Svärd
| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln innehåller riktlinjer och tips för lämpliga vapen, rustning och annan stridsutrustning för karaktärer från Gedanien, Arosia och Högmark.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten i de här rikena närmast europeiskt 1200- och tidigt 1300-tal. Den dominerande rustningstypen är ringbrynjan. Den fullrustade riddaren bär heltäckande ringbrynja och hjälm, som bäst även kompletterat med kropps-, arm- och benskydd i läder och/eller plåt. Väpnare, svenner och välutrustade fotsoldater är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är kittelhattar, enkla öppna hjälmar, med eller utan nässkydd, och tunnhjälmar. Sköldar är vanligen trekantiga “riddarsköldar“ eller rundsköldar - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Jag har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om jag tar bort sådana som jag får klart för mig inte är bra. Jag kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De jag vet är bra är märkta "Rekommenderas".
Eftersom Thule-kampanjen använder blankvapen på somliga lajv och boffervapen på andra kommer vapenbeskrivningarna oundvikligen att bli en aning tvetydiga. I det normala fallet utgår beskrivningarna från att vapnen ska representeras med blankvapen, men i åtskilliga fall sätter boffervapnens karaktär och möjligheter begränsningar för hur sådana vapen kan vara utformade. I de fall där boffervapen behöver se annorlunda ut än sina blankmotsvarigheter framgår detta tydligt i texten.
|
Svärd |
Svärdet är på många sätt det mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker riddaren och yrkeskrigaren och symboliserar hans status. De dyrbaraste svärden går ofta i arv - ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt.
Helt rätt: Svärd förekommer i åtskilliga former och storlekar. Den absolut vanligaste svärdstypen, det man avser om man säger "svärd" utan att specificera sig närmare, fattas och används med en hand - vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 80-110 cm långt.
Långsvärdet eller en-och-en-halv-handssvärdet förekommer också, men är inte fullt så populärt här som i Sunnanslätt. Det brukar vara ca 100-120 cm långt. Det kan användas med en eller två händer; till fots är dock tvåhandsfattningen mest effektiv särskilt för längre vapen. Slagsvärdet är en ännu större variant, oftast omkring 110-135 cm långt och används alltid med tvåhandsfattning.
Klingor och hjalt kan vara utformade på många olika sätt. Klingan är dubbeleggad och smalnar ofta av mot en skarp stötspets, även om de mer gammalmodiga raka klingorna också förekommer. Parerstången kan vara rak men är ofta krökt fram mot klingan; svärdsknappen är oftast rund eller ibland kilformad.
Om man verkligen vill gå in på de nördiga detaljernas djup rekommenderas artikeln om Ewart Oakeshoots klassificering av medeltida svärdstyper. Typ XII, XIIa, XIII, XIIIa, XIIIb, XIV, XV och XVI är de modeller som är allra mest rätt för Gedanien, Arosia och Högmark.
En speciell svärdsvariant är falchionen, en eneggad huggare. Den har ett hjalt som ett vanligt enhandssvärd och en kort, tung, macheteliknande eneggad klinga.
Boffersvärd: Eftersom stötar med boffersvärd inte är tillåtna blir de med nödvändighet rena huggvapen.
Tillverkningstips:
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek. Svärd bör inte vara längre än 135 cm, och svärd längre än ca 1 m bör hanteras med båda händerna.
Eneggade vikingasvärd, så kallade långsaxar, är tillräckligt lika falchioner för att kunna passera som sådana.
Inte OK: Stora tvåhandssvärd i 1500-talsstil. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
 |
| Enhands stridsyxa | Tvåhandsyxa |
Yxan är ett mycket vanligt vapen bland enkelt folk, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till de fruktade långskaftade stridsyxor som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, oftast med en, mer eller mindre symmetriskt, utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan tvåhandsfattade stridsyxor kan vara upp till 120-150 cm långa. Pålyxor kan vara ännu längre, i extrema fall uppåt 2 m. Bofferpålyxor bör dock inte vara längre än 120-150 cm.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna. Pålyxor med spjutspets och/eller hammarhuvud fungerar också.
Inte OK: Dubbeleggade fantasyyxor.
 |
 |
 |
 |
| Spjut | Glav | Stavsvärd | Bardiche |
Spjutet, ett av de äldsta vapen som finns, förekommer dels som lättare kastvapen (vilket dock nästan bara används för jakt) och dels i form av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation, och det är det typiska vapnet för fotsoldater i de här rikena. Ryttare använder ett särskilt långt och tungt spjut, en lans.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En variant är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång.
Bofferspjut behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
Vid sidan om spjut förekommer det en del andra stångvapen - en samlingsbenämning för långskaftade vapen som normalt används med båda händerna - i Gedanien, Arosia och Högmark. De används för hugg eller en kombination av hugg och stötar. En del av dessa vapen har utvecklats från olika jordbruksredskap som slagor och liar. De är dock inte fullt så vanligt förekommande som spjuten.
OK: Andra stångvapen, t ex hillebarder, är också OK så länge de är fungerande och säkra.
 |
 |
||||
|
|
Olika sorters klubbor och andra krossvapen förekommer också; de är populära som sidovapen för riddare mot tungt rustade fiender.
Helt rätt: Stridsklubbor förekommer av många olika slag, men en typisk modell är hjälmkrossaren som har ett huvud bestående av ett antal trubbiga "vingar" av stål som gör den mycket effektiv mot rustning. Den är oftast ganska kort, 50-80 cm lång, och kan vara helt i stål eller ha ett träskaft.
Andra krossvapen har helt enkelt ett tungt, solitt huvud, ibland förstärkt med spikar. Långa tvåhandsklubbor förekommer också men är rätt ovanliga.
OK: Kättingvapen som stridsgissel och -slagor förekommer men är ovanliga. Boffervapen med kättingar får inte användas då skaderisken är hög pga svårigheten att kontrollera vapen, däremot kan blankversioner förekomma. Stridshammare och andra senmedeltida krossvapen är OK men även de sällsynta.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. De bärs också, till skillnad från andra vapen, ofta till vardagsdräkt. Den typiska dolken liknar i grund och botten ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga. Den är ett vapen och inte ett verktyg.
Enkla långa eneggade knivar, ibland med lätt krökt klinga, kan också användas som vapen. De största kan vara stora som ett kort svärd.
Helt rätt: Några distinkta medeltida dolktyper passar särskilt bra. Basilarden har ett brett handtag och ett H-format grepp, och är ofta ganska lång och kraftigt tilltagen; och testikeldolken känns lätt igen på de båda kulorna i stället för parerstång.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar. En lång kniv är ett passande sidovapen för en fattig krigare som inte borde ha råd med ett svärd.
 |
 |
||||
|
|
Bågen är också ett viktigt och vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig.
Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Thule.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK.
Inte OK: Tydligt moderna bågar.
 |
| Armborst |
Armborstet är ett populärt vapen på sina håll i de norra rikena. Särskilt i Högmark har det spritt sig kraftigt bland allmogen och är det typiska vapnet för bondesoldater; i Gedanien och Arosia används det främst av yrkessoldater och städernas miliser.
Det används liksom bågen både för jakt och krig, och regelbunden övning uppmuntras genom vanligt förekommande tävlingar särskilt i städerna. Armborstet är kraftfullare än bågen men tar längre tid att ladda om; i fält skyddas armborstskyttar ibland av stora sättsköldar, s k paviser.
Boffervapen: Notera att det kan vara problem med att även leksaksvapen med låsanordningar kan räknas som vapen.
Helt rätt: De armborst som är vanliga i Gedanien, Arosia och Högmark är ganska enkla modeller, utan vevar och andra mekaniska spännanordningar.
OK: Även andra medeltida armborstmodeller fungerar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten i de här rikena närmast europeiskt 1200- och tidigt 1300-tal. Den dominerande rustningstypen är ringbrynjan. Den fullrustade riddaren bär heltäckande ringbrynja och hjälm, som bäst även kompletterat med vissa plåtdelar; arm- och benskenor samt vissa förstärkningar. Väpnare, svenner och välutrustade fotsoldater är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är kittelhattar, enkla öppna hjälmar, med eller utan nässkydd, och tunnhjälmar. Sköldar är vanligen trekantiga “riddarsköldar“ eller rundsköldar - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
 |
|
| Trekantiga sköldar | |
 |
 |
| Rundsköld | Bucklare |
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, i sin enklaste form det billigaste och också det vanligaste. Nästan alla krigare som inte använder ett tvåhandsvapen har en sköld.
Helt rätt: Följande sköldtyper är vanligast i Gedanien, Arosia och Högmark:
Sköldar av de två förstnämnda sorterna är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
 |
 |
| Rundsköld med sköldbuckla | Droppsköld |
OK: Rundsköldar av vikingamodell med sköldbuckla och ett handtag mitt på är OK, även om de är gammalmodiga - de kan dock passa bra för t ex bondesoldater.
Avlånga droppsköldar med rundad överdel är OK om de inte är för stora - de bör inte vara längre än 90-100 cm, dvs jämstora med större strykjärnssköldar.
Ovala eller fyrkantiga sköldar kan förekomma även om det är sällsynt.
Inte OK: Stora droppsköldar (över 1 m långa) av normandisk modell. Romerska sköldar.
 |
 |
 |
| Tunnhjälm | Kittelhatt | Bascinet |
 |
 |
 |
| Olika varianter av öppna hjälmar | ||
Hjälmen är, jämte skölden, krigarens mest väsentliga skydd.
Helt rätt: Det finns ett antal olika hjälmtyper i bruk i Gedanien, Arosia och Högmark:
 |
| Brynjehuva |
För att skydda nacken och halsen är det vanligt att man bär en brynjehuva under en öppen hjälm (en krigare som saknar hjälm kan till nöds hålla till godo med enbart brynjehuva). Bascineter kan som sagt ha en ringbrynjekrage fäst i hjälmen, och det kan ibland förekomma på andra hjälmtyper också men det är ovanligt. Enkla runda öppna hjälmar kan ibland bäras under en brynjehuva i stället för över den.
Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm öppen hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
 |
 |
| Läderhjälm | Gorget |
OK: Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut.
Halsen och området närmast runt kan också skyddas av en gorget, en sorts krage i plåt eller härdat läder.
Inte OK: Vikingahjälmar med ögonskydd á la Gjermundbuhjälmen. Barbutor. Salader. Armeter. Antika romerska eller grekiska hjälmar. Bevor.
 |
 |
| Vapentröja | Pansar |
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kunde antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar (tygpansar, om man behöver specificera sig) för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt. Ett pansar (eller för den delen en aketon) kan också bäras som extra skydd utanpå annan rustning.
Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats. Den är oftast av linne och kan vara stoppat med t ex tagel eller filt, eller bestå av många lager hopsytt tyg.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar - ärmarna kan ibland vara löstagbara - och når som längst ned till knäna men oftare ned på halva låret. Den är skuren på ungefär samma sätt som vanliga kläder och kan alltså variera rätt mycket i snitt, men är ofta ganska figurnära med en åtsittande midja. Det finns enkla vapentröjor man drar på över huvudet, men annars är det vanligt att de är öppna fram och sluts med spännen, knappar eller snörning. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja.
Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat, ibland i heraldiska färger (se nedan). Någon gång kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg. Ett pansar kan ibland sakna ärmar.
 |
 |
| Vadderad kveif | Vadderade benskydd |
Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.)
Vadderade benskydd kan också förekomma; de bärs oftast till brynjehosor.
OK: De flesta modeller av vaddering kan användas. Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad.
 |
 |
| Haubergeon | Hauberk |
 |
 |
| Brynjehuva | Brynjehosor |
Ringbrynjan är den dominerande typen av kroppsrustning för den välutrustade krigaren. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar.
Vi rekommenderar det dock starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel eller tröja under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan når till knäna, eller ibland till halva låret, och har långa ärmar, ibland med inbyggda vantar (det som rustningshistoriskt brukar kallas hauberk). Den kortare haubergeonen med halvlånga ärmar är också vanlig bland enklare soldater. Brynjan är oftast slitsad fram och bak, eller någon gång i sidorna, för att man lätt ska kunna röra sig och rida i den.
Brynjan kombineras ofta med en brynjehuva, som oftast sitter löst och då oftast har en tillhörande, rund eller fyrkantig krage. Det förekommer också att huvan är inbyggd i brynjeskjortan. Alternativt kan nacken och halsen någon gång skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan).
Utöver brynjeskjortan och -huvan utgörs det mest karakteristiska benskyddet av brynjehosor, som är vad det låter som - hosor av ringbrynja. De är tunga och behöver fästas i ett kraftigt bälte. Ibland skyddar de även överdelen av fötterna, som damasker. Det förekommer även att lösa benskydd av brynja snörs fast på benen.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor.
Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika.
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
||||
| Lamellharnesk | Fjällpansar | ||||
Över brynjan bär de rikaste och mest välförsedda krigarna ett ytterligare lager rustning. Detta är inte fullt så vanligt som i Sunnanslätt, och det är främst de mer välutrustade riddarna som bär överdragsrustning. Många även inom frälset har bara ringbrynja. Det förekommer också att enklare krigare bär överdragsrustningar i stället för brynja, men det är betydligt ovanligare än i t ex Sunnanslätt.
Det typiska formet av överdragsskydd i Gedanien, Arosia och Högmark är att riddarens vapenskjorta, då ofta gjord i kraftigt tyg eller någon gång läder, förstärks med ett antal järnplåtar på insidan. Någon gång förekommer också en kort läderväst, förstärkt med plåtar på insidan (en primitiv version av de plator som är vanliga i Sunnanslätt). En billigare version av detta är att västen i stället för plåtförstärkningarna är tillverkad i härdat läder.
Det finns också ett par andra, likaså ovanliga, varianter på överdragsrustningar.
 |
 |
| Läderharnesk | |
OK: Bröstharnesk i härdat läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra.
Plata av senare 1300-talsmodell (Visbyharnesk), särskilt om man bär en vapenskjorta över.
Plator med plåtarna på utsidan.
Inte OK: Brigandiner av 1400-talsmodell. Hela bröstplåtar. Mag- och lårskydd i plåtlameller. Full gotisk helrustning av 14-1500-talsmodell.
 |
 |
| Armbågskydd, olika modeller | |
Det normala är att armar och ben skyddas av brynja och/eller tygpansar, eller inte alls. Det kan dock förekomma andra, mindre vanliga skydd i stället för, eller i kombination med, det.
Helt rätt: Normalt förlitar man sig som sagt på brynjans ärmar för att skydda armarna. Enkla skydd av plåt eller härdat läder för armbågarna förekommer dock.
 |
 |
 |
||||||
| Armskydd i läder | Stridshandskar | |||||||
|
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
Över- och/eller underarmskydd i härdat läder är ovanliga men förekommer ibland. Om brynjan inte har inbyggda vantar bärs ibland stridshandskar av läder, ofta förstärkta med plåtar.
Det vanligaste benskyddet utöver brynjehosor och vadderade tygbenskydd är enkla knäkoppar av plåt eller härdat läder. De är ofta inbyggda i tygbenskydden.
I somliga fall bärs i stället enkla benskenor, oftast i härdat läder, mer sällan i stål, till skydd för vaderna.
De flesta fotsoldater som saknar ridhästar bär inga benskydd utom ibland knäskydd.
 |
 |
||||
|
|
OK: Enkla axelplåtar. Underarm- och underbenskenor i plåt. 'Splintade' underarmskydd. Enkla stridshandskar i plåt.
Inte OK: Stora axelplåtar av 1400-talsmodell. Hela arm- och benskydd i plåt. Sabatons (plåtdamasker).
 |
Bilden visar den gedanska riddar Ingeborg Ulfsdotter
Leijonhufvud påklädd i tre steg. Från vänster:
|
| Helt rätt | OK | Inte OK | |
| Sköld | Strykjärnsformad sköld Bucklare |
Rundsköld, viking Droppsköld, liten Oval sköld |
Droppsköld, stor Romersk sköld |
| Huvud | Tunnhjälm Kittelhatt Bascinet* |
Brynjekrage på hjälm Gorget |
Barbuta Salad Vikingahjälm med ”glasögon” |
| Bål | Vapentröja/rustskjorta (aketon) Pansar utanpå brynja |
Brynja, ärmlös |
Brynja direkt över skjorta Bröstplåt |
| Ben | Brynjehosor Enkla knäkoppar Benskenor i härdat läder
|
Spjälade benskydd Smidda knäskydd Underbenskenor i plåt |
Hela benskydd i plåt |
| Armar | Brynjeärmar Överarmskydd till lamellharnesk* |
Underarmskenor i plåt Spjälade armskydd Axelplåtar |
Hela armskydd i plåt |
| Händer | Brynjevantar Stridshandskar i läder + ev förstärkning |
Enkla stridshandskar i plåt | Sena plåtstridshandskar |
* = Ovanligt.
**=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
Det här avsnittet behandlar den krigiska dräkten utöver själva rustningen.
Förutom rustning och eventuella heraldiska plagg och märken drar soldater i fält i sina vardagskläder - se artikeln om fredligt dräktskick i Gedanien, Arosia och Högmark.
Dessa gångkläder är normalt inte enhetliga i färg eller snitt, men det förekommer ibland att stormän förser sina följen med kläder eller tyg i speciella färger – ofta men inte alltid sina heraldiska färger. Dessa blir fortfarande inga ”uniformer” eftersom plaggen sys upp vart för sig; det blir snarare fråga om att ett par färger blir genomgående förekommande i en viss grupp.
Många krigare, särskilt frälseryttare - de riddare och väpnare som själva tillhör frälset - och deras följessoldater, bär ofta en vapenskjorta eller surcot, en överkjortel, över rustningen. Denna skyddar dels rustningen mot rost och solhetta, dels dekoreras den ofta med bärarens heraldiska vapen.
Vapenskjortor passar för frälseryttare, soldater som ingår i en frälsemans följe eller en värvad fänika eller för stadsvakter.
Helt rätt: Vapenskjortan är oftast av tunt ylle eller linne. De är ofta fodrade, gärna i en kontrasterande färg.
En typisk frälseryttares vapenskjorta sitter löst och ledigt och når ungefär till halva vaden när den bärs med ett bälte; knälånga vapenskjortor förekommer också (det är den vanligaste modellen bland fotsoldater), och ibland nästan fotsida. Den är normalt slitsad mitt fram och bak och ibland utställd med kilar i sidorna. Normalt är den ärmlös, men vapenskjortor med korta vida ärmar förekommer också.
Vapenskjortans färger och dekoration kan varieras på många sätt. Till exempel:
 |
 |
|||||
|
||||||
 |
||
|
Följessoldater som tjänar under en storman bär ganska ofta vapenskjortor i hans livré, dvs i en färg eller färgkombination som associeras med soldatens herre - ofta men inte nödvändigtvis herrens heraldiska färger. Det är vanligt att vapenskjortan helt enkelt är vertikalt kluven i de två huvudfärgerna i herrens vapen, men färgerna kan också kombineras på andra sätt (normalt i form av något häroldsmotiv) och enkla enfärgade vapenskjortor i vapnets bakgrundsfärg är också vanligt.. Avsnittet om livréer och emblem i slutet av artikeln ger några exempel. Livréer, alltså kläder i heraldiska färger, är inte något som är unikt för soldater – det kan också bäras av andra tjänare. Det är heller inte fullt konsekvent genomfört. Följessoldater bär normalt inte sin herres vapenbild på vapenskjortan; det är förbehållet herren själv och hans familj. Enklare soldaters vapenskjortor är vanligen av enklare snitt än riddarnas och inte så praktfullt dekorerade.
Alla följessoldater bär inte heraldiska vapenskjortor. En del bär i stället andra markeringar av tjänsten, t ex färgade band i herrens färger fästa i bältet eller hjälmen.
Även värvade knektar kan förses med livréer. De värvade fänikor av fotsoldater som satts upp i Gedanien och Arosia under kriget har t ex olika former av förenklade livréer; de gedanska bär till stor del gula vapenskjortor och olika enkla sköldmärken i blått och gult, medan de arosiska har varierande färger i sköldar och banér men genomgående vita vapenskjortor. Det är också vanligt att städerna förser sina kontingenter med livréer; då oftast enfärgade vapenskjortor.
OK: Enkla fyrkantstabarder som inte är hopsydda i sidorna.
 |
 |
Riddare med följesknektar |
|
Sköldar används inte bara för skydd utan också som igenkänningstecken och för heraldisk dekoration.
Helt rätt: Frälseryttarens sköld pryds av hans heraldiska vapen. Även hästens tygschabrak och vimpeln på lansen brukar smyckas av vapnet eller åtminstone färgerna i det. Det oförändrade vapnet förs bara av familjens överhuvud; övriga medlemmar bär samma vapnet men modifierat på ett eller annat sätt.
Ofrälse följessoldater målar vanligtvis sina sköldar i sin herres livréfärger på samma sätt som vapenskjortorna. Det händer att sköldarna också pryds med herrens vapen eller en förenklad version av det.
De lejda knektar som bär sköldar har oftast någon symbol för sin anställare målad på den – inte nödvändigtvis dennes heraldiska vapen, som ju förknippas med hans närmaste krigsfölje. Skölden kan t ex vara målad i en eller två av herrens vapenfärger eller med någon annan symbol. Vissa legoknektsgrupper har som sagt egna emblem som ofta bärs på sköldarna också.
Städernas kontingenter brukar ha stadens vapen eller åtminstone dess färger på sköldarna.
Bondesoldater bär vanligtvis ingen heraldisk dekoration på sköldarna, men kan ibland måla dem ändå av rent dekorativa skäl.
 |
Riddar Brigitta Korp med en bältesvimpel i kung Imrars färger som tecken för kunglig hirdtjänst |
Det förekommer också mer diskreta heraldiska markeringar, till exempel i form av en bältesvimpel i tyg i herrens färger. Detta är vanligt bland vuxna frälseryttare som tjänar i någon annans följe, t ex i kunglig hirdtjänst. Man bär då sitt eget sköldmärke och sina egna färger men markerar tjänsten med t ex en bältesvimpel. Det är dock vanligt att unga frälsemän som tjänar som väpnare hos en riddare eller annan storman tvärtom bär dennes livréfärger (se nedan) och en mer diskret markering av sitt eget vapen.
Även bland enklare soldater som tjänar mer tillfälligt hos en eller annan herre är liknande märken vanliga.
Den enda ansats till allmän "uniformering" som förekommer i de här rikena faller också inom denna kategori; i fält ska samtliga krigare oavsett rang bära en Ljuspil - blå för Gedanien, röd för Arosia och grön för Högmark - någonstans synligt på kroppen. Det vanligaste är att pilen bärs antingen som ett smycke eller på en armbindel.
 |
 |
| Tunnhjälm med hjälmprydnad, jungfrukrans och hjälmdok | Målad tunnhjälm |
Bälte och sporrar: Riddarens utsirade svärdsbälte är en viktig statussymbol, liksom de gyllene sporrarna (bara riddare och högre får bära gyllene sporrar). Svärdsbältet, svärdsskidan och sporremmarna går ofta i någon stark färg. Liksom i den civila dräkten bärs bältet lågt, över höfterna.
Hjälmsmyckning: I torneringar pryds ryttarnas tunnhjälmar ofta med heraldiska prydnader av olika slag, och det händer - om än inte så ofta - att dylikt dekorerade hjälmar bärs även på slagfältet. Särskilt vanlig är jungfrukransen, ett band av två eller ibland tre tygrullar i olika färger, vanligtvis huvudfärgerna i bärarens vapen. Hjälmdok, ett tygtäcke som skyddar hjälmen från sol, bärs gärna till tunnhjälm. Även doket är ofta heraldiskt färgat efter huvudfärgerna i bärarens vapensköld; ofta med utsidan i en färg och insidan i en metall. Ibland bärs också hjälmprydnader av olika slag. Dessa bärs ovanpå hjälmen och anspelar ibland på bärarens släktvapen, men kan också ha andra betydelser. Se bild för exempel.
De sistnämnda prydnaderna hör dock egentligen ihop med torneringar och är inte värst vanliga i krig.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
De allra flesta krigare har dock inte råd att hålla sig med så fullständig rustning som den som beskrivits ovan - inte ens alla frälsemän. Komponenterna i en lättare utrustning är dock till stor del de samma.
Exakt vilken utrustning som behövs för vilken roll varierar från lajv till lajv. Det nedanstående är avsett som ett försök till allmänna riktlinjer, men särskilda instruktioner inför ett visst lajv har alltid företräde.
En väpnare eller sven, dvs en enklare frälseman eller en följessoldat till häst, bär i typiska fall en brynjeskjorta (kort eller lång, med eller utan huva) eller kanske en plata; gambeson och öppen hjälm. Arm-, axel- och/eller benskydd av de olika slag som nämnts ovan kan också förekomma ibland. Ibland bärs en extra gambeson, eller en lättare vadderad jacka, utanpå brynjan som billigt extra skydd. Välutrustade fotsoldater är rustade på ungefär samma sätt, men bär sällan benskydd utom ibland knäplåtar. Enklare utrustade fotsoldater bär kanske bara gambeson och ibland hjälm.
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||
| Vapen |
|
|
|
||||||||||||||
| Rustning |
|
|
|
||||||||||||||
| Kläder |
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||
| Vapen |
|
|
||||||||||||||||||
| Rustning |
|
|
|
|
||||||||||||||||
| Kläder |
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||
| Vapen |
|
|
|||||||||||||||
| Rustning |
|
|
|
||||||||||||||
| Kläder |
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||
| Vapen |
|
|
|||||||||||||
| Rustning |
|
|
|
||||||||||||
| Kläder |