| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln kompletterar den om Andar, gudar och väsen i den talviska tron.
Theo Axner, 2009
Bland de väsen som kan hemsöka folket i det förtrollade Talvala är de vandöda, de som är levande och döda på samma gång, de mest fruktade. De är kända under många olika namn och det råder ingen strikt klassificering. Här tar vi upp några av de vanligaste benämningarna och begreppen.
Kalmo – ordet betyder helt enkelt ”kadaver” – är vandrande lik. Begreppet används om de vandöda som är solitt kroppsliga. De kan ibland vara övermänskligt starka och rentav ha magiska krafter, men trollkunniga vandöda brukar ha andra namn.
Somliga kalmo, antagligen de som dött nyss, ser ut som vanliga människor och kan tas för levande – andra tycks mer eller mindre förruttnade eller, oftare, frusna och svartnade. Vissa kan tala, andra är stumma som djur. De hungrar ofta efter levande varelsers kött och blod, kanske för att försöka få sitt eget liv tillbaka.
Hur kalmo uppstår vet man inte riktigt; det sägs att de som dör våldsamt och inte begravs på rätt sätt kan gå igen. De kan också väckas till liv genom svartkonst. Mäktiga shamaner eller häxmästare kan rentav binda dem till sin vilja, då de knappt har någon egen.
I vissa berättelser går kalmo att nedgöra med vanliga vapen; i andra sägs det att svärdshugg bara studsar mot deras sega, döda kött och enda sättet att övermanna dem är att brotta ned dem. Somliga kan bara ”dödas” för gott genom att halshuggas, brännas eller bådadera.
Kalmo är sällsynta, men såväl Naaribygden som andra trakter i Talvala har vid några tillfällen hemsökts av dem. Under våren 1146 har de setts till i trakten på nytt och några ortsbor som försvunnit tros ha fallit offer för dem.
Läs mer: Kalmo
|
Haudan-haamu, gravhemsökare eller kummelgastar, är som namnet antyder vandöda som hemsöker gravkummel och andra underjordiska hålor, vanligen där de själva blivit begravda. Eftersom det inte är vanlig talvisk sed att begrava döda i kummel tror man att de flesta haudan-haamu är av främmande ursprung. De är också ovanliga särskilt i inlandet.
Haudan-haamu är mest kända för att de svartsjukt bevakar sina gravar och framför allt de skatter de begravts med. För det mesta nöjer de sig med att stanna i sina kummel, men det händer att de lämnar sitt hem och hemsöker de levande. Det sker oftast när de levande stört dem på något sätt, t ex genom att störa deras vila eller att de efterkommande inte sköter graven ordentligt.
Till det yttre verkar haudan-haamu oftast likna kalmo. De är vanligen fullt kroppsliga och ofta mycket starka, och de kan ofta tala.
 |
Kummitus är ett av flera namn på dödas andar som rör sig bland de levande utan någon fysisk kropp; de kan också kallas aave eller mörkö. De kan vara osynliga för alla utom shamaner, men de kan också ta synlig skepnad; då är de oftast halvgenomskinliga och ibland skimrande gestalter. Ibland bär de synliga sår från sin död.
Kummitus tros ofta vara bundna till en särskild plats eller föremål, och drivs att stanna i världen av hämndlystnad eller pliktkänsla – de har något oavslutet som binder dem hit. De starkaste kummitus tycks ha sina minnen och kunskaper i behåll och kan tala; andra är stumma och tycks sakna minne och medvetande. De mindre mänskliga vålnaderna är svåra att skilja från piru och andra Hiisis väsen, och skillnaden är kanske inte så stor i praktiken.
Somliga kummitus kan ta levandes kroppar i besittning för en tid, andra kan tömma dem på livskraft som kommer för nära. Det är alltid klokt att inte komma i närheten av kummitus om man kan undvika det.
Ett särskilt kapitel vad gäller talviska vandöda är legenden om Kouta. Han sägs ha varit en stor svartkonstnär och häxmästare som sökte bli odödlig och blev härskare över ett eget litet dödsrike någonstans uppe i norr, där han tjänades av kalmo och kummitus.
Kouta besegrades enligt de olika legenderna av en eller en grupp hjältar för flera hundra år sedan. De skall också ha fört bort många av hans skatter därifrån. Var Koutas rike låg är det ingen som vet.
Läs mer: