| Utskriftsvänlig sida |
efter förlaga av Camilla Mörn och Joachim Forsberg, 2002
Drakfåglarnas organisation har sett ut på olika sätt vid olika tidpunkter under kriget. Till en början var det en lös gruppering av motståndskämpar, som gick över till ett organiserat rote-system vilket är det som funnits under större delen av Drakfåglarnas historia. De flesta av Drakfåglarna är människor, men det finns även en handfull alver med som lyckats undgå Furstens utrensningar.
Den grundläggande enheten kallas alltså för en rote. Varje drakfågel ingår i en liten grupp stridskamrater, oftast ca 3 - 6 individer. Rotens ledare (vanligen vald av gruppen) är rotemästare. Beroende på uppdrag kan rotar operera enskilt och självständigt under lång tid.
Vid behov kan flera rotar gå samman och bilda en hop eller fänika. En hop är en mer tillfällig gruppering för ett visst syfte, ändamål eller uppdrag men många hopar opererar under en längre tid och blir halvt om halvt permanenta "brigader". Det är dock inte ovanligt att enskilda rotar flyttas mellan dem efter behov. Den som har befäl över en hop kallas herse eller på senare tid även kapten. Hersen har ansvaret så länge uppdraget varar och hopen är sammankallad; nästa gång rotarna bildar en ny hop kan det vara en annan herse som för befälet.
Alla de fältaktiva rotarna och hoparna kallas tillsammans för en här, och leds av sin överkapten. De senaste åren har Arna Lagkvinna, Rävarnas kapten, varit överkapten. Tidigare hade Drakfåglarna en sorts cellorganisation där varje rotemästare bara kände till och hade kontakt med tre-fyra andra rotar och överkaptenen var den enda som hade överblick på hela organisationen. När omständigheterna nu förändrats och man börjat hålla territorium, särskilt nu när man öppet håller hela Ravnsmark, har cellsystemet blivit föråldrat. En del grupper som opererar djupt inne på Furstligt territorium använder sig dock fortfarande av det. Nu finns det många Drakfåglar, både stridsfärdiga och civilister, samlade på ett och samma ställe. I Ravnsmark bor flera hundra motståndskämpar på olika platser, odlar sin mat, jagar, tränar och så vidare.
Många rotar har döpt sig efter olika djur, såsom Vråkarna, Illrarna, Björnarna och så vidare. Allt eftersom kriget har fortgått och vissa hopar blivit mer semi-permanenta har dessa namn istället kommit att syfta på själva hoparna, beroende på vilken rote deras herse kommer från. Sålunda heter t.ex. hopen som fungerar som Arna Lagkvinnas stab Rävarna. Rotar bär numera oftast namn efter sin rotemästare, t ex "Ebbas rote".
Bland de mer varaktiga hopar som fortfarande är verksamma kan nämnas till exempel:
Rävarna står under direkt befäl av Arna Lagkvinna och fungerar som en sorts stab för henne. De sysslar framför allt med att samordna de andra hoparna och samla och bevara information och erfarenheter.
Björnarna under Enar Svartskägg brukar räknas som Drakfåglarnas spjutspets. De är härdade, disciplinerade och stridsvana veteraner och mycket skickliga på räder och gerillastrid. De har mest verkat inom Margholien men "lånade ut" några rotar till vårens och höstens fälttåg i Högmark.
Stadsfänikan har som namnet antyder sysslat mycket med spioneri och infiltration i Furstendömets - och i vissa fall de ockuperade länderna utomlands - städer och köpingar, och även när så getts möjlighet högre i hierarkin. Då den arbetar under cover har den behållit den gamla cellorganisationer och de flesta medlemmar känner inte till alla de andra.
Illrarna är en ny inkarnation av en hop som opererat i ockuperade områden utanför Margholien. Tidigare hade den sitt främsta verksamhetsområde i Gedanien och samarbetade nära med upprorsvillig lokalbefolkning, och de spelade en viktig roll i befrielsen av norra Gedanien 1148. Nu har mycket av verksamheten flyttat till det ockuperade Högmark och hopen har organiserats om då behoven är annorlunda. Illrarnas kapten är herse Disa Backe.
Vråkarna är en av flera mindre hopar med ett mer eller mindre stationärt verksamhetsområde, folklandet Höghede i deras fall. Där har de huvudsakligen spanat och observerat men slagit ut räder när tillfälle givits.
Grävlingarna har varit inriktade på infiltration och sabotage av den Furstliga gruvdriften. Under 1149 har de flyttat sin huvudsakliga verksamhet till det ockuperade Högmark och bergslagerna där.Drakfåglarna har genom kriget haft brist på i stort sett allt utom de mest lättillverkade föremål, och har varit beroende av donationer från civilbefolkningen samt räder mot Furstliga förråd. Detta gör att tyngre vapen och rustningar länge varit extremt ovanliga och att motståndskämparna varit extremt försiktiga med hur de använder sina resurser. T.ex. så är det inte bara att sätta en pil i ryggen på en förbipasserande legionär - pilspetsen går ju förlorad och måste ersättas.
I takt med att de knutit kontakter med de allierade och tagit över mer mark i Ravnsmark har Drakfåglarnas tillgångar ökat, men de är fortfarande dåligt rustade jämfört med Furstens organiserade styrkor. Kvalificerade hantverkare står högt i kurs, och flera sådana har fått nya hem i Ravnsmark.