Utskriftsvänlig sida

Bestiarium

- en översikt

Theo Axner, Henrik Hoffström


Terra Cognita befolkas utöver vanliga människor och djur av många varelser och folkslag som i vår egen värld bara hör hemma i sagorna. Eftersom kontakten med dessa varelser i allmänhet är mycket begränsad vet man inte så mycket om dem, så det följande är avsiktligt knapphändig information en sammanfattning om vad som är allmänt "känt" (eller trott) om varelsen ifråga.


Skapade folk

De skapade eller halvmänskliga folken liknar människor i det att de är talande varelser av kött och blod. De flesta av Ljusets läras teologer är också överens om att de likt människorna har odödliga själar, men synen på deras andliga status varierar kraftigt. De strängast inställda menar att alla de halvmänskliga är fallna avatarers avföda, medan de flesta har en mildare syn på saken. Likväl brukar de olika folken ofta  i andliga skrifter, predikningar osv  associeras med olika laster eller, mer sällan, dygder.

Vildfolket är visserligen människor men så olika de Norra Kungarikenas invånare att de närmast är att betrakta som ett främmande folk. De lever i skogarnas djup långt från civilisationen, främst i Västmarkerna, och tycks leva ett kringflackande och nomadiskt liv. Endast sällan tar de någon kontakt med civiliserade människor, och då är det oftast fråga om byteshandel. Så vitt man vet är vildmännen hedningar och många tror att de är onda och trollkunniga. Deras rykte har inte förbättrats av att vildmän från Margholien och Nordanlanden ingick i de Furstliga härskarorna i Gedanien. De vildmän som är kända i Arosias västra gränsmarker är dock såvitt man vet fredliga.

De västliga vildfolksstammarna kallar sig gemensamt Solstammarna. En av dem, Björnstammen, har slutit sig till Alliansen mot Fursten medan de övriga hållit sig utanför kriget.

Läs mer:

Alverna, de Odödliga, sägs enligt gamla historieböcker fordom ha härskat över hela norra delen av den Kända Världen. Efter det Stora Mörkret försvinner de till stor del ur historien; antingen utrotades de till största delen eller så har de flesta gett sig av. Nu finns spridda alvbosättningar i de djupaste skogarna och bland de högsta bergen (inte minst i Thule), men få vet hur många de är. Alverna har hursomhelst ett fläckat rykte; enligt legenden är de skapade av Diz den Stolte, den förste av de fallna avatarerna, som ville att de och inte människorna skulle härska över världen. Alvernas skönhet och stolthet har hållit denna tro vid liv. Alverna förknippas teologiskt just med Högmodets last.

Det rådde före kriget så gott som ingen kontakt mellan de alviska och mänskliga samhällena i Thule, och för de flesta var alverna bara sagor. De brukar beskrivas som människolika och oftast mycket vackra, med spetsiga öron.

Dvärgarna är betydligt mer synliga i den Kända Världen än alverna, och deras gamla kungariken, belägna under de stora bergskedjorna, står ännu kvar. Ett av dessa kungariken, Steinheim, ligger i Thule. Därtill bor numera många dvärgar i människornas samhälle, där de är hett eftersökta som ingenjörer, hantverkare och gruvarbetare. I Högmark har en liten men betydelsefull skara immigrerade dvärgar uträttat storverk för rikets gruvdrift. Det finns också en del dvärgiska köpmän i de nordiska hamnstäderna. Dvärgarna har mycket gott rykte vad gäller kunnighet på sina specialområden. De är å andra sidan också notoriskt besvärliga att ha att göra med; tjurskalliga, snarstuckna och fruktansvärt snikna  de associeras med lasten Girighet. De dvärgar som lever i människostäder följer likväl alla Ljusets lära åtminstone till det yttre.

Nattfolk är en samlande benämning på de krigiska, primitiva folk som förhärjade kontinenten under det Stora Mörkret. Under seklerna därefter förmådde de nya rikenas samlade ansträngning faktiskt driva bort de flesta av dem. Nu finns de största ansamlingarna av nattfolk dels i Orchländerna långt i öster, dels i norra Thule och Nordanlanden. Inom människornas kungariken  inte minst i Norden  finns dock gott om spridda klaner och grupper kvar i de djupa skogarna och bland bergen, och de kan utgöra ett nog så stort hot mot enskilda bosättningar även om de inte kan hota ett helt rike. Nattfolk finns i praktiskt taget hela den Kända Världen norr om Järnhavet, men de är mycket sällsynta på vissa ställen.

Termen syftar på deras förkärlek för nattens mörker och deras mottaglighet för ondska. Somliga lärde tror att de är avlägset släkt med de jättar som en gång härskade över världen, kanske rentav blandningar av troll med människor. Klart är att nattfolken är närmare släkt med människorna än endera helst skulle vilja kännas vid.

Nattfolken finns i många olika former och storlekar, och det är osäkert om det verkligen rör sig om olika arter. Orcherna, det talrikaste avnattfolken, är kortvuxna men kraftiga, med en hukad, aplik kroppshållning och platta, trubbnosiga ansikten. De är ökända för sin grymhet och blodtörst. Vättarna är mindre och klenare än orcher, men liknar dem annars. De är grymma och farliga fiender, men de är också fega och vågar sig bara på människor i stora antal.

Nattfolk som helhet brukar förknippas med laster som Vrede och Avund. Deras förhållande till människorna är för det mesta oförsonligt, och de är fruktade och hatade överallt. Många av nattfolken i Thule har nu sökt sig till Furstendömet och tagit värvning i dess svällande härskaror.

 

Jättar och troll. I den legendariska forntiden sägs det att jättarna härskade över Thule och kanske även andra delar av världen, innan Gudakungarna fördrev dem till bergen och ödemarkerna. I större delen av Thule är jättarna utdöda numera, men här och var finns deras väldiga gravfält kvar. Det finns dock levande jättar kvar här och var, till exempel bland Rimgaddsbergen i västra Nifelheim. Dit är det dock ingen människa som vågar sig.

Trollen tros vara degenererade ättlingar till de verkliga jättarna, och de är allt annat än utdöda även om de är ovanliga och mest lever långt borta från människornas trakter. De är stora, om än inte på långa vägar så stora som jättarna, starka och oftast fula och vanskapta. De flesta av dem är också enfaldiga och klumpiga. Troll lever mestadels ensamma eller i små familjegrupper, men bergstrollen i Nifelbergen norr om Steinheim samlar sig i stammar och har också nått längre än de flesta tack vare sina allianser med de mer avancerade vättarna.


Monster och legenddjur

De vidsträckta ödemarkerna i Norden och annorstädes, alldeles särskilt de vilda Nordanlanden, tros vara hem för många odjur av olika slag. Dessa anses för det mesta vara själlösa liksom djuren, men många kreatur brukar associeras med antingen Ljusets eller Mörkrets makter. Eftersom sådana här tingestar av naturliga skäl inte kan spela någon större roll på Live behandlas de summariskt, och endast några exempel tas upp.

Drakarna är varelser från en svunnen tidsålder som nu till största delen tros vara utdöda  kanske slumrar ännu urgamla drakar i hålor djupt under jorden. Drakarna associeras entydigt med Mörkret; det var i drakform som de fallna avatarerna stred mot Ljusets uppenbarelser under det Stora Mörkret. De har också fått en ny, skrämmande aktualitet på sistone: en drakliknande best åtföljde den Furstliga armén vid Månhella, och liknande odjur har setts även på andra håll. 

Enhörningar brukar å andra sidan förknippas med Ljuset. De är mycket sällsynta; somliga menar att de inte är naturliga varelser utan övernaturliga budbärare.

Lindormar är mindre släktingar till drakarna och något vanligare förekommande. Det är egentligen ett samlande namn på stora, orm eller ödleliknande odjur av olika slag.


Oknytt

Dessa undflyende väsen anses vara av en annan natur än de skapade folken; de är inte helt av kött och blod och hör bara delvis hemma i vår värld. Om deras plats i tillvaron tvistar de lärde; den strängaste skolan identifierar alla oknytt med demoner och fallna avatarer av mindre dignitet. Mer nyanserade teorier har föreslagit att oknytten kan härstamma från de avatarer och andar som i det Första Kriget förhöll sig neutrala, således hamnade i ett ingenmansland mellan Ljuset och Mörkret och fick ta sin tillflykt till jorden; andra gissar att de kan vara hedningars oroliga själar.

