Mäster Herman Henriksens göranden och låtanden i Naari, Talvala

Markku	Kina
Röskva	Ilmo

Torsdag

Vi, det furstliga följet, anländer till Naari. När landgreven står och pratar med hövdingen, ser jag att Markku och Kina också är där med sina varor. Jag vinkar till dem och de ser mig. Senare, när vi håller på att komma iordning i lägret, kommer Kina tillsammans med en lokal kvinna, Röskva tror jag hon hette, för att hälsa på, och med några små godsaker till mig.

Därefter beger jag mig ner till byn för att göra mig hemmastadd, och se om det finns några intressanta personer att hälsa på nästa dag.

Senare på dagen blir det ett möte med Kollegiet och Rödkåporna, där den lokale shamanen Ilmo berättar om alla ovanliga händelser de senaste åren. Mycket underligt har hänt, men i alla fall en händelse lägger vi till handlingarna som högst naturlig: en tillrest kvinna vid namn Luci som var förlovad med hövdingens frände Esa har försvunnit strax för bröllopet - vi drar slutsatsen att hon funnit att hennes tilltänkte inte var som han utlovats henne.

Trött efter dagens resa går jag och lägger mig, men hinner inte somna förrän lägret anfalls, tydligen av vandöda. Jag klär på mig mina arbetskläder och går ut ur paviljongen för att inte bli överraskad där, men håller mig i ifrån själva striden. Sedan, när shamanerna slutligen drivit bort de sista vandöda, hjälper jag till så gott jag kan med att bära sårade.

Fredag

Raske	Tenttu	Vintersorg
Hildur	Kazim	Sarzad

Efter att ha vaknat och ätit frukost, kommer en av knektarna i Ordo Alemandi med en lapp med konstiga tecken på som han har fått tag i (stulit?), och säger att den är från ormandierna. Jag har aldrig sett det slaget av skrift förut, men skulle nog kunna tyda den om jag visste vad tecknen stod för och kunde själva språket. Vi är några stycken som funderar på hur vi ska få ormandierna att översätta den åt oss. Vi kan inte bara lämna fram den som den är. Legionär Raske föreslår att vi kopierar vissa av tecknen till en annan lapp, som vi kan be ormandierna översätta, och med den som förlaga, kan vi kanske sedan läsa originalet. Jag sätter stabstjänaren Tenttu på uppgiften att välja ut tecken och skapa ett fingerat meddelande.

Medan Tenttu arbetar, försöker jag få reda på precis vad som hände under natten, men alla berättelser är väldigt röriga.

När Tenttu är klar, förbereder jag mig för ett besök hos ormandierna. Greve Vintersorg kommer och säger att jag ska ta med mig stabstjänaren Hildur, och se till att jag lämnar henne i ormandiernas läger. På väg till ormandierna frågar jag Hildur om vad som är meningen, och hon berättar att hon har fått i uppdrag av greven att försöka inbilla ormandierna att hon inte tycker om att arbeta för Fursten. Därigenom hoppas han att han ska få reda på om de verkligen är från sultanatet Ormandia, eller bara utger sig för att vara det.

Väl framme i det ormandiska lägret, presenterar vi oss för varann, och jag säger att mitt ärende är att söka kunskap om kulturen i sultanatet Ormandia. Den som främst för deras talan är en man vars namn jag uppfattat som Kazim el-Ameth. Jag får höra fascinerande berättelser om sätt att leva och deras religion, Nar-al-Haqiq (Sanningens Eld). I den här vevan överlämnar bland annat lappen med det fingerade meddelandet och undrar om det är deras skrift. Kazim känner inte igen skriften, men lovar att de ska titta närmare på den sedan.

Tind	Doktor Igel
Madame Girard	Adept Rismund
Magister Kemmler	Nestor

Sedan börjar den ena kvinnan, jag tror hennes namn var Sarzad, berätta en saga från Ormandien, men när hon hunnit en bit, kommer Tind, trälen som doktor Igel har hand om, lallande i skogen. Jag blir upprörd och måste gå därifrån. Men det passar ju bra att jag lämnar Hildur där.

Väl tillbaka i lägret visar det sig att det rustas till en expedition för att utröna vilka magiska krafter som finns vid det gravkummel där Atle lär ska ligga begravd. När vi väl kommer fram blir det en mindre palaver om hur ritualen ska gå till. Madame Girard, som sagt sig vara frivillig att vara förstärkare åt Rismund, är alltför otålig och blir bortsänd av magister Kemmler. Jag anmäler mig som ersättare, med den baktanken att jag då får vara nära ritualen så att jag kan observera den.

Först lägger Rödkåporna sin skyddscirkel, och för första gången blir det helt uppenbart för mig att Fursten och Gholan är samma person. Deras vederstyggliga form av magi äcklar mig långt in i hjärtat. Men när Nestor lägger en mer bekant skyddscirkel med jordmagi, dämpar sig känslan något och jag kan koncentrera mig på att hjälpa till med att förstärka kollegiets undersökning. "Intelligo vim" ropar magister Kemmler, och fastän min Forntunga är rostig, förstår jag att det rör sig om att undersöka själva kraften här.

Att skyddscirklarna skulle brytas, att magister Kemmler skulle falla sanslös till marken och att Atle själv skulle träda ut ur kumlet var det väl ingen som räknat med. Mellan oss och kumlets ingång satt byns shaman Ilmo tillsammans med de som jag förstod var kumlets väktare. Atle klagade på att han blivit väckt för tidigt, och shamanerna försökte blidka honom. Atle bannar också väktarna för att de inte har några vapen. Hör jag också bannor för att de är kvinnor och inte män? Jag är inte säker, men jag tycker det. När jag sedan tar upp saken med Nestor, säger han att så var det inte, men jag är själv inte så säker.

Så småningom låter sig i alla fall Atle sig nöjas, och går in i sitt kummel igen. Själv är jag mycket skakad av händelserna vid kumlet, särskilt av Rödkåpornas blodsmagi. Aldrig förr har jag bevittnat något sådant, och jag hoppas att jag slipper göra det igen. När platsen utryms dröjer jag själv kvar för att göra anteckningar, och under den tiden blir mer och mer av sanningen klar för mig.

När jag sedan börjar ta mig tillbaka, är som om hela världen rasat för mig. Vad ska jag ta mig till? Jag passerar ormandiernas läger, och oförmögen att fortsätta mycket längre beslutar jag mig för att besöka dem. Jag kan ju alltid fråga om de kommit fram till något om lappen jag gav dem tidigare. Dessutom kan de ju vara Furstens fiender. Är det då mina vänner? Hur mycket vågar jag berätta? I alla fall slår jag mig ner hos dem ett tag och berättar i allmänna ordalag om mina upplevelser. De bjuder på ett mycket ovanligt men gott vin, och den andra kvinnan i sällskapet, som jag inte kommer ihåg namnet på, får på något märkligt sätt mina upprörda känslor att lugna sig.

Tuuline

Jag sitter hos ormandierna ett tag, men går sedan tillbaka till byn. Där träffar jag Hin, som nu kallar sig både Tuuline och Auðviðr. Vi samtalar ett slag, och jag undrar om hon har några nya dikter att förtälja. Men hon är hemlighetsfull som vanligt, och råder mig att vara med när hon blir kallad att kväda.

Så jag går tillbaka till lägret, där jag blir tillfrågad av Rismund (eller var det Nestor?) om jag vet vad "draugars" betyder. Det står nämligen på runstenen vid kumlet. Jag tycker det låter lite som "drakar", men egentligen vet jag inte. Dvärgarna däremot säger att det betyder "vandöda". Man återger för mig texten som står på runstenen, och tillsammans försöker vi förstå vad den vill säga. Men vi är fortfaranden osäkra.

Så småningom börjar det bli dags för det traditionella midsommarfirandet i Naari, och jag köper ett par rejäla stop mjöd av dvärgarna, och drar mig ner mot bytorget. Där är förberedelserna i full gång, och när man är färdiga, reser man Tuonelas Port under stort jubel. Folk har samlats, och man börjar dansa. Till slut kan inte heller jag hålla mig, utan jag kastar mig också in i dansen genom porten. Inte vet jag om det är något magiskt med den, eller om det är mjödet och den allmänt uppsluppna stämningen, men jag känner mig mer glad än på länge.

Min ålder tar rätt snart ut sin rätt, och jag är tvungen att lämna dansledet. Men jag stannar självklart kvar och ser på när ungdomarna roar sig. Det tar en bra stund tills ingen mer som orkar dansa, men efter det kan jag gå runt och småprata med folk om vad som faller mig in. Bland annat hittar jag en riddare från Altirien som varit med OMDL på en "resa" i Österlandet, och blivit kvar här. Vi samtalar ett slag om hans hemland, där jag varit i min ungdom. Jag hittar också en flaska vin som någon har glömt.

Bröderna Ulfsvate

Den tar ett tag att tömma, men slutligen är mitt stop tomt! Jag beger mig ut på jakt efter mer att dricka, fast när jag gått in i hövdingens hus, där vi hämtat frukosten, hör jag upprörda rop utanför på torget. Lite förbryllad går jag ut igen, och där ser jag en person som verkar vara berusad. Jag går fram mot denna, för att höra var det finns dricka någonstans, men det visar sig vara en vandöd! Aldrig har jag nyktrat till så fort nån gång. Vansinnigt skrikande sprang jag från torget mot lägret. Kanske skulle jag hinna undan från den vandöda. De verkade inte vara särskilt snabba. Jag tror jag skrek hela vägen upp till vårt läger, men väl där kände jag mig relativt säker, med alla vakter som. Andtruten berättade jag om jag varit med om, och beslutar mig från att avstå vidare besök i byn den kvällen.

Några personer från byn förhör Tind. Senare får jag höra att de heter Ulfsvate, och folket i byn undrar vad de har för intresse av Tind. I lägret hör jag däremot att det är Vakande Ögat som förhört Tind. Ulfsvate är alltså från Vakande Ögat!

Lördag

Jag inser att jag måste få se runstenen på egen hand, och själv läsa runorna. Så mycket går förlorat när man bara får texten refererad för sig. Men först besöker kummelväktarfamiljen för att höra om det är några särskilda mått och steg jag måste vidta när jag närmar mig kumlet. Dessutom vill jag höra om min teori stämmer. Jag har för mig att jag hört något om att Atle dog utan arvingar. Eller var det att Atle dog utan söner? Kan det vara så att på den tiden räknades inte döttrar som arvingar? Jag har hört talas om sådana kulturer. Och min teori stämmer: det föds inte några män i den familjen.

Kummelväktarna är mycket trevliga, och de säger att det nog går bra att titta på runstenen, bara jag inte stör Atle. Det lovar jag, och går till kumlet där jag noga studerar runstenen och tolkar runorna. Och der blir ganska uppenbart att Kollegiet feltolkat texten. Det är den som ligger där, Atle, som är herre (jarl) över de vandöda (draugar), och inte något annat. Jag går tillbaka till lägret för att meddela mina fynd, men det finns ingen där som jag tidigare diskuterat frågan med, och dessutom är det dags att äta, så jag tar det lugnt en stund.

Under den här tiden hör jag att Rödkåporna och doktor Igel tänker förhöra kummelväktarfamiljen. De hämtas - om det är under hot vet jag inte - och strax börjar förhöret. Skriken berör mig mycket illa. Och efteråt kommer en av Salamandrarna och säger så självgott att han tycker det är så trevligt med familjer; att det blir så enkelt. Avskyvärt!

När kollegiet kommit tillbaka till lägret, får jag möjlighet att diskutera den inre mening i runstenens text och kvädet om Kouta med Rismund, och vi når fram till en samstämmig syn: Atle är herre over de vandöda, och Kouta är redan på väg mot dödsriket - han behöver bara skyndas på lite.

Svipdag Stenhjärta	Moder Tyra

Senare på dagen bevittnar jag duellen mellan Atle och Svipdag. Den är något som får byborna att dra efter andan: att Svipdag kan gå genom porten "fel väg" och ändå överleva.

Ännu senare på dagen håller moder Tyra och fader Johannes en ljusmässa. Den är jag med på, eftersom jag tycker att jag sett så mycket mörker den senaste tiden. När mässan är över, och vi gått ut, bevittnar något mycket märkligt: greve Vintersorg kommer, stapplande och stöttad av Svipdag, från det ormandiska lägret (får jag veta senare), till synes sårad. Det är helt klart att det är till kapellet han vill. Vid dörren knäfaller han och ber en bön - i alla fall ser det ut så, och sedan reser han sig och går vidare utan några som helst problem. Han har tydligen blivit helad av sin bön! Finns det då kanske kvar en strimma av ljus i honom?

På kvällen ber kollegiet mig att slå följe med Rismund till smeden i byn, och höra om han kan smida en amulett av med viss sten. Hos smeden för vi till en början ett ganska lättsamt samtal, men vi kommer snart in på väsentligheterna. Det är något mycket märkligt med smeden: han minns inte vem han är och inte sitt namn, bara att han kan smida. Rismund, som blivit mer insatt i frågan om amuletten, leder in samtalet på den, och smeden säger att han kan smida en sån men att han behöver järn som kommit från himlen. Jag inser då att den sten som Kollegiet talade om var en bit av det som alkemisterna kallar Stjärnstål, och inte alls någon ädelsten, som deras luddiga prat fick mig att tro. Smeden själv kallar det Himmelsjärn eller något liknande, och visst kan han smida en sån amulett, men han behöver järnet och några timmars tid. Rismund och jag tackar för oss, och medan Rismund går tillbaka till lägret för att hämta järnklumpen, går jag ned till den stuga där moder Tyra och fader Johannes bor.

Jag har bestämt mig: jag ska bikta mig för moder Tyra och fader Johannes. Jag har tjänat Gholan, och det tynger mig mycket. De tar emot bikten och jag får två boter för att rena mig från själssvärta: dels göra allt vad jag kan för att befria Tind; dels betänka vad mina tjänster till Gholan kan ha gjort för att befrämja ondskan. Moder Tyra råkar nämna Nyckelns Väktare för fader Johannes, och han undrar vad det är. Det gör jag också, men jag säger inget. Nyckeln är tydligen något som används i kampen mot Fursten; antingen en artefakt eller en ritual. Och Nyckelns Väktare måste då vara de som känner till denna Nyckel och vet hur den används.

Jag går jag till bytorget, lättad över att jag biktat mig, men tyngd av nya problem: jag måste komma på ett sätt att få ut Tind/Ripa ur lägret. Vid bytorget finns bybor, men samtalet med dem är lättsamt och ger inga egentliga svar på alla det tankar som snurrar i mitt huvud. Samtidigt hör jag rop och stridlarm från lägret, så jag går upp dit igen.

På vägen upp möter jag Tind på väg för att hämta vatten åt soldaterna, och försöker inbilla henne att brunnen finns inne i skogen, men hon är enveten och skyndar mot dricksvattnet. Väl uppe i lägret är förvirringen stor. Vandöda anfaller från skogen, och soldaterna än hit och än dit. Jag byter om till mina arbetskläder, för att lättare kunna röra mig i skogen, och för att kanske inte bli igenkänd så lätt. Tind kommer tillbaka med vattnet, och jag håller mig nära henne. Så ser jag mitt tillfälle: striderna har lugnat ner sig något och hon står tillsammans med två kvinnor från byn, då säger jag till henne "Men skulle inte du hämta vatten?" De två kvinnorna håller med, de tar sig ut ur lägret ner mot byn. Själv säger jag att jag ska gå ner till byn för att se hur de ska hantera Kouta, som lovat komma dit under kvällen.

Jag kommer ifatt Tind och kvinnorna, och vi drar iväg med henne ut i skogen, där jag avtalat med moder Tyra att möta upp för att försöka rädda Tind. Den ena av kvinnorna vill först mota bort mig, men den andra fattar snabbt att vi ha samma mål. I skogen möter vi moder Tyra och några som hon säger vara Ahriks-riddare. Tillsammans försöker vi få Tind att se den Första och Endas ljus, så att hon kan tränga undan Ripa och bli sig själv. Under våra försök dyker familjen Ulfsvate upp, och jag drar mig undan för att inte bli igenkänd.

Jag går mot bytorget, där det börjar det samlas en del folk. Shamanerna börjar en ritual och plötsligt börjar en blå eld bortom Tuonelas port att brinna. Ritualen fortsätter och så börjar det komma vandöda från alla håll. Men de verkar inte farliga utan nästan viljelösa. De går genom porten från liv till död, och jag kan se med egna ögon att slutligen får frid.

Sist kommer Kouta själv. Han vill inte gå igenom porten, och en dispyt mellan honom och shamanerna uppstår. Till sist är det Kauheapöllö själv, hans mor, som drar igenom honom genom porten och båda försvinner in i dödsriket. När så den blå elden slocknar blir det förunderligt stilla, porten rivs och vi försöker alla återgå till någon slag normalitet.

Jag går tillbaka till min bädd, och blir modstulen när doktor Igel kommer tillbaka med Tind i bojor. Vad har hon sett? Vad kan hon berätta? Trots frågorna är jag så trött att jag somnar ganska snart.

Söndag

På morgonen vaknar jag med ångest: ska jag bli avslöjad? Jag biter ihop: jag har i alla fall gjort allt vad jag kunnat för att hjälpas Tind att fly. Kanske har det vi gjorde i natt hjälpt henne att överleva tills vi kan rädda henne på riktigt.

När jag ätit frukost besöker jag moder Tyra, och varnar henne för att Ripa kommit tillbaka till doktor Igel, och att hon därför nu kan avslöja alla hon sett under kvällen. Moder Tyra å sin sida berättar att hon hittat fader Johannes död. Vi är båda nedstämda, och sitter tysta en stund. Så berättar jag om hur jag ska utföra min andra bot: jag tänker göra kopior av alla de anteckningar och rapporter som jag lämnat till landgreven för vidare befordran till Fursten, och se till att de kommer alliansen till del.

Tillbaka i lägret är det uppbrottsstämning. Vi ska lämna Naari och ta oss tillbaka till Klippeport. Jag tar beskedet med blandade känslor: på vägen blir jag helt ensam med mina bekymmer och utan en enda själ som kan dryfta dem med.

Därefter

Mäster Herman kommer att försöka hålla masken och tjäna landgreven och Fursten i samma grad som tidigare. Samtidigt kommer han att pumpa alla inblandade på vad som egentligen hände, och frågar någon så är det för att han ska skriva en krönika.

Detta är helt sant: under resan gör han omfattande anteckningar om var de deltagarna upplevt, och väl framme i Klippeport sammanställer han en krönika över händelserna i Naari, där han varken förskönar eller svartmålar landgrevens insatser, utan försöker vara så neutral som möjligt. Händelserna har väljer att återge ger dock en positiv vinkling, och han tar inte upp något av det negativa han upplevt.

Om någon av Furstens folk (t ex landgreven) frågar honom om varför sådant inte står omnämnt, så ser han antingen förvånad ut, som om han inte varit med om det, eller ser generad ut och säger att han glömde bort att ta med det. Men han gör även en mer fullständig krönika för egen del, som han ämnar ta tillbaka till Eormenland. Under denna tid kopierar han också alla sina efterforskningar, så att han kan ta med sig dessa tillbaka till Eormenland.

Och när allt detta är klart, kanske framemot den tidiga hösten, försöker han avsluta sin anställning hos Fursten och resa tillbaka till Eormenland.