| Camilla som |
| Branda på |
| Jakthornet |
Slottet Västmarkshus i västra Arosia, oktober 1142. Vid värdshuset Jakthornet överfölls en expedition från Nyckelns Väktare - inklusive drottning Katarina själv i förklädnad - av Furstliga trupper men räddades i sista ögonblicket av den döde kung Vite. I samband med detta blev en av de Furstliga, legionär Agnes Branda, tillfångatagen av jungfru Bea Ragnarsdotter, en ung väpnare som blivit god vän med henne innan hon visste vem hon verkligen var. Branda blev kvar på Västmarkshus som fånge medan Bea drog med hären för att undsätta Geda, men nu har de segerrika återvänt från fälttåget...
En fristående fortsättning på Iskyla och Brandas fångenskap samt de tidigare berättelserna om jungfru Bea Ragnarsdotter, friherrinna Margreta Tre Rosors väpnare:
|
|
|||
|
I drömmen smög Branda genom dimman, som mörk och fuktig slingrade sig omkring henne. Ryggen värkte av trötthet, och svetten kylde ner hennes kläder. Men svärdet i handen kändes lätt och hårt, och hon skymtade kamraterna vid sin sida och bakom sig. Framför sig hörde hon ett fältlägers stillsamma morgonljud. Hjärtat slog fortare. Snart… Hon sneglade på sin granne till höger, och för en sekund möttes deras blickar. De log mot varandra. Sedan vällde striden över dem som en våg.
Branda vaknade med ett ryck. Hjärtat slog hårt, och i rummets mörker tycktes hon sig skönja kamraternas skuggor. Hon tänkte på korpral Urho och Sarra, Ravn, Elde, Karsk… och på sergeant Vranjes som förvisso spöade henne, men som hon visste skulle göra sitt bästa för att ta henne levande ur vilken situation som helst.
”Jag vill tillbaka,” tänkte hon. ”För där var jag i alla fall inte ensam.”
Branda längtade hem.
* * *
Bea klev över stalltröskeln och gick med hastiga steg över gården. Hon nickade förstrött åt en man som hälsade på henne, men gick annars med blicken ner i marken utan att bry sig om omvärlden.
”Bea!” ropade någon. ”Vänta!” Det var Branda som dök upp ur ett förråd, bärandes på en hög med dammiga filtar. Hon slöt upp bredvid Bea.
Bea stannade inte utan fortsatte att gå mot bohuset. ”Inte nu, Branda,” sa hon mellan sammanbitna tänder. ”Jag kommer till dig sedan.”
”Men fru Margreta…” började Branda som nästan fick springa för att hinna med Beas långa kliv. ”Hon har kallat mig till sig i morgon bitti och jag vet inte vad hon vill. Har du hört…”
”Jag sa att jag talar med dig sedan!” avbröt Bea ilsket. ”Och nu lämnar du mig i fred!”
Branda stannade chockerad till och lät Bea gå ifrån henne. Vrede och besvikelse syntes i hennes ögon.
”Skit i det då”, ropade hon efter Bea som försvann in i bostadshusets sidoingång. ”Jag skiter väl totalt i dig, tro inte annat, din dumma jänta.” Hon vände på klacken, grimaserade åt riddar Karle som i vanlig ordning fanns inom synhåll, och gick med arga steg mot kapellet.
* * *
”Vad har jag gjort, förutom att finnas till?! Jag försökte ju bara vara vänlig! Och hon surnar värre än mjölk i solen!” upprörde sig Branda. Hon satt uppkrupen på bänken i fader Antons lilla stuga. ”Hon vet säkert hur det ligger till med fru Margreta, men ids bara inte berätta det för mig.”
Fader Anton rynkade irriterat på pannan åt Branda.
”I Ljusets namn, Branda, allting handlar inte alltid om dig! Bea har nyligen varit med om sitt första slag. Kommer du ihåg hur det kändes? Minns du hur du mådde efter din första stora strid? Hon har förlorat sin bror till de Furstliga, har du glömt det? Istället för att bara tänka på dig själv, kan du inte för ett ögonblick sätta dig in i hennes situation och hur hon mår nu?”
Fader Anton reste sig abrupt och vände ryggen åt Branda. Efter några djupa andetag gick han bort till härden där han med arga och ryckiga rörelser började förbereda kvällsmaten.
Branda sa ingenting, utan satt bara på bänken och hängde med huvudet. Hon mindes mycket väl hur hon hade mått efter sin första strid. Och Bea hade låtit så lycklig och glad varje gång hon talade om sin bror. Tankarna for runt i huvudet på Branda.
”Fader Anton, vet ni var Bea kan vara nu?” frågade hon efter en lång stunds tystnad. ”Vi har inte egentligen talats vid sedan de kom tillbaka, så jag vet inte….jag menar, ni känner ju henne lite, och jag tänkte att jag kanske... ja, jag vet inte vad.”
”Hon är kanske på värnet”, sa Anton. ”Jag har sett henne där några gånger på kvällarna. Du har min tillåtelse att gå och söka henne.” Branda tvekade. ”Seså, ut med dig och hitta Bea.” Fader Anton schasade ut Branda ur köket.
* * *
Efter en stunds sökande hittade Branda Bea precis där Fader Anton hade sagt, nämligen sittandes på en bänk med ryggen lutad mot värnet. Det var lätt att se på Beas röda ögon och våta kinder att hon hade gråtit. Men hon verkade inte skämmas för spåren av sina tårar och brydde sig inte om att dölja dem när Branda kom och slog sig ner bredvid henne på bänken. Branda kunde för sitt liv inte komma på någonting att säga, och Bea satt bara stilla och stirrade ut i natten.
Efter en smärre evighet bröt Bea tystnaden. ”Branda, är det någonting särskilt du vill?”
”Nej,” mumlade Branda besvärat, ”jag vet inte riktigt.” Hon började slå knutar på sin bältesrem. ”Jag tänkte väl bara fråga om det finns någonting jag kan göra…”
Bea suckade och vände bort blicken. ”Det finns ingenting du kan göra.” sa hon tyst men bestämt. ”Det som har hänt, har hänt. Min bror är död.” Hon sänkte huvudet. ”Snömanke är så skadad att han knappt kan gå. Helaren var och tittade på honom i eftermiddags, och enligt henne så kanske han aldrig blir frisk nog att rida igen. Jag är rädd att…”
Hon avbröt sig mitt i meningen och stirrade ner på sina knutna nävar.
Branda satt tyst ett tag. Hon tänkte på det fader Anton sagt och på sina egna minnen från strider som hon hade varit med om under årens lopp.
”Det är inte alltid lätt att tänka klart efter ett stort slag,” sa hon till slut. ”Det kan ta lite tid förrän man är som vanligt igen, tills man slutar hoppa till vid oväntade ljud och drömma konstiga drömmar. Men man vänjer sig. Vissa dör och andra inte. Det blir som det blir, och när man har förstått det så är man inte heller rädd längre.”
”Jag är inte rädd för att dö!” utropade Bea. ”Visst var jag rädd under striden, det förnekar jag inte, men jag är inte för feg för att gå tillbaka och slåss för Ljuset så länge som det behövs! Men min bror…”. Bea hängde med huvudet och en tår rann återigen nerför hennes kind. ”Jag saknar honom så.”
Under några förfärliga ögonblick trodde Branda att flickebarnet skulle börja gråta på allvar. Vad skulle hon göra? Säga någonting om att livet går vidare? Fly fältet? Anfall var bästa försvar, sa hon sig, och tänkte att Bea inte kunde göra mer än bita huvudet av henne.
”Nej nu, torka tårarna och upp med huvudet! Ingenting blir bättre av att hänga läpp.” Branda körde armbågen i Beas sida och böjde sig sen ner för att gräva i väskan som hon hade burit med sig.
Bea hickade till inför den oväntat okänsliga behandlingen. ”Värst vad du blev käck plötsligt!” tyckte hon full av harm och torkade ansiktet med ärmen.
Branda ignorerade hennes kommentar och drog fram en fickplunta ur väskan. ”För smakens skull, mot mardrömmar och mot missmod har vi här medicin av bästa sorten!” flinade hon.
”Men Branda, det där är fader Antons fickplunta! Vad gör du med den?!” förfärade sig Bea.
”Äsch, den är bara lånad.” Branda låtsades inte om Beas tvivlande blick, korkade upp flaskan och tryckte den med en snabb rörelse mot Beas mun. ”Bättre än bäverpiss,” tyckte Branda, hällde i sig en rejäl klunk och dunkade sedan den våldsamt hostande Bea i ryggen. ”Nu ska vi sitta här och bli lite varmare, och du kan berätta allt om slaget vid Geda för mig.”
”Men jag vet inte allt som hände!” flämtade Bea fram mellan hostningarna. ”Det var så svårt att förstå vad som pågick…”
”Ja, så brukar det vara,” höll Branda med. ”Dom som sitter djupast i skiten är de som får veta minst. Berätta vad du minns, bara.” Hon satte sig tillrätta på bänken och väntade på att Bea skulle börja berätta.
* * *
”Fast det värsta var nog Domedagsgardet” tyckte Bea. Hon hade berättat om Geda och vad som hände där medan Branda lyssnat och arbetat på att tömma fader Antons flaska. ”De är så omänskliga! Jämfört med dom så var det rena lättnaden att stå mitt emot Legionen.”
Branda såg förolämpad ut. ”Vad menar du, att du inte var rädd för Legionen? Domedagsgardet ser kanske imponerande ut på sina höga hästar och med all plåt och grannlåt, och nog för att de är skvatt galna allihop, men det är legionerna som gör det riktiga jobbet. Fjärde Legionen är den bästa stridande enhet som finns!” Det skulle hon inte ha vågat säga så att någon Domedagsgardist hörde det, erkände Branda för sig själv, men det behövde ju inte jäntan veta.
Bea fnös till föraktfullt. ”På vilket sätt bäst? Bäst på att ha ihjäl oskyldiga?”
”Men du medger väl att Legionen är mer samordnad, disciplinerad och stryktålig än någon annan enhet,” protesterade Branda. ”Annars är du förbannat envis och säger emot mej bara för att säga emot mig.”
”Du är inte klok! Hur kan du vara stött över att jag inte beundrar Furstens Legion!?” utbrast Bea.
”Jag säger bara att vi är bra på det vi gör!” snäste Branda.
”Vi? Så du talar fortfarande om dej och Legionen som vi?”
”I Legionen var jag i alla fall inte degraderad till hjon! Om jag måste skrubba ett golv till så får jag kramper av leda!”
”Men Branda, det handlar ju inte om att du tycker det är tråkigt att skrubba golv! Det handlar om att du har varit soldat i Furstens tjänst! Ångrar du ingenting?”
”Vad i helvete skulle det tjäna till? Om jag visar ånger, slipper jag då städa varje förråd som finns på den här sketna gården? Låter fru Margreta mig gå i så fall?”
Bea brydde sig inte om att svara utan tittade endast uppfordrande på Branda. Efter någon minut började Branda vrida sig av obehag inför Beas stadiga blick.
”Nej, jag måste nog tillbaka nu,” muttrade hon till slut. ”Karle, du vet…” Hon reste sig och började gå längs värnet med snabba steg.
”Kom tillbaka när du är redo att prata om det här!” ropade Bea efter henne.
”Vilket år som helst.” muttrade Branda och försvann ner för trappan.
Bea suckade djupt. Ett steg fram och två tillbaka. För en kort stund hade hon nästan glömt bort vem Branda egentligen var. Kanske Branda också hade glömt det.
* * *
När Branda sakta och tveksamt klev in i slottsfruns kammare för andra gången såg allt ut rätt mycket som den första kväll då hon och Bea anlänt till Västmarkshus. Friherrinna Margreta Tre Rosor satt i högsätet och väntade, flankerad av jungfru Bea på höger sida och riddar Karle på vänster. Bea hade satt på sig sina bästa kläder och såg mycket högtidlig ut. Fru Margreta däremot var ovanligt enkelt klädd, som om hon skulle ge sig ut på jakt, och lutade sig vårdslöst över ena armstödet. Karle stirrade bara stelt framför sig med ansiktet som hugget i sten.
Fru Margreta rätade på sig i högsätet när hon fick syn på henne. ”Kom närmare,” sa hon. Branda bugade och lydde, fortfarande tveksamt.
”Branda,” började friherrinnan, ”nu har det blivit beslutat vad vi ska göra med dig.” Fången spärrade upp ögonen och väntade stumt.
Efter en konstpaus som Branda nog tyckte var onödigt lång återtog hon, ”Jag har fått ordern från ingen mindre än drottning Katarina själv.” Hon kastade en snabb sidoblick på Bea och vände sedan blicken mot Branda på nytt.
”Du är fri.”
Branda visste inte alls vad hon skulle tänka eller säga. Hon började falla på knä, men fru Margreta avstyrde henne med en retlig gest.
”Tacka inte mig,” sa hon kort. ”Du är fri därför att jungfru Bea här gick inför drottningen och Theoderik av Sunnanslätt och bad för ditt liv – och hon råkade ha fått ett bättre skäl än förr. Berätta du om du vill, Bea.”
”Det är sant,” sa Bea ivrigt. ”Jag var inte med där själv, men precis före slaget så mötte riddarna från Sunnanslätt draken, och de skulle kanske ha dött allihop, men de kom undan. Och efteråt sa riksföreståndaren…” Hon kom av sig och rodnade.
”Se så, Bea,” sa fru Margreta med mycket mjukare röst än Branda hört henne använda förut. ”Säg ut. Det är bara sanningen.”
Bea rodnade fortfarande, men hon lyckades fortsätta. ”Han sa att de klarade sig för att de hade fått rådet att fly förbi den istället för ifrån den.”
Branda begrep ingenting. Vart ville hon komma med hela den här historien?
”Och det rådet hade han fått från drottning Katarina,” fortsatte Bea, ”och hon… hade fått det från mig. Eller från dig, rättare sagt, fast det visste de ju inte om då. Kommer du inte ihåg vad du sa till mig precis innan jag red iväg?”
Först stod det still. Sedan kom det plötsligt tillbaka.
”Om du råkar på draken, så försök inte att springa eller rida ifrån den,” sa hon plötsligt. ”Rid emot den istället, kom undan elden genom att rida in under magen på den. Den är för snabb för att fly ifrån.”
Det här var inte klokt någonstans.
”Du räddade livet på jag vet inte hur många sunnanslättare, Branda!” ropade Bea glatt. ”Fast de trodde att det var jag. Så efteråt… efteråt kallade de in mig till rådet och ville ge mig en belöning. Så…” Hon blev tyst och rodnade igen. ”Så jag bad dem att du skulle få bli fri, eftersom det var din förtjänst.”
”Som sagt,” återtog fru Margreta, ”du är fri och kan gå vart du vill. Jag tänker inte bry mig om att låta dig svära någon ed om att inte gå tillbaka till Fursten. Du lär nog veta bättre än att våga dig dit igen efter vad du ställt till med för honom. Och det rör mig inte vilket.”
Branda teg. Vart skulle hon ta vägen nu? Det fanns inget hem att återvända till längre. Vad skulle hon ta sig till?
”Låt mig säga ett par ord till,” fortsatte Margreta lite lågmäldare. ”Bara så att vi har saker och ting klara för oss. Över tvåtusen sådana som du dog vid Geda. Och ett och ett halvt tusen av de våra. När Bea kom dragandes hit med dig var du en betydelselös piss i havet. Jag hade varken något intresse av att hämnas på just dig eller att engagera mig huvudstupa i att försöka rädda din själ. Varför just den bland tusentals andra? Du var fullständigt oviktig.
”Det gör inte mycket skillnad att du visade dig lika beredd att förråda din Furste som du förrådde ditt eget folk när du drog Hans vapen mot dem. Ingen kan lita på en överlöpare.” Orden sved och Branda bet ihop tänderna.
”Men…” Margreta avbröt sig en stund som om hon letade efter rätt ord. ”Min far och min bror dog vid Månhella och jag har mist fler vänner och fränder i det här kriget än jag vill tänka på. Det var flera fränder på min mors sida som red för Sunnanslätt den där dagen, och jag är glad att de lever nu. Så om den här historien är sann… så står jag i skuld till dig.”
”Som du säkert begriper,” återtog hon med hårdare röst, ”är det inte en tanke jag trivs med. Så låt oss bli kvitt så fort som möjligt. Jag var betänkt på att ge dig en häst och tillräckligt med pengar för att du skulle kunna ta dig ned till Halbeck eller Tingsvide eller vart du nu vill fara. Men jungfru Bea har ett annat förslag. Hon tror att du vill stanna med henne. I så fall… Själv har hon inte råd att ta dig i sin tjänst. Det har däremot jag.
”Så om du inte vill resa din väg,” fortsatte friherrinnan långsamt, ”erbjuder jag dig en plats i mitt hushåll. Du blir Beas tjänare, men jag står för uppehälle och lega och du får bära mitt märke liksom hon.”
Branda stod stum och villrådig. Vad skulle hon göra? Visst var det bra att ha någonstans att ta vägen, och hon fasade inför tanken att på egen hand ge sig ut på vägarna utan vare sig vänner eller mål. Men att stanna kvar på Västmarkshus? Mitt i fiendeland? Fast om hon nu inte var Furstlig längre, var detta då hennes fiender? Tankarna for runt i hennes huvud så att hon blev nästan yr.
”Fru Margreta, jag är medveten om att ni och drottning Katarina har gett mig en ynnest.” började hon försiktigt. ”Det här är mer än jag förväntat mig och antagligen mer än en krigsfånge förtjänar. Jag ber om att få tänka över saken. Om det går för sig? Jag vill inte verka otacksam…”
Fru Margreta ryckte på axlarna. ”Du gör som du vill. Låt mig veta hur du vill ha det senast i morgon bitti.”
Branda tvekade en sekund, tackade sedan och gick med långsamma steg mot dörren.
* * *
Som Bea hade trott hittade hon Branda på bänken på värnet samma kväll. Bredvid henne stod en korg med tändved som skvallrade om att hon smitit från uppdraget att hämta ved åt Fader Anton.
”Hej, Branda,” hälsade Bea försiktigt. ”Hur är det med dig?”
Branda svarade inte på frågan utan ryckte bara på axlarna. ”Varför sa du ingenting om det här i går?” undrade hon istället. ”Du visste ju vad hon skulle säga.”
”Fru Margreta bad mig att inte säga någonting i förväg. Hon ville berätta det själv,” svarade Bea. ”Vad tänker du göra?”
Branda skrattade bittert. ”Vad jag tänker göra? Hur i helvete ska jag veta det!?”
”Någonstans måste du ju ta vägen. Och det är väl inget större fel på mig?”
”Det är inte det,” muttrade Branda. ”Men själv då, tycker du verkligen det där är en bra idé?”
”Om du vill det. Men det kommer att vara på fru Margretas villkor. Du följer mina order, och jag ansvarar för dig och dina handlingar.”
Branda fnös. ”Jäntunge! I tjänst som din tjänare! Så nu ska jag skrubba dina förbannade golv också!?”
Bea visste inte om hon skulle skratta eller gråta. ”Du har fått golv på hjärnan, Branda, sluta gnälla om dem. Vi får väl fundera oss fram till vad du ska göra, men det är klart att du inte ska skura golv hela tiden.” Bea började flina glatt. ”Dessutom har du nästan skurat alla golv som finns att skura på gården, så det finns inte mycket kvar att göra med det.”
Branda, som inte alls tyckte att det var ett roligt skämt, suckade djupt.
Bea blev allvarlig igen. ”Branda, har du haft någon anledning att klaga på ditt liv här? Fru Margreta kunde ha låst in dig för gott… eller bara hängt dig. Istället har du haft en ganska stor rörelsefrihet, uppgifter att göra och mat för dagen. Fader Anton har varit snäll mot dig…”
”Pratkvarn,” muttrade Branda tyst
”… och riddar Karle har låtit dig sköta ditt arbete i fred,” fortsatte Bea som om hon inte hade hört någonting. ”De fångar som togs vid Geda sitter bakom galler och väntar på sin dom, de som haft tur och klarat sig så långt. Men du har varit till nytta, och precis som sades har du blivit väl omhändertagen.”
”Jo, det är sant.” medgav Branda. ”Jag har haft tur, det förstår jag såklart. Det var inte meningen att låta otacksam.”
Hon tystnade, och Bea väntade tålmodigt på att Branda skulle fortsätta. Det var uppenbart att det var någonting som var svårt för Branda att säga, hon försökte börja flera gånger men fick inte fram orden.
”Det är bara det att jag inte har någonstans att ta vägen.” sa Branda till slut. ”I alla fall ingenstans där jag känner någon eller vet vad jag ska göra.” Det sved att medge det, och hon ville inte se Bea i ögonen. ”Hur in i helvete meningslöst är det inte med frihet, när man inte vet vad man ska göra med den! Så förbannat ynkligt!”
Ilsket sparkade hon till korgen med ved så att den for omkull och träflisorna yrde omkring. ”Förbannade skit,” muttrade hon och vände bort ansiktet.
”Jag tycker att du ska stanna”, sa Bea efter en stund. ”Beslutet är ju inte hugget i sten, och jag tror att du kan komma att trivas här. Dessutom litar jag på dig.”
Branda drog förvånat efter andan. Vad hade jäntan just sagt?
”Du kommer inte att vända dig mot mig, det vet jag,” fortsatte Bea. ”Jag litar på att du skyddar min rygg, såsom jag kommer att skydda din. Du har ju redan hjälpt oss en gång!”
”Bea, du måste förstå en sak. Jag vet inte varför jag sa det där om draken till dig. Det kändes bara fel att skicka iväg dig utan ett endaste råd, du är ju så ung och har inget vett i skallen.”
Bea drog andan för att protestera men Branda hann hindra henne med en avvärjande gest.
”Nej, nej, jag tar tillbaka, jag menade bara att du saknar stridserfarenhet. Men det var ju aldrig meningen att rädda en massa sunnanslättare! Det är helt galet! Jag ville ju bara öka på dina chanser lite, ingen annans!”
”Men är du inte lite glad över att ha räddat liv?” undrade Bea.
”Vem vet vilka andra som fick betala för det, och på vilket sätt…” suckade Branda dystert. ”Jag ska vara helt ärlig mot dig. Om jag hade vetat om att det här skulle hända så hade jag inte sagt någonting om draken till dig. Jag kanske skulle ha påmint dig om att hålla reda på din vänsterflank istället, för där är du minsann lika vidöppen som en horas ben.”
”Branda! Så du pratar!” flämtade Bea
”Förlåt, jag vet, jag ska inte vara ful i mun, Anton har redan tjatat på mej. I vilket fall som helst så ville jag inte förråda mina kamrater, och det tänker jag inte ljuga om.”
”Det har du i alla fall rätt i”, svarade Bea. ”Vi två ska åtminstone vara ärliga mot varandra.”
De log mot varandra i samförstånd. ”Hör du, Bea,” undrade Branda med en blinkning. ”Nog ljög du väl lite grand när du sa att du litar på mig?”
För ett ögonblick var Bea helt ställd. Trots den skämtsamma tonen kände hon på sej att det här var en viktig fråga. ”Nåja,” tyckte hon till slut och log försiktigt tillbaka. ”Vi kan väl kanske säga att jag tog i lite när jag sa det. Men jag litar på dig, åtminstone när det gäller.”
”Som när det gäller att säga fel sak vid fel tidpunkt, till exempel…” tänkte Bea för sig själv och beslöt sedan att en vit lögn inte är samma sak som en lögn i ondskefullt syfte.
Branda nickade, men såg ändå bekymrad ut. ”Bea, det kommer att bli bråk när det kommer ut vem jag är. Eller har varit,” rättade hon sig fort.
”Tja, Fader Anton har väl inte sagt något, riddar Karle har hållit tyst hittils, och även om ingen kommer att ljuga så är det inget vi behöver ropa högt heller. Låt folk spekulera själva, om de nu gör det.” Bea var inte särskilt oroad över saken. ”Dessutom står det inte människan till att sätta sig till doms över andra människors ånger och vilja att sona sina brott. Inför den Förste är det endast viljan att bli en bättre människa som gäller, inte var man påbörjar sin resa.”
Branda himlade med ögonen. ”Och så är vi igång igen! Sånt prat kan du stoppa upp någonstans!” Hon hoppade ner från bänken, rättade upp korgen och började plocka upp de utspridda träflisorna.
”Var? Hur?” undrade Bea förvirrat
”Jag sa att du kan stoppa upp det högtravande dravlet i valfritt h…” Branda avbröt sej tvärt. ”Strunt samma föresten, glöm att jag sa någonting.”
”Nej, säg nu vad du menade!” insisterade Bea.
”Glöm det, sa jag! Jag kommer inte att förklara vad jag menade.” slog Branda med bestämdhet ifrån sig.
”Varför inte det?” undrade Bea, som började tycka att det här var roligt.
”Du är för ung. Du får ta reda på sånt någon annanstans.”
Bea började le ondskefullt ”Då får jag väl fråga Fader Anton vad du menade med det där!” hotade hon.
”Det gör du väl ändå inte!” Branda slutade samla vedpinnar och tittade misstroget på Bea.
”Försök hindra mig.” Bea hoppade upp från bänken.
”Nej, nu får det vara nog! Ska du ha stryk, jänta?” Branda var upprörd
”Men varför bryr du dig, Branda?” retades Bea. ”Inte bryr du dig väl om vad en gammal präst tycker?”
Branda kisade misstänksamt på Bea. ”Du bluffar”, tyckte hon till slut. ”Du skulle inte fråga honom om sådant.”
”Jaså, det tror du?” Bea lyfte på ett ögonbryn. ”Jag bluffar faktiskt inte.”
”Det gör du visst!” kontrade Branda, men hon lät inte helt säker på sin sak.
”Aldrig i livet!” Bea reste sig och började gå mot trappan. ”Jag går och frågar honom nu med detsamma.”
Branda roffade frenetiskt ihop de sista vedpinnarna och kastade dom i korgen. ”Jag går inte på att du skulle fråga Fader Anton om det där, du skulle bara göra bort dig själv!”
”Ha! Det kan det vara värt för ökad kunskap om världen och… allt möjligt”. Bea började vissla glatt och sprang ner för trappan.
”Bea! Sluta nu! Det här är inte roligt längre!” gnällde Branda som till slut hade fått alla pinnar in i korgen. Hon tog tag i den tunga korgen och började släpa den efter Bea, som redan var en bra bit på väg mot Fader Antons hus.
”Så hur blir det?” ropade Bea över axeln. ”Stannar du?”
Branda tappade greppet om korgen som hon försökt bogsera nerför trappan, den studsade nerför trappan och spred sitt innehåll vitt och brett över marken. ”Skit också!” utropade hon i frustration. ”Jo, om du bara hjälper mig få dom här förbannade helvetes vedpinnarna dit de ska, så stannar jag.”