De flesta naturväsen som återfinns i svensk folktro tror man på även i de norra rikena, där de samlande betecknas som "oknytt". De flesta anses vara mer eller mindre fientliga mot människorna  eller åtminstone opålitliga. Man tror sig i allmänhet kunna driva knytten på flykten genom att visa dem piltecknet eller läsa en bön (se kapitlet "Den sanna tron"), men man ska definitivt inte bråka med dem i onödan eller underlåta att visa tillbörlig respekt.

 

Rån och besläktade varelser är människoliknande naturväsen, oftast knutna till växter, djur eller vatten. Skogsrået är, som bekant, ett illvilligt väsen i skepnad av en vacker kvinna. Hon kan locka till sig män och lurar sedan ut dem i skogen  har de otur hittar de aldrig hem igen. Skogsrået kan dock med lite tur kännas igen på sin svans, och hon är mycket rädd för eld.

Liknande varelser har träffats på i närheten av vatten och i bergstrakter - gruvorna i Salfors i norra Arosia är ökända för sin myckna hemsökelse av bergsrån. De är dock vanligast i skogar.   

Strömkarlen, eller näcken, är oknyttens bard. Han är ett vattenväsen som sällan ses, men hans strängaspel sägs vara det vackraste som ett mänskligt öra hört. En del berättar att näcken lockar folk till sig med sin musik för att dränka dem, andra att han kan anta vilken gestalt han vill och gå bland människorna.

Tomten är ovanlig bland oknytten i det att han inte hör hemma ute i skog och mark; tomtar bor på bondgårdar och hjälper till med diverse göromål i skymundan. Den bonde som har en tomte på gården har stor glädje av honom, men han måste också se upp; tomten är knarrig och lättstött och måste hållas med mat och gåvor.

 

Älvorna är människoliknande väsen som kan ses i gryningen och skymningen, dansande på ängar och åkrar. Deras dans är vacker att se på, men farlig. Den som rycks med i den kan förlora förståndet, bli sjuk eller till och med dö. Å andra sidan kan älvorna också bli mycket arga och hämndlystna på någon som bjuds in att dansa med dem men vägrar. Det bästa är att aldrig komma i närheten av dem till att börja med.

 

De Underjordiska liknar också människor, men är oftast småväxta och kan se knotiga och förvridna ut. De bor, som namnet antyder, under jorden och i bergen  det sägs att de, liksom dvärgarna, har hela städer och riken under jorden.

 

De farligaste oknytten är nattväsendena. De finns av många slag: ett typiskt exempel är maran som hemsöker sovande människor och ger dem mardrömmar, och lyktgubben som lockar ut nattvandrare i farliga träskmarker med sin flackande lykta. Hit räknas också, kanske något oegentligt, varulvar: män och kvinnor som kan anta skepnad av en varg. Hur man blir varulv råder oenighet om, och man vet heller inte om varulven själv kan styra sin förvandling. Varulvars favoritföda är spädbarn och havande kvinnor.

Läs mer: Oknytt


Vandöda och andar

Vålnader, gastar och spöken. Det händer att döda människor inte får ro i graven utan går igen. Det kan röra sig om folk som mördats, som har något viktigt att avsluta, som inte fått en ordentlig begravning eller som fört ett ont leverne. Vålnader brukar vanligtvis vilja uppnå ett mål för att kunna få frid (till exempel att bli begravd), men somliga är bara ute efter hämnd. Det finns många sätt att driva bort vålnader, men inget som är säkert fastslaget. Kan man hitta den dödes kvarlevor kan det hjälpa att nagla fast dem i marken med ett spett.

Mylingar. Mylingen, eller utbölingen, är en särskild typ av gengångare: oönskade barn som mördats av sina mödrar eller "änglamakerskor". Eftersom de varken döpts eller begravts får de ingen ro utan går igen. 

Demoner. Mörkrets Furstar är, Ljuset ske pris, bannlysta från vår värld sedan det Stora Mörkret, men deras drängar och springpojkar löper ännu fritt. De hör hemma i Avgrunden, men de kan visa sig här på jorden, speciellt om man kallar på dem. Demoner ser egentligen hemska ut men det sägs att de kan anta mänsklig gestalt. Det finns dock alltid någon detalj som förråder dem, till exempel en kloförsedd hand eller fot. Demonerna är ute efter att skaffa sig makt över människors själar, och det gör de främst genom att fresta till högmod.

Läs mer: