
Högmarks bergsmän, även de mänskliga, är oöverträffade vad gäller gruvdrift. Eftersom de sitter på en av rikets främsta inkomstkällor är deras ställning stark, något som inte minst demonstrerades av upproret förra året.
Högmarks krigsorganisation liknar de andra Norra Kungarikenas, men eftersom landet är så fattigt på adel spelar frälseuppbådet ingen dominerande roll. Landets militära huvudstyrka utgörs av bondeuppbådet. Högmarks bondehärar är de stridsdugligaste i de Norra Kungarikena, då dess folk lever ett hårt och farligt liv på gränsen till vildmarken. En stor del av bondehären är skickliga armborstskyttar. Därtill förekommer också lejda knektar. Under åren närmast före kriget hade kungen använt sig av många sådana som garnisoner vid gruvor och fästningar.
Liksom i övriga Norden används svensk- eller fornnordiskklingande förnamn och tillnamn. En egenhet, speciellt bland bönder, är att man dessutom ofta bär sin stamfaders namn i genitivform först i namnet. Ex: Pers Johan Eriksson, Ragnars Ingrid i Hagen.
Den unga drottning Astrid Kettilsdotter Järnek, tidigare riddare och riksråd, fungerade tidigare under kriget ofta som sin företrädare kung Sigtryggs språkrör gentemot grannrikena. Trots att hennes första fälttåg efter trontillträdet började med ett nederlag har hon snart reparerat sitt rykte som härförare, och hon är omtyckt bland folket.