Bestiarium
- en översikt
Theo Axner, Henrik Hoffström
Terra Cognita befolkas utöver vanliga människor och djur av många varelser
och folkslag som i vår egen värld bara hör hemma i sagorna. Eftersom kontakten
med dessa varelser i allmänhet är mycket begränsad vet man inte så mycket om
dem, så det följande är avsiktligt knapphändig information en sammanfattning om
vad som är allmänt "känt" (eller trott) om varelsen ifråga.
Skapade folk
De skapade eller halvmänskliga folken liknar människor i det att de är
talande varelser av kött och blod. De flesta av Ljusets läras teologer är också
överens om att de likt människorna har odödliga själar, men synen på deras
andliga status varierar kraftigt. De strängast inställda menar att alla de
halvmänskliga är fallna avatarers avföda, medan de flesta har en mildare syn på
saken. Likväl brukar de olika folken ofta i andliga skrifter, predikningar osv
associeras med olika laster eller, mer sällan, dygder.
Vildfolket är visserligen människor men så olika de Norra
Kungarikenas invånare att de närmast är att betrakta som ett främmande folk. De
lever i skogarnas djup långt från civilisationen, främst i Västmarkerna, och tycks leva ett
kringflackande och nomadiskt liv. Endast sällan tar de någon kontakt med
civiliserade människor, och då är det oftast fråga om byteshandel. Så vitt man
vet är vildmännen hedningar och många tror att de är onda och trollkunniga.
Deras rykte har inte förbättrats av att vildmän från Margholien och Nordanlanden ingick i de Furstliga härskarorna i Gedanien. De vildmän som är kända i Arosias
västra gränsmarker är dock såvitt man vet fredliga.
De västliga vildfolksstammarna kallar sig gemensamt Solstammarna. En av dem, Björnstammen, har slutit sig till Alliansen mot Fursten medan de övriga hållit sig utanför kriget.
Läs mer:
|
Alverna, de Odödliga, sägs enligt gamla historieböcker
fordom ha härskat över hela norra delen av den Kända Världen. Efter det Stora
Mörkret försvinner de till stor del ur historien; antingen utrotades de till
största delen eller så har de flesta gett sig av. Nu finns spridda
alvbosättningar i de djupaste skogarna och bland de högsta bergen (inte minst i
Thule), men få vet hur många de är. Alverna har hursomhelst ett fläckat rykte;
enligt legenden är de skapade av Diz den Stolte, den förste av de
fallna avatarerna, som ville att de och inte människorna skulle härska över
världen. Alvernas skönhet och stolthet har hållit denna tro vid liv. Alverna
förknippas teologiskt just med Högmodets last.
Det rådde före kriget så gott som ingen kontakt mellan de alviska och
mänskliga samhällena i Thule, och för de flesta var alverna bara sagor. De brukar
beskrivas som människolika och oftast mycket vackra, med spetsiga öron.
|
|
Dvärgarna är betydligt mer synliga i den Kända Världen än
alverna, och deras gamla kungariken, belägna under de stora bergskedjorna, står
ännu kvar. Ett av dessa kungariken, Steinheim, ligger i Thule. Därtill bor
numera många dvärgar i människornas samhälle, där de är hett eftersökta som
ingenjörer, hantverkare och gruvarbetare. I Högmark har en liten men
betydelsefull skara immigrerade dvärgar uträttat storverk för rikets gruvdrift.
Det finns också en del dvärgiska köpmän i de nordiska hamnstäderna. Dvärgarna
har mycket gott rykte vad gäller kunnighet på sina specialområden. De är å andra
sidan också notoriskt besvärliga att ha att göra med; tjurskalliga, snarstuckna
och fruktansvärt snikna de associeras med lasten Girighet. De dvärgar som lever
i människostäder följer likväl alla Ljusets lära åtminstone till det yttre.
|
|
Nattfolk är en samlande benämning på de krigiska, primitiva
folk som förhärjade kontinenten under det Stora Mörkret. Under seklerna därefter
förmådde de nya rikenas samlade ansträngning faktiskt driva bort de flesta av
dem. Nu finns de största ansamlingarna av nattfolk dels i Orchländerna långt i
öster, dels i norra Thule och Nordanlanden. Inom människornas kungariken inte
minst i Norden finns dock gott om spridda klaner och grupper kvar i de djupa
skogarna och bland bergen, och de kan utgöra ett nog så stort hot mot enskilda
bosättningar även om de inte kan hota ett helt rike. Nattfolk finns i praktiskt
taget hela den Kända Världen norr om Järnhavet, men de är mycket sällsynta på
vissa ställen.
Termen syftar på deras förkärlek för nattens mörker och deras mottaglighet för ondska. Somliga lärde tror att de är avlägset släkt med de jättar som en gång härskade över världen, kanske rentav blandningar av troll med människor. Klart är att nattfolken är närmare släkt med människorna än endera helst skulle vilja kännas vid.
Nattfolken finns i många olika former och storlekar, och det är osäkert om
det verkligen rör sig om olika arter. Orcherna, det talrikaste avnattfolken, är kortvuxna men kraftiga, med en hukad, aplik kroppshållning och
platta, trubbnosiga ansikten. De är ökända för sin grymhet och blodtörst. Vättarna är mindre och klenare än orcher, men liknar dem annars. De är
grymma och farliga fiender, men de är också fega och vågar sig bara på människor
i stora antal.
Nattfolk som helhet brukar förknippas med laster som Vrede och Avund. Deras
förhållande till människorna är för det mesta oförsonligt, och de är fruktade
och hatade överallt. Många av nattfolken i Thule har nu sökt sig till
Furstendömet och tagit värvning i dess svällande härskaror.
|
| |
Jättar och troll. I den legendariska forntiden sägs det att jättarna härskade över Thule och kanske även andra delar av världen, innan Gudakungarna fördrev dem till bergen och ödemarkerna. I större delen av Thule är jättarna utdöda numera, men här och var finns deras väldiga gravfält kvar. Det finns dock levande jättar kvar här och var, till exempel bland Rimgaddsbergen i västra Nifelheim. Dit är det dock ingen människa som vågar sig.
Trollen tros vara degenererade ättlingar till de verkliga jättarna, och de är allt annat än utdöda även om de är ovanliga och mest lever långt borta från människornas trakter. De är stora, om än inte på långa vägar så stora som jättarna, starka och oftast fula och vanskapta. De flesta av dem är också enfaldiga och klumpiga. Troll lever mestadels ensamma eller i små familjegrupper, men bergstrollen i Nifelbergen norr om Steinheim samlar sig i stammar och har också nått längre än de flesta tack vare sina allianser med de mer avancerade vättarna. |
Monster och legenddjur
De vidsträckta ödemarkerna i Norden och annorstädes, alldeles särskilt de
vilda Nordanlanden, tros vara hem för många odjur av olika slag. Dessa anses för
det mesta vara själlösa liksom djuren, men många kreatur brukar associeras med
antingen Ljusets eller Mörkrets makter. Eftersom sådana här tingestar av
naturliga skäl inte kan spela någon större roll på Live behandlas de summariskt,
och endast några exempel tas upp.
Drakarna är varelser från en svunnen tidsålder som nu till
största delen tros vara utdöda kanske slumrar ännu urgamla drakar i hålor djupt
under jorden. Drakarna associeras entydigt med Mörkret; det var i drakform som
de fallna avatarerna stred mot Ljusets uppenbarelser under det Stora Mörkret. De
har också fått en ny, skrämmande aktualitet på sistone: en drakliknande best
åtföljde den Furstliga armén vid Månhella, och liknande odjur har setts även på
andra håll.
Enhörningar brukar å andra sidan förknippas med Ljuset. De är
mycket sällsynta; somliga menar att de inte är naturliga varelser utan
övernaturliga budbärare.
Lindormar är mindre släktingar till drakarna och något
vanligare förekommande. Det är egentligen ett samlande namn på stora, orm eller
ödleliknande odjur av olika slag.
Oknytt
Dessa undflyende väsen anses vara av en annan natur än de skapade folken; de
är inte helt av kött och blod och hör bara delvis hemma i vår värld. Om deras
plats i tillvaron tvistar de lärde; den strängaste skolan identifierar alla
oknytt med demoner och fallna avatarer av mindre dignitet. Mer nyanserade teorier
har föreslagit att oknytten kan härstamma från de avatarer och andar som i det
Första Kriget förhöll sig neutrala, således hamnade i ett ingenmansland mellan
Ljuset och Mörkret och fick ta sin tillflykt till jorden; andra gissar att de
kan vara hedningars oroliga själar.
De flesta naturväsen som återfinns i svensk folktro tror man på även i de
norra rikena, där de samlande betecknas som "oknytt". De flesta anses vara mer
eller mindre fientliga mot människorna eller åtminstone opålitliga. Man tror
sig i allmänhet kunna driva knytten på flykten genom att visa dem piltecknet
eller läsa en bön (se kapitlet "Den sanna tron"), men man ska definitivt inte
bråka med dem i onödan eller underlåta att visa tillbörlig respekt.
Rån och besläktade varelser är människoliknande naturväsen,
oftast knutna till växter, djur eller vatten. Skogsrået är, som
bekant, ett illvilligt väsen i skepnad av en vacker kvinna. Hon kan locka till
sig män och lurar sedan ut dem i skogen har de otur hittar de aldrig hem igen.
Skogsrået kan dock med lite tur kännas igen på sin svans, och hon är mycket rädd
för eld.
Liknande varelser har träffats på i närheten av vatten och i bergstrakter
- gruvorna i Salfors i norra Arosia är ökända för sin myckna hemsökelse av
bergsrån. De är dock vanligast i skogar.
Strömkarlen, eller näcken, är oknyttens bard. Han är ett vattenväsen
som sällan ses, men hans strängaspel sägs vara det vackraste som ett mänskligt
öra hört. En del berättar att näcken lockar folk till sig med sin musik för att
dränka dem, andra att han kan anta vilken gestalt han vill och gå bland
människorna.
Tomten är ovanlig bland oknytten i det att han inte hör hemma ute i
skog och mark; tomtar bor på bondgårdar och hjälper till med diverse göromål i
skymundan. Den bonde som har en tomte på gården har stor glädje av honom, men
han måste också se upp; tomten är knarrig och lättstött och måste hållas med mat
och gåvor.
Älvorna är människoliknande väsen som kan ses i gryningen och
skymningen, dansande på ängar och åkrar. Deras dans är vacker att se på, men
farlig. Den som rycks med i den kan förlora förståndet, bli sjuk eller till och
med dö. Å andra sidan kan älvorna också bli mycket arga och hämndlystna på någon
som bjuds in att dansa med dem men vägrar. Det bästa är att aldrig komma i
närheten av dem till att börja med.
De Underjordiska liknar också människor, men är oftast småväxta
och kan se knotiga och förvridna ut. De bor, som namnet antyder, under jorden
och i bergen det sägs att de, liksom dvärgarna, har hela städer och riken under
jorden.
De farligaste oknytten är nattväsendena. De finns av många
slag: ett typiskt exempel är maran som hemsöker sovande människor och ger
dem mardrömmar, och lyktgubben som lockar ut nattvandrare i farliga
träskmarker med sin flackande lykta. Hit räknas också, kanske något oegentligt,
varulvar: män och kvinnor som kan anta skepnad av en varg. Hur man blir
varulv råder oenighet om, och man vet heller inte om varulven själv kan styra
sin förvandling. Varulvars favoritföda är spädbarn och havande kvinnor.
Läs mer: Oknytt
Vandöda och andar
Vålnader, gastar och spöken. Det händer att döda människor inte får ro
i graven utan går igen. Det kan röra sig om folk som mördats, som har något
viktigt att avsluta, som inte fått en ordentlig begravning eller som fört ett
ont leverne. Vålnader brukar vanligtvis vilja uppnå ett mål för att kunna få
frid (till exempel att bli begravd), men somliga är bara ute efter hämnd. Det
finns många sätt att driva bort vålnader, men inget som är säkert fastslaget.
Kan man hitta den dödes kvarlevor kan det hjälpa att nagla fast dem i marken med
ett spett.
Mylingar. Mylingen, eller utbölingen, är en särskild typ av
gengångare: oönskade barn som mördats av sina mödrar eller "änglamakerskor".
Eftersom de varken döpts eller begravts får de ingen ro utan går igen.
Demoner. Mörkrets Furstar är, Ljuset ske pris, bannlysta från vår
värld sedan det Stora Mörkret, men deras drängar och springpojkar löper ännu
fritt. De hör hemma i Avgrunden, men de kan visa sig här på jorden, speciellt om
man kallar på dem. Demoner ser egentligen hemska ut men det sägs att de kan anta
mänsklig gestalt. Det finns dock alltid någon detalj som förråder dem, till
exempel en kloförsedd hand eller fot. Demonerna är ute efter att skaffa sig makt
över människors själar, och det gör de främst genom att fresta till högmod.
Läs mer:
