| Utskriftsvänlig sida |
Den här texten beskriver kortfattat den margholiska motståndsrörelsens relationer och kontakter som de ser ut i slutet av år 1149.
Då Drakfåglarna inte själva kan hoppas på att besegra Fursten måste det till att han också lider nederlag i kriget mot de allierade. Nästan från första början har det förekommit samarbete, men det har långtifrån alltid varit friktionsfritt. Många av Drakfåglarna misstror de allierade härskarna och tror att de gärna låter motståndskämparna ta risker och lida umbäranden utan att vara villiga att ge dem något i gengäld.
Relationen med de allierade gick in i en ny fas på krigsrådet i Högmark våren 1149. Där enades de allierade regenterna om att erkänna Drakfåglarna som Margholiens rättmätiga härskare och som en fullvärdig medlem av Alliansen mot Fursten, som är att betrakta som en orättfärdig usurpator. Kronprinsessan Adriana av Gedanien avsade sig också sin traditionella titel som jarl av Margholien (se nedan). Drakfåglarna har i och med det här vunnit en symbolisk men viktig legitimitet, men den måste förstås backas upp för att inte bara stanna på papperet. Flera av motståndskämparna misstror fortfarande de allierade regenternas avsikter.
Stora delar av nuvarande Margholien har i äldre tid lytt under Gedaniens krona. Folklanden Arilda, Höghede och Ovanstig är det "Margholien" som gedanska monarker tidigare kallat sig jarl av men nu tydligen avsagt sig anspråken på. Kungens överhöghet var dock ganska nominell; några stående skatter krävdes aldrig ut utan förpliktelserna inskränkte sig till att underhålla en kungsgård i varje folkland och underhålla monarken och hens följe med gästning när hen besökte Margholien, vilket skedde mycket sporadiskt.
Det sydligaste folklandet Nedomskog var dock en integrerad del av Gedanien tills det överläts åt Fursten i och med Strandsfördraget. Vid det laget hade dock landsänden varit upprorisk länge då stormännen var på kant med kungen av Gedanien och när Fursten dök upp slöt de sig hellre till honom. Frågan har inte kommit upp ännu, men det är inte alls självklart att prinsessan räknade in Nedomskog i det Margholien hon avsade sig.
På en mer grundläggande nivå har Gedanien samarbetat militärt med Drakfåglarna, mest intensivt under 1148. Några gedanska soldater har också sänts till dem som "sambandsofficerare" och rådgivare. Mest bekant bland dessa är rotemäster Björn Eskilsson som slagit följe med Rävarna, Arnas stabshop.
Drakfåglarnas verksamhet i Högmark har förstås ökat kraftigt de senaste åren sedan de Furstligaockuperat först Brandhäll med omnejd och senare nästan hela landet. Drakfåglarna är också mest aktiva i de östra mer tätbefolkade delarna av Högmark, särskilt de nordöstra delarna runt Brandhäll som också är närmast till Margholien. Den hop som varit mest aktiv där är Illrarna under kapten Disa Backe.
Bland Drakfåglarnas första allierade var alverna i Formenos samt de överlevande margholiska alverna. Med Formenos har samarbetet för det mesta varit gott; alverna har låtit flyktingar från Margholien slå sig ned i utkanterna av "deras" skogar och har stöttat Ravnsmark en del.
Alverna i övriga Thule har man inte haft så mycket kontakt med; den kontakt som funnits har varit via de drakfågelanknutna alver som har släkt där.
Dvärgriket Steinheim var tidigare allierat mot Fursten men sedan kungens död har de dragit sig ur alliansen och förhållit sig neutrala. Många enskilda dvärgar har dock lämnat Steinheim och anslutit sig till de allierade som frivilliga.
En del av dessa exildvärgar som lämnat Steinheim för att strida för de allierade har de senaste åren slagit följe med Drakfåglarna. Det rörde sig först bara om några tjog dvärgar men deras kunnande har kommit till god nytta. Som nämndes ovan har de till exempel hjälpt till med att befästa den nya basen i Ravnsmark.
|
Under hösten, efter fälttåget i Högmark, har ytterligare en del exildvärgkrigare anslutit sig för att förstärka Ravnsmark. En av deras kaptener, Audr, kommer att spelas på Fristad.
Det finns också dvärgar på Furstens sida; Kalins folk i Björnramsbergen i Brantvik framför allt. Dessa är mest bekanta för att de byggt många förunderliga krigsmaskiner. Allra mest ökänt av deras verk är den nya kropp - eller det hölje - de byggt åt järndraken Náuglug.
Skymningsstammen, det margholiska vildfolket, var ett sporadiskt hot mot bofasta margholier redan före Furstens tid. De dyrkar Fursten, som de kallar Skugghjärta, som en gud och tjänar nu mestadels i hans arméer vilket i alla fall innebär att deras räder mot byar och gårdar upphört.
De senaste åren har det börjat knytas kontakter mellan Drakfåglarna och Solstammarna - vildfolk som lever i skogarna i väster, i Högmark och västmarkerna. Frågan är dock om inte Drakfåglarnas erfarenheter av de margholiska vildfolksstammarna gör dem fördomsfulla mot Solstammarna.
Även nattfolken, som mest haft sina boningar i det inre av Margholien, i Björnramsbergen och i Nordanlanden, var ett sporadiskt återkommande hot före Furstens tid då de då och då gjorde plundringsräder mot de bofasta, samtidigt som de ibland handlade.
Alla nattfolksstammar var till en början inte lika villiga som Skymningsstammen att underordna sig Fursten, och under den första tiden var några grupper löst allierade med Drakfåglarna - en hop vättar stred t ex på Drakfåglarnas sida i striden vid Mid. Efter nederlaget där upphörde dock för en lång tid nattfolkens motstånd mot Fursten och de som blev kvar i Margholien gick i hans tjänst.
Den sista tiden har det börjat komma en del rapporter om fredlösa grupper av orcher och vättar, troligen Furstliga desertörer, som verkar ses som ett hot även av Furstliga myndigheter. Somliga av Drakfåglarna menar att det kanske kan vara värt ett försök att se om de går att göra till allierade.
Fursten och hans anhängare är förstås Drakfåglarnas fiender. Furstens makt vilar på flera ben: hans starka armé och hierarki av tjänstemän, som till stor del byggts upp av importerade äventyrare och lycksökare; hans egna och hans tjänares magiska krafter, som är betydande; men också det stöd han har från margholier. Det sistnämnda komplicerar bilden av Fursten som en främmande tyrann som ockuperar Margholien.
De margholier som, aktivt eller passivt, stöder Fursten är de som av olika skäl anser sig fått det bättre under honom. De Furstliga har också konsekvent ökat klyftorna i Margholien och favoriserat somliga på andras bekostnad, inte minst för att göra det svårare för de missnöjda att se gemensamma intressen. Främst bland dessa Fursteanhängare är förstås de margholiska adelsfamiljer som fått behålla, och i flera fall stärka, sin makt. Även många borgare i de snabbt växande städerna, främst rika köpmän men också gynnade hantverkare, har skäl att vara nöjda, liksom i vissa fall de rikare bönderna.
Bland de fattigare bönderna och de obesuttna är Furstens välde förstås mindre populärt, men hans propaganda har arbetat hårt på att framför allt få undersåtarna att frukta de allierade: man är omgiven av fiender åt alla håll, och Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.
Allt detta gör att Drakfåglarna inte alltid kan räkna med att välkomnas som hjältar av vanligt folk i Margholien. Folk är förstås tacksamma när de får hjälp, men det är många som är ovilliga att ta risker för operationer som inte gagnar dem direkt. Furstens propaganda målar naturligtvis också ut Drakfåglarna som hänsynslösa rövare och terrorister.